Kommuniteter och drömmen om gemenskap

De senaste åren har det vuxit fram ett nyvaknat intresse för kommuniteter och att dela livet i vardagen. Även i Sverige uppstår kristna kommuniteter och gemenskaper på olika platser. Detta är hoppfulla tecken som kan visa oss vad det betyder att leva i Guds rike. En av de starka profilerna i denna nya kommunitetsrörelse (som ofta kallas New Monasticism) är amerikanen Shane Claiborne, som intervjuas här av Jesus Army. En intressant kommentar till New Monasticism finner du i artikeln New Monasticism - fad or future?

Många av oss som var med på 70-talet gläds över att kommunitetstankarna kommer tillbaka. Det finns mycket att lära av dem som var med då. Särskilt vill jag lyfta fram två enastående gemenskaper som varit med länge och fortfarande fungerar. Det är New Creation Christian Community i England och Reba Place Fellowship i USA. Båda dessa kommuniteter (med tillhörande församlingar) har betytt mycket för mig genom åren och de är en ständig utmaning och inspiration att leva radikalt i Jesu fotspår. Att leva i gemenskap är en del av mitt andliga arv.

Min vandring tillsammans med Jesus började 1974. Jag har mina andliga rötter i 70-talet. De rörelser som påverkade mig mest var den karismatiska väckelsen, Jesusrörelsen och missionsrörelsen, främst genom OM (Operation Mission). I alla dessa sammanhang mötte jag tanken att leva i gemenskap och dela livet med varandra i vardagen (vare sig det kallades team, storfamilj, kommunitet eller kollektiv). Jag och många andra inspirerades av berättelsen om den första församlingen i Jerusalem och dess radikala egendomsgemenskap. Det var också en stark impuls i samhället till gemenskap, storfamiljer och kollektiv och det påverkade förstås oss som var unga då. Från olika håll i världen kom berättelser om kristna kommuniteter, och det uppstod flera kristna gemenskaper i Sverige, främst i karismatiska sammanhang eller inom Jesusfolket.

Boken Gemenskap i en söndrad värld av Dave och Neta Jackson, kom ut på svenska 1976 och fick en enorm betydelse. Det är få böcker som påverkat mig så mycket som den. I denna klassiska bok berättas om fem olika kommuniteter i USA och vad vi kan lära oss av dem. Efter att ha läst den tillsammans med mina vänner var jag fast. Den lilla bönegrupp jag var med i gjorde ett första ettårigt kommunitetsexperiment 1977. 1978 fick jag min andra erfarenhet av kristen vardagsgemenskap i en barack i Västra Frölunda tillsammans med ett gäng vapenfria killar. Efter det året var det dags för den stora utmaningen: att bygga en kristen gemenskap i höghusförorten Råslätt utanför Jönköping och jag och Kerstin flyttade dit som nygifta i augusti 1979.

Råslättsgemenskapen föddes under 70-talets sista år ur en vision av att leva ut Guds rike på en utsatt plats. Kommunitetstänket var en viktig del i våra värderingar och vi bodde nära varandra (en del i samma trappuppgång eller flera i samma lägenhet) och delade vardagslivet med varandra i måltider, praktiskt delande, bön, bibelstudium och mission. När gemenskapen efter några år blev en församling fanns gemenskapsvisionen kvar och församlingen fick namnet Råslätts församlingsgemenskap. Vi har alltid försökt bevara visionen av att leva i gemenskap, även om det periodvis varit lite svagare i praktiken. När Hans Johansson besökte oss (1993 tror jag det var) kallade han oss lite skämtsamt och med visst vemod för den sista resten från 70-talet. 80- och 90-talens starka individualism hade ju lett till att kommunitetsvisionen i stort sett utplånats bland Sveriges kristna. Nu känns det uppmuntrande att 70-talets vision om att leva i gemenskap kommer tillbaka. Låt oss hjälpa varandra att förverkliga den. Det behövs för dem som är unga nu och för oss som var med då. Det behövs för Sveriges kristna och för dem som ännu inte har fått möta Guds kärlek.