Att göra gott mot alla människor

Förra veckan var full av intryck och tankar. Jag har funderat mycket på hur man egentligen ska beskriva en kristen livsstil.

Först var det debatten om medlemskap i Dagen och på bloggarna. Dagens artiklar finns här 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. I skolan jobbade vi med temat kristen livsstil.

Sen var det mötet med Urban Expression som jag skrev om här.

På torsdagen var min BibelVäxa-klass på studiebesök i min församling på Råslätt. Det var en härlig dag med många intryck och starka möten med människor.

Tillbaka på skolan i måndags fick vi så möta BibelSocial som varit på fältvecka i Stockholm och konfronterats med storstadens nöd och fått möta människor som gör något åt den.

Under veckan har jag skrivit egna inlägg om medlemsfrågan här: 1, 2, 3. I det sista inlägget pekade jag på problemet med att vi ofta definierar lärjungaskap och kristen livstil utifrån vad vad en kristen inte får göra. Förra veckans händelser gjorde det väldigt klart för mig att vi måste tala om vad en kristen gör. En kristen livsstil handlar om att "göra gott mot alla människor", som Paulus skriver.

Låt mig peka på några bibeltexter som talat till mig de sista dagarna. Det började med Mika 6:8:

"Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud." I New International Version står det "To act justly and to love mercy and to walk humbly with your God."

Det är tydligt att Jesus tänker på den texten när han utbrister: "Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra." (Matt 23:23)

Paulus sammanfattar en kristen livsstil i Gal 6:9-10: "Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder."

Kristen livsstil handlar om att göra gott, att verka för barmhärtighet, rättvisa och rättfärdighet, att ge mat åt den hungrige, kläder åt den nakne, rum åt den hemlöse, frihet åt den förtryckte, omsorg till den sårade, stöd till den svage, att ta hand om föräldralösa och andra utsatta: barn, ungdomar, män och kvinnor. Om du tvivlar på detta föreslår jag att du läser dessa bibeltexter. Jes 58:5-12, Hes 18:5-9, Matt 5:16, 7:12, 25:31-46. Jesus vill att vi ska göra gott mot alla människor och på så sätt vittna om Guds rike i världen. Det är kristen livsstil!

Do Justice, Love Mercy, Walk Humbly. Det är vad Herren begär! Nu funderar jag på vad jag ska göra åt det under resten av mitt liv.

Några tankar om medlemskapsfrågan

Samtalet om medlemskap fortsätter i Dagen och på bloggarna. Sarons församlingsledning förklarar hur de tänker om medlemskap och lärjungarskap. Det var välkommet och klargörande. Ett gäng pastorer har skrivit ett debattinlägg som kritiserar Sarons vägval. Även Pingströrelsen tar upp frågan. Mängder av bloggare tar upp frågan, och bl.a Joachim Elsander, Jonas Lundström, Stefan Beimark och Anton Fagerstedt har intressanta synpunkter. Även Jaktlund tar upp frågan. Det är många viktiga frågor att ta ställning till och jag är inte alls färdig med svaren, men tycker ändå att det är dags att sammanfatta mina tankar i några punkter.

1. Det är bra att frågan om medlemskap i församlingen diskuteras. Det har jag väntat på i 25 år. Det har länge varit tydligt att det inte fungerar på ett bra sätt inom svenska frikyrkor och att något behöver göras. En situation med en stor andel medlemmar som inte lever med i gemenskapen är naturligvis ohållbar i längden. Jag har i olika sammanhang tagit upp frågan och diskuterat olika modeller under de senaste 20 åren.

2. Frågan blir speciellt viktig eftersom den också berör frågorna om församlingens juridiska organisation, ledarstrukturer och hur man fattar beslut i församlingen. Den klassiska föreningsmodellen där medlemskap i församlingen är detsamma som medlemskap i föreningen (som är församlingens juridiska struktur) är inte självklar. Varje försök att ändra medlemskapet påverkar organisationsformerna.

3. Det finns många olika lösningar. Om man ser sig om i Sverige och världen förstår man att det finns många olika sätt att formulera medlemskap och skapa församlingsstrukturer. Många lösningar fungerar bra, andra gör det inte, men de flesta har både fördelar och nackdelar. Att slåss för en enda modell som den enda rätta eller absolut bästa är obefogat och onödigt (och troligen naivt). Idag ser jag flera intressanta alternativ.

4. Det är bra att församlingar i Sverige testar nya modeller för medlemskap och nya organisationsformer. Nyplanterade församlingar skapar nya modeller. Gamla församlingar förändrar, skapar nytt eller återuppväcker den ursprungliga visionen. Det är bra att vi söker nya vägar och det behövs generositet och ett öppet samtal där vi kan lära oss av varandra och pröva vad som är bibliskt och funktionellt. Vi måste våga ta risker och tillåta att man misslyckas och gör misstag. Bibeln ger inte en tydlig organisationsmodell för församlingen och därför är vi fria att söka Andens ledning inom den bibliska ramen.

5. Det viktigaste är inte organsiationsformen utan innehållet, livet. Vinläglarna är viktiga, men vinet är viktigast! Det som verkligen betyder något är en sund och tydlig biblisk undervisning med Jesus i centrum; Andens liv, kraft, frukt och gåvor i en kärleksfull gemenskap; ett folk som gör gott mot alla människor och förändrar världen genom att förkunna evangeliet om Guds rike i ord och handling.

6. Vi behöver ge utrymme för processer. De flesta människor står idag mycket långt från kristen tro. Därför är det ofta en lång process att röra sig mot Kristus och bli en lärjunge. Vi behöver öppna och välkomnande strukturer som hjälper människor på vägen till Kristus. Vi behöver gemenskaper där man får vara med och känner sig välkommen fast man inte är framme eller övertygad. Kallelsen till tro och omvändelse bör vara tydlig, samtidigt som vi har en medvetenhet om att det ofta är en lång process innan man omvänt sig.

