En ny församling i Helsingborg

Markuskyrkan är en ny församling i Helsingborg. Den håller precis på att starta upp och man kan läsa om den i Dagen idag. Det är uppmuntrande läsning.

Richard Cruz berättar om en församling som är baserad på husförsamlingar, men kommer att samlas som storförsamling i en hyrd lokal en gång i månaden. Det är alltså ett exempel på ett nytt sätt att bygga församlingslivet som lutar åt det som kallas enkel organisk kyrka.

Lite komiskt då att Dagen illustrerar artiklen på websidan med ett foto på det hus där församlingen hyr lokal. Det är väl symptomatiskt för vårt sätt att förknippa församlingen med en byggnad och inte med gemenskapen. Det hade varit mer passande med en bild på människor som samlas i ett hem, för att illustrera vad en församling är. Kom igen Dagen!

Det är också intressant att den nya församlingen väljer att ansluta sig till EFK. Jag känner igen behovet av att vara med i ett större sammanhang. När vi startade Råslätts församlingsgemenskap i början av 80-talet var vi fristående de första tio åren, men valde att gå med i ÖM (numera EFK) och SAM efter ca tio år. Anledningen var just det behov vi kände av att vara med i ett större sammanhang, både för att få stöd och för att vara med och bidra. Jag tror att det är bra för nya församlingar att relatera till samfund och rörelser, men det är också oerhört viktigt att samfunden är öppna och flexibla och tillåter experimenterande och helt nya sätt att tänka om församlingens mission, liv och struktur. EFK är ett föredöme när det gäller detta, vilket man kan läsa om i Dagen här.

Den 4-6 december 2009 arrangeras en allkristen konferens på Kår 393 i Stockholm med temat Nya församlingar för en ny tid. Då kommer vi att lyssna till undervisning och dela erfarenheter som kan hjälpa oss att plantera församlingar i Sverige på 2000-talet. Alla är välkomna! Mer information om konferensen finns här. Det är glädjande att flera samfund är med och står bakom konferensen.

Ny grupp på Facebook - om anabaptism

Nu finns det en grupp på Facebook för dem som är intresserade av anabaptismen och det anabaptistiska nätverket i Skandinavien. Gruppen heter Ett samtal om anabaptism då och nu. Du är välkommen att vara med!

Hopp för en död kyrka

Det här är den fjärde delen i serien om breven till de sju församlingarna. De tidigare finns här:

Hur mår församlingen, Du har övergett din första kärlek, Se upp med falska läror.

Det är lite chockerande att det redan i slutet av det första århundradet fanns församlingar som var andligt döda. Jesus är skarp i sina ord till församlingarna i Sardes och Laodikeia. Till Sardes säger han: "Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död" (Upp 3:1), och till Laodikeia "Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun" (Upp 3:15-16).

Döda kyrkor har det säkert funnits i varje tid. Även i Sverige idag finns det församlingar utan andligt liv. Ljumhet har vi säkert alla stött på i den svenska kristenheten. Kanske även i våra egna liv. Varningsorden från Jesus är skarpa. Men det finns faktiskt några saker i texten som ger hopp även för en död och ljum kyrka.

1. Även i en död kyrka kan det finnas celler av andligt liv. Jesus säger: "Men du har några få i Sardes som inte har fläckat sina kläder, och de skall vandra med mig i vita kläder eftersom de har förtjänat det" (Upp 3:4). Jesus ser var och en av oss och han vet hur det står till med vår andliga hälsa. Håll fast vid Jesus och gå med honom även om kyrkan verkar död.

2. Guds kärlek gäller även den som gått vilse, tappat gnistan och blivit ljum. Därför finns det alltid en chans att komma tillbaka. Jesus älskar sin församling även när den håller på att dö. "Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om!" (Upp 3:19).

3. Till och med en ljum och död församling har en framtid om den öppnar dörren för Jesus. "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig" (Upp 3:20). Om församlingen vänder om och släpper in Jesus igen kan det bli en förändring. Det finns exempel på församlingar som gjort just detta och gått från död till liv. Hur är läget i din församling?

