Debattens vågor har gått höga, sen Sigfrid Deminger publicerade sin debattartikel om frikyrkan för en vecka sedan. Jag skrev ett blogginlägg i ämnet i lördags och på bara några dagar blev det mitt mest klickade inlägg någonsin och Barnabasbloggen slog besöksekord flera dagar i rad. Under veckan är det många som skrivit både på bloggar och i Dagen, och nu är det dags för mig att ge ännu ett bidrag till samtalet.
Men innan jag gör det vill jag göra ett par observationer. Först noterar jag att jag är en av många som har fått yttra sig om debatten i Dagen idag. Det kan du läsa om här. För det andra noterar jag att Göran Skytte har tagit mig som ett varnande exempel på "självgod sekterism" (genom ett par lösryckta och inte helt korrekta citat från min blogg, dock utan att nämna mitt namn). Jag konstaterar att det är mycket lätt att missförstå och feltolka vad någon annan skriver. Tack för påminnelsen, Göran! Jag kanske måste påpeka att vi inte startade församlingen på Råslätt för att vi ansåg oss bättre än andra kristna, utan för att nå Råslättsborna med evangeliet. Det var ett missionsprojekt med stöd från Jönköpings baptistförsamling. Alla frikyrkosamfunden i Sverige satsar numera på att plantera nya församlingar för att nå nya människor.
Så till mina reflektioner efter en veckas debatt. Jag presenterar dem under fyra olika rubriker.
Fokusera på missionsuppdraget
Framför allt vill jag påpeka att detta är ett viktigt samtal. Jag vill tacka Sigfrid Deminger för att han satte igång den. Daniel Grahn skriver att det är den viktigaste debatten i Dagens historia. Han kanske har rätt. Men det får inte bli en debatt enbart om interna frågor om frikyrkans struktur, gudstjänster och arbetssätt. Vi måste lyfta blicken så att vi också har fokus på vårt uppdrag i världen. Församlingen är inte till för sin egen skull utan för världens skull. Vi är sända till världen, precis som Jesus blev sänd till världen. Den anglikanske biskopen Graham Cray har sagt: "Fokusera på kyrkan och du kommer troligen att tappa bort missionsuppdraget. Fokusera på missionsuppdraget och du kommer troligen att finna kyrkan." (citerad av Alan Hirsch i boken The Forgotten Ways). Den stora frågan är hur vi ska nå ut med evangeliet till de människor som bor och lever i Sverige idag. Det är bara om det uppdraget lever i våra hjärtan som vi kommer att ha tillräckligt med kreativitet och mod för att göra nödvändiga förändringar i våra egna liv och våra församlingar. Det första jag vill betona är att samtalets fokus bör vara missionsuppdraget. Det är glädjande att flera av veckans debattörer har haft det perspektivet, bl.a de blivande GF-ledarna.
Grunda samtalet i en biblisk och teologisk bearbetning
Det andra jag vill betona är att vi måste grunda vårt samtal i Bibelns undervisning om missionen och församlingen. Eleonore Gustafsson påpekar mycket riktigt att Demingers artikel i stort sett saknar teologisk reflektion. Frågan om hur kyrkan ska leva och organiseras är inte bara en fråga om tradition och praktiska bedömningar, utan i högsta grad en teologisk fråga. Det finns bibliska motiv för att ha fria församlingar, där medlemskapet bygger på personlig tro och överlåtelse och där man behåller friheten både i förhållande till myndigheterna och och till kyrklig centralstyrning. Det är först och främst till Nya testamentet vi måste gå när vi söker vägen framåt för den kristna församlingen i Sverige. Det är där vi finner de bärande principerna för församlingens tro och liv. Vi måste inte göra allt på samma sätt som de gjorde på Nya testamentets tid, men vi måste leva ut samma grundläggande principer på ett sätt som fungerar i vår kultur.
