Naturvård på kristen grund, del 4 - Några boktips

Idag vill jag tipsa om fyra böcker som på olika sätt handlar om naturvård på kristen grund. Den första är en undervisande bok som på ett mycket bra sätt lägger fram den bibliska grunden för att ta hand om skapelsen. De tre övriga är berättelser om hur A Rochas arbete har vuxit fram i tre olika länder: Portugal, Libanon och Storbritannien. Jag har läst alla fyra böckerna i år och rekommenderar dem varmt. 

Jag börjar med Planetwise: Dare to Care för God's world. Jag måste säga att detta är den absolut bästa bok jag läst i ämnet. Boken publicerades 2008 och är skriven av Dave Bookless som då hade grundat och ledde A Rochas arbete i Storbritannien. Numera är han den ledande teologen inom A Rocha International och också engagerad som teolog inom Lausannerörelsen. På ett mycket pedagogiskt sätt visar Bookless den bibliska grunden för att vårda och ta hand om Guds skapelse och varför det är en viktig aspekt av det kristna lärjungaskapet. Boken är på cirka 130 sidor och har nio kapitel. De fem första går igenom Bibelns undervisning i frågan under fem rubriker: 

1. Creation calls
2. Fall: Creation's groaning
3. Land: People and place in context
4. Jesus: Saviour of the world
5. The new creation: On earth as in heaven

Naturvård på kristen grund, del 3: A Rocha - en kristen rörelse för naturvård

I två tidigare inlägg har jag skrivit om vikten av att vårda Guds skapelse. Att ta hand om naturen är helt enkelt en del av lärjungaskapet. För några år sedan lärde jag känna A Rocha, som är en internationell kristen rörelse för naturvård. Numera är jag också en aktiv medlem i A Rocha Sverige. I denna min tredje text om naturvård på kristen grund presenterar jag A Rocha lite närmare med förhoppningen att fler vill vara med.  

A Rocha grundades i Portugal 1983 av det brittiska paret Peter och Miranda Harris, som blivit utsända som missionärer för att grunda ett kristet center. Visionen var att skapa en plats som vittnade om Guds rike genom att dela evangeliet, leva i gemenskap, vårda naturen och ta emot besökare. Gud ledde dem till en våtmark vid den portugisiska sydkusten där stora insatser behövde göras för att rädda fåglarnas livsmiljö. En viktig inspiratör för makarna Harris var teologen, pastorn och fågelskådaren John Stott, som stod nära A Rocha ända från starten och stödde arbetet. John Stott har också skrivit förordet i Peter Harris bok Under the Bright Wings, som berättar om hur det hela startade i Portugal. Det är en mycket inspirerande bok, som ger en god inblick i den ursprungliga visionen och kallelsen. När jag läste boken noterade jag med glädje att det schweiziska L'Abri som grundats av Francis Schaeffer var något av en förebild för Peter och Miranda Harris när det gäller att bygga ett kristet center (typ kommunitet) som tar emot besökare och sökare (Jag har skrivit om Schaeffer och L'Abri här: Berättelser ur mitt liv - att läsa Francis Schaeffer.)

Namnet A Rocha är portugisiska och betyder klippan, vilket syftar på Jesus Kristus, som är den sanna klippan och grunden för arbetet.

Idag finns A Rocha runt hela jordklotet och det finns nationella A Rocha-organisationer i 23 länder och samarbeten i många fler (se en karta här). Det finns gemensam tro, vision och överlåtelse, men hur arbetet ser ut i praktiken varierar från land till land. Att vårda Guds skapelse är centralt och man måste driva praktiska naturvårdsprojekt för att få vara en nationell A Rocha-organisation. Idag finns det även åtta centra i sju olika länder som gärna tar emot besökare för kortare eller längre tid: De finns i Portugal, Frankrike, Tjeckien, Indien, Kenya, Costa Rica samt två i Canada (kontaktuppgifter finner du här)

Naturvård på kristen grund, del 2 - Vad säger Bibeln?

I ett tidigare inlägg har jag berättat om min personliga resa till ett engagemang för naturvård på kristen grund. I den här texten kommer jag att kortfattat visa på den bibliska grunden för att ta hand om skapelsen och miljön. Jag menar att naturvård på kristen grund också är naturvård på Bibelns grund. Jag vill peka på sex bibliska skäl att ta hand om skapelsen och vårda naturen. 

1. Guds goda skapelse

Det första skälet handlar om att det är Gud som har skapat jorden och allt den rymmer av växter, djur och människor och när han skapade konstaterade han att allt var "mycket gott" (1 Mos 1:31). Vi lever i Guds skapelse och allt som är skapat av Gud har ett värde och är värt att vårdas. Den här inställningen till skapelsen löper som en röd tråd genom Bibeln. Vi ser det till exempel i Psaltaren 24:1 "Jorden är Herrens med allt vad den rymmer, världen med dem som bor i den", och inte minst i Psalm 104 i Psaltaren, som är en fantastisk lovsång om Gud som skaparen, skapelsens skönhet och det av Gud designade samspelet mellan himlakroppar, naturkrafter, människor, djur och växter. Läs gärna hela psalmen! 

