Radikal tro inspirerad av anabaptismen

Den här helgen är jag på skolan i Mariannelund. Jag har jour, vilket betyder att jag ska finnas till hands på skolan vid vissa tider och tillgänglig på telefon i övrigt. För mig funkar det bäst att vara kvar på skolan hela helgen. Jag passar på att jobba. Jag har mycket att förbereda. Det är undervisning i Galaterbrevet hemma i församlingen, Två föreläsningar om gudsbilden och krigen i GT på vårat församlingsläger och en kurs i konflikthantering som jag håller på att forma.

Jag håller också på att läsa Stuart Murrays nya bok The Naked Anabaptist - The Bare Essentials of a Radical Faith. Det är en fantastiskt bra bok som lyfter fram vad anabaptismen kan bidra med till kyrkan i vår tid. Anabaptismen kan hjälpa oss att följa Jesus på ett trovärdigt sätt. Stuart Murray försöker presentera en avskalad anabaptism och boken bygger på de kärnvärderingar (Core Convictions) som man har i The Anabaptist Network i Storbritannien. Även det skandinaviska nätverket använder dessa (det har jag skrivit om här).

The Naked Anabaptist lämpar sig mycket väl som studiebok för den som är intresserad av radikal Jesusefterföljelse i vår tid. Den är mycket lämplig att studera tillsammans i en husförsamling eller studiecirkel. Jag hoppas på att det ska starta studiegrupper kring boken runtom i Sverige och på nätet. Jag kommer att inbjuda till en lokal grupp i Jönköpingsområdet och en nätbaserad studiecirkel via Bilda online. Maila till mig om du är intresserad av att vara med. Min adress är jonas@mariannelund.nu. Boken kostar drygt 100 kr och finns att köpa via svenska hemsidor som bokus och adlibris.

Länkar i Dagen 1,2,3

Pionjär 10

I höst är det dags för en ny pionjärkonferens. Denna gång blir den i Göteborg, närmare bestämt i Fiskebäcks missionskyrka. Som vanligt arrangeras den av det ekumeniska FG-nätverket med representanter från: Svenska Missionskyrkan, Svenska Alliansmissionen, Vineyard Norden, Metodistkyrkan, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Pingströrelsen, Adventistsamfundet, Frälsningsarmén, Svenska Baptistsamfundet och Evangeliska Frikyrkan. Konferensen erbjuder ett spännande och innehållsrikt program med många olika medverkande. Årets huvudtalare är Dietrich Schindler, som är ansvarig för församlingsplantering i Evangelical Free Church i Tyskland. Program och mer information finns på www.pionjär.nu.

Är det Gud som talar från Island?

Det är förbluffande hur många som talar om Gud i dessa dagar. Vulkanutbrottet på Island väcker existentiella frågor. Jag har hört det flera gånger i radio under helgen, bl.a. i Spanarna och i Godmorgon världen. Halvt på allvar, halvt på skämt (lite svårt att avgöra vilket ibland) sa en av de medverkande i Spanarna: "Det är någon som vill säga något."

Är det Gud som talar från Island?

Jag är inte den som talar om tidstecken och jordens undergång så fort det händer katastrofer i världen. Jesus säger själv att sådant måste hända:

"Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna." (Matt 24:5-8)

Krig kommer och går, hungersnöd, jordbävningar och vulkanutbrott likaså, men det är ännu inte slutet. Det är inga tidstecken. Men "Allt detta är början på födslovärkarna", säger Jesus.

Men det är klart att många börjar fundera. I år har det varit tre stora jordbävningar (Haiti, Chile och Kina) och nu är det vulkanutbrottet på Island. Är det slutet som närmar sig? Vill Gud säga något? Vad är det Han säger? Jag tror att Gud kan tala genom sådana här händelser. De blir påminnelser, som hjälper oss att få rätt perspektiv på tillvaron. Det här är vad jag tror att Han vill säga.

1. Han påminner oss om att vi människor är så små. Vi har inte kontrollen över världens utveckling. Vi har inte kontrollen över planeten eller över klimatet. Det finns betydligt större makter i den här världen. Allt kan förändras oerhört fort. Ingenting är säkert. Men Gud har den yttersta kontrollen. Världen och historien är i hans hand.

