En mångröstad församling

På engelska finns uttrycken multivoiced church och multivoiced worship. Det senare används i det anabaptistiska nätverkets Core Convictions. Punkt fem handlar om församlingen och är formulerad så här:

5. Churches are called to be committed communities of discipleship and mission, places of friendship, mutual accountability and multi-voiced worship. As we eat together, sharing bread and wine, we sustain hope as we seek God’s kingdom together. We are committed to nurturing and developing such churches, in which young and old are valued, leadership is consultative, roles are related to gifts rather than gender and baptism is for believers.

Jag tycker verkligen om uttrycket. Jag vill också se en församling som är multivoiced. En församling där många röster hörs och alla får vara med och ge sitt bidrag. I boken The Naked Anabaptist visar Stuart Murray att församlingen i Nya testamentet var en "multivoiced community". Han skriver:

• När gemenskapen samlades bidrog varje medlem med sina gåvor för att bygga upp hela kroppen (Rom 12:4-8, 1 Kor 14:26).
• I en del församlingar var det så många som ville bidra att man fick införa riktlinjer för att upprätthålla ordningen (1 Kor 14:27-28, 39-40)
• Undervisningen lämnades inte åt en person, utan involverade många personer, som tillsammans reflekterade över Skriften och prövade vad som sades, så att man lärde sig tillsammans (Apg 15:6-21, 1 Kor 14:29-31, Kol 3:16).
• Pastoral omsorg utövades av hela gemenskapen och var inte begränsad till utsedda "pastorer" (Matt 18:15-18, Apg 4:32, Rom 12:10-13, Ef 4:15-16, 1 Thess 5:12-15).
• Det fanns ledare i gemenskapen, men det verkar som att normen var ledarteam, som bestod av människor med olika gåvor (Apg 13:1-3, Ef 4:11-13).

(Naked Anabaptist, sid 106, min översättning)

Nu funderar jag på hur man bäst ska översätta begreppet multivoiced till svenska. Kan man tala om en mångröstad församling? Mångröstad är ett ovanligt begrepp på svenska, men det förekommer i vissa sammanhang, så varför inte börja använda det? I min preliminära översättning av det anabaptistiska nätverkets kärnvärderingar har jag inte använt "mångröstad" utan översatt punkt fem så här:

5. Församlingar är kallade att vara överlåtna gemenskaper för lärjungaskap och mission. De ska vara platser där man bygger vänskap, är ansvariga inför varandra och där många röster hörs. När vi äter tillsammans och delar brödet och vinet, upprätthåller vi hoppet och söker Guds rike tillsammans. Vi är överlåtna till att forma och utveckla sådana församlingar där både unga och gamla värdesätts, ledarskapet är konsultativt, uppgifter är relaterade till gåvor snarare än till kön och dopet är för troende.

Vad tänker du om detta? Är det dags att införa begreppet mångröstad när vi talar om vår vision av församlingen eller kyrkan? Jag tror i alla fall på en mångröstad kyrka. Vad tänker du?

Pionjärforum 2011

Nu har jag kommit hem efter att ha deltagit i Pionjärforum 2011 på Kår 393 i Stockholm. Pionjärforum samlade ca 80 inbjudna ledare och församlingsplanterare från flera olika samfund och det var ett intensivt dygn med inspirerande samtal, berättelser, undervisning, lovsång, bön och gemenskap. Vi lyssnade till Gud och till varandra och fick en hel del att ta med i oss i våra olika uppgifter.

Pionjärforum arrangerades av Det församlingsgrundande nätverket i Sverige där tio samfund är representerade (Pingst, EFK, EFS, Missionskyrkan, Alliansmissionen, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan, Adventisterna, Frälsningsarmén och Vineyard).

Det började med att Öyvind Tholvesen presenterade den nya Sverigeundersökningen. Visste du att 500 frikyrkoförsamlingar lagts ner i Sverige under de senaste tio åren och att bara 100 nya planterats under samma tid? Vi fick en massa intressant statistik. Hela undersökningen finns tillgänglig här.

