torsdag 9 september 2010

Kristen i världen

Mitt inlägg Tänker du rösta? har nu fått 49 kommentarer. Det är ett ämne som engagerar och åsikterna är mycket olika. Det har varit ett lärorikt samtal. De olika synsätten har blivit tydliga och det har hjälpt mig att få en tydligare uppfattning. Jag har blivit mer övertygad om att jag ska rösta den 19 september, men jag har inte bestämt vem jag ska rösta på än.

När allt kommer omkring handlar det om förhållandet mellan den kristne och världen. Vi brukar säga att vi ska leva i världen, men inte av världen. Det bygger på att Jesus har sänt oss till världen, men också sagt att vi inte tillhör den. Jag citerar från hans förbön för lärjungarna:

"Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen" (Joh 17:14-19)

Vi är alltså sända till världen och ska leva i den, men vi tillhör inte världen och ska inte älska den (1 Joh 2:15-17) eller vara vän med den (Jak 4:4), även om vi ska älska människorna som lever i den. Men vad innebär detta i praktiken? Det är något som kristna brottats med i snart 2000 år.

En del betonar separation från världen. Vi ska vara annorlunda och visa på ett annat rike och ett annat sätt att leva. Den kristna gemenskapen ska vara ett alternativt samhälle och vittna om Guds rike. Andra betonar identifikation med världen och möjligheten att transformera den. Vi ska vara delaktiga i samhället, engagera oss för att nå ut med evangeliet och förändra världen så att den blir mer som Gud vill. I kyrkohistorien kan man se många exempel på båda dessa förhållningssätt. Båda kan gå till överdrift. En alltför stor betoning på separation kan leda till isolering. Man blir väldigt annorlunda, men tappar kontakten med omgivningen och förlorar förmågan att kommunicera budskapet. Detta har ibland hänt i anabaptistiska grupper och i den svenska frikyrkan. En alltför stor betoning på identifikation kan leda till anpassning och kompromiss. Man tappar bort efterföljelsen och förlorar sin identitet som Guds folk. Saltet förlorar sin sälta och ljuset sin lyskraft. Detta har också hänt många gånger i historien, särskilt i kyrkor som allierat sig med makten.

I debatten om att rösta finns båda dessa tendenser. En del betonar separation och förespråkar att inte rösta. Andra betonar identifikation och förespråkar politiskt engagemang och röstande. Jag skulle vilja betona både separation och identifikation i en kreativ spänning. En sådan kreativ spänning är inte lätt att upprätthålla, men om vi lyckas tror jag den kan skapa transformation. Jag tror på levande och synliga kristna gemenskaper som förändrar individer, samhällen och nationer. Vad tror du?

Dagenartiklar om valet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

9 kommentarer:

  1. Det är soft att du tar dessa frågor på så stort allvar.

    Jag håller inte riktigt med om din uppdelning ovan. Som bland annat anabaptisten Yoder visat i Liv i församlingen, så är det också för samhällets skull viktigt att det finns gemenskaper som gestalter ett tydligt alternativ. Att satsa sin energi på att utveckla församlingens alternativa praktiker kan vara ett sätt att visa på något annat, som sedan samhället i stort i någon mån kan imitera. Mycket av Yoders skriveri går ut just på att visa att det inte håller att som många prata om att man antingen är en inåtvänd sekt eller en samhällstillvänd kyrka. Många av dom positiva förändringar som kommit till stånd i samhället i stort (rösträtt, kvinnorätt, antislaveri, antirasism) har sin bas i alternativa grupper som levt annorlunda, snarare än i reformistisk partipolitik.

    Sen angående dina frågor om politiken och våldet (jag väntar fortfarande med intresse på att Micael ska svara på sin blogg): Politiker förändrar inte något själv, utan ger order till förändringar. Detta gäller på alla nivåer. Dessa beslut förväntas sedan åtlydas av dom längre ned i hierarkin. Om man inte lyder så finns polisen med sina vapen, domstolarna och (i allvarligare fall) fängelserna med sina batonger, taggtråd och elstängsel, och (i vissa fall) militären med sin arsenal där för att straffa. Det leder sällan till dödligt våld i vårt land, men jag har även svårt att acceptera icke-dödligt våld eller tvångsmedel/härskande eller hot om våld som kristen. Ungefär så ser jag på kopplingen våld - politik.
    /Jonas L

    SvaraRadera
  2. Vi ska sannerligen leva i världen men inte av världen i Jesu efterföljd. Och vi är överens om att det innebär att vi vi förbarmar oss över den och skapar fred utan att använda våld. Mitt beslut om att inte rösta handlar inte om att separera mig från världen per se utan att separera mig från statens våldsanvändning, som jag menar är oskiljaktig från statens arbetsuppgifter.

    SvaraRadera
  3. Jonas M. För att tydliggöra din hållning, anser du att det kan vara lämpligt att en kristen är polis (beväpnad med pistol) eller kriminalvårdare (beväpnad med batong och elstängsel)?

