Ett ord för 2010

Det är nyårsafton och vi står inför ett nytt år, ja ett nytt årtionde. Nyårsafton betyder för mig att utvärdera det som varit och tänka framåt mot nya mål. Jag har bett om ett ord för 2010 och har fastnat för Mika 6:8. Det blir mitt motto för det kommande året. Så här står det:

"Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud."

Det är en enkel och tydlig sammanfattning av hur vi ska leva som Jesu lärjungar. Det är också det ord som Jesus anspelar på i Matt 23:23 när han säger: "Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra."

1. Att göra det rätta handlar om att i varje situation sträva efter att göra gott och rätt mot alla människor och mot Gud. Det handlar också om att agera för rättvisa för dem som är förtryckta, fattiga och orättvist behandlade. När det gäller det senare är Bengt Sjöberg en god förebild. Jag är glad över att han blivit uppmärksammad i Dagen. Jag hoppas att många följer hans exempel under 2010 och engagerar sig för flyktingarnas situation i vårt land.

2. Att leva i kärlek handlar om att vara barmhärtig och generös mot människor, speciellt mot dem som misslyckas och trasslar till sina liv. Folkbibeln översätter den här punkten med "att du älskar barmhärtighet" och det är också med ordet barmhärtighet som Jesus sammanfattar den här punkten. Det är lätt att den som är noggrann med att göra det rätta blir obarmhärtig mot dem som misslyckas. Det är det Jesus kritiserar fariseerna för. Därför är det en så underbar balans här mellan att å ena sidan göra det rätta och å andra sidan vara barmhärtig. Precis som Jesus!

3. Att troget hålla sig till Gud handlar om att vandra med Gud och leva med honom i bönen och ordet. Folkbibeln översätter "vandrar i ödmjukhet med din Gud" och det är också en bra beskrivning. Det går inte att frikoppla lärjungaskapet från gemenskapen med Gud. Det hänger ihop!

En underbar låt som bygger på Mika 6:8 är You Have Shown Us. Den finns på skivan CompassionArt. Här följer den tänkvärda texten.

You have shown us Oh God what is good

You Have shown us Oh Lord what you require

You have heard all our songs

Of how we long to worship you

Yet you've told us the offering you desire

To do justly, to love mercy

To walk humbly with our God

You said to do justly, to love mercy

To walk humbly with you God

You have shown us the riches of your love

You have shown us your heart for those in need

Lord you're opening our ears to the cries of the poor

You have called us to be your hands and feet

To do justly, to love mercy
To walk humbly with our God
You said to do justly, to love mercy
To walk humbly with you God

To the oppressed and the broken

To the widow and the orphan

Let the river of Your justice flow through us

Let Your river flow, let Your river flow

Let the river of Your justice flow through us

To do justly, to love mercy

To walk humbly with our God

You said to do justly, to love mercy

To walk humbly with you God

Med dessa ord vill jag önska bloggens läsare ett gott nytt år och jag hoppas att även ni vill göra 2010 till ett år då ni gör det rätta, lever i kärlek och barmhärtighet och troget vandrar i ödmjukhet tillsammans med Gud. Det vill i alla fall jag göra!

BibelMemo - en hjälp att memorera Guds ord

När jag var tonåring på 70-talet lärde jag mig bibelverser utantill. Det har jag haft nytta av hela livet. Att memorera Guds ord har varit en viktig praktik under mitt liv. Det är ovärderligt att ha Guds ord i sitt hjärta och i sina tankar. På 70-talet kunde man köpa memoreringskort som hjälpmedel. Jag använde flera sådana satser med kort från Navigatörerna och Förlaget Ordet. Det var längesedan jag såg några sådana memoreringskort i handeln, men nu finns det att köpa igen. Jag och några av mina lärarkollegor på Mariannelunds folkhögskola har under hösten tagit fram BibelMemo - en hjälp att memorera Bibeln.

BibelMemo innehåller ett 24-sidigt introduktionshäfte till Bibeln och bibelmemorering, ett skinnfodral, 132 memoreringskort i 11 olika kategorier och en förvaringslåda. Översättningen som används är Bibel2000. BibelMemo är sammanställt av Lars-Uno Edén, Jonas Melin, Otto Rimås och Lena Rimås. Vi är alla lärare på Mariannelunds folkhögskola.

BibelMemo kostar 110 kr + porto om man beställer det direkt från förlaget LOR Production. Produkten kommer dock inte att finnas på förlagets hemsida förrän i början av 2010, så man kan beställa genom att maila till mig, jonas@mariannelund.nu. Den finns också på Nya Musik i Jönköping.

Samfundsledare utmanas

Idag kan man konstatera att det finns många stora utmaningar för dem som leder frikyrkosamfunden i Sverige. Dagen berättar om tre konkreta frågor som är aktuella just nu. Här följer några korta kommentarer från min sida.

Jag är glad att Pingsts föreståndare Pelle Hörnmark tar klart och tydligt avstånd från Sverigedemokraternas politik. Anledningen är att insändare i Jönköpings-Posten uppmanat pingstvänner att rösta på SD. "- Alla våra församlingar har ett jättestort internationellt engagemang. I de allra flesta församlingar finns det många människor med annan härkomst än Sverige. Det gör att det som Sverigedemokraterna står för är helt okompatibelt med vad Pingst gör", säger Pelle Hörnmark till SR Jönköping. Bra Pelle! Kristna ledare behöver stå upp mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. Jag önskar också att fler församlingar i Sverige blir mångkulturella gemenskaper som går före och visar vägen till en positiv och ömsesidig integration.

I Baptistsamfundet har det bildats ett nätverk som är starkt kritiskt till samfundets ledning. Nätverket för klassisk baptism och kristen tro menar att samfundsledningen gradvis har lämnat evangeliet och tron på Bibeln och vill att baptismen vänder tillbaka till sina rötter. Samfundets föreståndare förklarar i Dagen att hon inte känner igen sig i beskrivningen. Jag har själv en del av mina rötter i Svenska Baptistsamfundet och har många vänner där. Det blir spännande att se hur den här diskussionen utvecklas. Jag hoppas att det blir en andlig förnyelse på Bibelns grund för alla inblandade. Jag tror att det nya nätverket kan vara ett positivt bidrag. Om det blir så får framtiden utvisa.

Även Missionskyrkan skakas av interna diskussioner. Här gäller det äktenskapsfrågan och kyrkostyrelsens snabba beslut att öppna för vigsel av samkönade par. Efter protester från många håll backar nu samfundsledningen och frågan ska istället behandlas på kyrkokonferensen 2010. Det tror jag är bra. Det är också positivt att samfundsledningen lyssnar på rörelsen. Sen hoppas jag förstås att detta också leder fram till att Missionskyrkan håller fast vid att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna och ingenting annat.

Det är så jag funderar över samfundsledningarnas utmaningar. Hur tänker du?

Låt Adiba stanna!

Så har det hänt igen! Migrationsverket har fattat ett absurt och grymt beslut att utvisa en familj till en livshotande situation och Migrationsöverdomstolen tar inte ens upp fallet. Dagen berättar idag om Adiba (fingerat namn) som mött Jesus och låtit döpa sig och nu blivit utsatt för mordförsök och hotas av sin släkt för att hon lämnat Islam. Det är en skakande berättelse om vad det kan kosta att bekänna Jesus som Herre. All heder åt Adiba som står upp för sin tro på Jesus. All heder åt församlingen New Life som kämpar för sina medlemmar. Men Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen bör skämmas för sitt skandalösa sätt att hantera detta ärende. Låt Adiba och hennes barn stanna i Sverige!

Låt oss be till Gud att han leder myndigheternas hjärtan så att vi får en generösare asylpolitik.

Läs artiklarna om Adiba här och här.

Framtidens kyrka finns i Apg 2

Idag kommer ett nytt nummer EFK:s samfundstidning DIREKT. Det handlar om framtidens kyrka och jag har skrivit en artikel i tidningen. Den publiceras här med vederbörligt tillstånd.

Jag har levt med frågorna om framtidens kyrka sedan början av 80-talet. Det har inte varit bara en teoretisk fråga utan i högsta grad även en praktisk. Jag var med och grundade en församling i höghusområdet Råslätt utanför Jönköping. I den gemenskapen lever jag fortfarande. Vår vision av församlingen är präglad av Apg 2. Det är där vi finner framtidens kyrka.

Det är lätt att fastna i frågor om struktur och verksamhet. Hur ska församlingen organiseras, hur ska ledarskapet se ut, hur definieras medlemskap, hur fattar vi beslut, hur ska vi fira gudstjänst? Detta är förstås viktiga frågor, men avgör inte om det är en lyckad församling. Det är inte strukturerna utan livet som är viktigast. Därför tror jag att nyckeln till framtidens kyrka finns i beskrivningen av den första församlingen i Apg 2. Där möter vi en församling som uppfylls av den helige Ande och upplever övernaturlig kraft, en församling som predikar evangeliet om Jesus Kristus så att många kommer till tro, en församling som lever i en radikal och annorlunda gemenskap. Det är en gemenskap som inte bara handlar om gudstjänst och tillbedjan, utan också om vardagslivet, måltider och ägodelar. Det handlar helt enkelt om kärlek till Gud, till varandra och till alla andra, inte bara i ord utan i handling. Det är det som är viktigast och jag tror att detta måste visa sig på fem tydliga sätt i en framtidens kyrka.