Det finns dock församlingar som växer genom att nya människor kommer till tro. Vi fick höra flera spännande och uppmuntrande vittnesbörd från sådana församlingar i Sverige och Norge. De som grep mig mest var Frälsningsarmén i Halmstad och EFS arbete bland iranier i Stockholm (Klara kyrka). Det var också mycket tid för lovsång och bön. Det var en viktig påminnelse att mission inte främst handlar om strategi och metoder, utan att det är en andlig kamp och att det handlar om människor. "Älska Gud, älska livet, älska människor", sa Magnus Persson när han talade om hur man når sekulariserade svenskar utifrån sin erfarenhet från United i Malmö.

På lördagen fick vi höra lite om hur olika samfund ser på församlingsplantering just nu. Pelle Hörnmark delade hur man format strategin i Pingst, Per-Eive Berndtsson berättade om hur EFS planterar församlingar och Kjell-Axel Johansson talade om EFK:s mål att plantera 50 nya församlingar i Stockholm till 2020. Det blev mycket tydligt att vi alla ser ett behov av ett spektrum av nya församlingar som ser olika ut i struktur och form. Det kommer att finnas husförsamlingar, husförsamlingsnätverk och församlingar som samlas i gudstjänstlokaler och mycket annat. Det var härligt att se den stora bredden och öppenheten för nya sätt att vara kyrka som finns även i de etablerade samfunden.

Det allra bästa med ett sånt här dygn är nätverkandet som sker. Man lär känna många nya, knyter kontakter, samtalar och delar. Det betyder mycket för framtiden. Det som var lite tråkigt var att många inte var med hela tiden, utan kom och gick. Det kunde också varit mer tid för samtal och gemensamt processande. Nu tycker jag att det blev lite för mycket lyssnande, i alla fall för mig. Men trots allt är jag mycket glad och tacksam för att jag fick vara med på Pionjärforum 2011. Gud gör något nytt i Sverige och vi får alla vara med och tjäna honom. Det är en stor nåd!

En rörelse av nya församlingar i Sverige

Imorgon åker jag till Stockholm för att vara med på Pionjärforum. Det är ett rådslag arrangerat av det församlingsgrundande nätverket i Sverige. Ett 80-tal ledare från tio olika samfund och andra sammanhang samlas för att be, samtala, lyssna och lägga upp en strategi för församlingsplantering i Sverige. Det känns inspirerande att få vara med om detta. Det finns många positiva signaler just nu. Många nya initiativ tas för mission och församlingsplantering i vårt land.

Häromdagen berättade Dagen om en EFS-konferens i Uppsala om mission i Sverige med ca 190 deltagare. Idag kan vi läsa om att Pingströrelsens nya församlingsplanteringsprogram har sin första träff i helgen med 90 deltagare. Det är glädjande att Pingst nu tycks komma igång på riktigt, även om man inte ska tala om succé innan nya församlingar verkligen är på plats. Magnus Persson, som samordnar Pingst församlingsplantering nämner flera olika skäl till att det nu börjar lossna. Jag tror att alla de faktorer han nämner är betydelsefulla. Det handlar om eldsjälar som jobbat länge för detta och röjt väg. Det handlar om att det nu finns flera goda exempel på nya församlingar som är livskraftiga. Och det handlar inte minst om att Pelle Hörnmark har gjort församlingsplantering till en central fråga för hela Pingströrelsen. Nu får vi se vart det tar vägen.

Det behövs många olika initiativ, utbildningar, nätverk och organisationer som planterar församlingar i Sverige. Jag hoppas att vi kan komplettera varandra på ett bra sätt. Jag hoppas att jag kan fortsätta att bidra till detta genom distansutbildning och kortkurser på Mariannelunds folkhögskola och mitt engagemang i Pionjärmissionen och Urban Expression Sverige. Vi behöver alla hjälpas åt för att plantera nya församlingar i Sverige. Därför åker jag med glädje till Stockholm och Pionjärforum imorgon. Jag återkommer med mina intryck om ett par dagar.