2. Han påminner oss också om att det fortfarande finns tid att omvända sig. När det händer olyckor och katastrofer finns det alltid en möjlighet för människor att vända sig till Gud. Man blir påmind om att livet är allvarligt och att det kan ta slut. Det är som Jesus sa med tanke på detta när några kom och berättade för honom om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur:

"Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de." (Luk 13:1-5)

3. Det blir också en påminnelse om att den här världen inte ska bestå för evigt. Allt skakar! En dag kommer vi alla att stå inför Guds domstol och göra räkenskap för våra liv. Då kommer endast den som känner Jesus att bestå. Så dessa händelser blir också en påminnelse om att vi ska vara beredda på att jorden ska gå under en dag och att Jesus ska komma tillbaka för att rädda och döma världen. Det är som Petrus skriver i sitt andra brev:

"Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås. När nu allt detta skall upplösas, då måste ni leva heligt och fromt på alla sätt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst, dagen som får himlarna att upplösas i eld och himlakropparna att smälta i hetta. Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor." (2 Petr 3:10-13)

Det är detta jag blir påmind om genom vulkanutbrottet och askmolnet. Gud talar från Island!

Dagen, Dagen igen, ledarbloggen, Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet
Uppdatering den 19/4 Dagen 1, 2, 3, 4 och 5.
Uppdatering den 20/4 Dagen 1, 2, 3, 4 och 5.

Vi behöver missionärer från Afrika

Håkan Arenius har i den gångna veckan presenterat tre välskrivna artiklar om hur kyrkan i väst behöver påverkas och förnyas genom inflytandet från tredje världens kyrkor. Artiklarna har haft ett visst fokus på Afrika, eftersom de flesta exemplen kommit därifrån. Artikelserien finns här, del 1, del 2, del 3.

Kyrkan i vår del av världen försvagas av flera olika saker. Artikelserien tar upp bl.a. materialism (ekonomi och företagstänkande formar oss), förnuftstro (vi tror att allt kan förklaras med förnuft och vetenskap och att mer kunskap löser alla problem), individualism (individen är i centrum och allt handlar om vad jag vill och behöver), konsumism (allt styrs av konsumtion, både i samhället och i kyrkan), praktisk ateism (vi lever som om Gud och andevärlden inte är verklig).

Den afrikanska kyrkan kan hjälpa oss att upptäcka den bibliska världsbilden där Gud är verklig och involverad i våra liv. Där helande och under är helt naturligt. Där Bibeln läses och älskas som Guds eget ord. Där livet levs tillsammans med ansvar för varandra. Där man helt naturligt talar om Gud, ber tillsammans, vägleder varandra och hjälper varandra med praktiska och ekonomiska behov. Där andligt, socialt och ekonomiskt integreras i en helhet. Där man vågar predika att Jesus är enda vägen till Gud och den enda som kan rädda och befria från ondska och mörker. Kort och gott den afrikanska kyrkan kan hjälpa kyrkan i Sverige att på nytt bli en trogen och levande kyrka.

Lawrence Temfwe från Zambia skrev detta i ett brev för några veckor sedan efter att ha rest i Europa:

"Europa behöver missionärer som har förstått att själva meningen med Andens utgjutelse är mission. Framtiden för evangelisationen i Europa ligger hos en kyrka och hos kristna som är rotade i de två första kapitlen i Apostlagärningarna. Är ni den kyrkan? Är ni redo för förföljelse? Europa är det nya makedoniska ropet*. Är Afrikas kristna beredda att svara på den kallelsen?"

("Det makedoniska ropet" syftar på när aposteln Paulus i en dröm såg en man från provinsen Makedonien som ropade till honom: "Kom över och hjälp oss!" Apg 16:9)

Jag är glad över att Gud nu sänder afrikanska missionärer till Sverige för att hjälpa oss att sprida evangeliet i vårt land. Sverige har blivit ett missionsland och det är många som känner att Herren kallar dem att komma hit. Jag tror att vi behöver missionärer från Afrika. Vad tror du?

Lynne Hybels i Betlehem

Lynne Hybels från Willow Creek (ja, hon är gift med Bill Hybels) är engagerad för fred, rättvisa och fattigdomsbekämpning på flera håll i världen. Hon var en av talarna på den internationella fredskonferensen i Betlehem i mars. Jag har skrivit om den här.