7. Vi behöver också ha en tydlig undervisning om lärjungaskap och kristen livsstil som omfattar alla livets aspekter. Församlingen är en gemenskap av lärjungar och då måste lärjungaskapets krav vara tydliga. Det betyder också att vi behöver gå till rätta med det som Nya testamentet går till rätta med; girighet, avguderi, förtal, maktfullkomlighet, våld, vredesutbrott, elakhet, otukt, äktenskapsbrott, utövad homosexualitet, dryckenskap m.m. (se tex Mark 7:21-23, 1 Kor 5:11, 6:9-10, Gal 5:19-21). John van Dinther, Fredrik Wenell och Håkan Arenius bloggar om detta på ett intressant sätt. Men det här skapar också problem.

8. Det blir nämligen stora problem om vi definierar lärjungaskap och kristen livsstil bara utifrån Bibelns syndakataloger. De är visserligen nödvändiga (till skillnad från frikyrkans kulturellt betingade syndakataloger) och vi ska inte acceptera att man praktiserar sådana saker i församlingen utan att bli tillrättavisad. Men vi måste definiera lärjungaskap och kristen livsstil utifrån vad man ska göra som kristen, och inte utifrån vad man inte får göra. Det behövs en positiv och livsbejakande definition av lärjungaskapets innebörd. Vad det innebär tänker jag återkomma till i ett senare inlägg.

Urban Expression

Jag har varit ett par dagar i Skåne och mött Urban Expression. Urban Expression är en brittisk organisation som planterar nya församlingar i fattiga och utsatta storstadsområden. Vi var en liten grupp svenskar från olika sammanhang som träffade Stuart Murray och Juliet Kilpin från England. Det var mycket inspirerande och gav mersmak. Jag hoppas något likande kan växa fram i Sverige. Vi behöver det!

Det var roligt att få träffa Stuart Murray. Jag har läst många av hans böcker och hört mycket positivt om honom, så det var med en viss förväntan jag åkte till Malmö. Stuart Murray förenar intresset för anabaptism med en skarp analys av församlingens situation och utmaning i vår tid. Dessutom har han en passion för storstadsmission och församlingsplantering. Det tangerar mina intresseområden ganska väl. Han har skrivit flera böcker inom dessa områden. Jag rekommenderar dem varmt!

Juliet Kilpin var också en trevlig bekantskap. Hon och hennes man var med i Urban Expressions första team, som startade i East London för tolv år sedan. Nu jobbar hon med att rekrytera, träna och stötta team som arbetar i olika storstäder. Berättelsen om hur arbetet växte fram finns i häftet Church Planting in the Inner City: The Urban Expression Story.

Men nu handlade samtalet i Malmö alltså mest om församlingsplantering. Urban Expressions Mission Statement är formulerat så här:

Urban Expression is an urban mission agency that recruits, equips, deploys and networks self-financing teams pioneering creative and relevant expressions of the Christian church in under-churched areas of the inner city.

Med "inner city" menas de fattiga multietniska stadskärnorna i de engelska storstäderna. Översatt till svenska förhållanden blir det bland annat de utsatta höghusförorterna som finns runt våra storstäder.

Urban Expression är baserad på 21 värderingar under tre rubriker. Jag tror att det behövs mer av dessa värderingar i Sverige. Jag tror att vi behöver få se mer av Guds rike ibland dem som lever i marginalen i Sverige. Jesus sträcker sig mot dem som är minst nådda med evangeliet och mest marginaliserade i samhället. Därför sänder han oss dit! Därför tror jag att vi behöver mer av Urban Expressions värderingar även i Sverige. Vad tror du?

Urban Expressions värderingar

Relationship

We believe that, in Jesus, God is revealed locally, and that we should be committed to our local community or relational network and active members of it.

We believe that the gospel works through relationships and that serving God consists largely in building life-giving relationships with others.

We recognise that Christian faith is a journey and we are committed to helping people move forward, wherever they are at present.

We focus on under-churched areas and neglected people, trying to find ways of communicating Jesus appropriately to those most frequently marginalised, condemned and abused by society.

We challenge the trend of some Christians moving out of the cities and encourage Christians to relocate to the inner cities.

We believe in doing things with and not just for communities, sharing our lives with others and learning from others who share their lives with us.

We see teamwork, networking and mutual accountability as vital, recognising that individuals and churches need each other.

Creativity

We recognise the importance of taking risks and the demands of mission in the inner city, and we believe that it is acceptable to fail.

We value courage, creativity and diversity as we try to discover relevant ways of being church in different contexts.

We believe that questions and theological reflection are important as we learn together and so discern the way forward.

We aim to be catalysts, encouraging and releasing creativity in both church and community as we seek and share God in the inner city.

We believe in discouraging dependency and developing indigenous leadership within maturing churches that will have the capacity to sustain and reproduce themselves.

We are excited that God can be discovered in the heart of the city and commit ourselves to explore various forms of prayer and worship that are appropriate here.

We realise that God’s Spirit blows freely and so we will not assume our work should continue indefinitely.

Humility

We acknowledge our dependence on God and affirm our continual need of prayer and God’s empowering Spirit.

We believe that all people are loved by God, regardless of age, gender, education, class, ethnicity, sexuality or physical/mental health and that God works through all believers – and others besides.

We respect others working alongside us in the inner city and are grateful for the foundations laid by the many who have gone before us.

We want to learn from others, seeking to shape what we do in light of the experiences, discoveries, successes and mistakes of fellow-workers.

We are careful not to drain other local churches of their often limited resources, but hope to be an encouragement and support to them.

We realise the importance of living uncluttered lives, holding possessions lightly and recognising that all we have is to be at God’s disposal.

We know we are not indispensable and what we attempt to do is part of a much bigger picture, so will try to keep ourselves in perspective.