Gör en ordentlig omvärldsanalys
Det för mig till min tredje punkt. Det är att vi behöver en ordentlig omvärldsanalys. Vi behöver förstå det samhälle och den kultur vi lever i för att kunna nå ut med vårt budskap och bygga församlingar som kan lyckas med sitt uppdrag här och nu. På ett sätt måste församlingen alltid vara anpassad till sin kultur (t.ex när det gäller språk, stil, mat, musikstil, kommunikationsmönster). På ett sätt ska församlingen alltid vara en motkultur och inte anpassa sig efter denna världen. Det brukar kallas för att leva i världen, men inte av den och är en nödvändig balansgång. Vi behöver vara kulturellt relevanta, utan att förlora vår bibliska förankring och vår särart. Torsten Åhman har i veckan bidragit till denna omvärldsanalys med två intressanta artiklar om sekulariseringen i Sverige. I den första ställer han frågan Varför är just Sverige så sekulariserat? och ger ett mycket intressant svar, i den andra Uppdrag: Börja leva ut friheten skissar han på hur vi ska leva ut evangeliet i vår sekulariserade kultur. Andra frågor som måste bearbetas i omvärldsanalysen är hur kyrkan ska fungera i en postmodern och efterkristen kultur, liksom hur vi ska möta den stora anonymiteten, ensamheten och rotlösheten i vårt samhälle. Daniel Röjås kommentar av Demingers artikel ger många bra exempel på god analys av samtidskulturen.
Tappa inte förankringen i historien
Min fjärde punkt är att vi inte får förlora vår förankring i historien. Sigfrid Deminger varnar för historielösheten. Den varningen kan jag stämma in i. Men det är inte bara frikyrkligheten som riskerar att tappa kontakten med historien. Det är ett fenomen som påverkar hela vår kultur. För församlingarna i vår tid är det viktigt att vara förankrade i historien, och då menar jag inte bara den egna rörelsens historia, utan hela kyrkans historia, med alla dess olika grenar. Vi kan hämta lärdomar och förebilder från många olika sammanhang och tidsperioder. För mig personligen är det några rörelser som är särskilt viktiga; bland dem kan nämnas fornkyrkan under de 300 första åren, den keltiska kyrkan under den tidiga medeltiden och den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Från dessa tre har jag hämtat många lärdomar och mycket inspiration för lärjungaskap, mission och församlingsbyggande,. På närmare håll behöver vi förankring även i vår svenska väckelsehistoria med dess olika kyrkliga och frikyrkliga grenar. Även där finns mycket att hämta.
Så efter en veckas debatt om frikyrkans framtid i vårt land är detta vad jag vill bidra med så här på fredagskvällen. Jag tror att frikyrkan har en framtid om den fokuserar på missionsuppdraget, är fast förankrad i Bibeln, gör en god omvärldsanalys och är kulturellt relevant, och till sist inte tappar kontakten med historien. Vad tror du om det?
Läs även Har frikyrkan en framtid, del 3.
Uppdatering 14/2: Debatten fortsätter med en ingående analys i Dagen av Carl-Henrik Jaktlund. Andra bidrag kommer från Paul Kling, Tord Ström, Ewa Gustafsson, Björne Erixon, Stefan Beimark, Jonas Lundström och Kristina Lundgren.
Uppdatering 15/2: Frizons ledningsgrupp skriver ett öppet brev till Deminger och bjuder in honom till sommarens festival. Bra initiativ! Nätverket Malmö huskyrka och dess husförsamling i Rosengård får vi också möta i Dagen idag. Det är ett spännande exempel på ett enklare och mer organiskt sätt att vara kyrka.
Sånt tror jag att det blir mer av i framtidens frikyrka.
Uppdatering 17/2: Det finns hopp för frikyrkan, skriver Hans Jansson i en intressant artikel.
Uppdatering 23/2: en artikel av Anders Gerdmar.
Uppdatering 24/2: En mycket bra artikel om den fria församlingens identitet av Per-Axel Sverker.
Uppdatering 25/2: Stefan Gustavsson menar att Deminger riskerar att komma ur askan i elden när han går till Svenska kyrkan.
Uppdatering 2/3: Mycket bra artikel av Öyvind Tholvsen: I kris men inte utslagen.