Även hos Jesus ser vi Guds omsorg om skapelsen när han talar om att Gud har omsorg om både fåglar
och blommor. "Säljs inte fem sparvar för två kopparmynt? Och inte en enda av dem är glömd inför Gud" (Luk 12:6). "Se på korparna. de varken sår eller skördar, de har varken förråd eller lada, och ändå föder Gud dem" (Luk 12:24). "Se på liljorna hur de växer...Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset..." (Luk 12:27-28). 

Om Gud bryr sig om det han har skapat bör väl vi också göra det, eller hur? (På bilden ser du en smålom som ruvar) 

2. Människans uppdrag

Det andra skälet handlar om det uppdrag som Gud gav till de första människorna. Vi får återigen gå tillbaka till Bibelns första kapitel. Mannen och kvinnan är båda skapade till "Guds avbild" (1 Mos 1:27) och de får ett mycket specifikt uppdrag: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden" (1 Mos 1:28). Människornas uppdrag är att vara Gud representanter på jorden och vara goda kungar och präster, som tar hand om skapelsen och brukar den på rätt sätt. Ibland har detta mandat misstolkats som att människan har rätt att överutnyttja och missbruka skapelsen för sina själviska syften, men det är inte det som är tanken här. 

Uppdraget upprepas i kapitel 2 när Gud sätter Adam i Edens trädgård och säger åt honom att "bruka och vårda den" (1 Mos 2:15, B2000, SFB15 översätter "odla och bevara"). De första människorna fick uppdraget att bruka och vårda den plats där de blivit satta och jag tror att det uppdraget gäller även för oss. Vi kan använda olika bilder för vår roll i skapelsen. Vi kan liknas vid förvaltare, trädgårdsmästare, medskapare, kungar och präster. Alla bilderna säger något viktigt och jag gillar att se mig själv som den gode kungen för talgoxarna, pilfinkarna, blåmesarna och rödhaken som håller revir i vår trädgård. 

3. Frälsningen - helande av relationer

Det tredje bibliska skälet att vårda naturen handlar om frälsningen. Låt oss återigen gå tillbaka till urhistorien. När de första människorna gör uppror mot Gud kommer synden in i världen och skapelsen går sönder. Människans relationer går sönder på fyra olika plan. 

Naturvård på kristen grund, del 1 - en personlig resa

Som ung kristen på 1970- och 80-talen insåg jag att vi som kristna har ett ansvar för att ta hand om och vårda Guds skapelse. På ett personligt plan har jag alltid strävat efter att leva miljövänligt och energisnålt och jag röstade nej till kärnkraften i folkomröstningen 1980 (det gjorde alla miljövänner). I Råslätts församlingsgemenskap har miljöansvar funnits med som en aspekt av visionen om Guds rike ända sen starten 1983. I våra nuvarande värderingar formuleras det så här: 

"Vi vill att vår gemenskap ska vara en försmak av Guds rike, där Guds vilja och hjärta för världen förkroppsligas. Detta sker genom förkunnelsen av evangeliet, strävan efter global rättvisa, engagemang för de utsatta och omsorg om skapelsen."

Samtidigt måste jag erkänna att det här området inte har varit mitt fokus eller min passion. Det har varit viktigt för mig, men inte det jag brunnit för. Istället har jag brunnit för församlingen, församlingsplantering, lärjungaskap, bibelundervisning och inte minst anabaptismens historia och teologi. Men på senare år har detta ändrats. Jag brinner fortfarande för allt det ovan nämnda, men jag kan tillägga att jag nu också har börjat brinna för att vårda skapelsen och naturen. Hållbarhet och biologisk mångfald spelar numera större roll i mina dagliga beslut, och jag har till och med blivit medlem i några föreningar som jobbar för saken (se nedan). 

Förändringen inträffade under 2019 när jag och Kerstin började fågelskåda. Fågelskådningen ledde till ett allt större intresse för fåglarnas livsmiljö och en större insikt om hur allt hänger samman; växter, insekter, fåglar och människor; skogsbruk, jordbruk och naturvård. Jag har insett att när fåglarna har det bra så mår allt annat också bra, även vi människor. Det har gjort skillnad i mitt liv. 

Fågelskådningen ger många fina stunder i Guds vackra skapelse. På bilden ser du en Lappuggla som jag mötte på Dumme Mosse utanför Jönköping. 

Konventikelplakatet 300 år - Om ett försök att stoppa väckelsen

Den 12 januari 1726 fick Sverige en mycket sträng religionslag, det så kallade konventikelplakatet. Idag är det precis 300 år sedan. Numera räknas konventikelplakatet in i Sveriges kulturkanon och det hör till allmänbildningen att känna till vad den lagen innebar och varför den instiftades. Det tänker jag skriva om här. Jag hoppas att du vill läsa. 

Lagen kom till för att stoppa "kätterska villfarande meningar och lärosatser", vilket framför allt syftade på den pietistiska väckelserörelsen som börjat sprida sig i landet. Lagen deklarerade att alla skulle vara nöjda med Svenska kyrkans ordinarie gudstjänster och förbjöd konventiklar, alltså alla andra samlingar med gudstjänst- eller andaktsliknande karaktär. Lagen förespråkade att man hade husandakt med dem som tillhörde hushållet (familjemedlemmar och tjänstefolk), men det var inte tillåtet med några utomstående eller gäster närvarande. Om man bröt mot lagen kunde man först dömas till höga böter eller fängelse och tredje gången blev man utvisad ur riket. Man kunde bli dömd både för att arrangera och att delta i ett sådant möte. 