För det första genom att den är en gemenskap där Jesus är i centrum och där nya människor möter honom och börjar tro på honom. För det andra genom att den upplever Andens kraft och gåvor på ett konkret sätt. För det tredje genom att den är en gemenskap där man utmanas att bli en lärjunge och forma sitt liv efter Jesu undervisning. För det fjärde genom att medlemmarna lever i kärlek och delar livet med varandra både praktiskt och andligt. För det femte genom att den har fokus på missionsuppdraget och sträcker sig ut i samhället med Guds kärlek i både ord och handling.

En sådan församling har framtiden för sig och det är en sådan församling jag vill leva i.

Dagen har idag flera artiklar som anknyter till frågan om framtidens kyrka. Läs gärna

Den lokala ekumeniken krackelerar

Upprop i Missionskyrkan mot beslut om vigslar

Hur blir kyrkan en naturlig del av barnens vardag?

Kyrkan i Örebro bjuder in föräldrar och barn

Post-Christendom

Ett av de ämnen Stuart Murray talade om i helgen var Post-Christendom. Det är ett begrepp jag skulle vilja introducera i Sverige. Problemet är att det inte finns något bra svenskt ord att använda, men i helgen gjorde vi ett försök att uttrycka det på svenska. Det talas mycket om att vi lever i en postmodern tid, och vi samtalar om vad detta får för konsekvenser för kyrkan. Det är på tiden att vi också diskuterar vad det innebär att vi lever i en efterkristen kultur (Post-Christendom) och vad det betyder för församlingen. Här följer en introduktion till ämnet skriven av Stuart Murray.

Post-Christendom (Den efterkristna kulturen) är den kultur som växer fram när den kristna tron förlorar sin ställning i ett samhälle som har formats av den kristna berättelsen och när de institutioner som har byggts upp för att uttrycka kristna övertygelser förlorar sitt inflytande.

Den efterkristna kulturen (Post-Christendom) innebär bla. följande förändringar för den kristna församlingen:

• Från centrum till periferi: Under kristendomens era var den kristna berättelsen och kyrkan i samhällets centrum, men i den efterkristna kulturen är de i marginalen.

• Från majoritet till minoritet: Under kristendomens era utgjorde de kristna majoriteten, men i den efterkristna kulturen är vi i minoritet.

• Från bosättare till vandrare: Under kristendomens era kände sig de kristna hemma i en kultur som var formad av deras berättelse, men i den efterkristna kulturen är vi i exil; främlingar och pilgrimer i en kultur där vi inte längre känner oss hemma.

• Från privilegium till mångfald: Under kristendomens era hade de kristna många privilegier, men i den efterkristna kulturen är vi en gemenskap bland många i ett pluralistiskt samhälle.

• Från kontroll till vittnesbörd: Under kristendomens era kunde kyrkan utöva kontroll över samhället, men i den efterkristna kulturen får vi inflytande endast genom att vittna om vår berättelse och dess konsekvenser.

• Från förvaltning till mission: Under kristendomens era låg betoningen på att upprätthålla ett kristet ”status quo”, men i den efterkristna kulturen ligger betoningen på mission i en främmande omgivning.

• Från institution till rörelse: Under kristendomens era fungerade kyrkorna huvudsakligen som institutioner, men i den efterkristna kulturen måste vi återigen bli en kristen rörelse.

Vill du läsa mer om detta rekommenderar jag böckerna Post-Christendom: Church and Mission in a Strange New World och Church After Christendom av Stuart Murray.

Rapport från en konferens

Det har varit en fantastisk dag på Kår 393. Jag sitter vid datorn och smälter intrycken efter kvällens möte med vittnesbörd och förbön. Vi har hört berättelser om tio olika församlingsplanteringar i Sverige och bett för ännu fler. Det var en mäktig avslutning på en innehållsrik dag. Låt mig ta det från början.

På förmiddagen undervisade Stuart Murray om församlingsplantering i praktiken. Han gick igenom tolv olika modeller för att starta nya församlingar, tog upp svagheter och styrkor med olika modeller, gav konkreta exempel och praktiska tips. Många vittnade om att de kände igen sig, fick aha-upplevelser och hjälp att gå vidare. Föreläsningarna avslutades med en rejäl frågestund. Det var ca 70 åhörare och de flesta av dem är involverade i pionjärarbete runtom i Sverige.

På eftermiddagen var det först smågruppssamtal om morgonens undervisning och sen fortsatte vi med ett öppet forum då vi ställde frågor till Stuart och samtalade vidare om många viktiga saker. Jag uppskattade verkligen hur eftermiddagen fungerade. När det finns mycket tid för samtal och gemensam reflektion blir lärandet effektivare och kunskapen kan landa och bearbetas på ett djupare sätt. Stuart är enastående bra på att lyssna in, kommentera och vägleda.

På kvällen var fokus på lovsång, delgivning och förbön. Det var en härlig atmosfär med mycket glädje, kärlek, tro och förväntan i luften. Vi fick höra berättelser från tio olika församlingsplanteringar i Sverige. Några är helt nya, andra startade under de senaste åren, någon startar nästa sommar. De är i Eskilstuna, Uppsala, Höganäs, Sollentuna, Sickla, Kista, Upplands Väsby, Södermalm, Linköping och Malmö. De är i Missionskyrkan, EFS, Frälsningarmén, EFK, SAM, Baptistsamfundet, Pingst och i fristående nätverk av kommuniteter och husförsamlingar. Det känns som om vi ser en församlingsplanterande rörelse ta form över hela landet och i många sammanhang. De jobbar på helt nya sätt, ofta långt utanför traditionella ramar för att nå vår tids männsikor med evangeliet. Pionjärer är verkligen den mest kreativa grupp av människor man kan stöta på. Det är väl därför de ofta är så jobbiga och obekväma.

Trots att de kommer från så olika samfund är det ändå påfallande hur stora likheter det finns mellan pionjärer i olika sammanhang. Uppdraget att nå nya människor med budskapet om Jesus Kristus förenar oss. I förbönen som följde var det en stark känsla av Guds närvaro och profetisk ande. Jag tror att det är oerhört viktigt att pionjärer i olika sammanhang finner varandra, nätverkar och stöttar varandra. Det var det som hände idag. Det tackar jag Herren för.

Imorgon avslutas konferensen med att Stuart Murray ger ett avslutningsord till oss svenska pionjärer under rubriken "Hur går vi vidare?". Jag ser fram emot att lyssna till honom igen. Sen predikar han på gudstjänsten med församlingen som samlas på Kår 393.

Nu händer det!

Det är fredag morgon och jag sitter på x2000 på väg till Stockholm. Hela sommaren och hösten har jag sett fram emot den här helgen. Jag har jobbat och bett för att den ska bli bra. Det är nu det händer. Jag känner stor förväntan och en viss bävan. Över 30 personer är kommer till träffen för det anabaptistiska nätverket och 75 personer är anmälda som deltagare på pionjärkonferensen på Kår 393. Huvudtalare vid båda evenemangen är engelsmannen Stuart Murray. Han presenteras med en artikel i Dagen idag. Jag tror och hoppas att den här helgen ska betyda mycket för Guds rikes tillväxt i Sverige.

Temat för konferensen är "Nya församlingar för en ny tid". Sverige är ett missionsfält. Många människor i vårt land har inte någon kristen gemenskap i sin närhet. Därför behövs det nya församlingar på många olika platser och i många olika sammanhang i Sverige. Församlingar som når nya människor med budskapet om Jesus Kristus och Guds rike. Hur ska dessa församlingar byggas och hur ska de se ut? Det är frågor som vi ska bearbeta på denna konferens om församlingsplantering i Sverige.

Upprop för barnets bästa i asylprocessen

Många ensamkommande barn far illa i den svenska flyktingpolitiken. Nu är det dags att protestera och kräva att barnets bästa ska stå i centrum i asylpolitiken. På den här länken kan du läsa och skriva under ett Upprop för barnets bästa i asylprocessen. Gör det!

Protestera mot det absurda utvisningsbeslutet

I förra inlägget berättade jag om Alexandar som får stanna i Sverige samtidigt som hans föräldrar och lillebror blir utvisade. Många är upprörda över detta och undrar hur man kan protestera. Här får ni ett par förslag på vad ni kan göra.

Skicka ett mail till Migrationsminister Tobias Billström. Det kan man göra här.

