Nyårstankar

Jag tycker om att fira nyår. Nyåret är en tid att utvärdera det om varit och sätta upp nya mål för det kommande året. Att utvärdera och sätta upp mål behöver man göra regelbundet. Nyårshelgen är ett sådant tillfälle för mig varje år.

Jag har stora förväntningar på 2009. Det är mycket jag vill göra och mycket jag hoppas ska hända. Men det tänker jag inte berätta om här. Däremot kan jag avslöja att jag ska fylla 50 nästa år. Det känns både roligt och läskigt. När man är ung har man livet framför sig och tänker mycket på framtiden. När man blir gammal har man livet bakom sig. Jag märker att jag nu tänker mycket bakåt. Jag tänker på hur livet har varit. Jag ser mina svagheter klarare än tidigare. Jag tänker på sådant som jag har lyckats med och på sådant som misslyckats. Jag tänker på det som varit bra och det som inte har fungerat som jag ville. Jag känner både tacksamhet och sorg.

När Paulus satt fängslad och skrev brev till församlingen i Filippi var han säkert några år över 50. Han var redo att dö, men han såg ändå framåt. Hans ord i Fil 3:10-17 inspirerar mig inför 2009.

Paulus har ett tydligt mål: "Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans" (Fil 3:10).

Han inser att han inte är färdig, utan har mer att lära: "Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp" (Fil 3:12).

Han har en skön inställning till livet: "Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus" (Fil 3:13-14).

Han tycker att vi ska ha samma inställning till livet som han har: "Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga... Ta mig till föredöme allesammans, och se på dem som lever efter det exempel vi har gett er" (Fil 3:15a, 17).

Så det är precis vad jag tänker göra nu. Jag lär mig av allt som har hänt genom livet och sen lägger jag det bakom mig. Jag tänker inte låta gamla misslyckanden hindra mig och inte gamla segrar få mig att slå mig till ro och vara nöjd. Jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot målet, mot det som ligger framför. Jag är inte färdig! Jag vill lära känna Kristus ännu mer. Jag vill följa honom och tjäna honom 2009. Jag tror han har mycket spännande i beredskap för alla som som står till hans förfogande. Jag vill inte köra fast och slå mig till ro bara för att jag fyller 50. Jag vill ha passion för Jesus och hans församling och leva i gemenskap med mina syskon ännu mer 2009. Gud, hjälp mig!

Jag önskar dig ett välsignat nytt år och hoppas att du vill detsamma!

Nu ska jag ta tid med Gud och skriva ner mina mål för 2009. Men de behåller jag för mig själv.

Elisabeth Sandlund på Dagen skriver nyårstankar här.

Några tankar om att leva i kommunitet

Min vision om ett liv i gemenskap föddes i mitten på 1970-talet när jag som nykristen läste berättelsen om den första församlingen i Apostlagärningarna. När sedan tidningen Nytt Liv förmedlade berättelser om olika kommuniteter runt om i världen övertygades jag om att detta liv är möjligt även i vår tid. 1976 kom boken "Gemenskap i en söndrad värld" ut på svenska och gav ytterligare djup åt visionen att leva i kommunitet. Efter ett par kortare experiment i gemenskapsliv tog vi det stora steget 1979 och startade Råslättsgemenskapen. Under 80-talet fanns det ett nätverk för kommuniteter och kommunitetsintresserade i Sverige. Nätverkets samordnare Sven-Evan Svanberg gav ut en tidning som hette Hoppets tecken. 1986 skrev jag följande artikel i Hoppets tecken. Texten är något förkortad.

En vision blir verklighet

Som nygifta flyttade jag och Kerstin till höghusområdet Råslätt 1979. Råslätt ligger strax söder om Jönköping och har knappt 5000 invånare. Tillsammans med några vänner startade vi en bönegrupp och började dela livet andligt och praktiskt. När vi började gemenskapslivet hade vi inte så klara tankar om vår framtida utveckling, men efterhand har visionen blivit klarare och gemenskapen djupare och stabilare.

I vårt samhälle är det en verklig utmaning att bygga gemenskap. Vår tid präglas av ytlighet, rotlöshet, trasiga relationer och stor omflyttning. Att i en sådan tid sträva efter djupa relationer, trofasthet och att lägga ner sina liv för varandra är svårt, men också viktigt eftersom vår uppgift är att demonstrera Guds kärlek bland människorna.

Jag kan inte påstå att vår lilla gemenskap på Råslätt har kommit särskilt långt på den här vägen, men jag vill peka på några saker som vi har lärt oss är viktiga i uppbyggandet av en ny gemenskap.