Ickevåld och dop

På tidningen Dagens debattsidor pågår två stora diskussioner som anknyter till anabaptismens kärnvärderingar. Den ena handlar om ickevåld och den andra om dopet. Idag vill jag helt kort kommentera dessa båda debatter.

Ickevåld

Debatten om ickevåld, kristen pacifism och rättfärdiga krig har pågått en tid både i Dagen och på olika bloggar. Jag har inte läst allt som skrivits och har inte deltagit i samtalet. Det är ett intressant och viktigt samtal. För oss som står i den anabaptistiska traditionen när det gäller lärjungaskap är ickevåld, vapenvägran och fredsarbete en integrerad del av att följa Jesus. Emmanuel Bäckryd är en mycket god representant för denna tradition i sin artikel Icke-våld har teologisk grund. Den rekommenderas varmt. Jag delar hans syn på att Jesus undervisning i bergspredikan gäller både privat och offentligt, både individuellt och kollektivt.

Dopet

För de anabaptistiska pionjärerna på 1500-talet var det självklart att endast de som blivit döpta som troende kunde vara medlemmar i församlingen. Dopet var vägen in i lärjungaskapet och in i gemenskapen. De var beredda att offra sina liv för att få döpa och döpas. För de svenska baptistpionjärerna F.O. Nilsson och Anders Wiberg var det likadant. Samma ordning har gällt i svenska pingstförsamlingar sen början av 1900-talet. Nu pågår en intensiv debatt om dopets plats i den lokala församlingen inom Pingströrelsen. En del vill hålla fast vid den gamla baptistiska hållningen med absolut krav på troendedop. Andra vill öppna medlemskapet även för kristna som tror på och lever i sitt barndop. Det är en förändring som redan skett i många baptist- och EFK-församlingar i vårt land. Här finner du några av veckans debattörer: Sigvard Svärd, Nils-Olov Nilsson, Pelle Hörnmark, Hans Patring.

Jag har stor förståelse för dem som vill hålla fast vid den klassiska baptistiska hållningen. Ändå har jag och den församling jag är med i valt en annan väg. Jag är övertygad baptist. Jag tror att tro och dop hör ihop och att ett dop endast är giltigt ifall den som döps tror på Jesus Kristus och vill följa honom. På grund av denna övertygelse lämnade jag en gång Svenska kyrkan och lät döpa mig i baptistkyrkan i Jönköping. Råslätts församlingsgemenskap är den församling jag var med och startade 1983. Vi undervisar och praktiserar endast troendedop. Ändå välkomnar vi ibland barndöpta medlemmar, ifall de kommer ur en barndopstradition och tror på sitt dop. Vi respekterar deras tro. De måste i gengäld respektera att vi är en baptistisk församling. Detta har enligt min mening fungerat bra i snart 30 år och jag tror inte att vår dopteologi har förändrats eller försvagats.

Det kan förstås upplevas som en kompromiss med den baptistiska dopsynen och det är det i viss mån. Men det är en välgrundad och teologiskt genomtänkt kompromiss, i ljuset av den kyrkohistoriska situation vi lever i. Vi menar att församlingssynen är överordnad dopsynen. Om vi tror att någon är en levande kristen och att vi ska vara tillsammans i evigheten, bör vi väl kunna vara med i samma församling även här på jorden? Det är klart att det finns frågor som kan skilja oss åt och omöjliggöra gemenskap, men vi anser inte att dopfrågan är en sådan.

Så vi har valt att vara en baptistisk församling som undervisar och praktiserar endast dop av troende, men samtidigt tillämpar ett öppet medlemskap i undantagsfall. Så tänker vi. Hur tänker du?

Det blir intressant att se vilken väg svenska pingstförsamlingar kommer att gå i fråga om dop och medlemskap.

Bokpresentation: Efter detta av Stefan Swärd

I svensk kristenhet talar vi inte så mycket om att Gud är domare, och att vi alla en gång ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för våra liv. Ännu mindre talar vi om att det finns en evig dom och ett evigt straff. Det tror jag är en stor brist. Den slutliga domen är ett viktigt ämne i Nya testamentet och Hebreerbrevets författare skriver att läran om "evig dom" hör till trons grunder (Hebr 6:2). Det är bara att hålla med. Det gör även Stefan Swärd.

