Det behövs nya församlingar i Sverige. Det är jag övertygad om. Men hur ska de egentligen se ut? Dagen idag presenterar några olika förslag. Ska vi kanske söka oss till den ortodoxa traditionen eller är det torontoväckelsen som är vägen? Är det kanske det sociala arbetet som är kyrkans viktigaste kännetecken eller är det att skapa en "Kom som du är kultur" där inga perfekta människor är tillåtna?
Det finns säkert lite sanning i flera av de här förslagen. Mest tveksam är jag till att söka svaret i den ortodoxa kyrkan. I frikyrkliga kretsar har det länge funnits en dragning till det ortodoxa. Redan på 80-talet fick vi en svensk gren av Evangelical orthodox Church i S.t Petrus församling i Halmstad. Sen har vi förstås Peter Halldorf och retreatverksamheten på Bjärka Säby och nu den nya ortodoxa församlingen i Mölndal som Dagen berättar om idag. Det finns säkert en del gott att hämta i denna tradition och många frikyrkliga attraheras av det andliga djupet och den omfattande liturgin. Dock tror jag att detta är en återvändsgränd. Det kan möjligtvis attrahera en liten grupp redan kristna, men jag tror inte att det kan bidra till att nå ut till den sekulariserade och postmoderna svensken. Det räcker inte med att gå tillbaka till kyrkofäderna, vi behöver gå tillbaka ända till Nya testamentet och finna mönsterbilden för församlingen i Apostlagärningarna. Där finner vi en enkel organisk kyrka utan invecklade liturgier, prästämbeten, ikoner, kyrkliga hierarkier, ämbetstitlar, prästdräkter och ståtliga kyrkobyggnader. Sådant kom in senare och jag anser att det skymmer Kristus. Jag tror att framtidens kyrka finns i Apostlagärningarna.
Att gå tillbaka till Apostlagärningarna för att finna mönsterbilden för församlingen betyder naturligtvis inte att man kan strunta i kyrkohistorien. Genom kyrkans tvåtusenåriga historia finns det många goda förebilder och rörelser att lära av. Jag har presenterat några av mina favoritböcker om kyrkohistoria här. Det är speciellt två historiska rörelser som jag tror kan hjälpa oss att komma rätt när vi planterar nya församlingar i vår tid. Dels är det den keltiska kyrkan (ca 500-800) och dels är det den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Läsare av Barnabasbloggen vet förstås att jag står allra närmast anabaptismen. Om jag skulle välja den rörelse i kyrkans historia som ligger närmast Apostlagärningarnas kristendom skulle det definitivt bli anabaptismen på 1500-talet. Så högt håller jag den. Den var inte felfri, men den var radikal och biblisk.
Sverige är ett missionsfält. Många människor i vårt land har inte någon kristen gemenskap i sin närhet. Därför behövs det nya församlingar på många olika platser i Sverige. Om du vill vara med och starta och bygga upp nya församlingar eller "omplantera" gamla församlingar har Mariannelunds folkhögskola en distansutbildning för dig. Vi erbjuder också kortkurser om församlingsplantering. Den första äger rum 3-4 september och har rubriken Församlingsplanteringens ABC. Om du kommer på den får du del av intressant undervisning och vara med och bearbeta frågorna om hur nya församlingar ska byggas i Sverige i vår tid för att nå ut och växa genom att nya människor kommer till tro och blir lärjungar. Det är ju det som är vårt uppdrag. En viktig aspekt av detta är det som Thomas Österberg tar upp i sin utmärkta ledare i Dagen. Den handlar om att församlingen måste vara en öppen och välkomnande gemenskap där det är lätt att känna sig hemma och känna igen Jesus. Det tror jag också.
Här finner du några av mina tidigare inlägg om församlingen.
Jag tycker att barnabasbloggen gör det för enkelt för sig. Alla riktningar bär ärliga sökare i sig och kan bidra med något. ingen kroppsdel kan leva ensam. Om Gud vill några genom ortodoxa gemenskaper är det helt OK. En del tycker nog att det häktiska och stressade i nutiden behöver en motvikt och att få möjlighet att gå på djupet. Sen har några alltid försökt att hävda egenrätt till apostlagärningarna och att de flesta därefter var mer eller mindre degenererade. Lite mer kunskap i t.ex kyrkohistoria kan kanske göra dig mer ödmjuk.