Uppdatering 6/3: Ulrik Josefsson skriver om att frikyrkans ideal är viktiga.
Uppdatering 16/3: Jaktlund gör en stor intervju med Deminger och Björne Erixon har skrivit om framtidsvägar för frikyrkan.
Uppdatering 19/4: Bra artikel av Wilgot Fritzon: Gräset är inte grönare i Svenska kyrkan och en intressant ledarkrönika av Håkan Arenius: Det är pelarna som bär kyrkan.
Frikyrkan har nog en framtid, åtminstone ett tag. Den har ju många goda sidor.
SvaraRaderaJag har dock mer och mer börjat fundera över om inte vi inom kristenheten långsamt är på väg att förenas i en enda kyrka igen. Jag undrar om inte det kommer att bli så, på sikt. Tycker jag sett en sådan rörelse sedan en rätt lång tid tillbaka.
Då menar jag alltså inte bara frikyrkan, utan alla kyrkor: Katolska, Ortodoxa, Lutherska, Evangelikala, Pentekostala etc.
Vilken det blir som till sist "blir kvar", kan man ju fundera över. Kanske det blir en något moderniserad Katolsk kyrka där vi alla inryms på ett naturlig sätt? Åter till ursprunget, så att säga.
Enhet i Kristus, men viss olikhet i uttryck, det vore väl fantastiskt?
"Enhet i Kristus, men viss olikhet i uttryck, det vore väl fantastiskt?", skriver du. Absolut! Jag tror att vi är på väg åt det hållet. I princip är vi redan där. Alla sanna pånyttfödda kristna är redan med i den enda sanna apostoliska och universella kyrkan, oavsett vilken beteckning de går under. Däremot är det svårt att förutsäga vilka organisatoriska former denna enda kyrka kommer att ha i framtiden. Jag tror inte att vi kommer att samlas i en enda kyrkoorganisation. Jag tror snarare att kyrkan kommer att bli mer och mer organisk och att den yttre organisationen och strukturen minskar i betydelse. En alltmer flytande kyrka, skulle man kunna säga, där enheten är andlig och organisk snarare än organisatorisk. Men vi får väl se hur det blir. Det är en spännande tid att leva i!
RaderaKan hända har du rätt i fråga om kyrkans framtida struktur. Instämmer i övrigt i allt du svarade ovan.
RaderaSent inlägg.
RaderaVisst. Enheten i Kristus finns mellan alla pånyttfödda kristna.
Men organisationer och sammanslagningar är INTE vägen för församlingen. Tvärtom tror jag just detta blivit problemet. Man blir med i en kyrka och tror att det duger. Inte minst gäller det RKK, som vill ha enhet men inte ens godtar andra kyrkor och dessutom ser sin tolkning som viktigare än Guds ord.
Alltså måste vi som bibeln säger snarast "dra ut" ur de kyrkor som avfallit och vars lära och funktion inte på något sätt stämmer med Jesu lära.
Det är märkligt, att många frikyrkliga försvarar frikyrkan så frenetiskt utan att lyssna på det, som Sigfrid Deminger vill säga. Jag förstår dem på ett sätt, att kritisera frikyrkan uppfattas som hot eller helt enkelt man negligeras och då blir reaktionerna som de blir.
SvaraRaderaJag menar inte alls, att alla samfund ska utan vidare tvingas till någon bekännelse och lära. Men det andra diket är än närmare, låt oss förena oss i en stor ekumenisk kyrka, där man tolererar de flesta olikheterna i lära och liv. Även om vi inte är därhän, är tendensen tydlig att man är på väg åt det hållet inom frikyrkligheten. Vad man kan säga om det? Det är liberalteologi i den frikyrkliga verkligheten! Jag menar inte snävt endast synen på bibeln, utan hela teologin.
Jonas, i vårt liberala tidevarv talar du varmt om evangelisation och mission, vilket som är bra! Men är det dock ännu viktigare att först veta, vilken bekännelse och tro missionerar?