Hennes föreläsning är en personlig berättelse om hur hon blev engagerad för fred och rättvisa i Palestina och Israel och samtidigt en passionerad uppmaning till att lyssna även till de evangeliska kyrkorna i arabvärlden. Hon ger också konkreta förslag på hur du och jag kan hjälpa till i arbetet för fred i regionen. Hela hennes föreläsning finns att läsa på den här länken: It’s All About Jesus: A Personal Journey. Den är mycket intressant och inspirerande.

Lynne Hybels har skrivit boken Nice Girls Don't Change the World (på svenska med titeln Snälla flickor förändrar inte världen). På sin blogg presenterar hon den så här:

"Welcome! Thank you for joining me. This web site is a response to feedback from readers of my book, Nice Girls Don’t Change the World. If you read that book, you know that for me the journey from a people pleasing “nice girl” toward becoming a change-maker (or as I prefer to say, a “dangerous woman”) has taken me through a painful crisis of identity, a pitch-dark night of the soul, and a fierce battle with fear. I think most of us who want our lives to matter have to make a similarly difficult journey."

Lynne Hybels är en inspirerande förebild för många. Hon förändrar världen. Det kan du också göra.

Lynne Hybels livshistoria är ett exempel på hur teologiskt inflytande nu går från syd till nord.

Krigen i Gamla testamentet

Under Kristi himmelsfärdshelgen har vår församling tillsammansläger. Vi åker iväg några dagar hela gänget och tar med alla som vill följa med. Det brukar vara härliga dagar som ger god frukt under hela året. Vi brukar ha bibelstudier varje dag i olika grupper. I år ska jag ta hand om en av grupperna och jag har fått ett riktigt svårt ämne. Jag ska tala om gudsbilden i Gamla testamentet och särskilt hur man ska förstå krigen och Guds deltagande i dem. Det känns som en riktig utmaning. Jag har naturligtvis studerat frågan tidigare för egen del, men jag har aldrig undervisat om det på ett strukturerat och genomtänkt sätt. Men nu är det dags.

Krigen i Gamla testamentet (GT) ger mig tre stora problem att ta itu med.

För det första gäller det gudsbilden. Hur kan en kärleksfull och god Gud delta i och till och med befalla krig. Ja, han till och med uppmanar till utrotningskrig av folken i Kanaans land. Är det samma Gud som blir människa och uppenbaras genom Jesus Kristus?

För det andra gäller det uppenbarelsen. Hur kan Jesus och apostlarna ge sitt fullständiga erkännande till GT som inspirerat av Gud? Kan man verkligen hålla fast vid att GT är Guds ord, när det innehåller sådana krigstexter?

För det tredje gäller det etiken. Hur kan Jesu undervisning om ickevåld och att älska sina fiender förenas med Herrens krig i GT? Påverkar det hur vi som kristna idag ska ställa oss till att delta i krig och bära vapen? Kan jag fortsätta att vara pacifist om jag tror att GT är Guds ord?

Det är de frågor jag ska ta itu med. Nu vill jag ha hjälp av er. Jag har redan två bra böcker. The Problem of War in the Old Testament av Peter C. Craige och Krigen i Gamla testamentet - Ett försök att förstå av Olof Edsinger. Jag har också hittat en del intressant på nätet, särskilt på Greg Boyds blogg. Jag vill gärna ha boktips, tips på andra texter om detta och gärna synpunkter och förslag på lösningar. Jag uppskattar särskilt tips med en evangelikal eller anabaptistisk utgångspunkt, men även andra perspektiv är välkomna.

Om du följer med på lägret kan du få höra vad jag kommer fram till. Jag kanske skriver något om det också så småningom.

När Karl XII mötte en anabaptist

Idag har jag stött på den här lilla berättelsen.

1703 var Karl XII på fälttåg i Polen. Hans armé hade belägrat den polska staden Torun. Mennoniten Stephan Funk kom till det svenska fältlägret för att leverera en last mat som armén hade köpt. När han var där lyssnade han till den lutherska fältprästen som predikade för soldaterna.

Kungen noterade att främlingen lyssnade intensivt och antecknade alla bibelreferenser. Kungen bad att få tala med Funk och frågade honom varför han antecknade bibelställena. Funk svarade att han skulle kolla upp tolkningen av dem när han kom hem. Då beordrade Karl XII honom att förbereda en predikan om fred och krig och komma tillbaka till lägret två veckor senare och predika för honom.

