Är Svenska kyrkan en frikyrka?

Det verkar som att det finns ett missförstånd när det gäller vad begreppet frikyrka står för. Det händer till exempel ganska ofta att jag hör påståendet att Svenska kyrkan numera är en frikyrka. Senast förra veckan läste jag detta i en artikel i tidningen Världen idag. Det man hänvisar till är att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 och inte längre är en statskyrka, men det är faktiskt ett missförstånd att detta skulle göra Svenska kyrkan till en frikyrka. Svenska kyrkan kallar inte heller sig själv för en frikyrka, så det borde inte någon annan göra heller.

Vad är då en frikyrka? Historiskt sett har frikyrkorna definierats utifrån två grundprinciper, två friheter. Den första är att medlemskapet är frivilligt och grundat på personlig tro och bekännelse. Den andra är att kyrkan är fri från staten. Motsatsen till frikyrka är folkkyrka utifrån den första principen och statskyrka utifrån den andra. Svenska kyrkan är inte längre en statskyrka, men den är fortfarande en folkkyrka och därför inte en frikyrka.



Låt mig repetera:

• Frikyrka: frivilligt medlemskap. som är grundat på personlig tro och bekännelse. Medlemskap är alltså endast för dem som är troende. På engelska kallas frikyrkotraditionen ofta för the believers' church tradition.
• Folkkyrka: omfattar ett helt folk, eller större delen av ett folk och medlemskapet är öppet för alla, oavsett om man har en personlig tro eller inte. Idag är medlemskapet i Svenska kyrkan frivilligt, men så har det inte alltid varit. Svenska kyrkan kallar sig för en öppen folkkyrka och omfattar än så länge majoriteten av det svenska folket. I en folkkyrka blir det stora flertalet medlemmar genom barndopet och de förblir medlemmar även om de inte har en personlig tro i vuxen ålder. 

Anabaptisterna och politiken, två boktips

Förra veckan skrev jag om kyrkan och politiken och nämnde då att anabaptismen brukar hamna inom det som kallas separationsmodellen och betonar församlingen som en alternativ gemenskap och motkultur. Idag vill jag tipsa om två intressanta böcker som jag nyligen har läst. Båda handlar om anabaptisterna på 1500-talet och fokuserar på hur de förhöll sig till det omgivande samhället och politiken och då särskilt våldsanvändning (svärdet). När anabaptisterna diskuterade svärdet handlade det både om våld i allmänhet, om deltagande i krig och om hur man skulle förhålla sig till överheten, som bar svärdet.

Anabaptists and the Sword av James Stayer kom ut första gången 1972 och var en banbrytande bok i den historiska forskningen om anabaptismen. Fram till dess hade forskningen dominerats av dem som tolkade anabaptismen utifrån Harold Benders The Anabaptist Vision. Detta innebar att man fokuserade på de pacifistiska anabaptisterna och inte tog så mycket hänsyn till andra grupper (denna skola kallas monogenesis). Stayer och hans meningsfränder lyfte fram att anabaptismen i början var en mycket spretig rörelse, att den inte bara hade ett ursprung utan uppstod på flera olika ställen och att det fanns flera grupper som inte var pacifister utan förespråkade våldsanvändning (denna skola kallas polygenesis). Boken Anabaptists and the Sword var helt avgörande för att polygenesis-teorin slog igenom och det har varit mycket intressant att läsa den. Jag lärde mig mycket nytt.

Kyrkan och politiken

Har kyrkan en politisk uppgift? frågade Torbjörn Johansson i Dagen den 27 december. Hans artikel gav ett mycket intressant svar utifrån den lutherska tvåregementsläran. I flera forum på nätet blev det genast intressanta samtal om kyrkan och politiken och jag bestämde mig snart för att jag skulle skriva något om det. Det här med den kristnes och församlingens relation till samhället, politiken och kulturen är dock en komplicerad fråga där det finns många olika synsätt och jag kände att jag behövde läsa på och fundera innan jag skrev något. Nu har jag gjort det och här kommer mina reflektioner.