1. För det första måste det finnas en liten kärna av människor som är överlåtna till varandra på lång sikt. Det är oundvikligt att människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Men om något stabilt ska byggas så måste det formas en liten grupp med gemensam vision och inriktning, och med ett beslut att fortsätta tillsammans. När vi bott några år på Råslätt hade det formats en sådan grupp.

2. För det andra har det stor betydelse att man bor nära varandra. Speciellt i en storstad eller höghusförort där mycket folk trängs på en liten yta och det är praktiskt omöjligt med storhushåll, är det ändå viktigt att man försöker bo så nära varandra som möjligt. Ju närmare varandra man bor desto lättare är det att få en fungerande vardagsgemenskap.

3. Det tredje jag vill peka på är vikten av en gemensam uppgift, en målsättning som sträcker sig längre än själva gemenskapen och gör att man får arbeta och kämpa tillsammans. Efter några år på Råslätt förstod vi att vår kallelse var att plantera en kristen lokalförsamling i vårt bostadsområde, en församling med uppgift att i ord och handling vittna om Jesus Kristus för människorna här. Hösten 1983 konstituerades gemenskapen som en ekumenisk frikyrkoförsamling med namnet Råslätts församlingsgemenskap. I denna utveckling hade vi ett starkt stöd av Jönköpings baptistförsamling, och vi vill betona att det är viktigt för en ny gemenskap med goda relationer till andra kristna sammanhang.

4. Det fjärde som är nödvändigt i gemenskapsbyggandet är uthållighet. Det kommer alltid att finnas problem och konflikter och ibland kommer det djupa kriser. Frestelsen att ge upp kommer att vara stark. Då är det mycket viktigt med uthållighet och trohet mot varandra. Om det ska kunna växa fram en gemenskap med djup och stabilitet kan vi inte fortsätta att bryta upp. Då måste vi istället bestämma oss för var vi ska satsa och sen hålla fast när problemen kommer.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om att leva i gemenskap, men detta är några av de övertygelser som vuxit fram ur vår erfarenhet. Det är fantastiskt att se hur den vision som en gång tände mitt hjärta nu håller på att bli verklighet här ibland oss på Råslätt.

Så långt min artikel från 1986.

Uppdatering 2008

Idag lever jag fortfarande i samma gemenskap. Vi är åtta personer som är kvar sen början av 80-talet. Vi har aldrig kallat oss själva för kommunitet, utan mer använt ordet gemenskap. Men vi har alltid haft likheter med det som idag kallas för kommuniteter (se t.ex. Kristenunderjord här och här) och med dagens språkbruk skulle jag säga att vi var en kommunitet under 80-talet. Idag är vi knappt hundra vuxna och runt fyrtio barn i församlingen och en del av gemenskapslivet finns kvar, även om mycket har ändrats genom åren. Men det finns kommunitetsliknande strukturer inom församlingen. Det är med stor glädje vi ser att en ny kommunitetsrörelse växer fram i Sverige och vi hoppas att det också förnyar vår gemenskap och gör att vi hittar tillbaka till våra rötter.

På Dagens ledarsida delas det ut julklappar till olika kändisar. Där kan man ana en viss okunskap om vad en kommunitet är för något. Kommunitet kan ju vara så mycket mer än kloster och Bjärka Säby.

Den största berättelsen

Idag och imorgon firar vi den största berättelsen.

Den största berättelsen handlar om att Gud som skapat världen också bryr sig om den och vill rädda den. Gud älskar världen och sänder sin son till den. Gud blir människa genom Jesus Kristus och delar våra villkor. Ingen har någonsin sett Gud, men genom Jesus kommer Gud nära och vi kan se honom (Joh 3:16-17, 1:14-18).

Ingen har någonsin sett Gud, men när vi älskar varandra blir Gud synlig i vår gemenskap (1 Joh 4:12).


Det är julens budskap och med dessa rader önskar jag alla mina läsare en riktigt


GOD JUL!


Om du vill läsa mer om julens budskap kan du följa dessa länkar.

Chrys Caragounis, Bertil Gärtner och Hans Stiglund skriver i Dagen om julevangeliets historiska trovärdighet.

Stefan Green skriver om Jesu födelse.

Henrik Engholm skriver om julens budskap och utmaning

Greg Boyd skriver om varför han tror på jungfrufödelsen.