Sådana samlingar var faktiskt förbjudna redan före 1726. Sverige hade haft mycket stränga religionslagar ända sen 1500-talet och allt annat än den lutherska läran var strängt förbjudet för alla svenska medborgare. Både 1706 och 1713 hade det kommit kungliga förordningar (så kallade Religionsplakat) som förbjöd konventiklar och spridandet av pietistiska idéer. Det som var nytt med konventikelplakatet 1726 var att lagarna var strängare och straffen hårdare. Staten och statskyrkan ville till varje pris stoppa den pietistiska väckelsen. 

Arvet från anabaptismen - En fredens gemenskap i en konfliktfylld tid

Det här är en föreläsning som jag höll vid ett seminarium under den ekumeniska veckan i Stockholm i augusti 2025. Texten är bearbetad för att fungera som ett blogginlägg. Föreläsningen handlar om anabaptismens historiska bakgrund på 1500-talet och vad arvet från anabaptismen kan ha för betydelse för kyrkan i Sverige idag. 

Anabaptismens historiska bakgrund

Vad är viktigt att känna till om den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet? Jag ska ge er några händelser och några namn.

Det här handlar om Reformationen på 1500-talet – De flesta känner till Luther, Zwingli och Kalvin, som förgrundsgestalter i reformationens två huvudgrenar, den lutherska och den reformerta. Vi har idag lutherska och reformerta kyrkor. I boken Theology of the Reformers av Timothy George presenteras dessa tre, men också en fjärde viktig reformator, anabaptisten Menno Simons. Att Menno Simons får vara med tillsammans med de andra tre är ett erkännande av anabaptismen som en gren av reformationen.

Anabaptismen räknas ofta som reformationens tredje huvudgren eftersom den också gav upphov till en bestående församlingsrörelse med en genomtänkt kyrkosyn (en frikyrklig linje som alltså har tydliga rötter i 1500-talet och går tillbaka ännu längre till waldensare och hussiter). Den största kyrkan med direkta rötter i anabaptismen är Mennoniterna (namnet efter Menno Simons), men även andra frikyrkor som baptister och pingstvänner har indirekta rötter till anabaptismen och i grunden samma kyrkosyn.

Det var många olika faktorer som bidrog till reformationen. En viktig händelse var när Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg den 31 oktober 1517. Det var från den händelsen som vi firade reformationens 500-årsjubileum 2017.  Luthers tankar spreds snabbt och snart började radikala idéer frodas på många håll. Personer som Andreas Karlstadt och Thomas Müntzer ville gå längre än Luther i förändringen av kyrka och samhälle. Det är i den här miljön som nya tankar växer fram. Anabaptismen föddes ur det som brukar kallas den radikala reformationen.

Karlstadt och Müntzer var radikala, men de praktiserade aldrig vuxendop. Istället var det i en liten grupp i Zürich som det avgörande steget togs. Det var där som ett femtontal personer gick från ord till handling och lät döpa sig. Det var den 21 januari 1525. I år är det 500 år sedan, och det är därför anabaptismen firar 500 år i år.

Vi känner till namnen på flera av dem som var med den lördagskvällen: De mest kända är Conrad Grebel, Felix Mantz och George Blaurock. Grebel och Mantz skulle det året båda fylla 27 år. Blaurock skulle fylla 34. De var alla unga män, som på bara några få år hade formulerat en helt ny vision av vad det är att vara församling. Själva ansåg de att det var en mycket gammal vision eftersom de hämtade den direkt från Nya testamentet.

Vi vet en hel del om hur de tänkte. Fyra månader tidigare hade de nämligen skrivit ett brev till Thomas Müntzer där de la fram gruppens vision av en fri församling enligt Nya testamentets mönster. Sex namn står som avsändare: bland annat Conrad Grebel och Felix Mantz. Detta brev finns bevarat och översatt till svenska i Karl Kilsmos bok Den tredje reformationen från 1967. Det finns även på engelska i The Sources of Swiss Anabaptism.

Det är fascinerande att se hur mycket av det som senare kom att bli kännetecknande för den anabaptistiska traditionen fanns formulerat redan här, nedtecknat av en liten grupp unga studenter och pastorer . Här är de viktigaste punkterna.

Boktips: Ny spännande roman om Jesusfolket - Vinden blåser vart den vill

 

För precis två år sedan såg jag filmen Jesus Revolution, som handlar om Jesusfolket i Kalifornien på 1970-talet. Den filmen berörde mig djupt. Jag var ju själv med på den tiden. Jag har skrivit om filmen och min egen koppling till Jesusrörelsen här på bloggen. 

I veckan har jag läst romanen Vinden blåser vart den vill av Rebecka Fredriksson. Den handlar om några ungdomar i Göteborgsområdet och deras möten med Jesus och Jesusfolket. Jag måste säga att boken berörde mig nästan lika starkt som filmen. 