Maila till riksdagsmän i din valkrets. Du hittar deras adresser på riksdagens hemsida. Jönköpings läns riksdagsmän finns här. Alla ledamöter finns här.

Vi skrev detta mail till Tobias Billström idag. Du kan gärna kopiera det om du inte vill formulera ett eget.


Hej!
Vi vill protestera mot migrationsöverdomstolens beslut angående den serbiska familjen i Aneby. Beslutet att låta den apatiske 18-åringen Alexandar få stanna i Sverige, men utvisa resten av familjen är verkligen häpnadsväckande inhumant. Det är absurt att splittra en familj bara för att barnet har fyllt 18. Hur ska han kunna få trygghet och bli frisk om han inte har sin familj i närheten? Dessutom har de varit flera år i Sverige och beslutet borde tagits tidigare och då hade förmodligen hela familjen fått stanna. Vi vädjar till dig att göra vad du kan för att ändra beslutet och låta hela familjen stanna.

Vänliga hälsningar
Jonas och Kerstin Melin

Dagen berättar om fallet här.

Den absurda flyktingpolitiken

Migrationsöverdomstolen har fattat ett absurt beslut. Den låter en 18-årig apatisk pojke stanna i Sverige, men utvisar resten av familjen, båda föräldrarna och en lillebror. En av domarna ville utvisa hela familjen. En annan ville låta hela familjen stanna. Då får ordföranden i domstolen avgöra och han bestämde att familjen ska splittras. Det är ett fruktansvärt beslut som drabbar en familj på ett grymt sätt. Det här är ett utslag av svensk individualism när den är som sämst. Man kan inte behandla människor som endast individer. "No man is an island." Alla hör hemma i ett socialt sammanhang och Alexandar behöver sin familj för att bli frisk. Så låt oss protestera mot domstolens beslut och kräva att hela familjen får stanna i Sverige.

Läs mer om fallet med den utvisade familjen här, här och här.

Sammankomst för kristna gemenskaper

Nu är det snart dags för Sammankomst 2010 för kristna kommuniteter och vardagsgemenskaper. Den äger rum i Hammarkullen, Göteborg, den 5-7 februari 2010. I år är det Kommuniteten Oikos som är inbjudare. Helgen arrangeras tillsammans med nätverket Korsvei och Örebro Missionsskola. Programmet ser mycket spännande ut och finns här.

Om du är intresserad av att veta mer om hur livet kan gestalta sig i en kristen gemenskap där man delar livet i vardagen, både andligt och praktiskt, rekommenderar jag att du kommer till sammankomsten. Vi är kallade att leva i gemenskap!

Om förra årets sammankomst har jag skrivit tidigare i några inlägg. Dem kan du läsa här:

Många hoppfulla tecken i Sverige

Fyra bibliska motiv i vår gemenskap, del 1

Fyra bibliska motiv i vår gemenskap, del 2.

Att be 24-7

Den här veckan har vi 24-7 bönevecka på Mariannelunds folkhögskola. Det brukar vi ha en gång varje termin. Det är kursdeltagarna som arrangerar det hela och det är en av terminens bästa veckor. 24-7 betyder att man har ett bönerum där man ber 24 timmar om dygnet i 7 dagar. Bönerummet är kreativt med många olika uttrycksformer och bönestationer. Den som vill be skriver upp sig på en lista med alla bönetider och på så sätt fylls dygnets alla timmar snart upp. Det är alltid en eller flera som håller bönen levande i rummet. Gudsnärvaron är mäktig och många möter Gud. Man får tid att be och lyssna. Många upplever tilltal, uppmuntran, frid och bönesvar på olika sätt. Det betyder mycket även för mig. Det är märkligt hur lätt det är att be bär jag kommer in i bönerummet. Jag fylls av frid och glädje och timmen går fort inför Guds ansikte.

Bönerörelsen 24-7 har funnits i tio år. Berättelsen om hur den startade kan man läsa i boken Red Moon Rising (boken finns på svenska med samma titel). Det finns också en hemsida för 24-7 Sverige där man kan läsa mer (tyvärr nedlagd).

Rötterna till 24-7 är betydligt äldre. Inspirationen kommer från den kristna gemenskapen i Herrnhut (i östra Tyskland), som bad dygnet runt sju dagar i veckan i över hundra år (det började 1727). En av ledarna för församlingen var Ludwig von Zinzendorf och den gav upphov till den herrnhutiska väckelserörelsen och en omfattande mission i hela världen. Även Sverige påverkades av herrnhutismen. Det är ett starkt vittnesbörd om vad som kan hända när Guds folk ber.

Men den viktigaste inspirationen till uthållig bön finns förstås i Bibeln. Jesus själv drog sig undan för att be (Luk 5:16, 6:12, 9:28). Det behöver vi också göra ibland. Därför gillar jag 24-7.

Sveriges kristna står upp för flyktingarna

Dagen berättar idag att SKR (Sveriges kristna råd) höjer sin röst för att kritisera den svenska flyktingpolitiken. Det är en mycket intressant artikel om ett välkommet initiativ. Det är verkligen glädjande att kyrkor och samfund i vårt land står upp för de flyktingar som kommer hit. I dag lanseras rapporten "Skilda världar" som helt bygger på den erfarenhet som kyrkor runtom i Sverige har samlat på sig, och man pekar ut sex punkter där asylpolitiken brister. Rapporten är på drygt 40 sidor och kan laddas ner här. Jag är själv en av dem som på nära håll sett hur hård och omänsklig den svenska flyktingpolitiken kan vara. Det är viktigt att vi kristna står upp för de svaga och utsatta.

"Ett samhällssystem ska utvärderas underifrån, med de utsattas perspektiv. I kyrkor runt om i Sverige får vi ofta möta verkligheten som den gestaltar sig för dem som far illa i vårt samhälle", står det i inledningen till rapporten Skilda världar. Det är det pespektivet som lyfts fram i rapporten.

Detta stämmer också med Bibelns vittnesbörd. Bibeln uppmanar oss på många ställen att stå upp för de svaga och utsatta. Jag vill lyfta fram ett par texter.

"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud." (3 Mos 19:33-34)

"En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop." (2 Mos 22:21-23)

SKR kritiserar särskilt den svenska flyktingpolitiken för att inte ta hänsyn till religion.

"Det finns en religiös analfabetism på många håll i det svenska samhället och i mångt och mycket avspeglar detta sig också hos svenska migrationsmyndigheter. Det finns ofta en oförmåga att förstå att tro och religion är något annat än en privatsak. Inte minst har detta blivit tydligt vad gäller de många personer från religiösa minoriteter i Irak som söker asyl i Sverige, men också vad gäller konvertiter", skriver man i rapporten.

För att förbättra situationen rekommenderar man bland annat att Migrationsverket arbetar fram riktlinjer kring religion och tro som asylskäl, samt att man börjar föra statistik över hur många som söker asyl på grund av religiösa skäl.

Fakta: Här brister svensk asylpolitik enligt rapporten Skilda världar

1. Bedömningen av situationen i olika länder håller inte tillräckligt hög kvalitet, och svenska myndigheter bör lita mer på information från oberoende källor.
2. Flyr man från urskillningslöst våld ges man sällan skydd, utan man måste kunna visa upp en personlig hotbild för att få asyl.
3. Det finns en bristande förståelse för tro som asylskäl.
4. Det finns en bristande kompetens på hur man värderar människors berättelser, och svenska myndigheter måste utveckla en större kulturell förståelse.
5. Det finns en obalans i tvåpartssystemet, där en asylsökandes resurser inte går att jämföras med de svenska myndigheterna.
6. Det finns bristande humanitära hänsyn, framförallt när det gäller barn, och därför bör exempelvis barnkonventionen införas som nationell lag.

Jag hoppas att både regeringen, riksdagen och migrationsverket lyssnar till SKR:s rapport.

Helgens demonstrationer skriver Dagen om här. Beng Sjöberg bloggar i ämnet här och här.

Uppdatering 24/11: Dagen rapporterar om måndagens hearing här.

Missa inte Stuart Murray

Nu är det bara ett par veckor kvar tills Stuart Murray kommer till Sverige. Ni kanske tycker jag är lite tjatig. Jag tar risken. Jag vill i alla fall uppmana alla som har möjlighet att ta vara på tillfället och lyssna till honom.

Stuart Murray har mycket att ge när det gäller församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka i ett efterkristet Europa. Jag har läst många av hans böcker med stor behållning, och jag anser att han är en av de viktigaste tänkarna i Europa när det gäller församlingsfrågor. Jag hoppas att han under sina dagar i Sverige får sätta avtryck som hjälper oss att bygga levande församlingar i vårt land. Hans program ser ut som följer:

Torsdagen den 3 dec möter Stuart studenterna på SALT i Malmö.

Fredagen den 4 dec talar han på en träff med det anabaptistiska nätverket i Skandinavien. Den äger rum på Betel Folkhögskola i Bromma. Alla är välkomna att vara med. Program och information om anmälan har jag skrivit om här.

