Ickevåld och dop

På tidningen Dagens debattsidor pågår två stora diskussioner som anknyter till anabaptismens kärnvärderingar. Den ena handlar om ickevåld och den andra om dopet. Idag vill jag helt kort kommentera dessa båda debatter.

Ickevåld

Debatten om ickevåld, kristen pacifism och rättfärdiga krig har pågått en tid både i Dagen och på olika bloggar. Jag har inte läst allt som skrivits och har inte deltagit i samtalet. Det är ett intressant och viktigt samtal. För oss som står i den anabaptistiska traditionen när det gäller lärjungaskap är ickevåld, vapenvägran och fredsarbete en integrerad del av att följa Jesus. Emmanuel Bäckryd är en mycket god representant för denna tradition i sin artikel Icke-våld har teologisk grund. Den rekommenderas varmt. Jag delar hans syn på att Jesus undervisning i bergspredikan gäller både privat och offentligt, både individuellt och kollektivt.

Dopet

För de anabaptistiska pionjärerna på 1500-talet var det självklart att endast de som blivit döpta som troende kunde vara medlemmar i församlingen. Dopet var vägen in i lärjungaskapet och in i gemenskapen. De var beredda att offra sina liv för att få döpa och döpas. För de svenska baptistpionjärerna F.O. Nilsson och Anders Wiberg var det likadant. Samma ordning har gällt i svenska pingstförsamlingar sen början av 1900-talet. Nu pågår en intensiv debatt om dopets plats i den lokala församlingen inom Pingströrelsen. En del vill hålla fast vid den gamla baptistiska hållningen med absolut krav på troendedop. Andra vill öppna medlemskapet även för kristna som tror på och lever i sitt barndop. Det är en förändring som redan skett i många baptist- och EFK-församlingar i vårt land. Här finner du några av veckans debattörer: Sigvard Svärd, Nils-Olov Nilsson, Pelle Hörnmark, Hans Patring.

Jag har stor förståelse för dem som vill hålla fast vid den klassiska baptistiska hållningen. Ändå har jag och den församling jag är med i valt en annan väg. Jag är övertygad baptist. Jag tror att tro och dop hör ihop och att ett dop endast är giltigt ifall den som döps tror på Jesus Kristus och vill följa honom. På grund av denna övertygelse lämnade jag en gång Svenska kyrkan och lät döpa mig i baptistkyrkan i Jönköping. Råslätts församlingsgemenskap är den församling jag var med och startade 1983. Vi undervisar och praktiserar endast troendedop. Ändå välkomnar vi ibland barndöpta medlemmar, ifall de kommer ur en barndopstradition och tror på sitt dop. Vi respekterar deras tro. De måste i gengäld respektera att vi är en baptistisk församling. Detta har enligt min mening fungerat bra i snart 30 år och jag tror inte att vår dopteologi har förändrats eller försvagats.

Det kan förstås upplevas som en kompromiss med den baptistiska dopsynen och det är det i viss mån. Men det är en välgrundad och teologiskt genomtänkt kompromiss, i ljuset av den kyrkohistoriska situation vi lever i. Vi menar att församlingssynen är överordnad dopsynen. Om vi tror att någon är en levande kristen och att vi ska vara tillsammans i evigheten, bör vi väl kunna vara med i samma församling även här på jorden? Det är klart att det finns frågor som kan skilja oss åt och omöjliggöra gemenskap, men vi anser inte att dopfrågan är en sådan.

Så vi har valt att vara en baptistisk församling som undervisar och praktiserar endast dop av troende, men samtidigt tillämpar ett öppet medlemskap i undantagsfall. Så tänker vi. Hur tänker du?

Det blir intressant att se vilken väg svenska pingstförsamlingar kommer att gå i fråga om dop och medlemskap.