Författaren var själv inte med på 1970-talet, men hon har gjort ett gediget arbete för att sätta sig in i hur det var då. Hon har läst på och hon har gjort djupintervjuer med ett antal personer. Det märks! Det finns mycket igenkänning för mig som var med när det hände. Boken fångar mycket av de stämningar som rådde bland ungdomar, både i samhället och i kyrkan. 

I boken får vi följa de tre huvudpersonerna i tre parallella berättelser, som utspelar sig under åren fram till 1972. Så här presenteras de på bokens baksida: 

"Gunvor har alltid ställt upp för sin mamma, som håller hårt i flaskan och inte bryr sig om så mycket annat. Men när en stor livslögn avslöjas får hon nog. Anita känner hur livet krymper på ön där alla känner alla. Hon gör revolt mot de strikta reglerna i pingstförsamlingen och ger sig ut på okänt hav. Bengt tröttnar på föräldrarnas tillrättalagda medelklassliv och söker gemenskap och mening i en revolutionär kommunistgrupp."

En glad pensionär

 

Semestern är slut, men jag är inte tillbaka på jobbet. Istället börjar jag idag mitt nya liv som pensionär. Jag gläds över den nya friheten och möjligheten att få mer tid för mina intressen. Idag har jag till exempel förberett den föreläsning om arvet från anabaptismen som jag ska hålla i Stockholm den 21 augusti (information finns här, alla är välkomna).

Jag har jobbat heltid i många år och det känns skönt att få ta det lite lugnare. Jag tror att jag behöver det. Det känns också fantastiskt att få mer tid för mina tre F: familjen, församlingen och fåglarna. 

Jag har helt slutat min tjänst i Svenska Alliansmissionen, men kommer att fortsätta jobba lite grann som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola när de behöver min hjälp. Under höstterminen blir det två dagar i veckan precis som förra läsåret. Det är något om jag trivs väldigt bra med och det känns bra att ha några uppgifter kvar. Jag kommer också att ta lite uppdrag att predika, undervisa eller föreläsa om det finns intresse och jag har möjlighet. 

Jag känner mig som en glad pensionär och tänker ha samma inställning som Paulus hade när han blev äldre: "Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Jesus Kristus" (Fil 3:13-14). 

En videokassett från 1993, en ny vision och ett förvandlat liv

När jag städade mitt arbetsrum häromdagen hittade jag en gammal videokassett från 1993. På omslaget

var det en bild på den vision som vår församling tog fram på en visionsdag i december 1993 och videon dokumenterar processen. 

Råslätts församlingsgemenskap grundades 1983 och efter tio år var det dags att förnya visionen. Jag är övertygad om att en församling behöver bearbeta och förnya sin vision ungefär vart tionde år, så att varje ny generation är delaktig och känner att den äger församlingens vision. I vår församling har vi haft visionsprocesser flera gånger, först 1982 inför grundandet av församlingen, sen 1993, 2003, 2013 och 2020. Dessa processer har varit helt avgörande för församlingens utveckling och mognad. 

1993 tog vi hjälp av Johan Arvidsson, en bibellärare på Mariannelunds folkhögskola som börjat jobba så smått med församlingsutveckling. Jag kände Johan sen tidigare och vi bestämde oss för att ta hjälp av honom i visionsprocessen. Resultatet blev den "visionsblomma" som ni kan se på bilden. Kolla gärna in detaljerna!

Faktum är att meningen i mittcirkeln har överlevt alla följande visionsprocesser med små justeringar. Idag formuleras församlingens övergripande vision så här: 

Bokpresentation: Anabaptistiska övertygelser

I år firar den anabaptistiska rörelsen sitt 500-årsjubileum, vilket jag har uppmärksammat i ett tidigare inlägg. I samband med jubileet passade Evangelie förlag på att översätta och ge ut boken Anabaptistiska övertygelser - tio kännetecken i en 500-årig kristen tradition, skriven av mennonitpastorn Palmer Becker. Det här är den femte titeln med anknytning till anabaptismen som Evangelie ger ut och Pascal Andréasson har etablerat sig som anabaptismens främsta förläggare i Sverige. Jag är mycket tacksam för detta samarbete som startade med utgivningen av Radikalt lärjungaskap 2012. 

I den här texten vill jag ge en närmare presentation av den nya boken. Anabaptistiska övertygelser är en lättläst bok på 150 sidor. Författaren vill presentera den anabaptistiska traditionen på ett tydligt och lättbegripligt sätt för läsare som inte har så bra koll på den. Boken är pedagogiskt skriven och innehåller många illustrationer. 

Mennoniterna är den största och främsta rörelsen som kommer ur anabaptismen och den här boken är en god introduktion till hur en nutida mennonit uppfattar den kristna tron. Det finns naturligtvis olika grenar och olika betoningar även bland mennoniterna och alla tänker inte likadant, men Palmer Becker försöker i sin bok beskriva det som förenar många mennoniter och anabaptister. Han gör det genom att peka på tio kännetecken - tio centrala övertygelser - i anabaptismen. 