Jag kan själv säga, att jag växte upp i en kristen familj, luthersk bakgrund. Men vår familj var influerad av karismatiska, pentekostala rörelser samtidigt som man ville vara lutheran. Jag kunde inte få ihop den "levande"frikyrkliga väckelsen med den "döda" kyrkligheten. Lite enkelt uttryckt, konsekvensen blev just det, att jag ville ha livet, dvs. frikyrkligheten och kasta ut de döda formerna. Problemet var det, att mycket utav den förkunnelse, som gavs som "luthersk", var inte luthersk. Jag tror, att många frikyrkliga har missförstått lutherdomen och därför vore det på sin plats att samtala öppet om även den lutherska läran i frikyrkliga sammanhang.
Som du skriver om historielöshet, är bra, men eftersom du vurmar för anabaptismen, blir det konsekvensen i viss mån, att det inte ska vara något bindande eller skrivet, utan församlingens liv grundar sej på den personliga upplevelsen. Anabaptisterna kallades för svärmare och det är inte alldeles fel. Jag menar dock inte, att ni är sjukligt extatiska, men synen på församlingens grund är svärmeri, dvs. man säger, att församlingens grund är bibelordet och inga andra skrifter varken från förr eller nu ska påverka den uppfattningen eller tolkningen, som församlingen har.
Det är vågat att starta en ny församling utan att man har anknytning till någon tydlig bekännelse. När man har startat församlingen, kan man gå fråga om att vara med i det sammanhang, som kan acceptera denna församling.
Redan det ordet anabaptism, tyder på att man inte håller sej till bibelordet och kyrkans hela historia visar, att omdop fördöms som villolära eller hur? Det är annan sak att kalla sej baptist. Om du är baptist, då förkastar du barndopet eller hur? Idag är det väldigt få riktiga baptister i Sverige och den liberala hållningen gör att man ska sluta att använda ordet baptist eller hur? Ni är väl inga baptister, utan accepterar barndöpta vara medlemmar och delta i nattvarden? Då har ni erkänt och accepterat DOPET oavsett tidpunkten i livet eller hur? Eller har ni A-dopet och B-dopet? Ni kanske säger, att vi accepterar barndöpta som fullvärdiga medlemmar, men praktiserar bara det baptistiska dopet. Då blir det A-dopet och B-dopet eller hur? Ett gott råd är att acceptera DOPET oavsett tidpunkten i livet och följaktligen praktisera inte omdop. Men din belastning är anabaptism!
Detta gjorde, att jag inte längre kan kalla mej baptist. Dopet har blivit mej en fråga, som inte endast handlar om tidpunkten i livet.
Kristenheten i Sverige har skriande behov att samlas kring tro och lära. Den liberala hållningen i tro och liv i frikyrkan har sitt pris, visar Sigfrid Deminger i sin debattartikel. Ska man köra sin rejs eller finns det något att fundera här?
Hannu. Tack för din kommentar. Vi har ju diskuterat dopet tidigare, så det tar jag inte upp nu. Men jag vill kommentera några saker av det du skriver.
Radera1. Jag håller med dig om att läran är viktig och att vi måste vara tydliga med vad det är för budskap vi förkunnar. Var och en som lyssnar till min undervisning eller läser det jag skriver förstår säkert att jag att jag är mycket tydlig i lärofrågor. Jag tror att man kan ha enhet i det väsentliga (centrala lärofrågor), frihet i det oväsentliga (icke-centrala lärofrågor) och kärlek i allt. Vår församling har en trosbekännelse och den formulerade vi när vi grundade församlingen 1983. Vi är också med i både EFK och SAM, som är två evangelikala samfund på Bibelns grund.
2. Även om jag inte är lutheran och min teologi inte är speciellt luthersk, har jag mycket stor uppskattning för god luthersk teologi. Jag högaktar Bo Giertz, Bertil Gärtner och C.O. Rosenius. Jag har lärt mig mycket av dem även om jag har en annan syn på dopet och församlingen än de har. Bo Giertz var för övrigt min morfars bror, och han respekterade att jag valde att bli baptist när jag var sexton år. Han var en man med stor kärlek till Guds folk och han insåg att vi stod på samma grund, och hade samma Herre, även om vi hade olika dopsyn.