Här kan du läsa mer om Urban Expression.

Uppdatering i medlemsfrågan

Idag fortsätter Dagen skriva om medlemsfrågan i tre intressanta artiklar. Håkan Arenius har många bra reflektioner i sin ledare. Stefan Swärd klargör sin uppfattning i en intervju, och i en annan artikel intervjuas "Malin", om hur hon blev medlem i en EFK-församling.

På EFK:s hemsida ger också Anders Blåberg sitt och missionsledningens perspektiv på frågan i en mycket klargörande och tydlig text.

Dessa texter illustrerar hur viktigt det är att det här samtalet om medlemsfrågan fortsätter. Det handlar om vad det är att vara en församling och vad det är att vara en lärjunge till Jesus. På 70-talet läste jag boken "Medlem eller lärjunge?" Svaret på den frågan bör väl vara "Lärjunge och medlem i Kristi kropp!"

Jag vill också hänvisa till vad jag själv skrivit i frågan här och här.

Öppenhet och tydlighet

Efter Dagens artikel om öppnare medlemskap i Saron har debatten varit omfattande. Det finns många läsvärda blogginlägg i ämnet. Jag rekommenderar särskilt Stefan Swärd, John Nilsson, Daniel Alm och Mikael Karlendal.

Många är tveksamma till Sarons vägval, och det är även jag. Men jag vill börja med att lyfta fram några positiva synpunkter på deras sätt att tänka.

Det är två viktiga aspekter i den här frågan. Den ena är att skapa en varm och öppen församlingsgemenskap där människor känner sig välkomna och hemma, så att de kan upptäcka Jesus och börja tro på honom. Sarons vision av att vara en församling med låga trösklar kommer, som jag förstår det, just ur ambitionen att vara en öppen gemenskap som leder människor till Kristus. Det är mycket lovvärt och att betona församlingens centrum istället för dess gränser kan vara en framkomlig väg för nya och gamla församlingar i Sverige. Det som är lite oroande när det gäller Saron är att Joakim Hagerius (i artikeln) är ganska vag och otydlig när han talar om församlingens centrum. Ska man lyckas med den här modellen tror jag att det är helt avgörande att centrum är tydligt definierat. Man kan inte hålla på och omdefiniera kristen tro och kristen livsstil hela tiden. Här hoppas jag att Saron kommer att vara tydliga med vad kristen tro och kristen livsstil innebär.

Det för oss in på den andra viktiga aspekten i den här frågan. Det är just vikten av att vara tydliga när vi kallar människor till tro och lärjungaskap. Vårt uppdrag är att göra lärjungar, dvs människor som tror på Jesus Kristus och följer honom. Då är det viktigt att vi är tydliga med vad detta innebär. Det finns saker i kristen tro och kristen livsstil som inte är förhandlingsbara, eller hur?

Det handlar alltså om att bygga församlingar som är både öppna och tydliga. Om vi är öppna men otydliga kommer det bara att bli förvirrande. Om vi är tydliga men slutna kommer inga nya människor att komma till tro. Det här är speciellt viktigt i vår tid eftersom det ofta är en lång process för människor att komma till tro. För det mesta börjar det med att man är med i en kristen gemenskap på något sätt.

Man brukar säga att vägen nuförtiden ofta är belong - believe - behave. Det börjar med att man lär känna kristna människor och är med i en kristen gemenskap, trivs och känner sig hemma (Belong). Efter ett tag väcks intresset för tron och man börjar upptäcka Jesus, uppleva honom och tro på honom (Believe). När man börjat tro på Jesus dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på vilka anspråk han har på ens liv och man börjar anpassa sitt liv efter Jesus som herre (Behave). Alltså: belong - believe - behave.

Frågan är vad detta ska få för konsekvenser i vårt sätt att organisera församlingar och tillämpa medlemskap. Saron lägger medlemskapet någonstans mellan belong och believe. Andra lägger gränsen för medlemskap närmare behave. Det gör vi i den församling jag är med i. Vi försöker vara en öppen och välkomnande gemenskap där alla kan känna sig hemma, men vi har tydliga förväntningar på efterföljelse och lärjungaskap på dem som ska bli medlemmar.

Kanske kan man som i en del nya församlingar ha ett medlemskap i flera steg. Steg 1 kan vara att man är deltagare och tillhör församlingens gemenskap (oavsett tro och livsstil). Steg 2 kan vara en överlåtelse till lärjungaskap och kristen livsstil då man också får vara med och fatta beslut (här kanske också dopet kan komma in). Eventuellt kan man också ha ett tredje steg för dem som vill bli medarbetare i församlingen. En sådan struktur kanske kan bidra till att skapa både öppenhet och tydlighet.

Samtalet om medlemskap kommer säkert att fortsätta under lång tid. Nya och gamla församlingar kommer att testa nya former för medlemskap. Låt oss uppmuntra och utmana varandra att vara trogna mot Guds ord och utveckla nya former som fungerar i vår kultur. Det här är en viktig fråga! Och det här var mitt bidrag till samtalet idag. Vad tycker du?

Ha inte för låga tankar om dig själv!

Igår kom jag hem från en retreat med min klass. Det var en tvådagars gåvoretreat med BibelVäxa. Det är en av terminens höjdpunkter. Vi jobbar ett par veckor med temat nådegåvor och gåvoupptäckande och avslutar det med en retreat då vi hjälper varandra att förstå vilka vi är och vilka gåvor Gud har gett oss. Det är lika spännande och roligt varje gång. Det är en stor förmån och ett stort ansvar att få hjälpa unga människor att växa som kristna och komma i funktion i Guds rike.

I Rom 12:3 pekar Paulus på en viktig sak när det gäller detta.

