Gamla testamentets kanon

Frågan om vilka böcker som ingår i Gamla Testamentet

En av de frågor som aktualiserats i samtalet om bibelsynen är vilka böcker som ska vara med i Bibeln och varför. Mikael Karendal har skrivit mycket bra om detta här. Han skriver ganska kort om Gamla testamentets kanon och koncentrerar sig istället på Nya testamentet. Därför publicerar jag här en text om Gamla testamentets kanon som jag skrev för några år sedan. Texten bygger helt på artikeln Canon of the Old Testament i The International Standard Bible Encyclopedia (1979). 

Varför just dessa 39 böcker?

Gamla Testamentet innehåller 39 böcker. Varför räknas just dessa böcker som kanoniska (kanonisk = normerande, rättesnöre)? Varför utesluts andra böcker? Hur är det t.ex. med apokryferna? GT:s apokryfer finns ju ofta med i utgåvor av Bibel 2000.

För att svara på frågorna måste vi göra en historisk undersökning där många olika vittnen kommer till tals. Huvudlinjerna i utvecklingen är tydliga, även om det är många detaljer i den långa processen som är osäkra och oklara.

1. GT:s eget vittnesbörd

Gamla Testamentets böcker skrevs och accepterades som kanoniska under en lång tidsperiod, mer än 1000 år (jag utgår från en konservativ datering). Redan i GT ser man att processen är igång. Moses skriver ner lagen och överlämnar den till folket som ett auktoritativt vittnesbörd (5 Mos 31:9-13, 24-26). Josua får befallningen att i allt hålla sig till Mose lag (Jos 1:7-8). Psalmisten prisar den salig som håller sig till Guds skrivna lag (Ps 1:1-3). Hela Psalm 119 är en hyllning till Guds skrivna ord. Lagbokens betydelse och auktoritet framkommer tydligt i berättelserna om kung Josia (2 Kung 22:8-19) och Nehemja (Neh 8:5-10). Sak 7:12 och Dan 9:2 talar också om att Herren talar genom profeternas skrifter. Sak 7:12 är den klassiska texten i GT för Andens inspiration av profeterna. GT självt visar alltså att processen pågår, att Moseböckerna tidigt fick kanonisk status, att även profeternas skrifter räknades som Herrens ord, men det säger inget om när processen avslutas och hur gränserna sätts.

2. Septuaginta

Septuaginta är en grekisk översättning av GT som gjordes ca 250-150 f.Kr i Alexandria. Septuaginta var det GT som lästes i de grekisktalande kristna församlingarna runt Medelhavet. De manuskript av Septuaginta vi har idag är från 350 e.Kr. och senare och de innehåller många apokryfiska böcker (varierande i antal och titlar mellan olika manuskript). Det finns inga klara bevis för att apokryfiska böcker ingick i den ursprungliga grekiska översättningen. Det är tvärtom flera saker som talar för att man även i Alexandria höll fast vid samma kanoniska böcker som judarna i den övriga världen. Protestantiska kyrkor anser att de apokryfiska böckerna inte ska vara med i kanon eftersom det inte finns några klara bevis för att judarna vid någon tidpunkt någonstans räknat dem som kanoniska.

3. Judendomen vid tiden runt Jesu födelse

Under århundradena före Jesu födelse utkristalliserades de 39 böcker vi har idag som de av judarna accepterade. Det blev den allmänna uppfattningen att den profetiska inspirationen upphörde med profeten Malaki och att de böcker som skrivits senare (dvs apokryferna) inte har samma gudomliga auktoritet och inspiration. En mängd judiska vittnesbörd runt tiden för Jesu födelse pekar på att samma 39 böcker räknades som Guds skrivna ord.

4. Nya Testamentets vittnesbörd

Det viktigaste vittnesbördet om Gamla Testamentets kanon har vi i Nya Testamentet. En mängd uttryck visar att vi vid Jesu tid har en samling av heliga judiska skrifter som är klart avgränsade från andra böcker: ”Skriften” (Joh 10:35, 19:36, 2 Pet 1:20), ”Skrifterna” (Matt 22:29, Apg 18:24), ”De heliga skrifterna (Rom 1:2, 2 Tim 3:15), ”Lagen” (Joh 10:34-35, Joh 15:25, 1 Kor 14:21), ”Lagen och profeterna” (Matt 5:17, 7:12, 22:40, Luk 16:16, 24:44, Apg 13:15, 28:23).

Det är också av betydelse att NT citerar nästan alla GT:s böcker som Guds skrivna och inspirerade ord, men inte en enda av de apokryfiska böckerna .

5. Den kristna kyrkan

I den kristna kyrkan var situationen länge ganska oklar om vilka böcker som skulle ingå i GT. I den östliga delen av kristenheten räknades i regel de 39 böcker vi har idag och apokryferna räknades inte som kanoniska. I den västliga delen av kristenheten hade apokryferna en betydligt högre ställning och användes betydligt mer i gudstjänster och predikningar. När man teologiskt skulle definiera vilka böcker som ingick i GT valde de flesta samma 39 böcker som i öst, men i praktiken fick apokryferna en oklar mellanställning. Augustinus pläderade på 400-talet för att även apokryferna skulle ingå i GT och öppnade vägen för att de skulle accepteras som kanoniska av den katolska kyrkan. Men även Augustinus gjorde en åtskillnad mellan de 39 kanoniska böckerna och de apokryfiska som inte hade samma tillförlitlighet och auktoritet.

Idag accepterar den katolska kyrkan ett flertal apokryfiska böcker som ingående i den heliga Skrift. Den evangelikala protestantiska kristenheten håller fast vid den judiska kanon omfattande våra 39 böcker. Man anser dock att GT:s apokryfiska böcker har stort historiskt värde och kan läsas som uppbygglig litteratur, men de ska inte betraktas som Guds ord. Därför tycker jag att de ska tryckas separat och inte i Bibeln.