På kvällen den 4 dec börjar pionjärkonferensen på Kår 393 på Södermalm. Den pågår under helgen 4-6 dec och Stuart är konferensen huvudtalare. Temat är Nya församlingar för en ny tid - hopp från marginalerna och konferensen handlar om församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka. Det finns fortfarande tid att anmäla sig. Program och information finns här.

Måndagen den 7 dec talar Stuart på Örebro Missionsskola. Sen flyger han hem till England.

Jag hoppas att du får möjlighet att möta Stuart under hans besök i Sverige.

Artiklar som anknyter till ämnet att vara kyrka finns i dagens Dagen här, här och här.

Uppdatering: Ny artikel om kyrkan den 19/11.

Dagens boktips: Människor som tror

Idag fick jag den i min hand. Alexander Hagerius intervjubok om människor i några olika församlingar i Sverige. En av de församlingar han berättar om är Råslätts församlingsgemenskap och bland dem som intervjuas finns jag och några till från Råslätt. Det är en gedigen och välskriven bok på drygt 300 sidor. Spännande läsning som också ger hoppfulla bilder av framtidens kyrka. Så här presenteras boken Människor som tror på förlagets hemsida:

"På en resa genom Sverige möter journalisten Alexander Hagerius människor som lever sin tro. Han samlar deras berättelser och upptäcker att trots sina olikheter har de något gemensamt: en längtan att se verkligheten som den är, och samtidigt ta emot den som Guds.

Det blir till en ärlig och befriande samling berättelser om människor vars liv förvandlas och får ny riktning i mötet med Jesus. I texterna är "kyrka" ett sätt att leva, en gemenskap, en rörelse, en rytm. Man vill leva evangelium och vara Jesus händer, fötter, hjärta och röst i världen. Livet kan inte längre delas in i offentligt och privat, profant och heligt, naturligt och övernaturligt. Kropp, själ och ande smälter samman. I berättelserna är himlen är aldrig långt borta och Guds rike är en närvarande verklighet som förändrar allt.

Alexander Hagerius Människor som tror är en kombination av berättelse och reflektion, reportage och teologi, en bok som ger perspektiv på församlingens möjligheter, som gör kött och blod av de stora kristna orden och som visar på kraften hos en närvarande Gud.

"Jag ser den här samlingen av röster och texter som ett avtryck i tiden. Jag ser också framtidens kyrka i berättelserna." - Alexander Hagerius

Alexander Hagerius är journalist från Göteborg och arbetar som informatör inom Svenska kyrkan. Människor som tror är hans första bok."

Nu ska jag läsa den. Är den bra så blir det årets julklapp!

Tillbaka till Jesus!

Idag ska jag predika i folkhögskolans aula i Mariannelund. Det är återträff för gamla kursdeltagare och aulan kommer att vara fullsatt. Mitt tema är "Tillbaka till Jesus". Det är ett något jag tänkt mycket på sen jag var i England. På Crucible sa Stuart Murray något i stil med "I traditionell kristendom blir Jesus tillbedd, men inte efterföljd". Det tog tag i mig. Stämmer det även i mitt liv? Vi tillber Jesus, sjunger lovsång och hyllar honom. Men följer vi honom?

I England köpte jag också boken REJESUS av Alan Hirsch och Mike Frost. Den är mycket bra! Titeln går ju nästan inte att översätta, men TILLBAKA TILL JESUS får väl duga. Och det är alltså temat för dagens predikan.

Jag tänker utgå från fyra händelser i Markusevangeliets mitt. De återberättas av Markus i 8:27-9:8 och beskriver evangeliets vändpunkt. Det börjar med att lärjungarna bekänner att Jesus är Messias. Det är efter detta som Jesus börjar tala om sitt kommande lidande och om vad det kostar att följa honom. "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig" (8:34). Sen tar han med lärjungarna upp på berget och de för höra orden från himlen: "Detta är min älskade son. Lyssna till honom" (9:7) Efter dessa händelser blir Jesus mer inriktad på att undervisa lärjungarna och förbereda dem för vad som kommer att hända i Jerusalem.

Jag tror att vi måste tillbaka till Jesus.

Vår tro behöver bli mer fokuserad på Jesus. Inte bara vem han är och vad han gjorde för oss, utan också vad han undervisade.

Våra liv behöver bli mer Jesuscentrerade och inte bara handla om att tro på och lovsjunga Jesus, utan också att följa honom i vardagslivet.

Vårt budskap behöver bli mer fokuserat på berättelsen om Jesus. Människor är ofta nyfikna på Jesus, även om de inte är intresserade av kyrkan och kristendomen.

Vårt sätt att vara kyrka behöver bli mer präglat av Jesus. Kyrkan bör vara en dynamisk Jesusgemenskap, som gör Jesus synlig genom att vara hans händer och fötter, och göra hans gärningar, i en mörk värld.

REJESUS! Tillbaka till Jesus! Det är det jag tänker predika om idag. Jag ber att Gud ska tala till dem som lyssnar.

Kräv rättvisemärkta mobiler

"Din mobiltelefon kanske har bidragit till konflikter och möjliggjort barnarbete. Än så länge finns det inga etiskt tillverkade mobiler, men trycket på tillverkarna ökar. Bland annat under Kyrkornas globala vecka som drar igång på söndag."

Detta skriver Dagen idag i en upplysande artikel om situationen i Demokratiska Republiken Kongo. Det är hög tid att kräva rättvisemärkta mobiler!

Tänk på att den som känner Gud värnar den fattiges och den svages rätt. Så här skriver profeten Jeremia till Jojakim om hans far, kung Josia:

"Tänk på din far: han åt och drack och gjorde det som var rätt och riktigt - då gick allt honom väl. Han värnade den svages och fattiges rätt - då gick allt väl. Är inte det att känna mig? säger Herren." (Jer 22:15-16)

Det är bra att kyrkorna i Sverige står upp för detta under den globala veckan.

Uppdatering: På bloggen Hela Pingsten kan du läsa mer om detta.

Dalit Freedom Network och holistisk mission

Idag har jag mött Joseph D'Souza. Det har skakat om mig på djupet. Jag lyssnade till honom i Korskyrkan i Jönköping när han berättade om daliternas situation i hans hemland Indien och kampen för deras befrielse från slaveri och diskriminering. Om du har sett filmen Slumdog millionaire så vet du något om daliternas situation. Om du inte har sett den tycker jag att du ska göra det.

Daliterna är Indiens kastlösa, de oberörbara, som står längst ner i samhället och lever i förtryck och slaveri. Det finns ca 250 millioner daliter i Indien. Det är 25 % av landets befolkning. På hemsidan Dalit Freedom Network presenteras daliterna så här:

"Who are the Dalits?
The Dalits, also called the “untouchables,” “outcastes,” and most recently “slumdogs,” comprise nearly one quarter of India’s society, with population estimates of 250 million people. The term “Dalit” means “those who have been broken and ground down deliberately by those above them in the social hierarchy.” Dalits live at risk of discrimination, dehumanization, violence, and enslavement through human trafficking every day. By all global research and reports, the Dalits constitute the largest number of people categorized as victims of modern-day slavery."

Joseph D'Souza är ledare för OM i Indien och leder också arbetet med Dalit Freedom Network. Han är en kristen ledare som kämpar för att ge hela evangeliet till hela människan. Han menar att kyrkan i västvärlden ofta förvanskar evangeliet till att bara handla om andliga och psykologiska frågor (förlåtelse, evigt liv, glädje och frid), när evangeliet om Guds rike också handlar om befrielse, rättvisa och fred. Han har skrivit en bok om holistisk mission. Den heter On the Side of the Angels: Justice, Human Rights and Kingdom Mission.

Dagen berättar om kampen för Daliternas rättigheter i en mycket informativ och intressant artikel i fredagens tidning. Svenske OM-ledaren Martin Ström bloggar här om Josephs möte med svenska politiker i riksdagen och på UD. Vill man stödja arbetet för daliterna kan man göra det genom OM-Sverige.

Joseph D'Souza har också en blogg som man kan läsa här.

Pingstvänner för fred och rättvisa

Jag fortsätter att skriva lite grann om fred. När jag var i England förra veckan hörde jag talas om en ganska nystartad organisation: Pentecostals and Charismatics for Peace and Justice (PCPJ). Det väckte mitt intresse.

En av initiativtagarna till PCPJ är en ung amerikansk pingstpastor vid namn Paul Alexander. Han berättar lite om sin livshistoria här.

Han har skrivit en bok om hur det amerikanska pingstsamfundet Assemblies of God gick från att vara en pacifistisk fredskyrka till att stödja militarism och USA:s krig. Boken heter Peace to War: Shifting Allegiances in the Assemblies of God.