Becker sammanfattar anabaptismen i tre huvudtankar (bilden till höger):

• Jesus är centrum i vår tro
• Gemenskap är centrum för vårt liv
• Försoning är centrum för vårt arbete

Detta sätt att sammanfatta anabaptismen bygger på Harold Benders föreläsning The Anabaptist Vision från 1943 (den finns även publicerad).

Dessa tre huvudtankar utgör bokens tre delar. Varje del innehåller tre kapitel som var för sig beskriver ett av anabaptismens kännetecken. Det tionde kännetecknet handlar om den helige Andes nyckelroll i det kristna livet och gemenskapen. Bilden till höger illustrerar bokens innehåll. 

Beckers tio kännetecken i den anabaptistiska traditionen ser alltså ut så här: 

Idag hedrar vi minnet av Conrad Grebel och Felix Mantz - Anabaptismen 500 år

Idag är det exakt 500 år sedan den anabaptistiska rörelsen föddes i Zürich. Det var den 21 januari 1525 som det första dopet ägde rum och den nya rörelsen var född. Anabaptismen är en frikyrkorörelse som uppstod i samband med reformationen på 1500-talet. Anabaptisterna accepterade inte barndopet, utan döpte endast personer som själva bekände sin tro. Därför kallades de anabaptister (omdöpare) av sina motståndare, men själva kallade de sig inte anabaptister och de ansåg inte sitt dop vara ett omdop. I efterhand har denna rörelse fortsatt att kallas anabaptismen och den benämningen är nu allmänt accepterad. Det här är en kort summering av berättelsen om det första dopet. 

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Conrad föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad anslöt sig till kretsen runt Zwingli, vilken bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Conrads egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus. 

En annan som var med i kretsen runt Zwingli var Felix Mantz. Även han föddes i Zürich 1498 och Conrad och Felix skulle båda fylla 27 år under 1525. Felix var en utomäktenskaplig son till en av stadens katolska präster och fick sitt förnamn efter sin far. Prästernas kvinnor bodde på gatan nedanför storkyrkan i Zürich och där växte Felix upp. Han studerade klassiska språk och lärde sig både latin och grekiska. Efter ett par år vid universitetet i Paris kom han hem till Zürich igen. 1522 var han en av de unga männen som studerade under Zürich egen reformator Ulrich Zwingli. Här lär sig Felix även hebreiska och blir mycket framstående även på det språket. Även han kom till tro och blir en lärjunge till Jesus.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av Zwinglis lärjungar tyckte att han gav stadsrådet för stort inflytande över processen och i oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad och Felix tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om hur den lilla gruppen tänkte. Ett brev skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Conrad hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte de kontakt med honom. Brevet nådde aldrig fram, utan kom tillbaka och därför finns det bevarat. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.

Anabaptismen 500 år

Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Denna händelse brukar räknas som startpunkten för reformationen på 1500-talet och för sju år sedan var det 500-årsjubileum. Samma dag passade vi på att ge ut en bok om anabaptismen - reformationens frikyrkorörelse, skriven av åtta svenska pastorer och teologer. Boken fick titeln Aldrig mer tillbaka gå och idag är det exakt sju år sedan den kom ut. Det är nog det bokprojekt som jag är mest stolt över att ha genomfört och själv skrev jag två av bokens nio kapitel. Jag hoppas att du har läst! 

Nu börjar det dra ihop sig till ett nytt 500-årsjubileum. Den 21 januari 2025 är det 500 år sedan den anabaptistiska rörelsen föddes i Zürich i Schweiz. Det var nämligen den dagen det första vuxendopet ägde rum bland dem som hade börjat ifrågasätta barndopets och folkkyrkan giltighet. Om denna intressanta och epokgörande händelse kan du läsa i den här texten: 

Conrad Grebel och anabaptismens första dop i Zürich 1525

Under 2025 kommer anabaptismens 500-årsjubileum att uppmärksammas på olika sätt. 

Den 24-25 januari 2025, under själva jubileumsveckan, arrangeras en konferens i samarbete med ALT på ALT:s campus i Örebro. Konferensens tema är Anabaptism som profetisk röst idag - 500 år av radikal reformation och huvudtalare är Stuart Murray och Alexandra Ellish från det anabaptistiska nätverket i Storbritannien. 

Bokpresentation: När taket måste brytas upp - Drömmen om en enklare kyrka och nya vägar till Jesus

Förändring är nödvändig! Det är Ida-Maria Brengesjös allvarliga budskap till frikyrkan i Sverige. Jag har precis avslutat läsningen av hennes nyutkomna bok När taket måste brytas upp - Drömmen om en enklare kyrka och nya vägar till Jesus och jag är berörd. Den här boken har en profetisk skärpa och tränger in under huden. Den behöver läsas under bön och lyssnande efter Andens ledning. 

Ida-Maria Brengesjö är pastor, evangelist och församlingsutvecklare inom Equmeniakyrkan och hon skriver utifrån sin erfarenhet i dessa tre roller, men framför allt är hon evangelist. Texten vibrerar av passion för att människor ska komma till tro på Jesus och författarens längtan att hitta nya vägar att nå ut med evangeliet i våt tid.