Det handlar om att det är viktigt att ha en realistisk och sund självbild. Paulus skriver till de kristna i Rom att de inte ska ha för höga tankar om sig själva, utan att de ska tänka som man bör tänka, med självbesinning. Folkbibeln översätter så här: "ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en."

Det är viktigt att tänka förståndigt om sig själv. Man ska inte ha för höga tankar om sig själv och inte heller för låga. Det är bra att vara medveten om både sina starka sidor och sina svaga sidor. Tänk förståndigt, skriver Paulus.

Den gamla svenska översättningen från 1917 översatte tyvärr den här versen felaktigt. I den står det att man ska "tänka blygsamt" om sig själv. Jag undrar om det var Jantelagen som fick översättarna att översätta så. Det är i alla fall inte svårt att förstå vilka ödestigra konsekvenser det fått för svenska kristna som läst i sin Bibel att de ska tänka blygsamt om sig själva. Nästa gång du är med en grupp svenskar kan du be var och en att nämna tre saker som de är bra på. Jag tror att det är många som inte ens vågar säga en sak. Man ska ju inte förhäva sig!

Min lilla teori är att om Paulus skulle skriva brev till en genomsnittslig svensk församling skulle han skriva så här istället: Ha inte lägre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en.

Det är besvärligt att jobba med människor som har för höga tankar om sig själva och inte inser sina egna begränsningar. Det är också besvärligt när människor har för låga tankar om sig själva och inte tror att de klarar någonting. Det leder ofta till att de backar ur uppgifter eller drar sig undan ansvar.

Att tänka blygsamt om sig själv är ett svenskt karaktärsdrag. Kanske orsakat av både Jantelagen och 1917 års bibelöversättning. Låt oss ändra på det och börja tänka förståndigt om oss själva. Uppmuntra också dina vänner att göra det och hjälp dem att säga vad de själva är bra på!

Det försöker i alla fall jag lära mina elever!

Sju saker Jesus sa på korset

Idag är det långfredag. Ett ganska tråkigt namn på en minnesvärd dag. På engelska heter den här dagen Good Friday och det låter ju lite bättre. Hur som helst är det den dagen vi särskilt minns att Jesus Kristus led och dog på ett kors, på en kulle utanför Jerusalem i april ca år 30.

Det är intressant att läsa de fyra evangeliernas berättelser om Jesu korsfästelse. De kompletterar varandra och tillsammans ger de en klar bild av vad som hände. Idag vill jag speciellt se på de ord Jesus talade när han hängde på korset. Han sa sju olika saker. Lukas berättar om tre, Johannes om tre andra, Matteus och Markus om ett.

Markus informerar oss om att Jesus korsfästes vid niotiden på förmiddagen (Mark 15:25). Under de första timmarna gör Jesus tre uttalanden som gäller människor omkring honom. Han ber för dem som korsfäster honom. Han samtalar med rövaren som hänger på korset bredvid, och talar med Maria och Johannes. Mellan klockan tolv och tre lägrar sig ett kompakt mörker över hela jorden och det är tyst. Klockan tre på eftermiddagen ropar Jesus först ut sitt lidande i två uttalanden och sen sin seger. Därefter ger han upp andan. Vi ska nu se närmare på Jesu ord på korset och vad de kan lära oss.

Fader, förlåt dem (Luk 23:34)

Först ber Jesus för dem som korsfäster honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” När han hänger på korset är Jesus verkligen den självutgivande kärleken personifierad. Trots sitt lidande och sina smärtor orkar han tänka på dem som korsfäster honom och han ber för dem. Han uppfyller själv sitt bud från Matt 5:44: ”Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.”

När man inte längre kan göra något annat kan man i alla fall be. Jesus bad och han blev bönhörd. På pingstdagen kom tusentals människor till tro på Jesus, blev döpta och fick syndernas förlåtelse. Det var säkert många av dem som varit med och skrikit ”korsfäst honom”. Den romerske officeren förstod att Jesus var Guds Son (Mark 15:39), och många av soldaterna kom säkert till tro senare. På korset la Jesus grunden för bönesvaret, när Han dog för allas synder. Han bar synderna även för dem som korsfäste honom.

Löftet till rövaren (Luk 23:43)

Två rövare korsfästes samtidigt som Jesus, en på varje sida. Till att börja med hånade de honom båda två, men en av dem förstod snart att Jesus inte var en vanlig man och där på korset började han tro på Jesus. Hans ord till den andre rövaren visar djupet i hans insikt (23:40-41). Han ser sin egen skuld, han förstår att Jesus är skuldfri, att Jesus är Gud och att Han är kung i ett rike som ska komma och rövaren ber en mycket ödmjuk bön: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Jesu svar är fantastiskt: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

Dessa ord visar att frälsningen är av nåd! Den är ingenting man förtjänar utan en gåva till den som tror. ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.” skriver Paulus (Rom 6:23). Jesu ord visar också på frälsningens möjlighet - det är inte för sent, du kan ropa till Herren nu. ”Var och en som åkallar Herrens namn, skall bli räddad”, säger Skriften (Apg 2:21). Det gällde för rövaren på korset. Han kunde inte bli döpt eller gå med i en församling, men han kunde be en enkel bön. Det gjorde han och Jesus sa: ”Idag ska du vara med mig i paradiset”.

Ett ord till Maria och Johannes (Joh 19:26-27)

Jesus såg sin mor Maria och sin lärjunge Johannes stå vid korset. Johannes var en av Jesu närmaste vänner, dessutom var de kusiner. Maria var syster till Johannes mor Salome. På korset orkar Jesus tänka på sin familj. Maria var änka och som äldste sonen var Jesus ansvarig för hennes försörjning och nu överlämnade han ansvaret till Johannes. "När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: 'Kvinna där är din son.' Sedan sade han till lärjungen: 'Där är din mor.' Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen" (19:26-27).