Jag börjar med att göra en översikt över de olika synsätt som finns. Det finns som sagt väldigt många olika förhållningssätt till kristet samhällsengagemang och kyrkans relation till politiken. Det har gjorts olika försök att dela in de synsätt som finns i olika kategorier och i min diskussion tänker jag ta avstamp i tre olika förslag. Per-Axel Sverker delar in i tre kategorier, Tim Keller delar in i fyra olika i sin bok Center Church och Richard Niebuhr delar in i fem olika kategorier i sin klassiska bok Christ and Culture från 1951.

Jag börjar med den enklaste indelningen, som jag har hämtat från en artikel som Per-Axel Sverker skrev i tidningen Nytt Liv någon gång under 1980-talet. Jag har kvar artikeln som PDF och använde den när jag undervisade i kyrkohistoria på Mariannelunds folkhögskola. Artikeln har rubriken Korsets folk och handlar i första hand om fornkyrkan, men Per-Axel Sverker inleder artikeln med att tala tre olika modeller för hur kristna rörelser genom historien har hanterat frågan om församlingens relation till det omgivande samhället. Han talar om separationsmodellen, identifikationsmodellen och transformationsmodellen. Så här presenterar han modellerna:

Ett problem för den kristna människan är att hon lever i två världar samtidigt. Hon är medborgare i Guds rike, men på samma gång lever hon högst konkret i denna värld. Under historiens gång har teologer och rörelser löst problemet med denna spänning mellan Riket och världen på olika sätt.

Det har alltid funnits sådana som förespråkat separationsmodellen, d.v.s. så total åtskillnad som möjligt. Den kristne måste leva skild från världens liv. Visserligen kan han inte undgå världen helt, men han bör välja att så lite som möjligt befatta sig med den.

En stor grupp kristna, t.ex. den lutherska traditionen, har anslutit sig till identifikationsmodellen. Den här världen står under Guds skapelsemakt. De olika skapelseordningar som är inrättade, t.ex. familjen och samhällsstyret, är under Guds kontroll. Den kristne ska identifiera sig med båda sina existenser i ”Guds två regementen”. 

Den andre store reformatorn, Calvin, kan däremot ställas in under transformationsmodellen. Skillnaden gentemot de övriga ligger här i en tro att strukturerna kan förändras. Man ska alltså varken dra sig undan eller anpassa sig, utan på ett aktivt och optimistiskt sätt arbeta för förändring. Denna återställelse är fragmentarisk, men särskilt i församlingen finns ett embryo till en helt ny värld.

Bokpresentation: Church Planting in Europe

Ett nytt år har precis börjat. Det är med stor förväntan jag går in i det nya året, då jag bland annat kommer att fylla 60 år. Det är svårt att ta in att jag har blivit så gammal. Jag hoppas att jag har en del kvar att ge i alla fall.

En av de saker jag kommer att jobba med under 2019 är naturligtvis mission och församlingsplantering i Sverige. Det är ju det som är min huvudsakliga uppgift just nu. Jag har precis läst en bok om församlingsplantering i Europa och den vill jag presentera idag. (Jag har förresten alltid precist läst en bok.)

I juli 2014 hölls ett symposium i Leuven, Belgien. Temat var mission i Europa och den här boken innehåller arton föreläsningar som presenterades vid konferensen. Boken heter Church Planting in Europe - Connecting to Society, Learning from Experience. Efter ett introduktionskapitel är de arton följande kapitlen indelade i fyra olika avdelningar.

Så här ser innehållet ut:

Introduction

1. Introduction: The Ongoing Challenge of Church Planting in Europe,  - Evert Van de Poll, Frankrike

Part 1: Biblical Reflections

2. The Essential Foundation: The Bible and Church Planting, - Chris Wigram, England

3. Prayer in the Ministy and Life of a Church Planter, - Boris Paschke, Belgien

4. How to Create a Jesus Movement of Multiplying Churches, -Dietrich Schindler, Tyskland

När Jesus föddes i Betlehem

Det är snart jul och vi förbereder oss för att fira att Jesus föddes i Betlehem. Ett sätt att förbereda sig är att läsa om denna händelse i Bibeln. I Nya testamentet finns fyra olika skildringar av Jesus liv, men bara två av författarna berättar något om hur det gick till när Jesus föddes, nämligen Matteus och Lukas. De två andra (Markus och Johannes) ger andra perspektiv. De senaste dagarna har återigen jag läst hur de fyra evangelierna börjar sina berättelser om Jesus.

