tisdag 9 augusti 2011

Den största utmaningen


Det är oroligt i världens ekonomier. Börserna faller och lågkonjunkturen hotar. Som vanligt är det de fattigaste som drabbas hårdast när ekonomierna faller.

För mig som kristen är den ekonomiska oron en påminnelse om att inte ha min trygghet i pengar utan i Guds löften. Han har lovat att om vi söker hans rike och hans rättfärdighet först, så ska vi få allt det andra vi behöver också. Vi behöver inte bekymra oss för morgondagen (Matt 6:33-34).

Att sätta Guds rike och Guds rättfärdighet först betyder flera olika saker. Det betyder t.ex att jag sätter Guds husbygge (församlingen) högt i mitt liv. Guds vilja är att det på varje plats i vårt land ska finnas en levande gemenskap av lärjungar som lever ut Guds rike på ett synligt och konkret sätt; som världens ljus, jordens salt och en stad på berget (Matt 5:13-16). Den stora utmaningen för oss kristna i Sverige är att ägna våra liv till att plantera och bygga sådana gemenskaper där vi bor. Det är att sätta Guds rike först i våra liv.


Sådana gemenskaper behöver växa fram på många olika platser, men idag vill jag peka på en ännu större utmaning; kanske den allra största utmaningen för Sveriges kristenhet, nämligen de utsatta höghusförorterna runt våra storstäder.

Evangeliet har en adressat. Det är ett "glädjebud till de fattiga", säger Jesus (Luk 4:18). Jesus riktade sig särskilt till människor som levde i marginalen och genom hela Bibeln visar Gud sin särskilda omsorg om de fattiga och utsatta. Var finns de fattiga i Sverige idag? Var finns de marginaliserade? Var finns de som lever i utanförskap? Utan tvekan finns de framför allt bland dem som bor och lever i de betongförorter som byggdes under miljonprogrammet på 70-talet. Namn som Rinkeby, Rosengård och Råslätt illustrerar vad jag talar om. Samtidigt som dessa områden är den största utmaningen för svensk kristenhet är de också troligen de mest försummade och de mest bortglömda.

Andelen evangeliskt kristna är relativt låg i dessa mångkulturella bostadsområden. I en del av dem finns det levande församlingar, men de är få och små och de kämpar för sin överlevnad. Det skulle behövas många fler. Jag anser att höghusförorterna är den största utmaningen när det gäller församlingsplantering i Sverige.

För det första är det nödvändigt med en lokal kristen gemenskap i varje förort. Människorna som lever där måste få en möjlighet att se Guds rike i funktion. Ordet måste bli kött där man bor. Även om dessa förorter hör till stora städer lever många av invånarna väldigt lokalt. Därför måste evangeliet (och de kristna) flytta in och dela livsvillkoren. Precis som Jesus gjorde när han kom till jorden och blev människa.

För det andra är dessa platser en otrolig och unik blandning av språk, kulturer och religioner. På Råslätt där jag lever mitt liv finns det 50 språk och de flesta av världens religioner. Detta gör att församlingar i dessa områden måste vara mångkulturella och internationella på ett medvetet och genomtänkt sätt. Det skapar speciella svårigheter, men också fantastiska möjligheter. I kulturer och sammanhang där religion är offentlig och Jesus inte är känd är det lättare att samtala om tro och prata om Jesus utan att det blir pinsamt och besvärande. Höghusförorterna är ofta sådana platser där det är lätt att prata tro och religion.

För det tredje är resurserna små i dessa områden. Många är arbetslösa och kämpar med sin ekonomi. För många är det fullt upp bara att överleva. Många brottas med problem i vardagen. Att bygga en församling i en sådan miljö är påfrestande och kräver stort engagemang och stor uthållighet. Det tar längre tid att bygga en stabil församling här än i mer stabila miljöer. Därför behöver församlingar och planteringar i höghusförorten ofta mer stöd utifrån för att växa och bli stabila.