Ida-Maria skriver utifrån två olika känslor i relation till församlingen: kärlek och sorg. Man missar inte att hon älskar församlingen, därför att den är Guds församling, Kristi kropp och hon har själv fått uppleva hur underbar den kan vara när den fungerar som det är tänkt. Samtidigt präglas boken av en stor sorg över att våra församlingar ofta inte fungerar så bra, utan istället står i vägen för människor och hindrar dem från att komma fram till Jesus. Det är denna situation som är bakgrunden till bokens titel. 

Bokpresentation: "Om du bara visste" av Rickard Lundgren

Under midsommarhelgen har jag läst Rickard Lundgrens nyutkomna bok Om du bara visste. Jag är tacksam för att Rickard har tagit sig tid att skriva denna innehållsrika och viktiga bok och jag vill verkligen rekommendera den. Jag är också glad att jag har läst den. Det kommer jag att ha nytta av både som lärare och som ledare. 

De flesta har säkert hört talas om ADHD, ADD och autism, men många vet inte vad det är och hur det fungerar. I den här lilla boken på 130 sidor reder författaren ut begreppen på ett tydligt och lättbegripligt sätt. 

Bokens titel är hämtad från Joh 4:10 där Jesus säger till den samariska kvinnan: "Om du bara visste vad Gud har att ge..." Det Rickard Lundgren vill säga är: "Om du bara visste vad Gud har att ge genom personer med NPF och IF." 

Så här presenteras boken på baksidan: 

"Dagens samhälle och kyrka utmanas när 10 % av befolkningen diagnostiseras med NPF och 1 % med IF. Varför uppstår dessa diagnoser och varför verkar de öka? Hur upplever personer med diagnoserna sin omvärld? Varför behövs  anpassningar och hur kan de göra att personer med NPF och IF både kan klara av och uppskatta en samling i kyrkan? Vad tänker Gud omkring funktionsnedsättningar? Finns NPF och IF i Bibeln? 

I den här boken besvarar Rickard Lundgren på ett pedagogiskt sätt dessa frågor och visar enkla strategier som fungerar."

Goda nyheter för hela världen - 50 år med Lausannedeklarationen

 

Sommaren 1974 fyllde jag 15 år. På hösten samma år mötte jag Jesus och började följa honom (Hur det gick till har jag skrivit om här). 

I juli 1974 hölls även den internationella kongressen för världsevangelisation i Lausanne i Schweiz. 2 500 deltagare från 150 länder var samlade under temat "Lår hela jorden höra hans röst". Bland inbjudarna till kongressen fanns den amerikanske världsevangelisten Billy Graham och den engelske pastorn och teologen John Stott. Den senare brukar också räknas som arkitekten bakom Lausannedeklarationen, som arbetades fram under kongressen.

Lausannedeklarationen är utan tvekan ett av 1900-talets viktigaste kristna dokument och den har haft enormt stor betydelse för kristna rörelser i hela världen, även i Sverige. I år uppmärksammas och firas att deklarationen fyller 50 år, bland annat genom utgivningen av boken Goda nyheter för hela världen på Libris förlag. Boken är på 200 sidor och har 33 korta kapitel, skrivna av totalt 35 skribenter från olika sammanhang i svensk kristenhet. 

Boken är indelad i tre delar. I den första delen ger Göran Janzon en historisk översikt över Lausannerörelsen och dess betydelse. Här får vi också inblick i de uppföljande kongresserna i Manilla 1989 och Kapstaden 2010 och de dokument som författades då (Manillamanifestet och Kapstadsöverenskommelsen). 

I bokens andra del presenteras Lausannedeklarationens 15 punkter i sin helhet. De 15 punkterna är: 

Blomstra: Alpha, DBS och en missionell gemenskap

I lördags lanserades Blomstra i Sverige. Blomstra är en strategi för nya pionjära initiativ och församlingsplantering, som vuxit fram i Nederländerna på senare år. Grundtanken är att man använder de välkända och etablerade verktygen Alphakurs och Discovery Bible Study (DBS) för att starta en ny missionell gemenskap, som kan bli en ny församling. Det är två personer som varit drivande i att ta Blomstra till Sverige: Marie-Louise Nilsson som är nationell ledare för Alpha Sverige och Johannes Stenberg, som är pionjärpastor i Linköping och samordnare för församlingsgrundande inom EFK. 

Det var Marie-Louise och Johannes som var huvudtalare i Citykyrkan i Stockholm, när Blomstra presenterades för ett 70-tal tillresta deltagare. Vi kom från många olika städer och flera olika samfund. Theo Visser, som utvecklat konceptet i Nederländerna var också med. 

                     

Blomstra handlar om att nå nya människor med evangeliet om Jesus Kristus. I korthet ser konceptet ut så här: 

Steg 1. När vi som kristna lever missionellt och bygger relationer får vi kontakt med andliga sökare och andra som kan vara nyfikna på kristen tro. Dessa kan vi bjuda in till en Alphakurs. 

Steg 2. Det behövs bara fyra överlåtna kristna (bärare) för att starta en Alphakurs, förslagsvis i någons hem. Fyra bärare och fyra till åtta sökare är den ideala gruppen, enligt Theo Visser. Eftersom Alphakursen numera har allt sitt innehåll på video är det mycket enkelt att leda den. Det viktiga är att vara en bra samtalsledare. 