Några artiklar i Dagen anknyter till frågan om en död eller levande kyrka. Se tex:

Brittiska fångar går Alphakurser, Fängelsealpha ledde till dop, Första spadtaget för nya "kyrkbyn" , Kyrka vill sälja kyrkolokal och Obebodd ö fick kapell.

Utkorelsen och den fria viljan – Hur hänger det ihop?

Har Gud i förväg utvalt dem som blir räddade eller har människan en fri vilja att ta emot eller förkasta Guds erbjudande om räddning. Flera bibeltexter tycks tala för dessa båda till synes motsatta uppfattningar och teologerna har genom århundradena grubblat över hur man ska förstå dem.

Till förmån för utkorelse och förutbestämmelse talar t.ex. Matt 22:14, 24: 22, Mark 13:27, Ef 1: 4-5, 11, Rom 8:29-30, 9:6-23, Apg 13:48.

Till förmån för människans fria vilja och möjlighet att acceptera eller förkasta Guds erbjudande talar t.ex: 1 Tim 2:4, 2 Petr 3:9, Joh 1:12-13, Joh 3:16, Hes 18:30-32, Luk 13:34.

Det finns två huvudtolkningar som brukar kallas Kalvinism (efter reformatorn Jean Calvin 1509-1564) respektive Arminianism (efter den holländske teologen Jakob Arminius 1560-1609). Framstående Gudsmän, evangelister och missionärer har funnits i båda lägren.

Kalvinismen menar att läran om att Gud utvalt dem som blir frälsta är tydlig i NT. Samtidigt talar NT lika tydligt om människans ansvar att omvända sig och tro. Dessa båda sanningar: Guds suveränitet och människans ansvar löper parallellt genom hela Skriften och är något av en paradox, ett mysterium. Det är som två parallella skenor på en järnvägsräls. Båda behövs om inte tåget ska spåra ur. Rätt balans får vi om vi undervisar båda sidorna. Frälsningen är på detta sätt helt av nåd och människan har inget att berömma sig av; t.o.m. tron är en gåva från Gud (Joh 6:65, Ef 2:8). Företrädare för kalvinismen är bl.a. John Bunyan, George Whitefield, William Carey, Charles Spurgeon och i vår tid James Packer och Wayne Grudem. För dem som vill studera kalvinismen närmare rekommenderar jag Packers bok Evangelism and the Sovereignty of God och Grudems Systematic Theology.

Arminianismen å andra sidan betonar människans fria vilja. Frälsningen är en fri gåva av nåd, men människan kan förkasta Guds erbjudande. Gud vet visserligen i förväg vilka som kommer att tro och bli räddade, men Han har inte förutbestämt det. Ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom, men det går att stå emot Hans dragande. Många arminianer förstår texterna om utkorelse som att Guds utkorelse är grundad i Hans förkunskap om vad som kommer att ske: ”For those God foreknew he also predestined to be conformed to the likeness of his Son, that he might be the firstborn among many brothers” (Rom 8:29 NIV), ”who have been chosen according to the foreknowledge of God the Father, through the sanctifying work of the Spirit, for obedience to Jesus Christ and sprinkling by his blood: Grace and peace be yours in abundance” (1 Petr 1:2 NIV). Ett annat synsätt är att se utkorelsen som något som är i Kristus. Det är Kristus som är utvald, och när vi är i honom delar vi Hans utkorelse (Ef 1:4-5,11). Rom 9 handlar inte om hur Gud räddar enskilda individer, utan om varför Han utvalde Israels folk. I Rom 10:9-13 och 11:22-23 betonar Paulus på nytt individens frihet och ansvar i frälsningen.