För det fjärde är det en stor omflyttning av människor i dessa höghusförorter. Människor flyttar in och människor flyttar ut. Många svenska kristna som flyttar in med en vision av att vara med och bygga församling har svårt att rota sig och flyttar iväg efter några år. Efter 30 år på Råslätt kan jag säga att den största utmaningen är att få människor att stanna kvar och vara med och bygga. Det är naturligt med omflyttning och det är positivt när människor flyttar iväg till nya uppgifter, men ska man bygga en församling måste det finnas en kärna av människor som tänker stanna kvar. Att bygga församling i en höghusförort är ett livslångt engagemang. De församlingar som överlever en längre tid är oftast de där det finns ett långsiktigt ledarskap som stannat kvar i gemenskapen över en längre tid.

Så detta är min utmaning till mina läsare idag. Öppna ögonen och se den största utmaningen i Sverige: de utsatta höghusförorterna runt våra storstäder. Engagera dig och din församling för att stötta arbetare och gemenskaper som finns i sådana områden. Uppmuntra dem som flyttar dit och vill leva där (pressa dem inte att flytta därifrån, även om det är dina barn). Du kanske själv ska anta utmaningen att flytta dit för att vara med i en sådan församling / plantering.

Om du vill lära dig mer om församlingsplantering kan du komma på kortkursen Församlingsplanteringens ABC på Mariannelunds folkhögskola den 2-3 september, eller på någon annan av våra kortkurser.

Urban Expression planterar församlingar i utsatta storstadsområden. Inom kort bildas Urban Expression Sverige.


4 kommentarer:

  1. Hej Jonas!
    När du skriver här känns det nästan omöjligt att inte vilja kasta sig ut i ett församlingsplanteringsarbete direkt men samtidigt har jag för mig att du skrivit att du mer eller mindre gjorde det när du var yngre och inte fick någon utbildning (vilket du delvis ångrar?). Så hur ska man då förhålla sig som ung? Utbildning först och sen söka sig till sådanahär områden eller bosätta sig i området först och sen välja utbildning efter vad som finns möjligt?

    SvaraRadera
  2. Roger Korsgren9 augusti 2011 14:25

    Väl skrivet! Rimmar väl med vår erfarenhet från Rågsved. Och det är roligt också! :-)

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer Roger och Wemanuel. Det är uppmuntrande att få respons.
    Wemanuel. Det är bra frågor du ställer. Jag gjorde som du redan vet enligt alternativ två. På den tiden fanns det ju ingen utbildning i Sverige för församlingsplantering, men vi hade en del kontakter (i Sverige och utomlands) och läste en del böcker. Vi hade haft nytta av mer förberedelser, men det gick ju bra trots allt.
    Kan man vara med i en församlingsplantering under sin utbildning tror jag att det är en fördel. Men det är avgörande att man är en del i ett team, eller en större gemenskap och inte startar något helt ensam. Det behöver vara lite genomtänkt och lite planering.
    Idag finns det ganska många möjligheter till utbildning, men det ska ju passa in i den personliga situationen. Jag hoppas du har någon bra mentor att samtala med om detta.

    SvaraRadera
  4. Ja, det är både inspirerande och utmanande på samma gång Jonas. Jag ser verkligen fram emot att fortsätta bygga vidare i den här andan på Råslätt under hösten. Här ser jag behovet av att utveckla de mindre husförsamlingarna, inom den större gemenskapen, till att bli mer missionella i sina uttryckssätt. Husförsamlingar som inte stannar vid bibelstudiet, bönesamlingen, lovsången och de inre samtalen utan som SAMTIDIGT lever öppen, betjänande och människofiskande i sin omgivning. Att finna vägar för detta i vår upptagna och inbokade vardag utmanar vårt sätt att tänka kristen i ett postmodernt samhälle. Det fina är att jag på den här vägen inte lämnas ensam med uppdraget att dela evangeliet med människor. Istället blir jag buren av en gemenskap som tillsammans uttrycker evangeliet genom en rad olika människors personlighet och gåvor. Det är stort att få vara med på ett litet hörn i Guds stora bygge...
    /Martin Ström

    SvaraRadera