Kristna kommuniteter i Sverige

Det är något spännande på gång. Bland kristna i Sverige finns det en växande längtan att dela livet i vardagen och leva i gemenskap. Det påminner en hel del om det jag själv upplevde i slutet av 1970-talet. På många platser bildas kollektiv och kommuniteter där unga kristna vill dela livet med varandra, leva i radikalt lärjungaskap och hjälpa de svaga och utsatta.

Bloggen Kristenunderjord är ett nätverk för dessa kommuniteter. Förra fredagen, den 12 dec, sände Sveriges Radios program Människor och tro ett reportage om denna radikala kommunitetsrörelse. Det är mycket välgjort och informativt och flera personer som lever i kommuniteter kommer till tals. Dessutom ges en balanserad kommentar av teologen Fredrik Wenell. Uppmuntrande helt enkelt!

På Kristenunderjord skriver David Åhlén (medlem i en kommunitet i Bagarmossen) ett inlägg där han listar Kristna kommuniteter i Sverige. Det är väl lite för tidigt att avgöra hur många av dessa som verkligen kommer att överleva och fungera på sikt. Det finns många problem och svårigheter som dyker upp längs vägen och det tar några år innan den första entusiasmen lagt sig och man ser om det håller. Jag är väl lite bränd av att det inte blev så många långlivade gemenskaper kvar från 70-talet, men jag vill inte vara pessimistisk. Jag tror verkligen på kommunitetslivet och jag hoppas och ber att vi får se många fungerande kommuniteter växa fram i Sverige. Det behöver vi!

Vi behöver få se nya sätt att vara kyrka, och detta är säkerligen en typ av nya församlingar som vi kommer att få se mer av.

6-8 Februari 2009 ordnas en samtalshelg för kristna kommuniteter i Skarpnäckskyrkan. Mer information om detta finns här.

Människofiskare, behövs det?

När Jesus kallade Simon Petrus och Andreas sa han: "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare" (Matt 4:19) och "Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor" (Luk 5:10). För Jesus var det tydligen viktigt att fånga människor.

När Paulus skriver om samma sak kallar han det för att vinna människor. Att vinna människor var ett av hans stora mål i livet. Han skriver:

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt... Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. (1 Kor 9:19, 22)

I vår tid är det många som inte tycker att detta är viktigt. Det kan rentav uppfattas negativt att

fokusera på att vinna människor för Jesus. Jag tror att vi behöver få ett förnyat fokus på det som verkligen är viktigt, nämligen att leda människor till ett förvandlande möte med Jesus.

Detta var mycket viktigt för Jesus själv. Efter att han besökt Sackaios och förvandlat hans liv genom en radikal omvändelse, förklarar Jesus sitt uppdrag så här: "Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det" (Luk 19:10). Även liknelserna i Luk 15 gör det tydligt hur viktigt det är med varje person som omvänder sig. Jesus säger:

"på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig" (Luk 15:7).

"På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig" (Luk 15:10).

Att samtala med människor om Jesus och leda dem till tro är bland det svåraste som finns. I alla fall för mig. Jag vet inte varför det är så svårt och det gör mig frustrerad. Jag pratar gärna om känslor och om livet, och jag har inga problem att prata med kristna om Gud, Jesus, tro och livsstil. Jag är ju bibellärare och jag pratar om sådant dagarna i ända. Men det är så svårt att prata om Jesus och tro med icke-kristna. Varför? Kanske det är min lite inåtvända personlighet, kanske det är att jag inte har gåvan, kanske det handlar om att tro är det mest privata och intima i vår kultur och att man därför inte pratar om det så lätt, kanske jag bara är feg? Jag vill i alla fall lära mig att göra det bättre och kanske kan det ändra sig när jag fyller 50 (Jag vill inte ge upp hoppet).

En som verkligen kan visa vägen till att dela med sig av tron till människor man möter i vardagen är Bill Hybels. Han har skrivit två mycket bra, inspirerande och utmanande böcker i ämnet. Den första är Den smittande tron, vänskap, äkthet och nära relationer – ett sätt att dela sin tro, HFs förlag 1995 och den andra är Ta första steget – enkla steg som visar vägen till Gud, Willow 2006. Jag har precis avslutat läsningen av Ta första steget, och jag känner mig taggad att bli mer intresserad av människor jag möter, mer frimodig att ta initiativ till att börja prata och mer modig att ställa frågor om livet och tron. Jag ber att Gud ska öppna dörrar för mig och att han ska hjälpa mig att tala om Jesus så tydligt som jag bör.

Människor är nämligen evigt förlorade utan Jesus. Jesus kom för att rädda det som var förlorat. Gud vill inte att någon ska gå förlorad och därför ger han tid så att "alla skall få tid att omvända sig" (2 Petr 3:9). Det är vi som har fått uppdraget att ge människor vittnesbördet och budskapet så att de kan bli räddade.