SvaraRaderaJag håller med i mycket av din analys, Jonas, inte minst om ortodoxin som jag misstänker aldrig kan bli mer än ett berikande och spännande perspektiv på det vi redan har, inte "den nya sanningen". Inte minst är min erfarenhet från att ha bott tre år i Rumänien att ortodoxin i praktiken är närmast kliniskt fri från missionstänkande utan oerhört inriktad på bevarandet av traditionen.
SvaraRaderaSedan blir du en smula inkonsekvent i ditt resonemang, tycker jag. Tillbaka till Apg, fast tolkad genom keltisk tro och anabaptism. Obs, jag gillar mkt av anabaptismen, men argumentet för Apg blir svagare...
Och Jonas II (som kommenterar), din sista mening blir verkligen von oben. Känner du Jonas Melin? Hur vet du hur mkt eller litet kyrkohistoria han kan? Nja, lite mer respekt, tack!
/ Henrik
Henrik. Jag tror att du missförstår mig. Jag kanske är otydlig. Jag menar inte att man ska tolka Apg genom keltisk tro och anabaptism. Snarare tvärtom man ska tolka både den keltiska missionen och anabaptismen genom Apg. Jag vill absolut inte förminska Apg. Alla kyrkotraditioner (såväl ortodox, som keltisk eller anabaptistisk) måste prövas mot Nya testamentet.
SvaraRaderaVad jag menar är helt enkelt att vi kan lära oss mycket av rörelser i kyrkohistorien och då blir vissa särskilt relevanta eftersom det finns likheter mellan deras tid och vår tid. Jag lyfter särskilt fram två rörelser, men det finns många fler som skulle kunna nämnas.
Jonas. Du kanske noterade att jag inte förkastar de ortodoxt influerade gemenskaper jag räknar upp. Jag påpekar bara att jag inte tror att dessa kommer att nå ut till den postmoderna svenska befolkningen och att jag tror att det är en återvändsgränd. Jag förstår inte riktigt på vilket sätt min text visar på dålig kunskap i kyrkohistoria. Har jag skrivit något som inte är korrekt?
Jag håller med om att vi måste söka oss tillbaka till apostlagärningarna för att kunna plantera nya församlingar för en ny tid. Men jag har två frågor:
SvaraRadera1. Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att inte tolka Apg utifrån sin egen tradition. Vi har helt enkelt blinda fläckar för det vi är vana vid. Hur tror du vi kan komma förbi det?
2. Vilken del av Apostlagärningarna menar du att vi ska söka oss tillbaka till? Jerusalem, Antiokia, Korint/Efesos eller?
Kära medkristna. Vi ortodoxa menar att det inte finns någon motsättning mellan Apg och dagens ortodoxi I Apg utsågs biskopar (episkopoi, föreståndare, översyningsmän), präster (presbyteroi, äldste) och diakoner (tjänare, bl a Stefanos). Denna kyrkliga hierarki finns kvar idag, men är inte en "makthierarki", utan en tjänandets hierarki. Ortodoxin har Bibeln som grund, och dessutom den heliga traditionen (muntligt och skriftligt). På flera ställen i Bibeln står det att Herren Jesus Kristus undervisade och lärde, men inte alltid står det detaljer. En del av denna undervisning, menar vi, förmedlades vidare av apostlarna. Per
SvaraRaderaSverige består av en salig röra med olika kristna inriktningar, där kyrkorna strider mot varandra och "slåss" för att vinna varandras medlemmar, för att just den kyrkan tror sig har det rätta svaret. Jesus ber att vi alla ska vara ett, hur ska det gå ihop med att starta ytterliggare inriktningar inom kristenheten.
SvaraRaderaJag tror att anledningen till att många inte vill gå med i en kyrka beror på just detta. De ser att vi inte kan hålla sams. Och många mindre församlingar är mer som en sekt än en sund församling.
Och det är inte många som vill vara med i en sekt. Sådant väcker avsky.
Vad är det för fel på den Lutherska läran?