Stephan Funk gjorde som han blivit tillsagd och efter att ha predikat i lägret talade han personligt med kungen. Kungen frågade honom ifall det någonsin kunde vara rätt för en kristen att gå i krig. Funk svarade att en kristen aldrig hade en sådan rätt. Då frågade kungen om det någonsin kunde var rätt för en kristen kung att kriga. Den här gången tvekade Funk hur han skulle svara. Till slut sa han: "En kung kan möjligen ha rätt att försvara sig om hans rike blir attackerat, men han får under inga omständigheter anfalla ett annat rike. Att attackera andra är något som går helt emot allt vad Jesus undervisade och gjorde." Kungen svarade att han hoppades att Funk alltid skulle stå upp för sin tro.

Tyvärr lyssnade inte Karl XII på Stephan Funk, utan fortsatte sitt fälttåg i Polen och drog sedan vidare mot Ryssland. Vad hade hänt om den svenske kungen hade lyssnat till mennonitpredikanten och lagt ner sina krigsplaner och istället byggt ett fredligt Sverige? Det får vi tyvärr aldrig veta.

Källor till den här episoden finns här och här.

Framtiden har börjat

Det är påskdagen 2010 och vi firar att Jesus har uppstått. Påskens händelser är centrala i evangeliet. I 1 Kor 15:1-5 sammanfattar Paulus evangeliets budskap:

"Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv."

Graven är tom, Jesus har uppstått och visat sig för lärjungarna. I fyrtio dagar visade han sig för lärjungarna och samtalade med dem. Han visade dem sina genomstungna händer och åt med dem. Han hade en ny och annorlunda kropp, en förhärligad kropp som inte kan dö. Jesu uppståndelse är det första steget i alltings återupprättelse. Det slutliga beviset på att döden är besegrad. Hela 1 Kor 15 är härlig läsning om detta. Jag citerar ett avsnitt till (15:20-28):

"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt."

Gud upprättar skapelsen steg för steg: Jesu uppståndelse är det första steget. Det andra steget är när Jesus kommer tillbaka och alla som tillhör honom uppstår. Det väntar vi fortfarande på. Det tredje steget är själva slutet då alla fiender besegrats och Gud härskar överallt. Den här texten säger inte så mycket om detaljerna men målar den stora bilden. Vi har redan sett steg ett och därför kan vi vara säkra på att steg två kommer. Framtiden har redan börjat. Vi vet att Herren har segrat. Det finns ett hopp. Därför kan vi frimodigt satsa allt på att arbeta för honom. Paulus avslutar detta fantastiska och långa kapitel så här:

"Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus. Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld" (1 Kor 15:57-58).

Jesu kroppsliga uppståndelse är den avgörande händelsen. På den hänger hela den kristna tron!

Ett fredsinitiativ i Israel-Palestinakonflikten

Kan det bli en rättvis och bestående fred i Israel-Palestinakonflikten? En internationell kristen konferens arrangerades i Betlehem i mars 2010 för att bearbeta den frågan. Många intressanta föreläsningar hölls av evangelikala ledare och teologer. Föreläsningarna kan man ladda ner här. Jag vill särskilt rekommendera Alex Awads föreläsning: Palestinian Christianity in the Shadow of Christian Zionism. Awad är pastor i East Jerusalem Baptist Church och studierektor på Bethlehem Bible College, som arrangerade konferensen. Hans röst behöver höras även i Sverige. I konferensen antogs också ett dokument som uppmanar evangelikala kristna i hela världen att verka för en rättvis och bestående fred i det heliga landet. Fredsinitiativet har också en facebookgrupp som man kan gå med i. Texten publiceras här:

The Bethlehem Evangelical Affirmation
17 March 2010

We affirm the foundational truth that God loves everyone (John 3:16).

We affirm that as followers of Jesus Christ we are called to do justice and love mercy (Micah 6:8), to be ministers of reconciliation (2 Corinthians 5:11-21), and to be peacemakers (Matthew 5:9).

We affirm that the Holy Spirit empowers followers of Jesus to speak and live humbly and prophetically (Acts 1:8).

We recognize that this is the time to resolve the Israeli-Palestinian conflict.

Therefore, we are convinced that the Holy Spirit is leading us at such a time as this to unite as Christians throughout the world in order to pray and work for a just peace in Israel and Palestine.