Det behövs verkligen människofiskare. Vill du bli en?

Julfest på Råslätt

Jag tycker om att fira jul. Det är en härlig tradition! Familjen samlas och vi har tid för varandra och är lite extra generösa både mot varandra och mot andra. Och i centrum står Jesu födelse, undret att Gud blev människa och bodde mitt ibland oss.

Anders Gerdmar har skrivit ett intressant inlägg om varför vi firar jul på Teologiskt forum. Den stora mängden kommentarer till inlägget vittnar om att alla inte gillar julen.

Men det gör jag. Idag hade vi julfest i vår församling på Råslätt. Kyrkan var fullsatt och 35 barn, 10 tonåringar och 15 vuxna hade satt upp en fantastisk musikal om julens budskap. Musikalen var verkligen Råslätts församlingsgemenskap i ett nötskal; Människor från hela världen, många olika nationaliteter i en glädjefylld lovsång till Jesus.

Tänk att vi får tillhöra honom och varandra, och att vi kan bjuda in andra till vår gemenskap. Det är därför vi finns på Råslätt. Det är därför vi firar jul.

En fungerande församling

I mitt förra inlägg skrev jag om Simple Church och frågade om det kan fungera i Sverige. Vad menar jag med fungera?

Jag tänker så här.

Jesus har gett oss ett uppdrag. Vi ska gå ut och göra människor till lärjungar. Det betyder att vi ska göra Jesus känd, så att människor lär känna honom, får sina liv förvandlade av honom och börjar följa honom. Det handlar om mission, evangelisation, lärjungaträning och tjänst. Det handlar om att växa och bli fler som tror på Jesus och följer honom.

Om en församling inte lyckas med detta fungerar den inte tillfredställande. Tyvärr är det många kyrkor och församlingar i Sverige som inte fungerar som de borde i detta avseende. Därför söker jag efter modeller som kan fungera bättre. Det finns flera olika modeller som är möjliga, men jag vill satsa på något som framför allt är bibliskt, men också fungerar i vår kultur. För mig är båda sakerna viktiga.

När jag frågar om Simple Church (enkla kyrkor i hemmen, utan byggnader och anställda) kan fungera i Sverige, undrar jag alltså om de kan lyckas med missionsuppdraget bättre än traditionella församlingar. Om det bara blir isolerade och inåtvända grupper som mest rekryterar redan kristna från andra kyrkor tycker jag inte det är så intressant. Om det däremot kan bli missionerande dynamiska celler som når ut och hjälper nya människor att lära känna Kristus och följa honom är jag beredd att satsa för att hjälpa till. Min känsla är att Simple Church kan vara mycket bra i många sammanhang och för många människor, kanske även i Sverige.

Floyd McClung talar om Simple Church i flera korta videoklipp på youtube som du hittar här.

Att församlingen har rätt DNA är dock viktigare än vilken struktur den har!

Floyd McClung och Simple Church

Man kan vara kyrka på många olika sätt. Det som ibland kallas för Simple Church är ännu inte stort i Sverige, men det är en växande rörelse i många länder. En av förespråkarna för Simple Church är Floyd McClung tidigare bl.a. missionär inom UMU, kommunitetsgrundare och ledare för UMU i Europa.

Jag har inspirerats och utmanats av Floyd McClung ända sen slutet av 70-talet då jag läste om den kommunitet han var med och startade i Holland. Nu är det Tomas som tipsat om hans tankar genom ett blogginlägg.

McClungs vision om en församlingsplanteringsrörelse av typen Simple Church finns här.

En kort film som presenterar Simple Church kan du se här.

Kan denna typ av enkla kyrkor, i stort sett utan kyrkolokaler eller anställda fungera i Sverige? Jag hoppas någon vill pröva. Hur tänker du om detta?

Mera om att leva i tro

Jag har tänkt vidare på det här med att gå i tro och att leva i tro. När jag var med OM uppmanades vi att regelbundet läsa 1 Kor 13 och Hebr 11. Det är två fantastiska avsnitt i Nya testamentet. Det ena handlar om att leva i kärlek och det andra om att leva i tro. Båda sakerna är mycket viktiga i livet som lärjunge till Jesus.