MVH
Britt-Marie
Jag menade inte att utrycka missaktning mot dig Jonas, bara att jag tror att alla kroppens delar behövs. Det var brisfälliga mäniskor i apostlagärningarna liksom det är nu. Guds kraft är dock den samma. I våran postmoderna tid som drivs av upplevelsehysteri och penningjakt är allt som lugnar ner och går på djupet välkommet. Vad tror du når ut bäst: Besinning inför Jesusbönen och någon Ikon eller Benny Hinn (eller någon annan av Haigs efterföljare). Ulf Ekman eller Wilfried Stinnisen?. Alla har de något att bidra med och Ulf blir ju mer och mer allmänkyrklig, vilket är bra.Det finns viktigare frågor för Svensken än vem som ätit den godastematen, åkt på den bästa semestern, har den finaste villan etc.
SvaraRaderaRichard. Det är två mycket bra frågor. Jag inser problemet med att läsa Apostlagärningarna genom sin traditions glasögon.
SvaraRaderaJag kommer på tre motmedel. 1. Att jag är medveten om faran är en bra start. Det gör att jag åtminstone försöker se kritiskt på min egen tradition och pröva den mot texten. 2. Att samtala med andra om läsningen av texten är också bra. Ofta gör vi upptäckter när vi samtalar och diskuterar med varandra. 3. Att läsa författare från andra traditioner än min egen är nyttigt. När jag får konfronteras med andras tolkningar kan jag pröva om min egen håller eller inte. Jag gör ofta nya upptäckter när jag läser.
På din andra fråga är mitt svar att vi ska lära av hela Apostlagärningarna. Vi kan lära av såväl Jerusalem, Antiokia, Korint och Efesos. Församlingar var olika då och är olika nu. Därför behöver vi hela bredden (inklusive resten av NT) både för församlingslivet och missionsstrategin.
Britt-Marie. Jag menar inte att vi ska starta nya riktningar. Däremot att vi ska starta många nya lokala församlingar som kan nå människor som inte har kontakt med någon kyrka. Alla frikyrkosamfunden i Sverige och även lutherska EFS satsar på detta, så det är inte något splittrande. Det handlar inte om att ta medlemmar från varandra utan om att utföra missionsuppdraget att nå nya människor.
SvaraRaderaJonas. Tack för förtydligandet. Jag håller med dig om att alla kroppsdelarna behövs och att vi även kan ta impulser, böner och lärdomar från de gamla kyrkotraditionerna. Men allt måste prövas mot Guds skrivna ord - Bibeln. Benny Hinn, Hagin eller Ulf Ekman är definitivt inga alternativ för mig. Även om jag håller med om att Ekman har rört sig i rätt riktning.
SvaraRaderaPer. Tack för din kommentar. Vi tänker olika. Jag tycker att det är en stor skillnad mellan Apg och dagens ortodoxi. I Apg leds församlingarna av äldste (presbyteros, Apg 11:30, 14:23, 20:17, 21:18). Dessa kallas även föreståndare/församlingsledare (episkopos, Apg 20:28). Några biskopar ser jag inte.
SvaraRaderaJag tror att allt det vi behöver för tro, liv och kyrka finns i Guds skrivna ord - Bibeln. Alla traditioner (muntliga och skriftliga) måste prövas mot Bibeln.
Tit. 1:7-8: "Biskopen (enl.äldre översättning) skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad.". Folkbibeln (som i stort sett är OK översättning) skriver "församlingsledare."
SvaraRaderaTill skillnad från den tidiga kyrkan är dagens ortodoxa biskopar munkar, en följd av det vi kallar den heliga traditionen. Per
Vad är det för fel på den Lutherska kyrkan?
SvaraRaderaDet kan jag tala om. Den ser inte längre bibeln som Guds ord, möjligen finns någon dold mening i bibeln enligt dagens liberalteologer. Folks vilja är viktigare än Guds.
För det andra. Varför är det fel med flera kyrkor? Det är inte mer fel än att det finns olika församlingar.
Historien visar att de hierarkiska kyrkorna ofta avfallit och dessutom förföljt de sant troende.
Ingenstans i bibeln finns uppmaning att bilda samfund eller kyrkor. De är bara sovkudde för människor som inte tror, men som tror att de har sitt på det torra om de är med i en kyrka.
Hur det än är, innehållet i kyrkorna är det viktiga, inte utansidan. Och under 2000 år har nya rörelser växt fram därför att de gamla kyrkorna har avfallit eller torkat in och blivit likgiltiga för Guds vilja och människors behov.