3. När det gäller anabaptismen kan jag hålla med om att det fanns svärmiska inslag i den anabaptistiska rörelsen, speciellt under de första åren efter 1525, men dess huvudgrenar var bibliska församlingsrörelser med stabil och sund lära. Viktiga ledare som Pilgram Marpeck, Menno Simons, Balthasar Hubmaier och Michael Sattler var bibliskt kunniga och teologiskt reflekterande personer med en tydlig evangelisk lära. De kallade för övrigt aldrig sig själva för anabaptister och såg inte sitt dop som ett omdop. I det avseendet var de verkliga baptister och baptismen har också sina historiska rötter i anabaptismen. Det var deras motståndare som kallade dem omdöpare och därför har beteckningen anabaptister blivit det namn som de fått av historien och som de också senare själva accepterat. Det är därför vi kallar den anabaptister idag. även om namnet egentligen är felaktigt.
4. Det är relativt vanligt bland frikyrkor att man inte vill ha någon annan grund för församlingen än Bibeln. Det tycker jag är en rimlig hållning. Bibeln är det enda som är oföränderligt och orubbligt. Andra trosbekännelser kan vara bra beskrivningar av vad vi tror och hur vi tolkar Bibeln, men de kan inte ha samma auktoritet som Guds ord. Många frikyrkor, även mennoniter och pingstvänner, har därför trosbekännelser som ett vittnesbörd om innehållet i sin tro och sin lära. det tycker jag är bra. Jag håller med dig om att svenska frikyrkor skulle vinna mycket på att vara tydligare i lärofrågor. Men jag vill också betona att jag är för en bred gemenskap på evangelikal grund, som den som finns inom EFK och SAM. Där känner jag mig väldigt hemma.
Ursäkta att jag hoppar in här, men jag måste ställa en fråga: Hur i hela världen kunde du undgå att bli präst i SvK när du hade Bo Giertz som släkting? Hade du en dålid dag när du betsämde dig för att bli baptist, eller? :-)
RaderaDu behöver inte be om ursäkt. Jag kommer som jag tidigare nämnt från en prästsläkt. Min farfar och farfars far var präster i Västergötland. Min pappa har varit präst i Jönköping sen 1967, och bland annat varit kyrkoherde i Kristina-Ljungarum. Även min mamma är en känd profil i Svenska kyrkan. Dessutom är jag alltså släkt med biskop Bo Giertz. Hur kan det då komma sig att jag lämnade Svenska kyrkan och blev baptist. Svaret är ganska enkelt.
RaderaJag började följa Jesus när jag var femton år. Redan efter något halvår började jag fundera på dopfrågan. Jag brottades med dopfrågan i mer än sex månader; läste Bibeln, diskuterade med präster, läste böcker, diskuterade med baptister. Den stora frågan var; kan jag acceptera mitt barndop som ett riktigt bibliskt dop? Är jag döpt eller inte? Ju mer jag läste och samtalade desto mer övertygad blev jag om att tro och dop hör ihop, och att dop utan tro hos den som döps inte är ett dop. Jag blev alltså övertygad om att jag inte var döpt och därför ville jag självklart bli döpt. Den 11 januari 1976 döptes i Baptistkyrkan i Jönköping. Det var inte en dålig dag, utan en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag har aldrig ångrat det. Inte ens Bo Giertz kunde övertyga mig om att jag handlade fel. Det är min berättelse.