En föreläsning han höll i Belgien 2001 finns här: Spirit Empowered Peacemaking: Toward A Pentecostal Peace Fellowship. Föreläsningen presenterades vid EPCRAs konferens och är mycket läsvärd. Den är en uppgörelse med den militarism som ofta förekommer i pingstkarismatiska sammanhang och pekar på den starka avståndstagandet från krig, nationalism, våld och vapenbruk som fanns i pingstväckelsens tidiga historia. Den försöker också formulera en pentekostal teologi för fred och föreslår bildandet av en pingstkarismatisk fredsorganisation. Detta blev senare förverkligat genom bildandet av PCJP.

Det är också värt att notera att det är genom kontakter med anabaptister och mennoniter (som tex. John Howard Yoder) som Paul Alexander upptäckte pingstväckelsens pacifistiska rötter och fick hjälp att formulera sin egen övertygelse om icke-våld, fred och rättvisa. För mig är detta ett uppmuntrande exempel på hur pingstväckelsen och anabaptismen kan befrukta varandra. Jag är oerhört tacksam för att jag lärde känna denna organisation och går idag med som medlem i den. Jag hoppas att andra svenskar följer mitt exempel.

Dagen berättar idag om en annan kristen rörelse (Operation Mission) som arbetar för rättvisa för Indiens kastlösa. Läs den mycket intressanta artikeln. Det är att vara ljus och salt i världen!

Be a Peacemaker!

Fred genom Jesus

Under mitt besök på London Mennonite Center (LMC) blev jag påmind om hur centralt begreppet fred är i Nya testamentet. Det är lätt att missa för oss som läser en svensk bibel, eftersom hebreiskans shalom och grekiskans eirene översätts omväxlande med frid eller fred beroende på sammanhanget. Då är det bättre med engelskan som översätter med peace som omfattar både frid och fred.

Nästan alla brev i NT har hälsningen nåd och frid/fred till mottagarna. Det kan låta så här: "Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus." (Fil 1:2)

När Jesus föddes sjöng änglarna om fred på jorden: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." (Luk 2:14)

När Petrus talade hemma hos Cornelius sammanfattade han det hela så här: "Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre." (Apg 10:36) Evangeliet är inte bara budskapet om nåd, det är också budskapet om frid/fred. Det handlar om frid/fred med Gud (Rom 5:1), frid/fred i relationer mellan människor (Ef 2:13-14, Rom 12:18) och frid/fred på jorden (Jes 2:4).

Jesajas profetia om fred på jorden har ofta inspirerat den kristna församlingen. Den beskriver tillståndet i det kommande Gudsriket. Jesaja skriver: "Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig" (Jes 2:4). I förvissningen om att det en gång ska bli en fullkomlig fred på jorden, ber vi redan nu att Guds rike ska komma och Guds vilja ska ske på jorden, såsom den sker i himlen. Därför är det också naturligt och viktigt att församlingen verkar för fred och rättvisa, och att "vapen görs om till jordbruksredskap". Det är en del av livet i Guds rike.

Faktum är att frid/fred är vår kallelse som kristna. "Gud har kallat er att leva i frid", (1 Kor 7:15). "Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp" (Kol 3:15). Det handlar inte om att undvika konflikter, utan om att hantera dem konstruktivt. Att leva i öppna, ärliga relationer och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt är att leva i fred.

Tänk också på Jesusorden i Matt 5:9: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." På engelska är det översättningen mer korrekt: "Blessed are the peacemakers, for they will be called sons of God" (NIV). Det handlar inte bara om att hålla fred, utan om att lösa konflikter och skapa frid/fred.

I England hittade jag den utmärkta lilla skriften Becoming a Peace Church av Alan och Eleanor Kreider. En mycket utmanande och inspirerande bok om hur man kan leva i och verka för frid/fred i den lokala församlingen. Hela boken, och ett studiematerial baserat på den, kan laddas ner här.

På LMC träffade jag också på organisationen Christian Peacemaker Teams som hade en månadslång utbildning för nya medarbetare. De arbetar i konfliktområden för att skapa frid/fred mellan människor och folk. Tre svenskar var med på utbildningen. De har en blogg där du kan läsa om deras upplevelser och tankar.

Be a peacemaker!

Bunhill Fields och John Bunyan

Nu har jag varit i England några dagar. Jag har mött många människor och fått många nya tankar. Nya idéer till blogginlägg dyker upp hela tiden, men det är lite svårt att samla tankarna och få ner något. Det kommer nog så småningom. Idag fick jag några timmar för mig själv i London och passade på att besöka Bunhill Fields. Det är en begravningsplats lite norr om London city. Från slutet av 1600-talet till mitten av 1800-talet begravdes där sådana, som stod utanför den anglikanska kyrkan och därför inte fick begravas på anglikanska kyrkogårdar. Där finns en hel rad av kändisar begravna. Jag vandrade runt bland gravarna en stund och tänkte på det pris många av dessa fick betala för sin tro.

John Bunyans grav i Bunhill Fields

Jag stannade en stund vid John Bunyans grav och mediterade över hans livsöde. Han var en enkel baptistpredikant, som satt många år i fängelse och skrev flera böcker. Den mest kända är utan tvekan klassikern Kristens resa (Pilgrim's Progress). Det lär vara en av historiens mest lästa böcker. John Bunyan dog 1688. Ett år senare fick England, som första land i Europa, religionsfrihet (någorlunda i alla fall).

Sen gick jag förbi Smithfield Square där många protestanter brändes på bål på 1500-talet. En av dem var John Bradford. En minnestavla på väggen förkunnade: "John Rogers, John Bradford, John Philpot and other servants of God suffered death by fire in the faith of Christ in the years 1555, 1556, and 1557. The noble army of martyrs praise thee." Tjugo år senare (1575) brändes två anabaptister på bål på samma plats. De var flyktingar från Holland och de avrättades av protestanter. Deras namn var Jan Pieterss och Henrik Terwoort. För dem finns det inget minnesmärke, men berättelsen om dem finns här. Tänk vad många bröder och systrar som gått före och gett sina liv för tron på Jesus Kristus.

Det är sånt jag tänker på när jag vandrar på Londons gator

På väg till England

Imorgon börjar höstlovet och jag passar på att åka till England. När jag fyllde 50 i somras fick jag pengar från lite olika håll till denna studieresa som nu blir förverkligad. Ett stort tack till alla som bidragit! Om Gud vill så blir det så här:

Jag börjar med att flyga till Birmingham. Där ska jag till International Mission Center för att delta i Crucible. Det är en utbildning för församlingsplanterare som ordnas av Urban Expression med flera. Jag hoppas på att lära mig en del matnyttigt, knyta kontakter och få nya idéer och tankar för hur man kan utbilda församlingsplanterare i Sverige.

På söndag kväll tar jag tåget ner till London. Där ska jag bo på London Mennonite Center och träffa lite folk från The Anabaptist Network. Jag hoppas på många inspirerande och lärorika möten.

En av dem jag kommer att träffa i England är Sverigeaktuelle Stuart Murray. Vi ska planera lite inför Stuarts besök i Sverige och det som i alla fall jag räknar som ett par av höstens stora händelser. Jag tänker förstås på pionjärkonferensen på Kår 393 i Stockholm den 4-6 dec och träffen för det anabaptistiska nätverket på Betel folkhögskola den 4 dec. Du är välkommen att vara med!

Jag är tacksam om du vill be för mig och min familj under min resa. Be om beskydd och kraft för varje dag, och att jag ska vara lyhörd för vad Herren vill lära mig.

Lite av varje - lördagstankar

Det är lördagkväll och jag sitter hemma vid datorn och skriver. Jag har ett projekt på gång tillsammans med några lärarkollegor på Mariannelunds folkhögskola. Inom kort blir det offentligt. Då kommer jag att skriva om det här på Barnabasbloggen. Medan ni väntar kan jag bjuda på några intressanta länkar.

SEA

Svenska Evangeliska Alliansen är en organisation som står upp för evangelikal kristen tro i vårt land. Det behövs verkligen! På deras hemsida kan man hitta mycket intressant. I den senaste veckans nyhetsbrev skriver Olof Edsinger mycket bra om Kyrkans förhållningssätt till irrlära, del 1, del 2 har också kommit i min mail, men finns inte på hemsidan ännu.

Iran

I många länder som är stängda för evangeliet pågår starka väckelserörelser under ytan. Underjordiska husförsamlingar uppstår på många håll i den muslimska världen, inte minst i Iran där antalet Jesustroende växer snabbt. En av mina iranska vänner deltog för några veckor sedan i en konferens anordnad av 222ministries, som arbetar bland iranier i hela världen. Konferensen var i ett land inte långt från Iran och många iranska troende hade tagit sig dit, för att vara med om undervisning, lovsång och gemenskap. Uppmuntrade gav de sig sedan tillbaka för att leda de underjordiska husförsamlingarna. Det finns många hjältar i Guds rike. Kristen TV och radio har en enorm betydelse för att sprida evangeliet och bygga församlingar i Iran, Afganistan och Arabvärlden. Låt oss be för våra syskon i dessa länder.