Jag är övertygad om att Jesu bön om "enhet" redan är besvarad. Självklart blir Jesu böner besvarade. Vi känner samhörighet med alla pånyttfödda kristna oavsett vilken kyrka de tillhör.
Men de fria församlingarna behövs verkligen. Och när de torkar in då kommer Herrens Ande med ny rörelse.
Själv tror jag på en mix av just toronto och det ortodoxa:)
SvaraRaderaDavid Å
Per. Tack för hänvisningen. Just Titus 1:5-9 är en av de texter som visar att äldste (presbyteros) och församlingsledare (episkopos) var olika benämningar på samma funktion på Nya testamentets tid. Här används båda orden om samma person (äldste i vers 5 och församlingsledare i vers 7, jfr 1 Tim 3:1-7). De flesta översättningar översätter inte med ordet biskop eftersom det är en stor skillnad mellan vad episkopos betydde då och vad en biskop är idag.
SvaraRaderaJag förstår inte ditt resonemang när du säger att den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet ligger närmare Apostlagärnigarna än kyrkan som växte fram under de första århundradena efter Pingstdagen.
SvaraRaderaTack för påpekandet. Jag får korrigera mig. De första ca 150-200 åren är undantagna. Alla rörelser har förstås sina brister, men den anabaptistiska rörelsen hade mycket av Apostlagärningarnas kraft, hängivenhet, missionsiver, lärjungaskap, husförsamlingsstruktur och praktiskt gemenskapsliv och den fick lida förföljelser. Det är några av likheterna.
SvaraRaderaJonas, du skriver:
SvaraRadera"Jag tror att allt det vi behöver för tro, liv och kyrka finns i Guds skrivna ord - Bibeln. Alla traditioner (muntliga och skriftliga) måste prövas mot Bibeln."
Var i Bibeln hittar du den uppfattningen?
Och hur klarade sig den första kristna församlingen som ju inte hade NT samlade än?
Bibeln själv säger ju att det är FÖRSAMLINGEN som är sanningens pelare och grundval. Se 1 Tim. 3:15
Jag håller med dig om att allt måste vara i linje med Bibeln. Kyrkans Tradition ligger ju i linje med Bibeln. Men helt uppenbart är det att läran även förts vidare muntligt genom Kyrkan.
Den Heliga Skrift är ju en del av Traditionen och det är kyrkan som har gett oss Bibeln. Om vi nu litar på att Kyrkan var ledd av den Helige Ande när hon bestämde vilka böcker som skulle finnas med i Bibeln. Kan vi då inte lita på att samme Helige Ande vakat över både lära och praktik genom alla århundraden?
Man måste skilja mellan tradition med litet "t" och Tradition med stort "T".
Paulus säger ju: "Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev" (2 Thess. 2:15) I engelska översättningen står det "traditions".
Här säger alltså Paulus att läran har förts vidare både genom skrift OCH muntligt. Detta har från Kyrkans begynnelse förts vidare ända fram till idag.
Jag tror att vi kan komma väldigt fel om var och en ska tolka Bibeln på egen hand. (Vilket vi ju också kan se på att vi har tusentals olika protestantiska inriktningar som var och en hävdar att de har rätt)
Petrus skriver: "Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand". (2 Petr. 1:20)
Vi behöver den Helige Andes ledning. Och jag tror att Jesus har vakat över sin församling enligt Hans ord "...och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den." (Matt. 16:18)
Jag tror att Jesus menade det Han sa, att dödsriket ALDRIG ska få makt över Hans kyrka. Därför tror jag att Herren har vakat över lära och liv i sin kyrka genom alla århundraden.
ETT MYCKET BRA INLÄGG JONAS
SvaraRaderaEN MYCKET BRA KOMMENTAR LELLE
Vidare skulle det vara intressant att veta lite mer om den Keltiska kyrkan, kan du skriva eller länka ?
Om anabaptisterna. var inte egentligen mitten på 1400-talet ett väl så intressant skede då en hel del bibelöversättningar och sånt kom till långt före Luther ?
Anonym. Tack för dina synpunkter. Vi tänker väldigt olika i de här sakerna. Det är stora frågor du tar upp och det är omöjligt att svara kortfattat, så jag försöker bara helt kort ge några synpunkter.
