En vecka av bön

Den senaste veckan har varit dramatisk. En nära vän som varit med i församlingen sen starten i början av 80-talet blev plötsligt och oväntat allvarligt sjuk. Läget var kritiskt i flera dagar. Hela församlingen (och många vänner runtom i Sverige och världen) började be intensivt. Vi har haft en bönekedja dygnet runt i över en vecka och bönesamlingar varje dag. Herren är barmhärtig och har hört våra böner, och läget är nu bättre.

Vanligtvis är det ganska svårt att få församlingen att samlas till bön. Men den här veckan har varit ett enormt uppvaknade. Vi har bett tillsammans på ett sätt som vi inte har gjort på många år. När vi ber händer nånting, inte bara i den vi ber för, utan också i oss själva. Det har varit så tydligt att Herren talar till oss, förnyar våra liv och möter människor på nytt. Jag undrar: Måste det till en kris för att vi ska börja be på allvar?

Det är så lätt att vi blir andligt slöa och tappar vår hängivenhet. Världsliga bekymmer, nöjen, ägodelar och omsorger om det jordiska tar vår uppmärksamhet och vi tappar den andliga skärpan. Känner du igen det? Vi tappar vår iver och förmåga att be.

Petrus skriver så här: "Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be" (1 Petr 4:7).

Paulus ord känns också aktuella: "Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen" (Rom 12:11-12).

När vi samlades i söndags var det någon som sa: "Kristider är Guds megafon". I kristider skalas det oviktiga bort och vi fokuserar på det som verkligen betyder något. Bloggandet har tex känts helt ointressant för mig den sista veckan.

Under hösten har vi jobbat lite med temat "Närmare Gud och närmare varandra" i vår församling. Det är tydligt att det är det som hänt den sista veckan. Vi är så tacksamma till Gud för vad Han gör ibland oss. Det känns som att det är något helt nytt på gång i Guds rike på Råslätt. Men tänk att det ska behövas en allvarlig kris och att någon nästan dör för att det ska ske. Är det så även hos er?

Och hur ska vi kunna förvalta det vi har fått?