Jesus tog Guds bud på allvar in i det sista. ”Visa aktning för din far och din mor”, är ett bud som har sin tillämpning också när man blivit vuxen. Även om den andliga familjen, Guds familj, går före den biologiska, så befriar det oss inte från ansvar för våra anhöriga. Paulus skriver: ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Jesus tog sitt ansvar för sin mor och såg till att hon blev försörjd.

Ett rop i mörker (Mark 15:34, Matt 26:46)

Vid middagstid kommer ett mörker över jorden, Ett mörker som också lägger sig över Jesus och Hans inre. Han bär all världens synd i sin egen kropp. Efter tre timmar i mörkret ropar Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

På korset var Jesus ensam, fruktansvärt ensam. Han fick ensam bära världens synd. I dessa ord ger Jesus uttryck för den djupaste smärta, övergivenhet och ångest. Han kan förstå våra mörkaste känslor, för han har själv upplevt dem. Jesu ord är hämtade från Ps 22:2. En psalm som beskriver korsfästelsen ca 1000 år i förväg.

Jesus förtvivlade utrop visar oss syndens avskyvärdhet. Jesus blev gjord till synd och Gud måste bildligt talat vända bort sitt ansikte. Detta Jesusord visar också hur långt han var villig att gå i sin kärlek till oss. På korset blir Kristi kärlek tydlig. ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken” (1 Joh 3:16).

Jag är törstig (Joh 19:28)

I Ps 69:22 står det: ”De gav mig galla att äta , och ättika att dricka, i min törst”. Jesus visste att profetiorna om honom måste uppfyllas och för att även detta skriftord skulle uppfyllas sa han: ”Jag är törstig”. Detta visar hur Jesus in i det sista ville underordna sig Guds skrivna ord och forma sitt liv efter det som står skrivet. Kanske ville han också dricka något för att klara strupen och samla kraft för de avslutande orden.

”Det är fullbordat” (19:30)

Nu är det inte längre förtvivlan och mörker i rösten, utan seger. Detta är ett segerrop: ”Det är fullbordat”. Uppdraget är fullbordat, frälsningen är vunnen, världens synd är sonad, lidandet är avslutat, profetiorna är uppfyllda och djävulen är avväpnad. Det är säkert en stor lättnad i hans röst.

Jesus har gjort allt som behöver göras. Vi kan inte lägga till någonting, bara ta emot och tro på det han har fullbordat.

Det sista ordet (Luk 23:46)

Alla evangelisterna beskriver dödsögonblicket. Ingen av dem använder de vanliga orden för att beskriva att någon dör. Deras ord visar att Jesu död var något ovanligt. Matt 27:50: ”Jesus ropade med hög röst och gav upp andan”. Mark 15:37: ”Med ett högt rop slutade Jesus att andas”. Joh 19:30: "Han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande”. Lukas är den ende som återger orden som Jesus sa i dödsögonblicket: Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. När han sagt detta slutade han att andas (Luk 23:46).

Jesus dog inte av fysisk utmattning. Han hade kraft kvar. Han höll huvudet upprätt och böjde det frivilligt. Han kunde ropa med hög röst. Jesus gav sitt liv av fri vilja, ingen kunde ta det ifrån honom. Soldaterna blev förvånade över att Jesus redan var död. En korsfäst man kunde leva i flera dagar när han hängde på korset. Jesus gav själv upp andan när uppdraget var fullbordat. Jesu sista ord visar att han dog som en segrare - gemenskapen med Fadern var återupprättad. Han dog i Faderns händer!

Om du vill veta mer om varför Jesus dog kan du läsa mitt förra inlägg Meningen med Jesu död.

Dagen skriver om påsken här, här och här.

Meningen med Jesu död

Jesu död och uppståndelse är något av det mest centrala i den kristna tron. Att förstå den fulla innebörden av Jesu död på korset är inte lätt. Texter från hela Bibeln, från första Mosebok till Uppenbarelseboken, måste vägas in i resonemanget. Olika syn på försoningen har splittrat även den svenska kristenheten och argumenten är ofta svåra att förstå. Jag tycker att olika modeller som kompletterar varandra ofta presenteras som motsatta helt i onödan. Jag ser det som att Nya testamentet presenterar olika bilder och modeller för att förklara meningen med Jesu död. Ingen modell säger hela sanningen, men tillsammans formar de en helhetsbild som hjälper oss att förstå hur det hänger ihop. Jag ser fem tydliga modeller som alla är bibliska och giltiga. Det här är mitt sätt att förklara meningen med Jesu död.

1. Kamp-seger modellen

Denna modell är en bra att börja med eftersom den tar fasta på hela Jesu gärning. Hans liv, hans död och hans uppståndelse var en kamp mot det onda; mot djävulen, mot onda andar, mot synden och döden. Jesus stod till slut som den store segraren. Johannes ger uttryck för detta: "Men Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk" (1 Joh 3:8).

Jesus har vunnit seger över de onda makterna (Kol 2:13-15), över satan (Upp 12:7-12) och över döden (1 Kor 15:20-28, 55-57, Heb 2:14-15). Det är intressant att lägga märke till hur central Jesu död är i dessa texter. Segern fullbordades genom uppståndelsen, men den avgörande faktorn tycks vara hans död. De följande tre modellerna hjälper oss att förstå varför hans död är så viktig.

2. Offermodellen

Denna modell tar sin utgångspunkt i att människan är en syndare och står med skuld inför Gud. Bakgrunden till detta tänkande finns i Gamla testamentets skuld- och syndoffer. Gud är helig och rättfärdig och kan inte se mellan fingrarna när människorna gör uppror mot honom. Offerlammet dör istället för den skyldige och sonar hans skuld. På samma sätt är Jesus "Guds lamm som tar bort världens synd" (Joh 1:29). Jesajas profetia har samma perspektiv: "Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom" (Jes 53:6). Jesus tar vårt straff och dör istället för oss. Vår skuld blir sonad och därför kan vi få förlåtelse. Andra texter som jag tycker visar på detta perspektiv är t.ex: Rom 3:23-26, Hebr 7:26-27, 9:11-15, 22, 27-28, 10:11-14 och 1 Joh 2:2.