SvaraRaderaDen första kristna församlingen klarade sig därför att den hade apostlarna levande ibland sig och Gamla testamentets skrifter. Vi har apostlarnas undervisning i deras skrifter, samlade i Nya testamentet. Dessa skrifter började användas som helig skrift redan under första århundradet (se t.ex. 1 Tim 5:18 och 2 Pet 3:16). Det kyrkan gjorde på 300-talet var att bekräfta vilka skrifter som var erkända som apostoliska.
Jag tror inte på någon tradition med stort T. Vem är det i så fall som ska avgöra vad som ingår i den. Att en del av apostlarnas undervisning skulle ha bevarats i en muntlig tradition finner jag föga troligt. Det är endast det som är skrivet av apostlarna som vi säkert kan veta kommer från dem. Därför måste alla traditoner, biskopar, kyrkor, uppenbarelser, läror osv prövas mot Skriften. Bibeln är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Att Paulus förmedlade vissa saker muntligt till församlingen i Thessalonike är inte överraskande, men det bevisar inte att de sakerna finns bevarade som muntlig tradition till idag. Jag tror att allt vi behöver finns i Bibeln. Även Jesus konfronterades med konflikten mellan Guds ord och traditioner och han tog tydligt ställning för att Guds skrivna ord står över traditionen (Mark 7:1-13).
Jag håller med dig om att det finns risker med att tolka Bibeln på egen hand. Vi behöver den helige Andes ledning och vi behöver läsa Bibeln tillsammans i den kristna församlingen och följa sunda exegetiska principer (och lyssna till tidigare generationer). Jag tror också att Gud har bevarat och lett sin kyrka genom historien, men jag ser inte detta i den institutionella kyrkan (varken den katolska eller den ortodoxa), utan i det levande gudsfolket (the pilgrim church) genom historien, vilket för det mesta har varit förföljt av den institutionella kyrkan. Precis som du tror jag att dödsrikets portar inte kan besegra Guds församling, men jag drar inte samma slutsats som du av det.
Skriv gärna under dina kommentarer med ett namn eller en signatur så att det är lättare att skilja olika kommentatorer från varandra.
Torbjörn. Om du klickar på länken "den keltiska kyrkan" som finns i inlägget kommer du till texter och länkar som är intressanta. Jag rekommenderar den nya boken: "Vindarna från väster - lärdomar från den keltiska kyrkan" av Per-Eive Berndtsson.
SvaraRaderaDu har rätt i att det fanns intressanta rörelser på 1400-talet, särskilt i Bömnen (nuvarande Tjeckien). Dessa rörelser (t.ex Unitas Fratrum, United Bretheren) var inte så stora, men var i viss mån föregångare till reformationen och anabaptismen.
Tack,Jonas för dina inlägg. Vi tolkar olika, men jag värdesätter respektfull och broderlig dialog.
SvaraRaderaDen omskrivna församlingsplanteringen i Göteborg uppfyller de två väsentliga villkoren för att kallas en apostolisk kyrka ("kyrka" med litet k =lokal kyrka, "Kyrka" med stort K =universella Kyrkan).
Det första villkoret:Församlingen följer apostlarnas lära (Mt 28.20, 1 Kor 11:23, Ef 2:20, 2 Tim 2:2).
Det andra villkoret: Församlingens biskop är vald med apostolisk succession, genom bön om Den Helige Ande och handpåläggning, som går tillbaka till Kristus själv (Joh 20:21-25, 2 Tim 1:6).
Våra ortodoxa biskopar, apostlarnas efterföljare, är naturligtvis syndare som alla vi andra, men de är inga irrlärare.
T ex läran om skärselden har ingen grund i Bibeln (Herren sade till den ångerfyllde rövaren på korset "Redan idag skall du vara med mig i paradiset". Herren nämnde inte någon "skärseld").
Och ingenstans i Bibeln står det att Herren skulle välsigna utlevd homosexualitet, och sannerligen inte samkönade äktenskap. Biskopar som följer dessa läror har frångått den apostoliska läran, som har Bibeln som grund.
Per (skriver alltid mitt namn vid "anonymt" inlägg).
Per. (Skriver alltid mitt namn vid "anonyma" inlägg.)
