fredag 27 april 2012

Manifestationer och reaktioner

Dagen har idag en mycket intressant och välskriven artikel om den sk "skrattväckelsen" och "torontovälsignelsen" som kom till Sverige på 1990-talet. Håkan Arenius har skrivit en nyanserad och välinformerad text om vad som hände och hur det upplevdes. En del upplevde det som en väckelse från Gud, andra som ett känslomässigt bottennapp. Jag tror att det fanns både det som var genuint och det som var osunt i det som skedde. 

Hans Sundberg var pastor i Stockholm Vineyard när det begav sig och en av dem som stod mitt i skeendet. För ungefär tio år sedan hörde jag honom tala om det på en konferens för europeiska pingstteologer. Han delade hur man inom Vineyard utvärderat det hela i efterhand. Han sa flera intressanta saker och en av dem tog jag med mig och har gett vidare i många olika sammanhang. Det har alltid varit uppskattat och klargörande. Det här är vad jag lärde mig av Hans Sundberg.

Det är viktigt att skilja mellan manifestationer och reaktioner. Ett misstag man gjorde i början var att man kallade de olika fenomen som uppstod (tex. skratt, gråt, fallande, skakningar) för manifestationer. Vid närmare eftertanke hade man kommit fram till att detta borde kallas för reaktioner. Det enda som ska kallas manifestationer är det som Bibeln kallar för manifestationer, nämligen Andens gåvor. I 1 Kor 12:7-11 står det att Anden framträder, uppenbarar sig eller manifesterar sig genom gåvorna. Flera engelska översättningar har just ordet "manifestation", tex NIV: "Now to each one the manifestation of the Spirit is given for the common good" (1 Kor 12:7). 

Alltså (och det här är min egen utveckling av tanken. Jag kommer inte ihåg exakt vad Hans Sundberg sa och vad jag har kommit på själv) : Anden manifesterar sig genom tungotal, profetiska budskap, kunskapens ord, helande, under och annat sådant. Det är dessa Andens gåvor vi uppmuntras att söka och använda: "Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera" (1 Kor 14:1). Andra saker som skratt, gråt, skakningar och fallande ska inte betraktas som Andens manifestationer, utan som mänskliga reaktioner på att man har blivit berörd av någonting. Sådana reaktioner kan uppstå under en fotbollsmatch, en rockkonsert, när man ser på en film eller blir starkt berörd av något som händer eller berättas. Det kan också ske när man blir berörd av en andlig kraft av något slag, alltså även när man blir berörd av Gud och den helige Ande. Själva reaktionen i sig kan inte avslöja vad som är orsaken till den. I ett och samma möte kan en person gråta eller skratta hejdlöst över att bli berörd av Guds kärlek, medan en annan gör det av en psykologisk förväntan. Det är frukten som visar vad som var ett äkta gudsmöte och vad som inte var det. Det är så jag ser på de fysiska fenomen som ibland uppkommer under en väckelse. De är mänskliga reaktioner på att man blir berörd av Guds närvaro, kärlek och kraft.

Jag tycker att Håkan Arenius avslutar artikeln mycket klokt, även om han använder ordet manifestationer om det som jag vill kalla reaktioner. Han skriver: 

Skrattväckelsen spred sig snabbt över världen, och reaktionerna var starka - och olika - precis som i Sverige. Oftast har nog kyrkan betraktat manifestationer av det här slaget som en möjlig, men inte nödvändig, konsekvens av människors gudsmöte, något som varken bör motarbetas eller framkallas. De som försöker framkalla extrema manifestationer brukar tillrättavisas i en sund gemenskap. Men man måste ju inte ta avstånd från ett helt sammanhang för att vissa ytterligheter förekommer.

Det håller jag med om. Bra skrivet Håkan Arenius! Vad tycker du?

3 kommentarer:

  1. Håller med helt och hållet och tycker att du förmedlat Hans budskap som jag förstår det väldigt bra.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker det du säger är väldigt tänkvärt. Tyvärr är det litet svårt att få fram vad man vill ha sagt när det gäller det här ämnet. Många tycker nog att man bara vill "dämpa glöden" eller "släcka ut Anden." De sista åren har Herren lagt på mitt hjärta det här om att låta våra erfarenheter av mötet med Gud fördjupas i oss och förvandla oss till att bli mer lika Jesus. Tror att det är helt okey att ligga på golvet och skratta hejdlöst eller att falla omkull och liga utslagen. Men jag tror inte på det när jag ser att de som upplever detta gör det varje gång de är på ett möte. Då tror jag bara man har fastnat i ett beteende. Som någon sa:"Varför vill du ha ett nytt profetord uttalat över dig? Vad har du gjort med det förra tilltalet du fick?"

    Vänligen i Kristus

    Anders B Weiborn

    SvaraRadera
  3. Fast om vi betraktar falla omkull, fara ut i skrattparoxysmer eller erfara epilepsiliknande anfall som både okej och normalt kommer åtminstone två bieffekter att inträffa. Vi normaliserar dels ett beteende som i övriga samhället diagnossätts och därmed minskar vi möjligheten att på ett balanserat plan prata om kristen tro utanför kyrkan, dels skrämmer vi bort den kyrko-ovane eftersom dessa "manifestationer" är obehagliga att bevittna för den som inte förstått och accepterar den andliga förklaringsmodellen.

    SvaraRadera