The Nines

På Mattias Neves blogg kan man läsa om The Nines. Det är ett projekt i USA där 75 kristna ledare har fått nio minuter var att dela vad de har på sitt hjärta för Guds folk i vår tid. Det finns alltså 75 niominuters youtube-klipp för den som vill lyssna. Jag har lyssnat till Neil Cole, Brian McLaren och Alan Hirsch och nog fick jag något att tänka på. Särskilt Neil Cole utmanade mig ordentligt.

Hög lön

Till sist vill jag tipsa om några artiklar i Dagen. Jag blir förvånad när jag läser om Franklin Graham och den lön han tar ut från de två kristna organisationer han leder. Man kan fundera på hur ett rimligt lönesystem ser ut i en kristen organisation. Ska man ha behovslön, alla samma lön eller ska det se ut som i världen, med högst lön för chefen och lägst lön för städerskan?

Åsa Waldau

Åsa Waldau har varit en följetång i Dagen den gångna veckan. Det har varit en stor intervju, flera artiklar (1,2,3,4) och även en ledare där Elisabeth Sandlund förklarar varför man gjort intervjun. Jag tycker ändå det är lite märkligt och onödigt att ge Åsa Waldau och församlingen i Knutby ett så stort utrymme.

Paul Kobylarz

Jag kan också konstatera att Paul Kobylarz flyttar hem till USA efter drygt 20 år som missionär i Sverige. Paul grundade organisationen Sport for Life och har gjort en mycket stor insats för att kristna i Sverige ska ge sig in i idrottsvärlden med evangeliet. Tack Paul för det du har betytt för vårt land. Du har varit en förebild för många.

Livsberättelser

En annan som betytt mycket för att människor utanför kyrkorna ska upptäcka Jesus är Harry Månsus. Han startade en gång Brommadialogen som hade ett höstmöte den gångna helgen. Där fick man lyssna till livsberättelser. Livsberättelser är ett bra sätt att berätta om vem Jesus är och vad han betyder för oss. Varje människa har en berättelse, även du. Och om du känner Jesus kan du ta en stund och fundera över hur du kan berätta om ditt liv, så att andra får syn på honom.

Ulf Ekman och kvinnliga föreståndare

På pingströrelsens föreståndardagar i Uppsala meddelar Ulf Ekman att han inte tror att det är bibliskt med en kvinnlig föreståndare i en lokal församling. Detta har orsakat starka reaktioner och en viss debatt. Med anledning av detta publicerar jag det inlägg jag skrev om detta den 29 mars i år. Här följer det inlägget, ursprungligen publicerat här.

Kvinnliga pastorer?!

I tisdags meddelade Dagen att Chatrine Carlson blir ny föreståndare i Jönköping Pingst. Det var ingen stor överraskning och hälsas med glädje av de flesta, skriver Carl-Henrik Jaktund. Beskedet har dock orsakat en debatt om det lämpliga i att kvinnor är pastorer och äldste. En del menar att detta är ett avfall från bibliska principer och bryter mot Guds ordning för församlingen.

Själv delar jag inte den uppfattningen. Jag menar att man på Bibelns grund kan hävda att både män och kvinnor kan tjäna församlingen som pastorer och äldste. Min övertygelse är att andliga gåvor och inte kön bör avgöra vilken tjänst man ska ha i församlingen och att Paulus begränsningar av kvinnans tjänst i 1 Kor och 1 Tim är kulturellt betingade.

Man kan naturligtvis inte godtyckligt förklara bort Bibelns ord med att det är kulturellt betingat. Det behövs väl genomtänkta riktlinjer för att avgöra vad i Bibeln som är alltid gällande principer och vad som är kulturellt. I den utmärkta boken Att läsa och förstå Bibeln av Gordon Fee och Douglas Stuart finns mycket bra vägledning för detta. Författarna presenterar sju punkter på sidorna 56-62 (tyvärr har översättaren missförtått punkt 4 och översatt den felaktigt). I det engelska orginalet How to Read the Bible for all its Worth är det sid 70-76. Det är en mycket bra bok om bibeltolkning av två evangelikala exegeter.

Jag har inte möjlighet att själv gå igenom bibeltexterna här utan hänvisar till andra som gjort det med en bibeltrogen utgångspunkt. På svenska rekommenderar jag det som Per-Axel Sverker har skrivit. Hans kompendium Man och kvinna som Guds avbild är kortfattat och lättläst. Den texten finns tillgänglig här och även här inbakad i en projektrapport från Göteborgs stift.

Tidigare nämnde Gordon Fee har medverkat i boken Discovering Biblical Equality: Complementarity Without Hierarchy. På 500 sidor bearbetas frågan historiskt, exegetiskt, teologiskt och praktiskt på ett grundligt sätt av olika författare. De exegetiska texterna är lysande.

En betydligt kortare text finns här: The Role of Women in Ministry as Described in Holy Scripture. Det är ett officiellt ställningstagande (Position Paper) från det amerikanska pingstsamfundet Assemblies of God. Utifrån Nya testamentets texter försvaras att kvinnor kan tjäna som pastorer och äldste i församlingarna.

Det finns också två internationella hemsidor med ett pingstkarismatiskt perspektiv som vill uppmuntra kvinnor till att stå i ledartjänster i Guds rike. Där finns också mycket intressant material som bearbetar de bibliska frågorna. Ta en titt på God's Word to Women och International Christian Women's History Project om du är intresserad.

Alla blir kanske inte övertygade av de argument som presenteras i dessa böcker och på dessa hemsidor. Om du är tveksam hoppas jag att du tar tid att läsa och begrunda. Jag hoppas också att alla förstår att man kan tro att Bibeln är Guds sanna ord och samtidigt försvara kvinnans rätt att vara pastor och äldste i församlingen.

Därför hälsar jag också Chatrine Carlson välkommen till företåndartjänsten i Jönköping och önskar henne och församlingen Guds välsignelse.

Skapelse och/eller evolution

Under de senaste veckorna har det varit en intressant debatt i Dagen om skapelse och evolution. Det började med Pekka Mellergårds recension av boken Evolutionens Gud av Francis Collins. Diskussionen handlar om ifall Gud har skapat världen genom miljontals år av gradvis utveckling (teistisk evolution) eller om han har gjort det genom att skapa en färdig värld på kort tid (omedelbar skapelse).

För teistisk evolution talar i debatten Magnus Björk (i två artiklar 1,2), Anders Piltz och Pernilla Eklund. För omedelbar skapelse (även kallad kreationism) argumenterar Anders Gärdeborn, Tomas Dixon och Henrik Åström. Det är välskrivna och intressanta artiklar från båda sidorna. Dessutom finns det många blogginlägg som är länkade till artiklarna.

Som bibeltroende kristna är vi överens om att Gud har skapat världen. Vi är också överens om att människan är skapad till Guds avbild och har en särställning i skapelsen. Detta är det viktigaste. Frågan om hur det gick till när Gud skapade är förvisso en mindre viktig fråga. Men den är inte oviktig. Själv tror jag att Gud skapade världen och människan genom en följd av skapelsehandlingar för inte särskilt lång tid sedan. Jag är alltså en förespråkare för omedelbar skapelse. Här följer några av mina skäl för detta.

1. För det första är evolutionsteorin just en teori. Den är en modell för att förklara de vetenskapliga observationer man gör i naturen. De flesta betraktar den som sanning. Den får i princip inte ifågasättas. Men evolutionsteorin har sina brister. Man kan förklara samma naturvetenskapliga observationer utifrån tron på en omedelbar skapelse och en världsomfattande översvämningskatastrof. Jag är inte naturvetare och ger mig inte in i den sidan av debatten. Det har andra gjort. För den som är intresserad av denna sida av saken rekommenderar jag Anders Gärdeborns bok Intelligent skapelsetro som inom kort kommer ut i en ny reviderad och utökad upplaga.

2. För det andra anser jag att teistisk evolution får problem när det gäller människans skapelse. Bibelns berättelse förutsätter nämligen att Adam och Eva är historiska personer och att hela människorsläktet har ett gemensamt ursprung. "Av en enda människa har han skapat alla folk", säger Paulus i sin predikan i Aten (Apg 17:26). Dessutom ställs räddningen genom Jesus i direkt relation till Adams fall (se Rom 5:12-19). Paulus skriver "Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga" (Rom 5:19) och "Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus" (1 Kor 15:21-22). Frälsningen kan inte förstås utan fallet. Det talar för att skapelseberättelsen om Adam och Eva ska förstås som en historisk berättelse. Man kan förstås tänka sig att Gud går in under utvecklingens gång och skapar Adam och Eva som de första människorna utifrån ett par "apmänniskor", men det blir också problematiskt eftersom det förutsätter att död fanns på jorden före syndafallet.