Jonas skrev såhär:
SvaraRadera"vi behöver gå tillbaka ända till Nya testamentet och finna mönsterbilden för församlingen i Apostlagärningarna. Där finner vi en enkel organisk kyrka utan invecklade liturgier, prästämbeten, ikoner, kyrkliga hierarkier, ämbetstitlar, prästdräkter och ståtliga kyrkobyggnader. Sådant kom in senare och jag anser att det skymmer Kristus."
Nu är det ju så att jag och många andra med mig ser att dessa ting - som de är avsedda, och då tänkaer jag på hur jag mäöter dem i minkyrkliga miljö-istället lyfter fram Kristus i gemenskapen, och de gjorde det redan på Gammatestamentlig tid! Kristus skrev inte böcker , han grundade ett nytt Gudsfolk i et gamla Gudsfolkets hjärta och sig själv somdess överhuvud. Hela jdenhetens gudstjänsttänkande finns med i det Nya Förbundet, under fullbordans aspekt: Kristus fullbordar, han upphäver inte. "invecklade liturgier, prästämbeten, ikoner, kyrkliga hierarkier, ämbetstitlar, prästdräkter och ståtliga kyrkobyggnader" finns med från början -kyrkan i Nikomédia var så ståtlig så kejsaren befallde attden skulle rivas på 200-talet! prästämbeten förvisso, men inte som under medeltide: vi harf rån fornkyrkane n historia om att Johannes Evangelisten bar översteprästen Efod! Eusebius berättar om något somstart påminner om ikoner från äldsta tid (han tycker inte om det) osv.
Det sorgliga är att gemsnakpe som Herren grundade, gång på gång brutits,och vi inte är tillräckligt uppmärksamma på hu viktigt det är att "bevara Andens enhet genom fridens band" Anabaptisterna och andr var inte ett dugg fridsammare än andra kristna, de råkande bara var i underläge och fick ta smällen för det. *Ingen* är kallad att starta egna fromma föreningar och kalla dem "kyrka" Man kan se att man ännu på reformationstiden var försiktig med den slags anspråk.
På något sätt måste de kristna hitta tillbaka till en sådan gemenskap som Herren vill ha dem i. Sanningens pelare och grudnfäste har inte spolats bort av tiden, och löftet om att helvetes portar inte kan svälja den är givet av honom vars namn är Sanningen.
Tack Jonas för ditt svar på min kommentar! Det är en intressant diskussion du startat här på din blogg.
SvaraRaderaDu har rätt när du skriver:
”Det kyrkan gjorde på 300-talet var att bekräfta vilka skrifter som var erkända som apostoliska.”
Gamla Testamentet skrevs under flera århundraden av flera författare och sammanställdes inte i sin helhet förrän mycket senare. Nya Testamentet skrevs mellan år 50 och 95 e.Kr.
Vi vet att NTs böcker inte bara samlades utan Kyrkans beslut. Det fanns en synlig konsensus gällande de flesta av NTs böcker under många år, men inte förrän vid konciliet i Kartago, år 397, finner vi den färdiga Bibliska kanon som vi känner till den idag.
Om vi nu litar på att den Helige Ande har lett Kyrkan när den avgjorde vilka böcker som skulle ingå i kanon, då kan vi lita på att Han har lett Kyrkan i hennes övriga beslut också.
Hur visste Kyrkan vilka böcker som var läromässigt sunda och därför skulle ingå i kanon?
På grundval av den lära som förts vidare genom den heliga traditionen!
Att försöka separera Bibeln från traditionen är att dela den Helige Andes verk i godkända och icke godkända kategorier.
Herren sade ju att den Helige Ande skulle leda sin Kyrka in i hela sanningen. Antingen är det sant eller så är det inte det. Men det är vad Han lovat.
Det innebär ju inte att allting som varje enskild Kristen någonsin har sagt är sant.
Även Apostlar kan gå vilse. Exempel på det finner vi när Paulus fick tillrättavisa Petrus för att han inte ville äta tillsammans med hedningarna. (Gal. 2)
Ett annat exempel är när den helige Johannes, som vi kan läsa om i Uppenbarelseboken, två gånger föll ner för att tillbe änglar och blev tillrättavisad av änglarna.
Just därför har Kyrkan haft kyrkomöten - för att under den Helige Andes ledning, urskilja och döma vad som gjordes och sades.
Fram till 1000-talet var Kyrkan odelad. Fram till dess vände sig de Kristna till de stora Ekumeniska Koncilierna som vägmärken för tolkningen av Skriften och formuleringen av tron.