Företrädare för arminianismen är bl.a. 1500-talets anabaptister (tex. Balthasar Hubmaier, Menno Simons), John Wesley och t.ex. pingstväckelsens teologer. Nutida företrädare är Greg Boyd och Roger Forster. Den senare går igenom bibeltexterna och argumenterar övertygande i boken God´s Strategy in Human History. En variant av arminianismen är det som kallas Open Theism. Denna menar att framtiden är delvis bestämd och delvis öppen. Gud vet vissa saker om framtiden eftersom han har bestämt det, men han har ingen fullständig kunskap om framtiden eftersom den är delvis öppen och påverkas av fria val. Greg Boyd försvarar denna uppfattning i sina böcker, bl.a. i boken God of the Possible. Forsters och Boyds böcker är mycket läsvärda.

Detta är en fråga som jag har brottats ganska mycket med under mitt kristna liv. En period attraherades jag av kalvinismen, men efter att jag läst God's Strategy in Human History blev jag övertygad om motsatsen. Idag är jag alltså inte kalvinist, utan arminian. Har du valt sida?

Mer om en enkel kyrka

Dagen fortsätter idag serien om Enkel kyrka-rörelsen. Idag intervjuas Ron Longwell, tidigare pastor i traditionella församlingar, numera engagerad i en enkel husförsamling. Det är intressant att läsa om människors livsväg och man kan alltid lära sig något. Jag tycker att intervjun innehåller några viktiga lärdomar. Jag citerar:

"Ron började fundera på vad som egentligen leder till andlig tillväxt, läste mycket och bad mycket till Gud om saken. Han kom fram till att det krävdes mer dialog i stället för monolog och de startade upp hemgrupper i församlingen."

Detta stämmer helt med min erfarenhet. Man växer inte genom att bara lyssna till predikningar. Man behöver också samtala, ställa frågor, diskutera och formulera sig. Vill vi skapa församlingsmiljöer där lärjungar tränas och växer måste det finnas utrymme för dialog. Det var en sådan miljö som fanns runt Jesus och hans lärjungar, eller hur? Artikeln avslutas så här:

"De har nu varit med i samma husförsamling sedan i januari i år och Ron tycker att det är många saker som är annorlunda jämfört med den traditionella kyrkan. Sättet beslut tas på tycker han är en av de största skillnaderna, där diskussionen är mer vänskaplig i hans husförsamling än vad han var van vid tidigare. En annan viktig skillnad är gemenskapen och att det inte är så mycket schemalagda aktiviteter. - Jag skulle säga att vi har bättre möjligheter till äkta gemenskap. Det är inte bara att vi inte har så mycket aktiviteter, utan de saker vi gör är verkligen meningsfulla och binder oss verkligen samman med Gud och varandra."

Det här låter väldigt positivt. Men man förstår samtidigt att det hela färgas mycket av Rons egen erfarenhet. Min erfarenhet är att man kan bygga ett klimat av vänskaplig diskussion och äkta gemenskap även i en församling som kombinerar husförsamlingar och större samlingar. Det handlar mycket om vilken kultur man skapar i församlingen. Men frågorna om samtalsklimat, beslutsfattande och antalet schemalagda aktiviteter är viktiga för vilken typ av församling vi bygger. Det finns stora fördelar med en enkel kyrka.

Den församling jag är med i på Råslätt kombinerar husförsamlingar med stora samlingar för hela församlingen. Det är en modell som vi tycker fungerar. Vi försöker samtidigt praktisera det som artikeln talar om: dialog, vänskaplig diskussion, gemensamt beslutsfattande och äkta gemenskap utan för mycket aktiviteter. Det fungerar bra!

Stuart Murray kommer till Sverige

Det är en stor glädje för mig att berätta att Stuart Murray kommer till Sverige den första veckan i december.