Tack för ditt svar. Det där med "dålig dag" vare ett försök att skämta lite. Jag förstod redan innan att ditt beslut var väl överlagt. Tolkningen av dopfrågan är ständigt återkommande, och väl det enda som på allvar skiljer lutheraner från baptister. Jag tror också att dop & tro hör ihop, men inte nödvändigtvis i en bestämd ordning, utan mer som dop + tro ger frälsning, alltså på samma sätt som ordningen är oväsentlig vid addition. 1 + 2 = 3, men det är även 2 + 1. Notabelt är att det, som du också påpekat, finns väl genomtänkta och teologiskt förankrade argument för båda ståndpunkter. Min övertygelse är därför att Gud accepterar båda uppfattningar. Det vore orimligt att man skulle bli diskvalificerad på grundval av detta. Det är inte rimligt att de 100-tals miljoner människor som levt med barndop skulle bli utestängda från frälsningen pga av detta, om det nu, vilket jag då inte tror, är korrekt med den baptistiska dopuppfattningen.
RaderaMen jag respekterar din uppfattning även om jag inte delar den. Herren vare med dig.
PS. Jag har nog hört din far i Kristina-kyrkan, när jag tillhörde den församlingen. Tror även jag vet vem din mor är. DS.
Två exempel som vi i frikyrkorna borde tänka till om är att vi stöter bort människor som vi kommer i kontakt med frikyrkligheten
SvaraRadera1. Läste insändaren i Samuel Varg Thunberg i Dagen 27 jan Citat Så nyss som för en vecka sedan hörde vi om hur en ung kille gått till kyrkan, eftersom han var nyfiken på Gud, men besöket blev kortvarigt då han i samtal med pastorn fick reda på att ”evolutionsteorin inte stämde”. Han gick ut därifrån och tänkte att pastorn var så verklighetsfrånvänd att det är med Gud måste vara ytterligare ett av de hjärnspökena som pastorn hade fått för sig. Pastorer, precis som alla andra, bedöms utifrån de uppfattningar man besitter, och att ställa sig för långt bort från vad som är vedertaget, har ett högt pris. Det uppfattas som ett ställningstagande mot kunskap, utveckling och framsteg. Slut citat ur http://samuelvargthunberg.se/2012/01/27/kyrkan-maste-sta-med-bada-fotterna-pa-jorden-om-den-ska-prata-om-himlen/
2. Via en blogg fick jag följande kommentar till en debattartikel jag skrev i Pingst.nu den 25 .jan 2007 Så här skriver en ung Helsingsborgsbo: Egon Berglund, jag läste din artikel. Ett stort tack ska du ha. Jag kommer ihåg för 6 år i grundskolan då jag skulle göra ett arbete om Pingstkyrkan. Så jag besökte den lokala pingstkyrkan här i Helsingborg. Efter det besöket har jag vägrat se dit igen. Likt evangelikanerna i USA tycker jag att pingstkyrkan i Sverige, i största allmänhet är något av det mest hycklande jag sett. De talar om Jesu välsignelse och att vända andra kinden till och liknande frid och fröjd, men i själva verkligheten stödjer de brutalt och olagligt förtryck för att det utförs av, enligt dem, Guds folk.
Jag har tidigare berättat om evangelikernas 5000-man stora demonstration som hölls i Jerusalem för “evigt stöd åt Israel” medan man enbart några kilometrar därifrån som kristen palestinier lever som ett djur i bur. Vidrigt. Tack ska du ha för din artikel. Ryan Ghadban, han är född i Kanada har han sedan tvåårsåldern bott i Sverige med sin familj. Familjen har sina rötter i Palestina.
”Ingen frikyrkoledare deltar i det offentliga samtalet. Om sin historia vet man allt mindre. Historielösheten har alltid förebådat undergång”.
SvaraRaderaDet skriver Sigfrid Deminger bl.a. i sin dagenartikel.
Om inte det offentliga samtalet fungerar, vad fungerar då, eftersom evangeliet per definition är till för offentligheten? Utan den delen saknas en vital del av frikyrkan.
Men om vi drar oss tillbaka till våra bastioner och bara ser på varandra är dom inte intresserade, och är vi inte intressanta får vi inte heller kontakt. Jag tror inte tidningsredaktionerna, eller andra offentliga platser, lever ett isolerat liv i det samhälle de har att bevaka, varav den kristna delen är en del. Är de kristna företrädarna helt främmande för lobbying?