Men när Rom avvek från Ortodox Kristendom, hände något dramatiskt. Eftersom hon inte längre var ansvarig inför hela den historiska Kyrkan, var Rom fritt att undervisa saker som inte hade sina rötter i apostolisk tradition.
Inte konstigt då att Protestanterna tog kraftigt avstånd från tradition!
Men tyvärr har den Protestantiska rörelsen i reaktion mot Rom istället för att lägga till saker till tron, tagit bort ifrån den. För att inte hamna på ena sidan av diket har man styrt för hårt åt andra hållet.
Finns det något Protestantiskt samfund som helt har hållit fast ens vid sina egna grundares tro – för att inte tala om den apostoliska tron?
Vad är då den heliga traditionen? Det är ”En Herre, en tro, ett dop; en Gud och allas Fader” (Ef. 4:5-6)
Det är den dyrbara tron, som ”en gång för alla har anförtrotts de heliga”. (Judas 3).
Det är Ortodox Kristendom.
Om det nu finns bra och dålig tradition, Guds tradition och människors tradition, kan vi då inte bara säga att vi tror på Bibeln?
Det kan vi. Och vi gör det också. Men vi måste säga mer. Varför då?
Jo, för att Jehovas vittnen som knackar på din dörr också bär med sig en Bibel och säger att de tror på den.
Traditionen finns där, inte bara för att bevara Bibeln, utan för att tolka den.
Om inte Kyrkan finns där för att tolka och kasta den heliga traditionens ljus över dessa kapitel och verser, så är det dött lopp för dig och Jehovas vittnen. Det blir deras tolkning mot din.
Kyrkan vakar alltså över sanningen. Som den helige Paulus säger så är hon ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim. 3:15)
Traditionen har en källa: Gud Själv. Först tog apostlarna emot den från Jesus Kristus och förde det vidare oförändrat och oförminskat till Kyrkorna som de grundade (2 Tim. 2:2).
Ortodoxa, Katoliker och Protestanter har rätt Bibel. Och vi tjänar Herren Jesus Kristus, vår Frälsare.
Det vi behöver är Kristendomens odelade familj som har bevarat tron och tillbedjan som förts vidare av apostlarna och deras efterföljare.
Tack för ordet!
Göran
Kan en nordmann blande seg inn i samtalen?
SvaraRaderaJeg gjør dette i form av et vitnesbyrd: Jeg ble en kristen i 1972, jeg er barn av den såkalte Jesusvekkelsen. Noen år etter dette ble jeg en del av en husmenighet, som levde mer eller mindre som en kommunitet. Vi hadde hver våre hus, men kom sammen flere ganger i uken, brøt brødet, samtalte, delte hverdagsliv, sang lovsanger og lyttet til undervisning. Ut over dette kom vi sammen så ofte vi kunne, dro på turer, handlet inn etc. Jeg levde i denne kommuniteten i mer enn 10 år. Når jeg ser tilbake er dette fellesskapslivet det nærmeste jeg har kommet det urkristne mønsteret.
En splittelse førte til at min kone og jeg trakk oss ut, og ble hjemløse. Vi var uten menighetstilhørighet i to år. Så kom vi i kontakt med noen baptister, og ble en del av en baptistmenighet. Jeg studerte på et teologisk seminar, og ble etter hvert ordinert som pastor i Det norske Baptistsamfunn. Der har jeg vært pastor for to av deres menigheter.
I denne tiden har jeg vært vitne til en sørgelig utvikling i det samfunn som jeg har vært en del av. På en rekke områder har liberal teologi sneket seg inn, og det gikk så langt at en av våre menigheter fikk et lesbisk kvinne i lederskapet. Også på en rekke andre områder har vi sett en negativ utvikling. Hovedproblemet synes for meg å være at det er så mange meninger. Alt kan ikke være sant og rett. Det må finnes noe som er kristen lære, og noe som ikke er det.
Jeg har lengtet tilbake til det vi var en del av. Samtidig har jeg pleid kontakter med Den ortodokse kirke. Denne kontakten fikk jeg i 1988, og den har betydd mye for meg. I denne tradisjonen fikk jeg møte mennesker med en overbevisning og en overgivelse som hjalp meg til å forbli tro mot min overbevisning. Jeg tror mange i dag opplever en hjemløshet og en fortvilelse over å se at alt er i endring, det kommer stadig nye trender, Bibelen har ikke samme autoritet som før.Mange lengter etter noe som er stabilt, noe som ikke endrer seg i morgen.