I Hebr 11 räknas personer ur Gamla testamentet upp i en lång rad och vi får veta vad de har uträttat i tron. Det är en spännande lista där vi läser om många olika aspekter av att leva i tro. Det kan handla om att finna nåd hos Gud, lita på Gud i svårigheter, trotsa myndigheter, flytta till ett nytt land, handla våghalsigt efter att ha fått en uppenbarelse, lita på ett mirakel, tala profetiskt om framtiden, lita på Guds löften, tro att Gud har skapat världen, uthärda förföljelser, lida martyrdöden och mycket mer. Jag vill uppmuntra dig att läsa Hebr 11 idag!

Men det räcker inte med tro för att få det Gud har lovat. Hebréerbrevets författare nämner något mer. Det behövs tålamod och uthållighet! Låt mig peka på två texter som är viktiga för mig.

"Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat." (Hebr 6:12)

"Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" (Hebr 10:36).

När Gud har lovat någonting behövs det tro för att få del av det. Utan tro funkar det inte. Men det behövs också tålamod och uthållighet.

Speciellt texten från Hebr 10:36 har varit väldigt viktig för oss i församlingsbyggandet på Råslätt och jag tror att detta är viktigt för alla som jobbar i pionjärarbete eller församlingsplantering. Om man har fått en vision av Gud, eller ett löfte av Gud om något konkret, som t.ex. att Han ska bygga en församling på en viss plats, så får man inte det han har lovat automatiskt. Det hänger på oss också. Att Gud har gett en vision, en kallelse eller ett löfte är ingen garanti för att man lyckas förverkliga den.

"Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat", står det. Det är lätt att ge upp när det kommer svårigheter och motstånd. Det kommer att komma många tillfällen då vi känner för att ge upp, men om vi vill se visionen förverkligas behöver vi uthållighet. Om vi vill fortsätta göra Guds vilja och få se det som han har lovat gå i uppfyllelse behöver vi kämpa vidare utan att ge upp, även på de tunga dagarna. Utan uthållighet kommer vi inte att plantera några nya församlingar i Sverige.

Och Gud kommer att låta oss få uppleva många svårigheter för att göra oss uthålliga (Jak 1:2-4).

Så när du läser Hebr 11 om att leva i tro, så glöm inte bort raderna om tro och uthållighet i slutet på kapitel 10 eller det som står om tro och tålamod i kapitel 6. Det hänger ihop. Om du vill vara framgångsrik i att göra Guds vilja och få vad han har lovat behöver du både tro och uthållighet.

Att gå i tro

Om man vill tjäna Gud behöver man ofta gå i tro. Med det menar jag att ta steg ut i det osäkra och riskfyllda i förtröstan på att Gud ska förse med det vi behöver. Det kan handla om pengar, men också andra saker som människor, vishet, kraft eller nådegåvor.

I veckan har jag besökt den nya UMU-basen i Linköping. Ett team har precis flyttat in i gamla kontorslokaler i cenrala Linköping och börjat bygga en gemenskap som ska bli en bas för evangelisation och lärjungaträning. UMU-basen förenar två saker som jag verkligen uppskattar; att leva i kommunitet och att leva i tro. Men så stora ekonomiska trossteg som de tar nu har jag aldrig tagit.

1958 startades Operation Mission (OM) och 1960 startades Ungdom med Uppgift (UMU). Båda dessa internationella missionsrörelser betonar vikten av att leva i tro. OM är den av organisationerna jag själv varit med i och det är från min tid i OM som jag har några av mina mest konkreta erfarenheter av bönesvar och ekonomiska under. Det var i OM jag lärde mig att gå i tro. Det är jag oerhört tacksam för.

Nuförtiden lever jag ett ganska tryggt liv, med fast jobb och stabil ekonomi. Jag hoppas att jag inte fastnar i tryggheten, utan att jag kan fortsätta att lyssna till Gud och våga gå i tro och ta risker i tjänst för honom. Ibland behöver vi gå ut ur vår bekvämlighetszon! Förra veckan skrev John van Dinther på sin blogg om att svenska kristnas behov av ekonomisk trygghet och brist på entrepenöranda är ett stort hinder för pionjärarbete och församlingsplantering (läs inlägget här). Jag tror att John har helt rätt. Vi behöver bli mer djärva och gå i tro när Gud kallar. Utan offer kan man inte uträtta något i Guds rike. Därför är jag glad att jag har fått lära känna UMU-teamet i Linköping. Jag hoppas att många blir inspirerade och utmanade av deras djärvhet och frimodiga tro!

När William Carey utmanade till mission i sin predikan 1792 sa han de berömda orden "Vänta stora ting från Gud, våga stora ting för Gud". Det är ett motto värt att leva på. Jag undrar vad det kommer att betyda i mitt liv framöver?