Engelsmannen Stuart Murray är verksam som författare, utbildare och konsult inom bla församlingsplantering, församlingsutveckling och storstadsmission. Han leder organisationen Urban Expression som planterar församlingar i utsatta storstadsområden och har egen erfarenhet av sådant arbete. Stuart är bosatt i Bristol och reser mycket i Storbritannien och övriga världen. Bland de böcker han skrivit kan nämnas Hopp från marginalerna, Church Planting – Laying Foundations, Planting Churches – a Framework for Practitioners, Post-Christendom – Church and Mission in A Strange New World och Church after Christendom.

Stuart leder också det brittiska nätverket The Anabaptist Network och skriver och föreläser även om den historiska anabaptismen och dess betydelse för vår tid. I Sverige kommer Stuart att delta i bland annat följande evenamang.

En träff för det anabaptistiska nätverket i Skandinavien

Datum: 4 dec 2009

Plats: Betel folkhögskola, Bromma, vägbeskrivning finns här.

Detta är det dags för nätverkets första träff. Vi hoppas att många har möjlighet att vara med. Syftet är att lära känna varandra och dra upp riktlinjer för framtiden. Med inspiration från Stuart Murray och The Anabaptist Network ska vi samtala om hur vi går vidare tillsammans i det anabaptistiska nätverket.

Program

11.00 Drop in och mingel. Det är trevligt om alla kommer tidigt.
12.00 Lunch på Betel (60 kr)
13.00 Presentation och introduktion
13.15 Föreläsning Stuart Murray: Berättelsen om Anabaptist Network i Storbritannien. Stuart ger inspiration, utmaning och praktiska råd.
14.00 Samtal
14.30 Fika
15.00 Föreläsning Stuart Murray: Vad kan Anabaptismen bidra med till kyrkan och världen i vår tid? Lärdomar från England.
16.00 Samtal
17.00 Avslutning


Anmälan senast den 29/11 till Jonas Melin, jonas@mariannelund.nu eller 070-6929818 .

Vi behöver veta hur många som ska äta lunch. Anmäl också om ni har speciella önskemål när det gäller maten. Vi äter på Betel, som tar hem maten via catering. Vi vill förstås gärna ha anmälningarna så tidigt som möjligt.

Alla är välkomna!

Vi som jobbat med att förbereda träffen är Jonas Melin, Harry Månsus och Mattias Neve.

En konferens om församlingsplantering på Kår 393 i Stockholm

Tema: Nya församlingar för en ny tid - hopp från marginalerna

Program och information om konferensen finns här.

Mikael Tellbe svarar om ledarskap i Efesos

Förra veckan skrev jag om Dagens intervju med Mikael Tellbe om de kristna i Efesos. Jag hade några kritiska synpunkter. Nu har jag fått ett utförligt svar från Mikael. Det publiceras här i sin helhet. Tack Mikael för att du tog dig tid att svara. Det skulle vara intressant om ni som kommenterade mitt inlägg också vill kommentera det här svaret. Själv får jag väl återkomma med respons när jag har funderat lite. Här följer Mikaels text:

Efesoskristna

Några kommentarer till Jonas inlägg om ledarskap i Nya testamentet i allmänhet och i Efesos i synnerhet. Kul att frågan uppmärksammas. Även om Jonas håller med om att det finns en mångfald av församlings- och ledarstrukturer i Nya testamentet, blir Jonas konklusion att jag "överdriver mångfalden av ledarstrukturer i Nya testamentet".

Det är viktigt att se att i alla de tidiga kristna texter som hör hemma i Efesosområdet, så pågår det någon form av maktkamp angående rätten att definiera den sanna Jesustron. I samtliga texter finns det en grupp avvikare som avdefinieras denna rätt, vare sig det handlar om judekristna gnosislärare (1-2 Tim), nikolaiter (Upp), "de som förnekar att Jesus är Kristus" (1-3 Joh), eller en grupp doketister (Ignatius). I detta har jag velat uppmärksamma hur de olika texterna driver olika sätt att auktorisera och legitimera sin egen tradition och struktur. I denna kamp om vem som äger rätten att definiera Jesustron skapas olika prototyper med syfte att hålla samman de olika grupperingarna och skapa en gemensam identitet.