Det är det här man brukar kalla för den objektiva försoningsläran. Den kritiseras av många, men jag har svårt att förstå meningen med Jesu död om man bortser från offermodellen. Den säger inte allt, men den behövs för att förstå helheten. Korset visar inte bara på Guds kärlek, utan också på Guds helighet.

3. Återlösningsmodellen

Medan offermodellen ser människan som skyldig, tar återlösningsmodellen sin utgångspunkt i människan som fången. Människan är slav under synden, döden, lagen och djävulen. Jesus dör för att befria och friköpa (återlösa) dem som är slavar. Hans död är en lösen, en betalning som befriar. Han säger själv: "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark 10:45).

Genom sin död friköper Jesus oss från syndens skuld och syndens makt, från lagens krav och från dödens och djävulens våld. Han friköper oss till Guds rike, till att vara Guds fria barn, till att få del av Anden och till att leva nytt liv tillsammans med Gud. Bibelsammanhang som ger uttryck för återlösningsmodellen är 1 Kor 6:19-20, 7:23, Gal 3:13-14, 4:3-7, Kol 1:13-14, Tit 2:14, 1 Pet 1:18-19.

Återlösningmodellen är ett nödvändigt komplement till offermodellen eftersom den ser människan som drabbad av fientliga makter och därför har mer utrymme för medlidande än offermodellen. Människor i vår tid har dessutom lättare att känna igen sig som bundna än som syndare.

4. Försoningsmodellen

Här handlar det om ett relationsproblem. På grund av synden är Gud och människa fiender. Genom Jesu död kan relationen helas. Jesus är medlaren! Gud älskar människorna och vill att relationen ska helas. 2 Kor 5:18-20 talar om detta: "Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." Rom 5:1-11 visar också på försoningsmodellens giltighet.

Det är viktigt att betona att det är Guds kärlek som ligger bakom försoningen. Den här modellen är förmodligen den som är lättast att förstå för vår tids människor eftersom alla kan relatera till relationsproblem.

Offermodellen, återlösningsmodellen och försoningsmodellen överlappar i någon mån varandra, men jag tycker att det finns en stor poäng i att särskilja dem. De lyfter fram olika aspekter av meningen med Jesu död. Det leder oss fram till den femte och sista modellen som är helt annorlunda.

5. Förebildsmodellen

Den femte modellen för att förstå meningen med Jesu död pekar på att Jesus inte bara dog för vår skull, utan också för att ge oss ett föredöme att följa. Korset handlar inte bara om frälsning utan också om efterföljelse. Nya testamentet visar tydligt att Jesu lärjungar är kallade att följa Jesus och leva efter hans exempel. Även hans död som en viktig förebild. Som Jesus säger: "Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge" (Luk 14:27).

Det handlar t.ex. om att leva i självutgivande kärlek: "Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna" (1 Joh 3:16, se även Joh 13:34, 15:12-13, Ef 5:1-2, 1 Joh 3:16-18, 4:10-11).

Det handlar även om att ge sitt liv genom att tjäna andra (Mark 10:42-45, Fil 2:3-11) och att vara villig att lida för Kristus (Fil 1:29, 3:10, 1 Pet 2:19:21, 4:12-13).

Förebildsmodellen visar på en mycket viktig aspekt. Den handlar inte så mycket om vad som hände när Jesus dog, utan mer om vad det har för betydelse för oss som tror på honom. Missar vi detta perspektiv missar vi mycket av meningen med Jesu död.

Slutord

Bibelns undervisning om Kristi kors är fantastiskt djup och rik. Jag gör absolut inte anspråk på att ha förstått allt. Det här är en kort sammanfattning av hur jag tänker idag. Jag välkomnar synpunkter, kommentarer, invändningar och boktips.

Dagen skriver här om Påskens fem dagar.

Jesus kom till jorden för att dö

Jag har inte läst Jonas Gardells bok Om Jesus än. Däremot har jag läst en hel del om boken. Jag har läst artiklarna i tidningen Dagen (1, 2, 3), ett antal bloggar (bla. Jaktlund, Jaktlund igen, Jonas Lundström, Stefan Swärd) och recensioner i DN, SvD, Jönköpingsposten m.fl.

Mitt intryck är att Gardell överbetonar Guds kärlek på bekostnad av Guds helighet. Det verkar också som att han överbetonar betydelsen av Jesu liv på bekostnad av betydelsen av hans död. Detta beror förstås ytterst på att Gardell inte tror att Nya testamentets vittnesbörd om Jesus är sant, utan att den tidiga kyrkan formulerat berättelserna om Jesus efter sitt eget behov. Därför försöker Gardell forma den bild av den historiske Jesus som han själv tror stämmer med verkligheten.

Min utgångspunkt är den motsatta. Jag litar på att evangeliernas berättelser om Jesus är historiskt korrekta. De berättar vad som verkligen hände, vad Jesus gjorde och vad han sade. Grunden för denna tro är att evangelierna är skrivna av människor som själva var ögonvittnen eller hade personlig kontakt med ögonvittnen.

Jesus kom för att dö

Med denna utgångspunkt vill jag nu dela några tankar omkring Jesu död. Det kan ju passa bra så här i påskveckan. Jag tror att Jonas Gardell gör ett misstag när han tonar ner betydelsen av Jesu död. Jesu död på korset är nämligen det viktigaste i hela hans gärning. "Jesus kom till jorden för att dö" sjunger vi i en text av Arnold Börud, och det är faktiskt sant.

Tänk på följande:

Jesus säger så här strax innan sin korsfästelse: "Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit" (Joh 12:27).