Steg 3. Flera av deltagarna vill förmodligen fortsätta att träffas efter att Alphakursen är slut och då startar man en Upptäckargrupp med upptäckande bibelsamtal (DBS). Detta är en enkel och livsnära metod för bibelsamtal, som leder till praktisk tillämpning och lärjungaskap. 

Steg 4. Om och när deltagarna kommer till tro på Jesus och själva börjar följa honom formas en missionell gemenskap, som börjar fungera som ett embryo till en ny församling. Utifrån denna gemenskap kan man starta en ny Alphakurs och när det finns flera missionella gemenskaper (typ husförsamlingar) kan en ny församling så småningom växa fram. 

Theo Visser, Johannes Stenberg och Marie-Louise Nilsson svarar på deltagarnas

 frågor i ett intressant panelsamtal, (foto: Emma Bergkvist)

Blomstra är alltså en strategi för pionjära initiativ och församlingsplantering, men det presenteras också som en metod som etablerade församlingar kan använda för att bli mer utåtriktade och bättre på att följa upp de kontakter man får genom sitt Alpha-arbete. Kombinationen av Alphakurs och DBS kan visa sig fruktbärande i många sammanhang. Vi hoppas helt enkelt att det ska BLOMSTRA både i det som är nytt och det som funnits länge! 

Under våren och hösten kommer det att bli fler träningsdagar i Blomstra-konceptet och snart kommer även en liten bok att tryckas om metoden. Redan nu kan du ladda ner boken gratis som PDF på Alpha Sveriges hemsida. Håll utkik på EFK:s och Alpha Sveriges webbsidor om du vill vara uppdaterad om vad som händer. Även EFS, SAM och Equmeniakyrkan är med i arbetet med Blomstra. 

Växten och spaljén

Idag vill jag dela med mig av en bild som blivit viktig för mig under det senaste halvåret. I september 2023 hörde jag OM:aren Daniel Norén undervisa om lärjungaträning. I förbifarten nämnde han böckerna The Trellis and the Vine och The Vine Project av Colin Marshall och Tony Payne och sa något om växten och spaljén. Bilden talade till mig och jag kände direkt att det här var något viktigt. Mina pastorskollegor från SAM, som också var där, kände samma sak. Vi upplevde att bilden var ett profetiskt tilltal till oss. 

Spaljéer är viktiga för många växter. Många växter behöver något att klättra på, något som ger stadga. Detta gäller i högsta grad för vinrankan på bilden. Om vinodlaren ska få mycket frukt så behövs det en ändamålsenlig spaljé. Både växten och spaljén är viktiga, men vilken av dem är viktigast?

Svaret på den frågan är ganska självklart. Det är förstås växten! Det är ju den som är själva grejen. I ovan nämnda böcker tillämpas bilden på församlingen och det har vi nu också börjat göra inom SAM. 

Filmen Jesus Revolution och Jesusfolket - ett personligt perspektiv

Igår firade vi att det var 40 år sedan Råslätts församlingsgemenskap bildades som en egen församling. Församlingen bildades alltså 1983, men det hela startade egentligen redan 1979 då ett litet gäng på sex personer flyttade till Råslätt med visionen att starta en kristen vardagsgemenskap, som levde ut evangeliet på Råslätt. Det fanns en direkt koppling mellan den gemenskap som växte fram på Råslätt och den Jesusrörelse som var så stark på 1970-talet. Vi sex unga vuxna i 20-årsåldern som flyttade till Råslätt 1979 hade alla anknytning till kretsen runt metodistpastorn Wiggo Carlsson i Huskvarna och de Jesuskonferenser  och den lärjungaskola han arrangerade i sin kyrka. 

Förra veckan såg jag den omtalade filmen Jesus Revolution, som handlar om Jesusfolket i Kalifornien på 1970-talet. Filmen berörde mig på djupet och jag blev helt golvad av att kastas tillbaka till min egen tonårstid och en rörelse som i stor utsträckning har format mitt liv sen dess och även påverkat den gemenskap jag fortfarande lever i. Det som sticker ut i filmen är den atmosfär och kultur som präglade mycket av Jesusrörelsen. Jag tänker på passionen för Jesus, hängivenheten, enkelheten, glädjen, värmen och gemenskapen. Det är framför allt detta som berör mig när jag ser filmen, och det är inte utan att jag längtar tillbaka till den tiden. Lite nostalgi kan man ju unna sig och jag tror att filmen kan vara en viktig källa till förnyelse för oss som var med då. Vi kanske behöver komma tillbaka till den första kärleken. 

Det var inte bara Jesusrörelsen som påverkade Råslättsgemenskapen. Andra rörelser på 70-talet som formade oss var den karismatiska väckelsen, kommunitetsrörelsen, Lausannerörelsen och missionsorganisationen OM. Vår församling är fortfarande starkt präglad av dessa rörelser och det är kanske inte så konstigt att teologen och pastorn Hans Johansson kallade oss för "den sista resten av 70-talet" när han besökte oss någon gång på 90-talet. 