I Timotheosbreven grundas auktoriteten för Jesustraditionen på Paulus egen omvändelseerfarenhet (1 Tim 1:12-20). Utifrån denna kallelse byggs en typ av tidigt "successionstänkande" in i ledarskapet ("anförtro detta åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur", 2 Tim 2:2) med tydliga ledarskapsstrukturer bestående av församlingsledare (episkopos), äldste (presbyteros) och diakoner (diakonoi). Även om det är omdiskuterat, tycks det finnas en skillnad mellan en episkopos och en presbyteros; alla episkopos tillhörde gruppen av presbyteros, men alla presbyteros fungerade inte som episkopos (jfr. 1 Tim 5:17). I 1-2 Tim är det framför allt lärartjänsten och uppgiften att undervisa/tradera som står i centrum. I Timotheosbreven kopplas denna auktoritets- och legitimitetsstruktur framför allt till den antika familjestrukturen; den ideale församlingsledaren blir en gift man med barn och som kan "styra sitt eget hus" (1 Tim 3:1-7). Dessa strukturer anser jag bära drag av hierarki. Det talas om en episkopos med ett specifikt utnämnt ledarskap som tycks bygga på strukturer hämtade från den judiska synagogan och samtida antika familjestrukturer. När Jonas säger att han inte ser några som helst hierarkiska strukturer i dessa texter har jag en känsla av att det är han som överdriver.

Angående Uppenbarelseboken, säger Jonas: "I Uppenbarelseboken syns överhuvudtaget ingen auktoritetsstruktur." Jag håller inte med. Johannes auktoritet som profet är ytterst grundad på Kristusmötet och kallelsen till profet på Patmosvisionen (Upp 1:1-2, 9-20). Vid sidan om ett direkt, profetiskt tilltal, är den sanna Jesustraditionen garanterad genom profetens himmelsfärd (4:1ff). Här skapas en auktoritetstradition som knyter an till den judiska apokalyptiken, där apokalyptikerna byggde sin auktoritet och legitimitet på himmelsfärder med karismatiska kallelseupplevelser och himmelska tronvisioner. Profettraditionen är stark i Uppenbarelseboken: Johannes tilltalas om "profet" och han och hans mottagare ställs i en profettradition (10:7, 10-11; 11:6, 18; 18:20, 24; 19:10; 22:7-10, 18-19).

Begreppet "äldste" (presbyteros) får en andlig, symbolisk innebörd och avser snarare himmelska änglavarelser inför Guds tron än ett lokalt ledarskap i församlingen (4:4, 10). Det är även värt att notera att Uppenbarelsebokens profet så ensidig hänvisar till profettraditionen och adresserar sina läsare som profeter. Profettjänsten betonas ensidigt och på bekostnad av andra tjänster i urkyrkan. Läraren, som är så viktigt i 1-2 Tim, omnämns överhuvudtaget inte i Uppenbarelseboken. Det innebär inte att Johannes inte kan ha känt till andra församlingsstrukturer; om han, å andra sidan, skulle ha känt till liknande strukturer är det desto mer anmärkningsvärt att han inte väljer att adressera dessa ledare.

Vad det gäller Johannesbreven, betvivlar jag (av syntaktiska, lingvistiska och teologiska skäl) allt mer att dessa skulle vara författade av samme Johannes som Uppenbarelseboken. Fornkyrkan känner till ett antal personer vid namn "Johannes" i urkyrkan. I Johannesbreven byggs auktoriteten och legitimiteten för den sanna Jesustron vare sig på en apostolisk kallelseerfarenhet eller på en profetisk himmelsfärd, utan på Andens närvaro i den kristna gemenskapen: "Ni däremot har blivit smorda av den helige och känner alla sanningen" (1 Joh 2:20). För Johannes är det Anden, given till de troende, som leder de troende till sanningen och som skapar legitimitet och garanterar den sanna Jesustraditionen. I Johannesbreven finner vi en viss ledarstruktur med en "äldste" (presbyteros, 2 Joh 1; 3 Joh 1) som adresserar sina medarbetare, men termen "äldste" används här inte med samma tekniska innebörd som i Pastoralbreven eller hos Ignatius. Hos Johannes verkar en "äldste" snarare avse en person som i kraft av sin ålder är bärare av den kristna traditionen. De horisontella relationerna betonas: (3:1-2). Det är den troende gruppen som helhet som adresseras och som utgör basen för förmedlandet av Jesustraditionen (1 Joh 1:1-5).