To this end, we commit to reconnect with the local Palestinian church and to listen and learn from all those who follow Jesus in the Holy Land and to share their stories with our own faith communities.

We further commit to work together to advocate changes in public policy and so achieve a just and lasting resolution of the conflict. Our vision and our hope is that Israelis and Palestinians will live in justice and peace in the land of the Holy One.

Drafting Committee
Paul Alexander	Christine M. Anderson
Brother Andrew	Alex Awad
Bishara Awad	Mubarak Awad
Sami Awad	Gary Burge
Tony Campolo	Steven Haas
Lynne Hybels	Manfred Kohl
Jonathan Kuttab	Paul Johnson
Salim Munayer	Stephen Sizer
Porter Speakman, Jr.

You can also add your name to the Bethlehem Evangelical Affirmation

The Bethlehem Evangelical Affirmation arose from the international conference Christ at the Checkpoint sponsored by Bethlehem Bible College

Sju Jesusord på korset

Idag är det långfredag. Ett ganska tråkigt namn på en minnesvärd dag. På engelska heter den här dagen Good Friday och det låter ju lite bättre. Hur som helst är det den dagen vi särskilt minns att Jesus Kristus led och dog på ett kors, på en kulle utanför Jerusalem i april ca år 30.

Det är intressant att läsa de fyra evangeliernas berättelser om Jesu korsfästelse. De kompletterar varandra och tillsammans ger de en klar bild av vad som hände. Idag vill jag speciellt se på de ord Jesus talade när han hängde på korset. Han sa sju olika saker. Lukas berättar om tre, Johannes om tre andra, Matteus och Markus om ett.

Markus informerar oss om att Jesus korsfästes vid niotiden på förmiddagen (Mark 15:25). Under de första timmarna gör Jesus tre uttalanden som gäller människor omkring honom. Han ber för dem som korsfäster honom. Han samtalar med rövaren som hänger på korset bredvid, och talar med Maria och Johannes. Mellan klockan tolv och tre lägrar sig ett kompakt mörker över hela jorden och det är tyst. Klockan tre på eftermiddagen ropar Jesus först ut sitt lidande i två uttalanden och sen sin seger. Därefter ger han upp andan. Vi ska nu se närmare på Jesu ord på korset och vad de kan lära oss.

Fader, förlåt dem (Luk 23:34)

Först ber Jesus för dem som korsfäster honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” När han hänger på korset är Jesus verkligen den självutgivande kärleken personifierad. Trots sitt lidande och sina smärtor orkar han tänka på dem som korsfäster honom och han ber för dem. Han uppfyller själv sitt bud från Matt 5:44: ”Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.”

När man inte längre kan göra något annat kan man i alla fall be. Jesus bad och han blev bönhörd. På pingstdagen kom tusentals människor till tro på Jesus, blev döpta och fick syndernas förlåtelse. Det var säkert många av dem som varit med och skrikit ”korsfäst honom”. Den romerske officeren förstod att Jesus var Guds Son (Mark 15:39), och många av soldaterna kom säkert till tro senare. På korset la Jesus grunden för bönesvaret, när Han dog för allas synder. Han bar synderna även för dem som korsfäste honom.

Löftet till rövaren (Luk 23:43)

Två rövare korsfästes samtidigt som Jesus, en på varje sida. Till att börja med hånade de honom båda två, men en av dem förstod snart att Jesus inte var en vanlig man och där på korset började han tro på Jesus. Hans ord till den andre rövaren visar djupet i hans insikt (23:40-41). Han ser sin egen skuld, han förstår att Jesus är skuldfri, att Jesus är Gud och att Han är kung i ett rike som ska komma och rövaren ber en mycket ödmjuk bön: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Jesu svar är fantastiskt: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

Dessa ord visar att frälsningen är av nåd! Den är ingenting man förtjänar utan en gåva till den som tror. ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.” skriver Paulus (Rom 6:23). Jesu ord visar också på frälsningens möjlighet - det är inte för sent, du kan ropa till Herren nu. ”Var och en som åkallar Herrens namn, skall bli räddad”, säger Skriften (Apg 2:21). Det gällde för rövaren på korset. Han kunde inte bli döpt eller gå med i en församling, men han kunde be en enkel bön. Det gjorde han och Jesus sa: ”Idag ska du vara med mig i paradiset”.