Han instiftar också en måltid som hans lärjungar ska dela med varandra regelbundet för att minnas hans död. Det visar att Jesu död står i centrum för den kristna tron och i den kristna församlingens liv.

När Paulus ska sammanfatta evangeliet blir det helt enkelt så här:

"Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna" (1 Kor 15:3-4).

Han skriver också: "Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus" (1 Kor 2:2).

Varför dog Jesus?

Varför är Jesu död så viktig? Jo, därför att det är den som räddar oss, ger oss förlåtelse, sonar vår skuld och ger oss evigt liv. Lyssna till några bibeltexter:

Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd. (Joh 1:29)

Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Mark 10:45)

Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. (1 Pet 2:24)

Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. (1 Petr 3:18)

Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv. Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom. (Hebr 9:26-28)

Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. (1 Joh 2:2)

Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. (2 Kor 5:21)

Det är Jesu död som är grunden för det nya förbundet.

Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: "Tag och ät, detta är min kropp." Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: "Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse" (Matt 26:26-28)

Det nya förbundet ger oss både syndernas förlåtelse och Andens inneboende kraft till ett nytt liv i Jesu efterföljd. Som det står skrivet:

Detta är det förbund jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och inrista dem i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Ingen skall behöva undervisa sin landsman, ingen sin bror, och säga: Lär känna Herren. Alla skall veta vem jag är, från den minste till den störste. Jag skall förlåta dem deras orättfärdighet, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg. (Heb 8:10-12, Jer 31:33-34)

Jesus kom till jorden för att visa oss vem Gud är, för att undervisa om Guds rike, för att demonstrera Guds gärningar och för att besegra ondskan och döden. Framför allt kom Jesus till jorden för att dö.

Ett annat sätt att se på förlåtelse

Vad är förlåtelse? Ska man verkligen förlåta villkorslöst? Har vi missförstått vad förlåtelse är och hur den fungerar? Följande text är inspirerad av David Augsburgers bok Caring Enough to Forgive - Caring Enough Not to Forgive (Herald Press 1981).

Många gånger har vi hört hur viktigt det är att förlåta. Jesus säger det, Paulus säger det och vi har hört det sägas av oräkneliga förkunnare. Vi har säkert fått höra att vi ska förlåta ovillkorligt och obegränsat. I det här studiet vill jag visa att den traditionella synen på förlåtelse behöver nyanseras och i viss mån korrigeras av en mer biblisk förståelse av förlåtelsen och dess plats i våra liv.

Jag har läst en del om inre helande och själavård och en av anledningarna till att jag tar upp detta ämne är att jag gång på gång stött på följande tanke: ”Om du ska få uppleva inre helande måste du först och främst ovillkorligt förlåta alla som sårat dig i livet.” Det låter bibliskt och först reagerade jag inte så mycket på det, men jag har kommit fram till att det inte stämmer med Bibeln och inte heller med verkligheten. Visst finns förlåtelsen med i helandeprocessen, men jag har två viktiga invändningar. För det första är förlåtelsen inte det första steget på vägen till inre helande, och för det andra framställer inte Bibeln förlåtelsen som ovillkorlig på det sätt som ofta görs gällande. Det är detta jag ska försöka visa.

Guds förlåtelse

I Ef 4:32 och Kol 3.13 skriver Paulus att vi ska förlåta såsom Gud har förlåtit oss.

"Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta" (Kol 3:13).

Guds förlåtelse är mönstret för hur vi ska förlåta. Vi ska därför börja med att se lite närmare på Guds förlåtelse. Hur förlåter Gud? Bibeln gör väldigt klart att Gud älskar alla människor (Joh 3.16) och han älskar ovillkorligt. Men Gud förlåter inte alla människor. Han förlåter dem som ångrar sig, omvänder sig och bekänner sina synder (Apg 2.38, 1 Joh 1:8-10). När Gud väl förlåter gör han det fullständigt och oreserverat (Jes 38:17, 43:25, Jer 31:34, Mika 7.19, Ps 103:12).

Guds kärlek är ovillkorlig. Guds förlåtelse är villkorlig! När Gud förlåter leder det till upprättad relation, helad gemenskap, försoning. Förlåtelsens mål är upprättad gemenskap!

Det finns alltså tre punkter att komma ihåg angående Guds förlåtelse:

1. Ovillkorlig kärlek är grunden. Gud älskar oss, värderar oss och vill vårt bästa.

2. Förlåtelsen är kärlekens fullbordan, den är ett steg längre. Förlåtelsen involverar båda parter (den givande och den mottagande) och den är villkorlig.

3. Försoning är förlåtelsens resultat. I Bibeln hör förlåtelse och försoning samman. När förlåtelse sker blir resultatet en helad och upprättad gemenskap.

Sådan är alltså Guds förlåtelse och den är mönstret för hur vi ska förlåta. Det är Guds förlåtelse som bör definiera vad vi menar med begreppet förlåtelse! Men innan vi går in på vad detta innebär för vårt sätt att förlåta, ska vi se lite på sex felaktiga sätt att hantera relationskonflikter.

Negativ konflikthantering

1. Skuldbeläggande. ”Det är ditt fel.” Man utpekar en syndabock och skyller ifrån sig. Istället för att skylla på den andre bör vi säga så här: ”Det finns smärta mellan oss, du har sårat mig genom ditt sätt att handla och jag har kanske sårat dig.”

2. Undvikande. Man vill inte tala om problemet eller konflikten. Man undviker den person det gäller, eller undviker att ta upp känsliga ämnen.

3. Förnekande. Man låtsas som om det inte finns någon konflikt. Problem? Vad då för problem?

4. Magisk ritual. Man säger förlåt och tror att problemet är ur världen. Men man talar inte ut och finner varandra igen. Det blir ingen försoning, relationen blir inte upprättad utan förblir skadad. Förlåtelsen är bara en formel och den går alldeles för fort!