I Markusevangeliet dyker Jesus direkt upp som vuxen man och presenteras kort och gott som Jesus Kristus, Guds son, utan någon närmare förklaring av vad det innebär. Att det är något speciellt med Jesus förstår man ändå när Jesus döps och det hör en röst från himlen: "Du är min älskade son. I dig har jag min glädje" (Mark 1:11).

Matteusevangeliet berättar om Jesus födelse ur Josefs perspektiv och vi får bland annat veta att en Herrens ängel visar sig för Josef i en dröm vid tre (eller möjligen fyra) olika tillfällen och talar om vad han ska göra (Matt 1:20-21, 2:13, 19-22).

Matteus lägger också stark betoning på att Maria var jungfru och att ingen man var inblandad när Jesus blev till. Han skriver: "...innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande" (Matt 1:18), och ängeln säger till Josef: "Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande" (Matt 1:20). Vi får också veta att Josef gifte sig med Maria efter att ängeln talat till honom, men att han väntade med att ligga med henne tills Jesus hade blivit född (Matt 1:24-25).

Lukasevangeliet ger den mest detaljerade skildringen av hur det gick till när Jesus föddes och det är tydligt att det är Marias egen berättelse som kommer fram här. Lukas berättar om hur ängeln Gabriel kommer till Maria och berättar att hon ska föda en son. Även i Lukasevangeliet är det tydligt att Maria är jungfru och att inte någon man är inblandad i att barnet blir till (Luk 1:27, 34-35). Det är också Lukas som ger oss den text som brukar kallas "julevangeliet" och har alla spännande detaljer, som att Josef och Maria var tvungna att resa till Betlehem på grund av skattskrivningen, att det inte fanns någon plats för dem i värdshuset, att barnet därför fick läggas i en krubba (djurens matplats) och om herdarna som kom till det nyfödda barnet efter att ha fått höra änglarna tala om det som hade hänt (Luk 2:1-20). Lukas berättar även om några andra händelser från Jesus barndom. Två gånger nämner han att Maria bevarade det som hände i sitt hjärta (Luk 2:19, 51). Kanske hade han hört berättelsen direkt från henne själv.

Johannesevangeliet skrevs sist av de fyra evangelierna och det berättar ingenting om Jesus födelse. Johannes tar oss istället med tillbaka ända till världens skapelse. Hans evangelium börjar med orden "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud" (Joh 1:1-2). Det låter lite kryptiskt och först kanske man inte förstår vad han skriver om, men snart blir det tydligt att det handlar om Jesus. "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning" (Joh 1:14). Vad Johannes säger är alltså att Jesus Kristus är Guds son, som en gång var med och skapade världen. Det lilla barnet som föddes i Betlehem var Gud själv som hade blivit människa.

Du och jag blev till på vanligt sätt. Vi hade ingen existens innan vi formades i livmodern hos vår biologiska mamma. Med Jesus var det annorlunda. Han fanns i evighet. Han skapade världen. Han var hos Gud och han var Gud. Han blev människa, "avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria", som det heter i trosbekännelsen. Jesus är unik!

Johannes kallar Jesus för Guds ende son. Det finns ingen annan som han. Du och jag är inte Guds barn eller Guds söner på samma sätt som Jesus är det. Men de goda nyheterna är att vi faktiskt kan bli Guds barn. Dessa goda nyheter har Johannes klämt in i sitt första kapitel mellan de verser vi läst tidigare. "Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn" (Joh 1:12). Alla som tror på Jesus och tar emot honom i sitt liv blir Guds barn. Johannes skriver att de blir födda av Gud. De får ett nytt liv. När vi föds av våra jordiska föräldrar blir vi deras barn. När vi föds av Gud blir vi Guds barn. Så enkelt är det. Det är goda nyheter och det var därför Jesus föddes i Betlehem.