3. Det leder oss fram till det som jag tycker är det största problemet med teistisk evolution, nämligen att evolutionen som skapelsemetod inte stämmer med Guds karaktär. Skulle en allsmäktig och god Gud använda en metod som förutsätter årmiljoner av kamp, konkurrens, den starkastes överlevnad på den svagares bekostnad, död och lidande? Bibeln berättar att "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott" (1 Mos 1:31). Kan man verkligen säga det om den värld som skapats genom evolutionen? Det tror inte jag. Jag tror att Gud skapade en perfekt värld utan lidande och död, utan förgänglighet och förfall. Det är den världen som ska upprättas en gång i framtiden. Om döden inte är något främmande som kom in i skapelsen genom synden, utan något som fanns med i skapelsen från början blir berättelsen en helt annan.

När jag blev kristen trodde jag att Gud hade skapat världen genom evolutionen. När jag efter någon tid förstod att evolutionsteorin inte är bevisad, utan har vissa brister och svagheter ändrade jag mig. Jag började istället tro på omedelbar skapelse. Det gör jag fortfarande. Vad tror du om detta?

Aldrig mer KD!

Jag har röstat på KD i stort sett varje val sen jag fick rösta för första gången 1979. Familjepolitiken, den generösa flyktingpolitiken, livets okränkbarhet, alla människors lika värde (även de oföddas), miljöpolitiken (i alla fall på 80-talet) har varit områden där jag känt mig nära KD. När det gäller synen på försvaret har det varit annorlunda, men i frågan om vapenexporten har KD i alla fall haft en restriktiv hållning. Nu är det tydligen slut med det. I alla fall om man ska tro Dagens artikel i frågan. Den handlar om att KD ordnade ett seminarium för att stödja svensk vapenindustri och vapenexport. Man tar sig för pannan. Ett sånt KD kommer aldrig mer att få min röst.

Birger Thureson är mycket kritisk på ledarbloggen i sitt inlägg om Kristdemokratisk vapenlobby. Kritiken är välgrundad! Han skriver bland annat: "Samtidigt skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i Dagen, att hans parti står för en kristen värdegrund, nu som förr. Kanske det. Men hur den värdegrunden ska få genomslag i praktisk politik har tydligen omtolkats. En gång i världen stod KD för nedrustning och en restriktiv vapenexport."

Det är dessutom häpnadsväckande att fredsrörelsens observatörer inte ens fick ställa frågor på seminariet. Här ska tydligen invändningarna tystas ner.

På annan plats i Dagen skriver Kristna fredsrörelsens t f generalsekreterare Håkan Mårtensson en debattartikel med rubriken Ickevåld är mer effektivt än vapen. Med anledning av att det idag är ickevåldets dag uppmanar han kyrkorna i Sverige att gå i täten för nedrustning och satsa ännu mer på civil närvaro i konfliktområden.

Tänk om KD skulle bjuda in till ett seminarium om nedrustning, fredsarbete och ickevåld. Det skulle vara något som verkligen var grundat på kristna värderingar! Jesus är fredsfursten och han sa: "saliga de som håller (skapar) fred, de skall kallas Guds söner" (Matt 5:9).

Svar till Mikael Tellbe om ledarskap i Efesos

Mikael Tellbe skrev ett långt och välformulerat svar på mitt inlägg om Dagen-intervjun med honom den 1 september. Jag fick mycket att fundera på och det har tagit ett par veckor att samla tankarna. Någon har undrat varför ingen har svarat på Mikaels inlägg. Här kommer nu äntligen en respons från mig. Jag hoppas på fler kommentarer och fortsatt dialog.

1. Grundtanken. Först och främst undrar jag om grundtanken för Mikael Tellbes resonemang är riktig. Är det troligt att det redan under det första århundradet finns konkurerande församlingsgrupper i Efesos med olika ledarstrukturer, och att de bibliska texterna i Timotheosbreven (skrivna av Paulus i mitten av 60-talet), Uppenbarelseboken och Johannesbreven (troligen skrivna runt år 90) representerar dessa olika grupperingar? Är det inte mer troligt att den församling Timotheos tjänar på 60-talet och den församling i Efesos som adresseras i Uppenbarelseboken och mottagarna av breven på 90-talet tillhör samma gemenskap (nätverk) av lärjungar vid olika tidpunkter?

2. Timotheosbreven. När det gäller tolkningen av ledarstrukturen i Timotheosbreven skiljer jag mig inte så mycket från Tellbe. Jag anser dock att det är mer troligt att begreppen församlingsledare (episkopos) och äldste (presbyteros) används synonymt i Nya testamentet. Detta blir tydligt i Apg 20:17,28 (som också handlar om Efesos) och Tit 1:5-9. Hur mycket hierarki man kan se här kan diskuteras och beror kanske på hur man definierar hierarki. Jag reagerade på Mikaels ord i Dagen-intervjun om "tydliga hierarkiska strukturer" och uppfattade det som enmansledarskap och toppstyrning. I sitt svar har Mikael tonat ner det och skriver att han anser att strukturerna bär "drag av hierarki" och hänvisar till familjestrukturer. En sådan form av (kollektivt) ledarskap med ansvar för församlingen ser jag också i texterna. Är det "drag av hierarki", så OK. Sen skriver Mikael så här: "När Jonas säger att han inte ser några som helst hierarkiska strukturer i dessa texter har jag en känsla av att det är han som överdriver." Men då blir jag faktiskt felciterad av honom. Jag skrev: "Jag ser ingen tydlig hierarkisk struktur i Timotheosbreven." Det tycker jag inte är en överdrift.

3. Uppenbarelseboken. Jag är betydligt mer frågande inför Tellbes resonemang om Uppenbarelseboken. För det första är det min uppfattning att det är aposteln Johannes som skrivit både Uppenbarelseboken och Johannesbreven. Det är omdebatterat, men det finns goda skäl att hålla fast vid den tron (se tex. Donald Guthrie, New Testament Introduction).

För det andra kan jag hålla med om att Johannes auktoritet grundas på hans profetiska uppenbarelser. (Men inte uteslutande. Den grundar sig också på att han är en välkänd ledargestalt i de församlingar han skriver till.) Men jag tycker att det är fel att påstå att detta skapar en auktoritetstradition. Den profetiska gåvan finns i församlingen ända sedan Pingstdagen och profeter nämns både i Apostlagärningarna och i Paulus brev. Uppenbarelseboken tar överhuvudtaget inte upp frågan om församlingens ledarstruktur. Jag kan inte se någonting i Uppenbarelseboken som talar för att de lokala församlingarna leddes uteslutande av profeter.

För det tredje påstår Tellbe att Uppenbarelsebokens mottagare ställs in i en profettradition att författaren adresserar sina läsare som profeter. Tellbe anför en lång rad bibeltexter till stöd för detta, men jag tycker inte att någon av dem visar att han har rätt. Profeter nämns regelbundet och de är mycket viktiga, men ingenstans påstås att mottagarna är profeter. Snarare är boken skriven till sju lokala församlingar och de adresseras oftast som de heliga. Profeternas roll är viktig i Uppenbarelseboken, men även apostlar nämns.

För det fjärde påstår Tellbe att det är anmärkningsvärt att Johannes inte väljer att adressera lärarna eller ledarna, om han nu skulle ha känt till dem. Han tar det som ett tecken på att Johannes inte tycker att de är viktiga. Jag håller inte med. I stort sett alla brev i NT adresseras till hela församlingar. Det är den troende gemenskapen som helhet som har ansvaret för församlingen och inte bara ledarna. Därför skriver NT:s författare sina brev till hela församlingen. Så gör även Johannes i Uppenbarelseboken. Det är inget anmärkningsvärt med det och det är inte ett bevis på att församlingarna saknade lärare eller ledare.

4. Johannesbreven. I Johannesbreven bygger den sanna Jesustron på Johannes egen erfarenhet av att ha vandrat med Jesus Kristus (1 Joh 1:1-4) och på Andens närvaro i den kristna gemenskapen. Tellbes tolkning av församlingarna Johannes skriver till stämmer väl överens med min. Skillnaden är att jag tror att dessa brev återspeglar det vi ser (med viss variation) i alla församlingar vi möter i Nya testamentet.

5. Slutsats. Mikael Tellbe beskriver sin slutsats så här: "Min slutsats är alltså att det finns olika auktoritets- och legitimitetsstrukturer som drivs bland de troende i Efesosområdet. Som ett led i en pågående identitetsformationsprocess kan man läsa dessa texter som att de står i dialog eller, till och med, i polemik mot varandra."

Kan man inte istället läsa dessa texter som olika uttryck för en dynamisk församlingsrörelse där i grunden ansvaret för församlingen är gemensamt för alla troende och där olika ledartjänster (apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare) är i funktion och kompletterar varandra i en organisk nätverksstruktur? Det är i alla fall så som jag uppfattar det.