Men vi ska förstås inte fastna i nostalgin, utan lära av historien och se framåt. Jag hoppas på en ny Jesusväckelse i vårt land där många får möta Jesus och blir förvandlade av honom. Jag hoppas att det växer fram nya församlingar och gemenskaper som präglas av Jesusrevolutionens hängivenhet och enkelhet. I den här texten tänker jag reflektera en del omkring filmen, Jesusfolket och min egen relation till denna rörelse. 

Multiplicering enligt Apostlagärningarna

Denna text är ett utdrag från mitt kapitel om sändande moderförsamlingar i boken Nya vägar för världens skull - Förändringsarbete i frikyrkliga församlingar. Detta är en fortsättning på det tidigare utdraget Vi behöver församlingar som är som jordgubbsplantor. 

Multiplicering - Lärdomar från Apostlagärningarna

Ett nyckelbegrepp i församlingsplantering är multiplicering. På svenska är multiplikation inte mycket mer än ett räknesätt och därför uppfattar många det som alltför tekniskt att använda ordet om tillväxt i den kristna rörelsen. I engelskan är ordet lite mjukare och det är därifrån vi tagit in det i vårt språkbruk. I engelska bibelöversättningar används ofta begreppet multiply om tillväxt. Jag ger tre exempel från English Standard Version (ESV)

“And the word of God continued to increase, and the number of the disciples multiplied greatly in Jerusalem”. (Apg 6:7)

“But the word of God increased and multiplied” (Apg 12:24)

“So the church throughout all Judea and Galilee and Samaria had peace and was being built up. And walking in the fear of the Lord and in the comfort of the Holy Spirit, it multiplied”. (Apg 9:31) 

I dessa exempel ser vi att det är tre saker som multipliceras i Apostlagärningarna: Guds ord, lärjungar och församlingar. I Bibel 2000 översätts ovanstående texter så här:

”Guds ord vann spridning, och antalet lärjungar i Jerusalem steg kraftigt”. (Apg 6:7)

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa”. (Apg 12:24)

”Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd”. (Apg 9:31)

Notera även några rader i Apostlagärningarnas sextonde kapitel där SFB15 översätter ordagrant och visar att det även är antalet församlingar som växer. ”Och församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag” (Apg 16:5).

När vi läser berättelsen i Apostlagärningarna ser vi också hur antalet medarbetare och ledare multipliceras. Paulus har en medveten strategi att hela tiden träna nya ledare och han uppmanar sin medarbetare Timotheos att göra samma sak: ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur” (2 Tim 2:2).

Den här texten är en nyckelvers när det gäller multiplikation. I den finns fyra generationer. Paulus har undervisat Timotheos – Timotheos ska undervisa pålitliga människor – dessa ska i sin tur undervisa andra. När man har kommit upp i fyra generationer kan man börja tala om att multiplikationen verkligen har kommit igång.

Vi behöver församlingar som är som jordgubbsplantor

Det här är ett utdrag ur mitt kapitel om sändande moderförsamlingar i boken "Nya vägar för världens skull - förändringsarbete i frikyrkliga församlingar", som kom ut på Libris i våras. 

I min ungdom kom jag i kontakt med församlingsplantering i Frankrike och lärde känna den franska missionsorganisationen France-Mission. Deras vision var att bygga församlingar som multiplicerar sig. Bakgrunden till visionen var en församling i Paris som på 1960-talet satte upp ett mål om att plantera församlingar som planterar församlingar. Med den visionen planterade man 1967 församlingen Paris-Nation, och denna församling blev verkligen en sändande moderförsamling som fick se multiplikation. När Paris-Nation firade 20-årsjubileum 1987 hade den nio dotterförsamlingar och tre dotter-dotterförsamlingar[1]. 

Några av dotterförsamlingarna kopplades till France-Mission vilket ledde till att hela missionsorganisationen 1984 antog visionen att bygga församlingar som multiplicerar sig. France-Mission har grundat ett 90-tal församlingar i Frankrike under sin 60-åriga historia.[2] Det har inte gått fort, men man har visat att församlingsplantering och tillväxt är möjligt också i ett sekulariserat land i Västeuropa.

 

Två modeller för församlingsplantering

Nya församlingar kan planteras på många olika sätt. Om man generaliserar kan man säga att det finns två olika huvudkategorier.

Den första modellen är det apostoliska teamet. Den innebär att en pionjär (ofta en person med evangelistens eller apostelns gåva) flyttar med ett team till en ny plats och grundar en ny församling utan en moderförsamling i den omedelbara närheten. Inom France-Mission använder man bilden av en fallskärmstrupp för den här modellen. Man sänder ett team in på fiendeland för att upprätta en ny bas på fientligt område.

Den andra modellen är moder-dotter. Den innebär att en församling knoppar av sig och sänder ut några medlemmar till en plats i närheten för att plantera en ny församling. Här kommer drivet och visionen inte i första hand från en pionjär, utan från moderförsamlingen som har det i sitt DNA att reproducera sig och få barn. Inom France-Mission talar man om församlingar som är som jordgubbsplantor, som sprider sig genom att skicka ut sticklingar som blir nya plantor i närheten av moderplantan. Bilden av församlingar som är som jordgubbsplantor ligger till grund för France-Missions vision av församlingar som multiplicerar sig.