Om du tror på Jesus och tar emot honom kan också du bli Guds barn!

Varför inte passa på och läsa de första kapitlen i de fyra evangelierna den här julen. Du kanske upptäcker något nytt. Jag har skrivit mer om dessa kapitel här: När Gud blev människa.

Vad betyder det att bära frukt?

I mitt förra inlägg ställde jag frågan: Hur mäts det kristna livet? Det svar jag fann på den frågan var att det kristna livet inte mäts bara i trohet, utan även i fruktbärande. I det samtal som uppstod på Facebook med anledning av texten var det många som frågade vad Jesus syftade på när han talade om att bära frukt. Alltså: Vad är frukten? Idag ska jag försöka svara på den frågan.

Jag har gått igenom alla texter i Nya testamentet som talar om att bära frukt och jag tänker att Johannesevangeliet 15:1-17 hör till de viktigaste. Där talar Jesus om vikten av att bära frukt: "Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt" (Joh 15:2) och vidare: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn" (Joh 15:16). Det intressanta är att Jesus inte förklarar vad frukten är. Det finns faktiskt ingen uttömmande förklaring av det någon annanstans heller. Därför har jag försökt göra en sammanställning av vad Bibeln säger om att bära frukt. Detta är i korthet vad jag kommit fram till.

Bilden av den troende som ett träd som bär frukt finns i Gamla testamentet, men den utvecklas inte så mycket där. Psalmisten skriver att den som lever av Herrens ord "är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, och bär sin frukt i rätt tid" (Ps 1:3). Jeremia talar om att den som litar på Herren inte slutar att bära frukt, även om det kommer ett torrt år (Jer 17:7-8). Profeten Hosea talar om att Israels folk först bar god frukt och sedan dålig (Hos 9-10). Något som Jesus anknyter till när han talar om att Gud vill ha ett folk som bär frukt (Matt 21:43). I fortsättningen av den här texten koncentrerar jag mig på Nya testamentet.

Hur mäts det kristna livet?

I en intressant debattartikel i tidningen Dagen förklarar Peter Halldorf och Magnus Malm att de inte kommer att flyga mer. Detta på grund av flygets negativa inverkan på klimatet. Jag sympatiserar verkligen med deras inställning och håller med om att vi som kristna bör minska vårt flygande, särskilt sådant flygande som har med semesterresor att göra. Dessa båda profilers offentliga ställningstagande kan förhoppningsvis få många att tänka till.

Halldorf och Malm skriver att deras beslut grundar sig på tre bibliska motiv. 

1. Gud har skapat himmel och jord och som människor har vi fått uppdraget att ta hand om Guds skapelse. 

2. Jesus kallar oss att följa honom på livets alla områden, och det gäller även hur vi hanterar pengar, konsumtion, arbete och resor. 

3. Det kristna livet mäts inte i resultat utan i trohet. "Våra handlingar driv djupast inte av vilka resultat vi kan uppnå, utan av trohet mot Kristus", skriver författarna, och syftar på att även om deras beslut inte påverkar klimatet speciellt mycket är det en viktig symbolhandling och uttryck för trohet mot Kristus.

Jag håller med Halldorf och Malm om mycket av det de skriver, men den tredje punkten skulle jag vilja komplettera. Den kanske är tillämplig i den här frågan, men jag tror inte att det är en allmängiltig princip att det kristna livet mäts i trohet. Det är något som saknas i det påståendet. Det kristna livet mäts inte bara i trohet, utan det finns en annan viktig faktor som vi inte får tappa bort, nämligen fruktbärande. Det räcker inte att vara trogen. Vi måste också bära frukt om vi ska hålla måttet. 

Kom ihåg vad Jesus sa: "Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt" (Joh 15:2) och vidare: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber om i mitt namn" (Joh 15:16).