Men jeg har også sett baksiden av Den ortodokse kirke. Jeg har reist mye i Russland, her har jeg møtt munker som har hatt en inderlig tro og levd i en radikal etterfølgelse av Jesus, men jeg har også møtt en kirke med sterke nasjonalistiske tendenser som angriper annerledes troende og regelrett forfølger dem. Jeg er selv blitt oppsøkt av politiet, etter at en ortodoks prest ba om at jeg måtte bli arrestert. Politiet dukket opp mitt under forbønnshandlingen, og førte meg ut av lokalet. Vi hadde alle papirer i orden. Jeg har også møtt mange ortodokse kristne som ikke kjenner til Bibelen i noen særlig grad. Dette er også en side ved Den ortodokse kirke.
Jeg opplever at jeg har mye å lære av ortodokse kristne, men de har kanskje også litt å lære av den tradisjonen jeg representerer?
Selv har jeg hentet mye fra anabaptistene. Siden begynnelsen på 1970-tallet har jeg pleid jevnlig kontakt med anabaptistiske grupper. Og jeg har lært mye underveis av mennesker som lever radikalt og overgitt. Ikke minst opplever jeg betydningen av deres sterke understrekning av Guds rike. Jeg får det ikke til å henge sammen at enkelte kristne synes å blande sammen stat/kirke, og er villig til å bruke militær makt for å hjelpe kirken fram. Eller som blander nasjonalisme og kristen tro.
I dag føler jeg meg hjemløs, så ærlig må jeg være. Vi er i ferd med å bygge opp en kommunitet her hvor jeg bor. Vi ønsker å vende tilbake til den radikalitet som de første kristne levde i. For oss er Apostlenes gjerninger et spennende utgangspunkt.
Det här var en intressant diskussion! Det mesta har nog redan sagts, och jag skulle bara vilja tillägga följande: Hur vi än vrider och vänder på frågan om Kyrkans och Bibelns roll i hur församlingen/kyrkan skall byggas, så hamnar vi hela tiden i samma fålla: Bibeln utan Kyrkans val och tolkning faller platt till marken och Kyrkan utan Bibeln blir utan rättesnöre och förankring. Vi behöver båda! Vem har rätt att tolka Bibeln? Påven och hans katolska kyrka? De ortodoxa? Eller var och en av oss efter eget huvud?
SvaraRaderaOlof Palm
Tack för alla intressanta kommentarer. Roligt att så många från olika sammanhang har deltagit. Det är lärorikt. Fortsätt gärna samtalet.
SvaraRaderaTill Richard Hultmar. Nu när jag läser Church 3.0 av Neil Cole, förstår jag bättre relevansen i din andra fråga om olika församlingsmodeller i Apostlagärningarna.
SvaraRaderaChurch 3.0 är en fantastiskt bra bok. Det är dags för uppgradering!
Många spännande inlägg här...
SvaraRaderaJag har funderat på en sak kopplat till ämnet församling:
Om församlingens struktur är en viktig fråga, är det då inte konstigt att Jesus aldrig nämner hur församlingen ska vara organiserad?
I evangelierna nämner han bara ordet församling ett par gånger. Jag har svårt att tro att Jesus "glömde" att berätta det, utan han har nog en avsikt med det.
Vad Jesus däremot fokuserade på var liv och efterföljelse.
Och vad var det som Jesus levde tillsammans med sina lärjungar? Kanske ett exempel på församlingsliv?
Kan det vara så att vi människor i vår svaghet för strukturer kanske har fastnat för vilken struktur vi ska ha i församlingen, vem ska bestämma osv, istället för att det ska vara liv, i ett dagligt beroende av den Helige Ande?
Vad är syftet med församlingen? Är det att bevara traditioner eller att varje lem, såväl som församling ska få nå ut till vår omvärld? Nog är det väl så att Jesus uppmaning till oss starkt sammanfattat är att:
* Älska Gud,
* Älska varandra,
* Älska världen.
Har vi en struktur som uppmuntrar oss var och en till det, eller är det bara ord?
Tål att fundera på...