Ett ord till Maria och Johannes (Joh 19:26-27)

Jesus såg sin mor Maria och sin lärjunge Johannes stå vid korset. Johannes var en av Jesu närmaste vänner, dessutom var de kusiner. Maria var syster till Johannes mor Salome. På korset orkar Jesus tänka på sin familj. Maria var änka och som äldste sonen var Jesus ansvarig för hennes försörjning och nu överlämnade han ansvaret till Johannes. "När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: 'Kvinna där är din son.' Sedan sade han till lärjungen: 'Där är din mor.' Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen" (19:26-27).

Jesus tog Guds bud på allvar in i det sista. ”Visa aktning för din far och din mor”, är ett bud som har sin tillämpning också när man blivit vuxen. Även om den andliga familjen, Guds familj, går före den biologiska, så befriar det oss inte från ansvar för våra anhöriga. Paulus skriver: ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Jesus tog sitt ansvar för sin mor och såg till att hon blev försörjd.

Ett rop i mörker (Mark 15:34, Matt 26:46)

Vid middagstid kommer ett mörker över jorden, Ett mörker som också lägger sig över Jesus och Hans inre. Han bär all världens synd i sin egen kropp. Efter tre timmar i mörkret ropar Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

På korset var Jesus ensam, fruktansvärt ensam. Han fick ensam bära världens synd. I dessa ord ger Jesus uttryck för den djupaste smärta, övergivenhet och ångest. Han kan förstå våra mörkaste känslor, för han har själv upplevt dem. Jesu ord är hämtade från Ps 22:2. En psalm som beskriver korsfästelsen ca 1000 år i förväg.

Jesus förtvivlade utrop visar oss syndens avskyvärdhet. Jesus blev gjord till synd och Gud måste bildligt talat vända bort sitt ansikte. Detta Jesusord visar också hur långt han var villig att gå i sin kärlek till oss. På korset blir Kristi kärlek tydlig. ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken” (1 Joh 3:16).

Jag är törstig (Joh 19:28)

I Ps 69:22 står det: ”De gav mig galla att äta , och ättika att dricka, i min törst”. Jesus visste att profetiorna om honom måste uppfyllas och för att även detta skriftord skulle uppfyllas sa han: ”Jag är törstig”. Detta visar hur Jesus in i det sista ville underordna sig Guds skrivna ord och forma sitt liv efter det som står skrivet. Kanske ville han också dricka något för att klara strupen och samla kraft för de avslutande orden.

”Det är fullbordat” (19:30)

Nu är det inte längre förtvivlan och mörker i rösten, utan seger. Detta är ett segerrop: ”Det är fullbordat”. Uppdraget är fullbordat, frälsningen är vunnen, världens synd är sonad, lidandet är avslutat, profetiorna är uppfyllda och djävulen är avväpnad. Det är säkert en stor lättnad i hans röst.

Jesus har gjort allt som behöver göras. Vi kan inte lägga till någonting, bara ta emot och tro på det han har fullbordat.

Det sista ordet (Luk 23:46)

Alla evangelisterna beskriver dödsögonblicket. Ingen av dem använder de vanliga orden för att beskriva att någon dör. Deras ord visar att Jesu död var något ovanligt. Matt 27:50: ”Jesus ropade med hög röst och gav upp andan”. Mark 15:37: ”Med ett högt rop slutade Jesus att andas”. Joh 19:30: "Han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande”. Lukas är den ende som återger orden som Jesus sa i dödsögonblicket: Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. När han sagt detta slutade han att andas (Luk 23:46).

Jesus dog inte av fysisk utmattning. Han hade kraft kvar. Han höll huvudet upprätt och böjde det frivilligt. Han kunde ropa med hög röst. Jesus gav sitt liv av fri vilja, ingen kunde ta det ifrån honom. Soldaterna blev förvånade över att Jesus redan var död. En korsfäst man kunde leva i flera dagar när han hängde på korset. Jesus gav själv upp andan när uppdraget var fullbordat. Jesu sista ord visar att han dog som en segrare - gemenskapen med Fadern var återupprättad. Han dog i Faderns händer!

Om du vill veta mer om varför Jesus dog kan du läsa mitt tidigare inlägg Meningen med Jesu död.

Dagen skriver om påsken här, här, här och här. Här finns en artikel om det teologiska språket. Kan man ta Jesusorden på allvar?