Vem ställer frågan?

Edward Sköllerfalk, ordförande i Pingst Ung, skriver idag en mycket intressant debattartikel i Dagen om att unga vill ha äldre mentorer i kyrkan. Jaktlund följer upp med att kommentera på bloggen. Artikeln handlar om hur församlingarna ska ta vara på och behålla de unga och om hur de äldre kan bidra med att vara mentorer till de unga. Tillsammans kan vi bygga församlingar som växer.

Ämnet är viktigt. I Bibeln ser vi gång på gång hur äldre ledare coachar unga och hjälper dem in i tjänst. Det är Moses och Josua, Elia och Elisa, Paulus och Timoteos, Barnabas och Markus. Samma modell behövs i vår tid, men det finns ett problem: Vem ställer frågan?

Är det den som vill vara mentor som ska erbjuda sig eller är det den som söker en mentor som ska ställa frågan? Det finns problem på båda sidorna och eftersom vi svenskar ofta är ganska försiktiga och inte vill vara till besvär så blir det inget av. Ingen ställer frågan!

Jag hör numera till de äldre och har en del erfarenhet. Jag vill gärna vara mentor och coach till unga kristna ledare. Jag är det på folkhögskolan där jag arbetar. Ibland är jag mentor även i andra sammanhang, men för det mesta är det inte uttalat utan helt informellt. Jag tycker inte om att tränga mig på människor, utan skulle önska att någon kom till mig och bad att jag skulle vara deras mentor. Då skulle jag ställa upp om det fanns möjlighet. Men det verkar som om de flesta tycker att det är svårt att ställa frågan. Man vill inte vara till besvär. Så ingen säger något och därför blir det inget uttalat mentorskap. Behovet och viljan finns, men ingen tydlighet. Känner ni igen problemet? Hur ska vi komma bort från detta? Vem är det som ska ställa frågan?

Vad har du för erfarenhet av detta? Vad tycker du?

Nu har jag i alla fall talat om att jag gärna ställer upp som mentor. Vi får väl se om det blir rusning.