Min slutsats är alltså att det finns olika auktoritets- och legitimitetsstrukturer som drivs bland de troende i Efesosområdet. Som ett led i en pågående identitetsformationsprocess kan man läsa dessa texter som att de står i dialog eller, till och med, i polemik mot varandra.

Mikael Tellbe

Nya församlingar för en ny tid

Konferens om församlingsplantering

med Stuart Murray på Kår 393, 4-6 dec 2009

http://nyaforsamlingar.wordpress.com/

Sverige är ett missionsfält. Många människor i vårt land har inte någon kristen gemenskap i sin närhet. Därför behövs det nya församlingar på många olika platser och i många olika sammanhang i Sverige. Församlingar som når nya människor med budskapet om Jesus Kristus och Guds rike. Hur ska dessa församlingar byggas och hur ska de se ut? Det är frågor som vi ska bearbeta på denna konferens om församlingsplantering i Sverige.

Välkommen!

Program och mer information hittar du här.

En enkel organisk kyrka

Dagen uppmärksammar idag den växande husförsamlingsrörelsen i flera artiklar (här, här och här). Dagens reporter David Spånberger har varit på en nationell konferens i Dallas med 250 deltagare och skrivit intressanta och initierade artiklar. Tack David och Dagen!

Jag har också skrivit om denna rörelse vid flera tillfällen (här och här) och tror att vi har mycket att lära av det som oftast kallas Simple Church eller Organic Church. Rörelsen finns i många länder och påstås växa, men hur många är de egentligen? Dagen påstår att rörelsen engagerar tio miljoner amerikaner. Om detta kan man säga ett par saker.

För det första är siffrorna mycket osäkra (som alltid). Det är svårt att räkna något som är oorganiserat och osynligt. Rörelsen är "under radarn" som Mattias Neve säger. Tomas Olsson påpekar också hur osäkra siffrorna är och bjuder på en länk som behandlar problemet. Tack Tomas!

För det andra är detta inte en enhetlig rörelse utan flera. Det är ganska stor skillnad på Frank Viola och Neil Cole som båda nämns i artikeln. Just den här konferensen verkar vara från Violas sammanhang. Jag har tidigare recenserat Frank Violas bok Pagan Christianity. Den artikeln finns här.

Hur det nu än är med siffrorna så tycker jag att det är bra att rörelsen uppmärksammas. Jag är också glad att det uppstår sådana enkla församlingsformer även i Sverige. Jag tror att det är nödvändigt om evangeliet ska nå ut till nya människor i vårt land.

Vad tror du? Har du erfarenheter (positiva eller negativa) av organisk enkel kyrka? Vill du berätta?

Tellbe om ledarskap

Mikael Tellbe intervjuas i Dagen om sin nya bok. "Teologen Mikael Tellbe har skrivit en bok om de Jesustroende i Efesos och den mångfald som rådde där i början av 100-talet", skriver Dagen.

Artikeln finns här och den innehåller en hel del intressant. Boken är säkert läsvärd. Jag håller med Tellbe om grundtanken att det finns en mångfald i den nytestamentliga församlingen när det gäller strukturfrågor, och att det är svårt att hitta en entydig mönsterbild för hur församlingen ska organiseras och ledas. Men jag vill ändå ifrågasätta några av hans påståenden i artikeln.