    Om ja, hur tänker du då om det klassiskt anabaptistiska avståndstagande från "svärdet"?

    Om nej, hur ser du då på att vara i en position där man reglerar dessa funktioner (riksdagen), eller tom militären (regeringen)? Är det ok att stödja andras våldutövande så länge man själv låter bli? (Det är en ärlig fråga, jag är ledsen om det låter raljerande.)
    /Jonas L

    SvaraRadera
  4. Tack för kommentarerna. Jag kanske uttrycker mig lite otydligt. Jag håller definitivt med lärdomarna från Yoder som Jonas L lyfter fram. Han skiver: "Som bland annat anabaptisten Yoder visat i Liv i församlingen, så är det också för samhällets skull viktigt att det finns gemenskaper som gestalter ett tydligt alternativ. Att satsa sin energi på att utveckla församlingens alternativa praktiker kan vara ett sätt att visa på något annat, som sedan samhället i stort i någon mån kan imitera." Att bygga alternativa gemenskaper är mycket viktigare än att rösta eller bedriva politiskt arbete. Poängen är bara att den alternativa gemenskapen också ska leva i världen och vara involverad i den. Och det tvivlar jag inte på att era gemenskaper är, Jonas L och Micael.

    Det är bra frågor du ställer Jonas L. Jag ska fundera lite på det. Det är mycket att tänka på.

    SvaraRadera
  5. Jo, och jag förstår din inställning också och har respekt för den som ändå väljer att rösta, i synnerhet med dom värderingar du har. Det vore intressant i så fall att veta vad det blir, du har ju varit tydlig med att det inte blir KD i varje fall...
    /Jonas L

    SvaraRadera
  6. Återigen ett riktigt intressant inlägg.

    Jag är möjligtvis lite mer insnöad på seprations-tänket. Jag tänker att om man ser på Bibeln i stort jobbar Gud ganska mycket med att separera ut ett "heligt folk" ("heligt" som i avskilt, alternativt, annorlunda). Tex Abraham & Co kallades ut ur Ur för att utgöra ett heligt folk / alternativt samhälle i Kanaan. Denna sepration var väl dock allt annat än isolerande då Gud placerade sitt folk "mitt i smeten", (med tanke på var antikens alla stora imperier fanns så ligger Israel/Palestina misstänkt centralt..). Syftet med seprationen var ju istället att alla folk på jorden skulle välsignas (dvs "transformation" med dina ord).
    På samma sätt tänker jag mig att den kristna gemenskapen ska vara, separerad från världen (avskild, helig och alternativ), men ändå "mitt i smeten" och transformera världen inifrån. Men identifikation skulle väl vara att gå åt andra hållet, att bli som världen? Men om du istället menar att vi bör identifiera oss med människorna i världen så är jag helt med, men i så fall ser jag heller ingen direkt "spänning" mellan sepration och identifikation.

    //Gustaf E

    SvaraRadera
  7. Vad gäller förhållandet mellan våldet, staten och röstandet håller jag med Jonas L och Micael om att statssystemet ofrånkomligt är en våldsstruktur. Men denna våldsstruktur är dock inte kopplad till hur vi röstar eller om vi röstar. Våldsstrukturen existerar i vilket fall, den är lika närvarnade i en demokrati som i en diktatur. Skillnaden är att i en demokrati kan folket vara med och påverka makthavarnas användning av statens våld. I ett hypotetiskt fall där en stor majoritet av landets befolkning väljer att inte rösta för att ta avstånd ifrån statens omoralsika våldsanvändning, vad skulle hända? Statens ställning skulle förmodligen inte förändras öht, den enda stuktur som skulle hotas är demokratin. Demokratin är ju däremot ingen våldsstruktur och staten klarar sig bra utan den. Röstning och andra former av fredlig aktivism är därför viktiga metoder för att påverka makthavarna att begränsa våldet imho.

    //Gustaf E

    SvaraRadera
  8. om man ska argumentera för att den kristnes ansvar i världen också innefattar deltagende i processen att tillsätta caesar/regering/överhet måste man typ bortse från hela uppenbarelseboken? från vers 1 avslöjar (uppenbarar) johannes Systemets demoniska sidor och uppmanar församlingarna att inte ha samröre med detta system. kanske tydligast i kap 18, med uppmaningen: "Dra bort från [babylon/Systemet], mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor". om inte den kristna församlingen hörsammar uppmaningen, vem ska då göra det? när Jesus återkommande betonar att den störste ska vara de andras tjänare och att hans lärjungar inte ska söka sig höga positioner - är det en fin princip eller ett bud som faktiskt gäller? om det är en verklig uppmaning då Herren säger "Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda", vad innebär det då i relation till politik/röstning/makt? svaret är som jag ser det: låt dem sköta sitt, men bli inte som de/involvera er inte i deras maktprojekt.

    frid!

    SvaraRadera
  9. Jag säger Amen till detta.

    SvaraRadera