Nåden är större

Onsdagen den 4 juni 2014 höll jag min sista predikan i Mariannelunds folkhögskolas aula. Här följer en sammanfattning av mitt budskap.

Jag kommer ihåg en tågresa när jag var sexton år. Jag och några kompisar var på väg till ett kristet läger och vi diskuterade teologi. Frågan var om man som kristen kan leva utan att synda. Jag var övertygad om att det var möjligt och jag kommer ihåg att jag argumenterade utifrån Romarbrevets sjätte kapitel. Ska jag vara riktigt ärlig så trodde jag nog att jag nästan hade nått målet. Jag var ung och radikal. Jag ville leva 100% för Jesus och satsa allt på att följa honom. Och jag gjorde det helhjärtat.

Det är härligt att vara ung och radikal. Jag hoppas att jag fortfarande är lika brinnande och radikal när jag nu fyller 55. Men det finns en stor skillnad: Idag ser jag mina brister och svagheter mycket tydligare än när jag var ung. Det finns nämligen en baksida med att vara ung och radikal. Man kan bli hård och dömande på köpet, både mot sig själv och mot andra.

När Jesus sa att den som är utan synd ska kasta den första stenen var det de äldsta som först la ner sina stenar och gick sin väg (Joh 8:7-9). Det är vanligt att man blir mer medveten om sina svagheter och synder när man blir äldre. Med åren har jag lärt mig att grunden för sant lärjungaskap är inte min radikalitet, utan Guds nåd. Ikväll vill jag ge er ett bibelord som håller att leva på resten av livet: Jak 4:6 ”Större är dock den nåd han ger oss. Därför heter det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.”

Nåden är större, skriver Jakob. Större än vadå kan man undra. Om man läser hela sammanhanget får man svaret. Det handlar om att Gud kräver vår totala hängivenhet och lydnad. Man känner att man inte räcker till. Då skriver Jakob att nåden är större. Nåden är större än Guds krav. Det är verkligen ett evangelium. Jakobs fjärde kapitel påminner om inledningen av bergspredikan i Matt 5:3-6.

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de ska ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade.

Bergspredikan är förmodligen Bibelns radikalaste text. Jag älskar verkligen bergspredikan. Det intressanta är att bergspredikan börjar med nåd. Vi kommer fattiga och tomhänta till Gud. Vi kommer med sorg över vår egen synd och brist. Vi kommer ödmjuka, utan egen förtjänst. Vi hungrar och törstar efter en rättfärdighet som vi inte uppnår i egen kraft. (Om du vill läsa flera inlägg om bergspredikan och saligprisningarna så finns de här.)

"Större är dock den nåd han ger oss", skriver Jakob. 

• Nåden är större än våra synder. Vad vi än har gjort finns det förlåtelse och rening om vi bekänner våra synder och erkänner vad vi har gjort.

• Nåden är större än våra misslyckanden. När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att det finns en del som inte blivit så bra som det kunde ha blivit. Det är inte direkt synd, men det är ändå en del som inte lyckats. Det finna alltid en ny chans. Med Guds nåd kan man alltid börja om igen.

• Nåden är större än våra brister och svagheter. Vi har alla våra svagheter. Vi har våra personligheter med starka och svaga sidor. Gud har skapat oss till dem vi är och det går inte att ändra på det. Naturligtvis kan man växa och mogna och bli bättre på att hantera sina brister, men man kan inte göra om sig helt och hållet. Den grundläggande personligheten finns kvar. Då är det skönt att vila i att nåden är större än mina svagheter.

Tänk dig att du har ett halvt glas med god dricka. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Är du tacksam för det du har eller missnöjd för det du inte har. När jag nu fyller 55 är jag mer medveten om mina svagheter och begränsningar än någonsin tidigare. Men jag är också mer medveten om mina gåvor och förmågor än tidigare. Jag kan sätta ord på nåde mina starka och mina svaga sidor. Jag är tacksam för att jag har ett halvfullt glas och att Gud kan använda mig som jag är. Nåden är större än mina brister.

Jag är kanske inte ung längre, men jag vill fortsätta att vara hängiven och radikal även när jag blir gammal. Jag vill uppmuntra dig att göra samma sak. Satsa allt på att följa Jesus. Lev för honom, sök hans rike, var hängiven och radikal. Hela livet, ända tills du blir gammal. Men glöm inte bort nåden. Nåden är större och du får leva i den. Och tänk på att livet är ett maratonlopp. Bränn inte all kraft i starten, utan håll ett tempo som gör att du orkar länge.