5. Omplacering. Man berättar om frustrationen, konflikten för någon annan, istället för att tala ut med den det gäller. Det kan också innebära att man flyttar konflikten till ett annat område eller till en annan person.

6. Gottgörelse, utan att man talar ut. Man försöker göra något för den person man sårat, ge en gåva eller på något annat sätt gottgöra det man brutit, istället för att tala ut och försonas. Detta leder inte heller till att relationen helas, utan såren och misstänksamheten finns kvar.

Den sanna förlåtelsens väg

Med utgångspunkt från Guds förlåtelse ska vi nu se på ett positivt sätt att hantera konfliktfyllda relationer. Utifrån Guds förlåtelse kan vi säga att förlåtelsens väg har två steg. Det första steget är kärlek, det andra är förlåtelse. För att göra processen mer tydlig ska vi dela upp den i sex steg. De första tre stegen kan gå under rubriken villkorslös kärlek, och de sista tre kan vi kalla för villkorlig förlåtelse.

1. Villkorslös kärlek

a) Värdera den som sårat dig igen. Se honom som värdefull, även om han gjort fel mot dig.

b) Älska den andre, se honom som lika dyrbar som jag själv, trots den smärta jag känner.

c) Upphäva krav som jag har på det förflutna. Inse att det är omöjligt att förändra det som skett, acceptera verkligheten som den är, acceptera det som skett.

I dagligt tal är det ofta detta tredje steg (c) som vi definierar som förlåtelse och om vi vill kan vi kalla det för villkorslös förlåtelse, allmän förlåtelse eller ensidig förlåtelse. Men risken är att vi då nöjer oss med detta och avbryter förlåtelsens väg här och aldrig låter processen fullbordas och relationen helas. Därför anser jag det riktigare att kalla steg a, b, och c för villkorslös kärlek och låta ordet förlåtelse stå för det som det gör i Nya Testamentet med Guds förlåtelse som förebild.
Steg a, b och c är grunden för förlåtelsen, inte den verkliga förlåtelsen. Förlåtelsen går inte på några sekunder, utan den kan vara en tidskrävande process. Nu kommer vi fram till själva förlåtelsen:

2. Villkorlig förlåtelse

d) Tala ut om den vrede, besvikelse, smärta du upplevt, samtala om det brustna förtroendet, samtala om ånger, omvändelse och hur ert förtroende för varandra ska kunna återupprättas. ”Förhandla” om att kunna lita på varandra igen.

e) Öppna framtiden utan krav och garantier! Våga lita på den andre igen. Våga ta risken att återigen bli besviken och sårad. Det är här den verkliga förlåtelsen sker!

f) Helad relation blir resultatet. Man når fram till en återupprättad närhet, kärlek, värme, och får en helad gemenskap. Gemenskapen är återigen så djup som den en gång var, men nu ännu starkare eftersom man klarat krisen tillsammans.

Verklig förlåtelse är villkorlig

I Luk 17:3-4 säger Jesus mycket tydligt att vi ska förlåta vår broder om han ångrar sig och omvänder sig. Vi kan inte försonas helt och fullt om det inte finns en ömsesidighet, om inte båda parter är involverade, om det inte finns ånger hos den som har brutit och det är tydligt att när Jesus här talar om förlåtelse innebär det också försoning.

I många situationer finns det ingen möjlighet att tala ut, ingen villighet eller öppenhet till försoning hos den andre. Då bör vi för egen del gå igenom steg a, b och c på förlåtelsens väg, så att jag inte bär på bitterhet eller hat mot den som har syndat mot mig. Förlåtelse och försoning är inte möjlig, men jag kan själv göra mig villig till förlåtelse och försoning och ha ett förlåtande sinnelag. De tre första stegen handlar enbart om min egen inställning och kräver inte den andres medverkan. När den andre inte är villig till försoning får jag helt enkelt acceptera att leva med relationen på den nivå som är möjlig. Gud klandrar inte mig för att full förlåtelse inte är möjlig.

Förlåtelse och inre helande

Nu till frågan vi började med om förlåtelsen och inre helande. Jag anser att det är farligt, rent av skadligt att säga till en person med djupa sår från sin barndom (eller t.ex. ett trasigt äktenskap) att det första hon måste göra för att uppleva helande är att förlåta alla som skadat och sårat henne. Det leder oundvikligen till en overklig förlåtelse, en falsk förlåtelse, vad Paul Tournier kallar för en för tidig förlåtelse. Man förtränger alla negativa känslor och lägger locket på, en kristen ska ju förlåta och inte vara bitter. Det som påstås vara första steget på vägen till helande blir för denna människa istället orsaken till ännu djupare trasighet.

Först måste istället smärtan fram. Jag måste inse att människor verkligen sårat mig; min pappa har misshandlat mig, min mamma har inte älskat mig, min man har svikit mig och det gör fruktansvärt ont. Detta uppfattar jag som det första steget på vägen till helande - att jag får kontakt med de verkliga känslorna och vet vad som verkligen har hänt. Sedan kan jag förhoppningsvis med Guds hjälp komma fram till en situation där jag på nytt kan värdera och älska den som sårat mig och upphäva alla krav på det förflutna, men det kan ta tid, och det måste få ta tid! Till slut blir jag villig att förlåta på riktigt, men verklig förlåtelse kan inte ske och bör inte ske om det inte finns ånger, omvändelse och ömsesidighet. Förlåtelse i den allmänna betydelsen av villkorslös kärlek har enligt min mening en plats i helandeprocessen, men är inte det första steget. Genom att använda ordet förlåtelse om den villkorslösa kärleken lägger vi lätt en större börda än nödvändigt på den som söker helande.

Vi måste akta oss för förenklade modeller för inre helande. De som behöver helande blir lätt mer skadade av dem och de som inte behöver helande tror ofta att de har alla svar.