Detta är mina reflektioner. Jag kanske missförstår Tellbe eller övertolkar det han skriver. Jag tycker det här är ganska komplicerat och jag har inte läst Tellbes bok, utan svarar bara på hans inlägg. Jag hoppas att fler vill vara med och samtala. Vad tänker du om detta?

En ny församling i Helsingborg

Markuskyrkan är en ny församling i Helsingborg. Den håller precis på att starta upp och man kan läsa om den i Dagen idag. Det är uppmuntrande läsning.

Richard Cruz berättar om en församling som är baserad på husförsamlingar, men kommer att samlas som storförsamling i en hyrd lokal en gång i månaden. Det är alltså ett exempel på ett nytt sätt att bygga församlingslivet som lutar åt det som kallas enkel organisk kyrka.

Lite komiskt då att Dagen illustrerar artiklen på websidan med ett foto på det hus där församlingen hyr lokal. Det är väl symptomatiskt för vårt sätt att förknippa församlingen med en byggnad och inte med gemenskapen. Det hade varit mer passande med en bild på människor som samlas i ett hem, för att illustrera vad en församling är. Kom igen Dagen!

Det är också intressant att den nya församlingen väljer att ansluta sig till EFK. Jag känner igen behovet av att vara med i ett större sammanhang. När vi startade Råslätts församlingsgemenskap i början av 80-talet var vi fristående de första tio åren, men valde att gå med i ÖM (numera EFK) och SAM efter ca tio år. Anledningen var just det behov vi kände av att vara med i ett större sammanhang, både för att få stöd och för att vara med och bidra. Jag tror att det är bra för nya församlingar att relatera till samfund och rörelser, men det är också oerhört viktigt att samfunden är öppna och flexibla och tillåter experimenterande och helt nya sätt att tänka om församlingens mission, liv och struktur. EFK är ett föredöme när det gäller detta, vilket man kan läsa om i Dagen här.

Den 4-6 december 2009 arrangeras en allkristen konferens på Kår 393 i Stockholm med temat Nya församlingar för en ny tid. Då kommer vi att lyssna till undervisning och dela erfarenheter som kan hjälpa oss att plantera församlingar i Sverige på 2000-talet. Alla är välkomna! Mer information om konferensen finns här. Det är glädjande att flera samfund är med och står bakom konferensen.

Ny grupp på Facebook - om anabaptism

Nu finns det en grupp på Facebook för dem som är intresserade av anabaptismen och det anabaptistiska nätverket i Skandinavien. Gruppen heter Ett samtal om anabaptism då och nu. Du är välkommen att vara med!

Hopp för en död kyrka

Det här är den fjärde delen i serien om breven till de sju församlingarna. De tidigare finns här:

Hur mår församlingen, Du har övergett din första kärlek, Se upp med falska läror.

Det är lite chockerande att det redan i slutet av det första århundradet fanns församlingar som var andligt döda. Jesus är skarp i sina ord till församlingarna i Sardes och Laodikeia. Till Sardes säger han: "Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död" (Upp 3:1), och till Laodikeia "Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun" (Upp 3:15-16).

Döda kyrkor har det säkert funnits i varje tid. Även i Sverige idag finns det församlingar utan andligt liv. Ljumhet har vi säkert alla stött på i den svenska kristenheten. Kanske även i våra egna liv. Varningsorden från Jesus är skarpa. Men det finns faktiskt några saker i texten som ger hopp även för en död och ljum kyrka.

1. Även i en död kyrka kan det finnas celler av andligt liv. Jesus säger: "Men du har några få i Sardes som inte har fläckat sina kläder, och de skall vandra med mig i vita kläder eftersom de har förtjänat det" (Upp 3:4). Jesus ser var och en av oss och han vet hur det står till med vår andliga hälsa. Håll fast vid Jesus och gå med honom även om kyrkan verkar död.

2. Guds kärlek gäller även den som gått vilse, tappat gnistan och blivit ljum. Därför finns det alltid en chans att komma tillbaka. Jesus älskar sin församling även när den håller på att dö. "Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om!" (Upp 3:19).

3. Till och med en ljum och död församling har en framtid om den öppnar dörren för Jesus. "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig" (Upp 3:20). Om församlingen vänder om och släpper in Jesus igen kan det bli en förändring. Det finns exempel på församlingar som gjort just detta och gått från död till liv. Hur är läget i din församling?

Några artiklar i Dagen anknyter till frågan om en död eller levande kyrka. Se tex:

Brittiska fångar går Alphakurser, Fängelsealpha ledde till dop, Första spadtaget för nya "kyrkbyn" , Kyrka vill sälja kyrkolokal och Obebodd ö fick kapell.

Utkorelsen och den fria viljan – Hur hänger det ihop?

Har Gud i förväg utvalt dem som blir räddade eller har människan en fri vilja att ta emot eller förkasta Guds erbjudande om räddning. Flera bibeltexter tycks tala för dessa båda till synes motsatta uppfattningar och teologerna har genom århundradena grubblat över hur man ska förstå dem.

Till förmån för utkorelse och förutbestämmelse talar t.ex. Matt 22:14, 24: 22, Mark 13:27, Ef 1: 4-5, 11, Rom 8:29-30, 9:6-23, Apg 13:48.

Till förmån för människans fria vilja och möjlighet att acceptera eller förkasta Guds erbjudande talar t.ex: 1 Tim 2:4, 2 Petr 3:9, Joh 1:12-13, Joh 3:16, Hes 18:30-32, Luk 13:34.

Det finns två huvudtolkningar som brukar kallas Kalvinism (efter reformatorn Jean Calvin 1509-1564) respektive Arminianism (efter den holländske teologen Jakob Arminius 1560-1609). Framstående Gudsmän, evangelister och missionärer har funnits i båda lägren.

Kalvinismen menar att läran om att Gud utvalt dem som blir frälsta är tydlig i NT. Samtidigt talar NT lika tydligt om människans ansvar att omvända sig och tro. Dessa båda sanningar: Guds suveränitet och människans ansvar löper parallellt genom hela Skriften och är något av en paradox, ett mysterium. Det är som två parallella skenor på en järnvägsräls. Båda behövs om inte tåget ska spåra ur. Rätt balans får vi om vi undervisar båda sidorna. Frälsningen är på detta sätt helt av nåd och människan har inget att berömma sig av; t.o.m. tron är en gåva från Gud (Joh 6:65, Ef 2:8). Företrädare för kalvinismen är bl.a. John Bunyan, George Whitefield, William Carey, Charles Spurgeon och i vår tid James Packer och Wayne Grudem. För dem som vill studera kalvinismen närmare rekommenderar jag Packers bok Evangelism and the Sovereignty of God och Grudems Systematic Theology.

Arminianismen å andra sidan betonar människans fria vilja. Frälsningen är en fri gåva av nåd, men människan kan förkasta Guds erbjudande. Gud vet visserligen i förväg vilka som kommer att tro och bli räddade, men Han har inte förutbestämt det. Ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom, men det går att stå emot Hans dragande. Många arminianer förstår texterna om utkorelse som att Guds utkorelse är grundad i Hans förkunskap om vad som kommer att ske: ”For those God foreknew he also predestined to be conformed to the likeness of his Son, that he might be the firstborn among many brothers” (Rom 8:29 NIV), ”who have been chosen according to the foreknowledge of God the Father, through the sanctifying work of the Spirit, for obedience to Jesus Christ and sprinkling by his blood: Grace and peace be yours in abundance” (1 Petr 1:2 NIV). Ett annat synsätt är att se utkorelsen som något som är i Kristus. Det är Kristus som är utvald, och när vi är i honom delar vi Hans utkorelse (Ef 1:4-5,11). Rom 9 handlar inte om hur Gud räddar enskilda individer, utan om varför Han utvalde Israels folk. I Rom 10:9-13 och 11:22-23 betonar Paulus på nytt individens frihet och ansvar i frälsningen.

Företrädare för arminianismen är bl.a. 1500-talets anabaptister (tex. Balthasar Hubmaier, Menno Simons), John Wesley och t.ex. pingstväckelsens teologer. Nutida företrädare är Greg Boyd och Roger Forster. Den senare går igenom bibeltexterna och argumenterar övertygande i boken God´s Strategy in Human History. En variant av arminianismen är det som kallas Open Theism. Denna menar att framtiden är delvis bestämd och delvis öppen. Gud vet vissa saker om framtiden eftersom han har bestämt det, men han har ingen fullständig kunskap om framtiden eftersom den är delvis öppen och påverkas av fria val. Greg Boyd försvarar denna uppfattning i sina böcker, bl.a. i boken God of the Possible. Forsters och Boyds böcker är mycket läsvärda.

Detta är en fråga som jag har brottats ganska mycket med under mitt kristna liv. En period attraherades jag av kalvinismen, men efter att jag läst God's Strategy in Human History blev jag övertygad om motsatsen. Idag är jag alltså inte kalvinist, utan arminian. Har du valt sida?