Några tankar om att leva i kommunitet

Min vision om ett liv i gemenskap föddes i mitten på 1970-talet när jag som nykristen läste berättelsen om den första församlingen i Apostlagärningarna. När sedan tidningen Nytt Liv förmedlade berättelser om olika kommuniteter runt om i världen övertygades jag om att detta liv är möjligt även i vår tid. 1976 kom boken "Gemenskap i en söndrad värld" ut på svenska och gav ytterligare djup åt visionen att leva i kommunitet. Efter ett par kortare experiment i gemenskapsliv tog vi det stora steget 1979 och startade Råslättsgemenskapen. Under 80-talet fanns det ett nätverk för kommuniteter och kommunitetsintresserade i Sverige. Nätverkets samordnare Sven-Evan Svanberg gav ut en tidning som hette Hoppets tecken. 1986 skrev jag följande artikel i Hoppets tecken. Texten är något förkortad.

En vision blir verklighet

Som nygifta flyttade jag och Kerstin till höghusområdet Råslätt 1979. Råslätt ligger strax söder om Jönköping och har knappt 5000 invånare. Tillsammans med några vänner startade vi en bönegrupp och började dela livet andligt och praktiskt. När vi började gemenskapslivet hade vi inte så klara tankar om vår framtida utveckling, men efterhand har visionen blivit klarare och gemenskapen djupare och stabilare.

I vårt samhälle är det en verklig utmaning att bygga gemenskap. Vår tid präglas av ytlighet, rotlöshet, trasiga relationer och stor omflyttning. Att i en sådan tid sträva efter djupa relationer, trofasthet och att lägga ner sina liv för varandra är svårt, men också viktigt eftersom vår uppgift är att demonstrera Guds kärlek bland människorna.

Jag kan inte påstå att vår lilla gemenskap på Råslätt har kommit särskilt långt på den här vägen, men jag vill peka på några saker som vi har lärt oss är viktiga i uppbyggandet av en ny gemenskap.

1. För det första måste det finnas en liten kärna av människor som är överlåtna till varandra på lång sikt. Det är oundvikligt att människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Men om något stabilt ska byggas så måste det formas en liten grupp med gemensam vision och inriktning, och med ett beslut att fortsätta tillsammans. När vi bott några år på Råslätt hade det formats en sådan grupp.

2. För det andra har det stor betydelse att man bor nära varandra. Speciellt i en storstad eller höghusförort där mycket folk trängs på en liten yta och det är praktiskt omöjligt med storhushåll, är det ändå viktigt att man försöker bo så nära varandra som möjligt. Ju närmare varandra man bor desto lättare är det att få en fungerande vardagsgemenskap.

3. Det tredje jag vill peka på är vikten av en gemensam uppgift, en målsättning som sträcker sig längre än själva gemenskapen och gör att man får arbeta och kämpa tillsammans. Efter några år på Råslätt förstod vi att vår kallelse var att plantera en kristen lokalförsamling i vårt bostadsområde, en församling med uppgift att i ord och handling vittna om Jesus Kristus för människorna här. Hösten 1983 konstituerades gemenskapen som en ekumenisk frikyrkoförsamling med namnet Råslätts församlingsgemenskap. I denna utveckling hade vi ett starkt stöd av Jönköpings baptistförsamling, och vi vill betona att det är viktigt för en ny gemenskap med goda relationer till andra kristna sammanhang.

4. Det fjärde som är nödvändigt i gemenskapsbyggandet är uthållighet. Det kommer alltid att finnas problem och konflikter och ibland kommer det djupa kriser. Frestelsen att ge upp kommer att vara stark. Då är det mycket viktigt med uthållighet och trohet mot varandra. Om det ska kunna växa fram en gemenskap med djup och stabilitet kan vi inte fortsätta att bryta upp. Då måste vi istället bestämma oss för var vi ska satsa och sen hålla fast när problemen kommer.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om att leva i gemenskap, men detta är några av de övertygelser som vuxit fram ur vår erfarenhet. Det är fantastiskt att se hur den vision som en gång tände mitt hjärta nu håller på att bli verklighet här ibland oss på Råslätt.

Så långt min artikel från 1986.

Uppdatering 2008

Idag lever jag fortfarande i samma gemenskap. Vi är åtta personer som är kvar sen början av 80-talet. Vi har aldrig kallat oss själva för kommunitet, utan mer använt ordet gemenskap. Men vi har alltid haft likheter med det som idag kallas för kommuniteter (se t.ex. Kristenunderjord här och här) och med dagens språkbruk skulle jag säga att vi var en kommunitet under 80-talet. Idag är vi knappt hundra vuxna och runt fyrtio barn i församlingen och en del av gemenskapslivet finns kvar, även om mycket har ändrats genom åren. Men det finns kommunitetsliknande strukturer inom församlingen. Det är med stor glädje vi ser att en ny kommunitetsrörelse växer fram i Sverige och vi hoppas att det också förnyar vår gemenskap och gör att vi hittar tillbaka till våra rötter.

På Dagens ledarsida delas det ut julklappar till olika kändisar. Där kan man ana en viss okunskap om vad en kommunitet är för något. Kommunitet kan ju vara så mycket mer än kloster och Bjärka Säby.