Tellbe: "I Paulus brev till Timotheos syns tydliga hierarkiska strukturer med en föreståndare, diakoner, äldste - den sanna Jesustron bevakas med en slags traditionsförmedling via auktoriserade församlingsledare och lärare. Den sanne lärarens betydelse betonas."


Min kommentar: Jag ser ingen tydlig hierarkisk struktur i Timotheosbreven. Var finns den? Inte heller gör Paulus här någon skillnad mellan episkopos (församlingsledare, föreståndare) och presbyteros (äldste). Allt talar för att dessa termer används omväxlande om samma grupp ledare (vilket är fallet även i andra texter där de dyker upp, se t.ex. Apg 20:17-28, Fil 1:1, Tit 1:5-9).

Tellbe: "I Uppenbarelseboken syns en annan auktoritetsstruktur. Där är profeten, inte läraren, den viktiga. Den sanna Jesustron tas emot och bevaras genom en direkt uppenbarelse, inte genom någon annan."

Min kommentar: I Uppenbarelseboken syns överhuvudtaget ingen auktoritetsstruktur. Frågan behandlas helt enkelt inte i boken. Bara för att boken är skriven som ett resultat av profetisk uppenbarelse betyder inte det att profeten är viktigare än läraren, eller att Jesustron bevaras genom direkta uppenbarelser, istället för genom berättelserna om Jesus. Tellbe drar helt orimliga slutsatser och överdriver skillnaderna.

Tellbe: "Johanneslitteraturen framhåller inte i första hand ämbetet utan kollektivet. Breven betonar att de inte behöver någon lärare eftersom Anden, smörjelsen, finns hos dem. Auktoritetsstrukturen läggs ganska brett och inte hos en grupp ledare enbart eller i den karismatiska upplevelsen primärt, utan i gemenskapen."

Min kommentar: Finns det någon bok i Nya testamentet som framhåller ämbetet framför kollektivet? Tvärtom är det väl så att den betoning av gemenskapen och allas gemensamma ansvar som finns i Johanneslitteraturen ochså präglar hela Nya testamentet. Att Johannesbreven inte nämner några ledare betyder knappast att de inte finns. Sen kan man ju undra om inte Tellbe räknar in Uppenbarelseboken i Johanneslitteraturen. Det verkar lite konstruerat att göra en så stor skillnad mellan de båda, när det är samma författare, troligen samma mottagare och ungefär samma tidpunkt.

Min uppfattning är att Tellbe överdriver mångfalden av ledarstrukturer i Nya testamentet. När sen bildtexten i Dagen hävdar att såväl Livets ords ledarstruktur, som Svenska kyrkans och Missionskyrkans har sin grund i Nya testamentet har man verkligen gått för långt.

Jag kan hålla med om att det inte finns en entydig mönsterbild för ledarstruktur i församlingen och att det finns utrymme för mångfald. Men Nya testamentet är i alla fall normerande för ledarskap och det kan inte se ut hur som helst. Här är några saker som jag anser är nytestamentliga normer, eller "mönsterbilden" om man vill.

1. Församlingen är en gemenskap där alla delar ansvaret för varandra och det gemensamma livet. (mer om detta här)

2. Ledarskapet i församlingen ska vara kollektivt och delat. (mer om detta här)

3. Ledarskapet ska inte vara hierarkiskt, utan tjänande. (Mer om detta här)

4. Församlingens ledare får inte styra över eller kontrollera medlemmarnas liv.

5. Ledarskap är en funktion och inte ett ämbete. Det ska inte finnas en uppdelning i präster och lekmän.

6. Olika tjänstegåvor behövs och kompletterar varandra (t.ex. apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare).

7. Man får inte använda titlar när man tilltalar ledare. Ledare ska inte heller acceptera att tilltalas med titlar. Alla är nämligen jämlika bröder och systrar (Matt 23:1-12 och här).

Jaktlund har skrivit två blogginlägg som anknyter till artikeln. De finns här och här.