Det är dags att bryta tystnaden om helvetet, skriver Stefan Swärd i sin nya bok Efter detta - Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete. Jag har precis läst den. Det är en mycket bra bok. Jag tycker om den av flera skäl.

1. För det första är den skriven i en ödmjuk och reflekterande ton. Stefan Swärd tar tag i några av de allra svåraste frågorna och han gör det utan att vara självsäker eller okänslig. Meningsmotståndare möts med respekt och tas på allvar. Olika ståndpunkter presenteras och värderas. Man får mycket att tänka på när man läser.

2. För det andra ger boken en djupgående förståelse för Bibelns undervisning om kärlek och rättvisa, dom, evigt straff och evigt liv. Många bibeltexter bearbetas och diskuteras. Swärd är noga med att inte säga mer än vad Bibeln säger och är därför försiktig med sina slutsatser. Det tycker jag är sunt. Samtidigt talar han om var han står och hur han tänker i olika frågor.

3. Boken är dessutom liten i formatet och lättläst. Det är inte mer än 160 sidor. Lite gammalt språkbruk i uttryck som "Jesu andra tillkommelse" gör den kanske lite svår för en del unga läsare, men det är inget stort problem.

4. Boken tar upp många olika frågor. Det allra bästa kapitlet är det som handlar om domen över oss kristna. På ett mycket bra sätt förklarar Swärd varför även kristna ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för sina liv. Han försöker förklara vad det är som står på spel och vad det innebär att få lön. Han gör det bra. Det är något vi behöver höra i våra församlingar.

5. I några kapitel analyseras frågan om eviga straff. Innebär helvetet en evig plåga utan slut eller kan det vara att man till slut utplånas för evigt. Eller kan det rentav vara så att alla till slut blir frälsta. Det sistnämnda tar Swärd tydligt avstånd från och argumenterar emot universalismens tanke att alla till slut blir räddade och får evigt liv. Däremot är han mer öppen när det gäller frågan om utplåning (annihilation). Vad det eviga straffet innebär är svårt att säga med säkerhet, men att det finns både evigt liv och evigt straff är tydligt. Jag och Stefan Swärd är överens om att evigt straff innebär evig skilsmässa från Gud. Swärd lutar nog lite åt evig plåga, jag lutar lite åt utplåning, men vi tycker båda att frågan är ganska öppen.

Det är bara på en punkt jag är kritisk och det gäller det tionde kapitlet som har rubriken: Vad är himlen? Där beskriver Stefan Swärd på ett bra sätt hur livsvillkoren kommer att vara på den nya jorden, den nya skapelsen, som är den eviga slutstationen för dem som blir räddade. Han beskriver det som en ny jord, men han kallar det himlen. Det tycker jag är lite missvisande. Jag brukar säga till mina elever att slutmålet inte är en evighet i himlen, utan en evighet tillsammans med Gud på den nya jorden. Man kan förstås säga att himmel och jord förenas, eller att himlen landar på jorden, men jag tror att många kristna automatiskt tänker fel när man säger att slutmålet är himlen. Man tänker något andligt och själsligt, utan kroppar, utan fast mark under fötterna och utan mat i magen. Men Stefan Swärd förklarar att vi i himlen kommer att leva i en mycket konkret och fysisk värld, ja på en ny jord. Så det är ingen tvekan om att vi tänker likadant även om vi ger det olika namn. Som jag ser det kommer man till himlen när man dör i väntan på uppståndelsen, men efter uppståndelsen ska vi leva på den nya jorden. Inte kallar väl Nya testamentet slutmålet för himlen?

Till slut vill jag tacka Stefan Swärd för en mycket bra bok. Jag hoppas att många läser den och att tystnaden om dessa frågor blir bruten. Om vi börjar samtala och undervisa mer om livet efter detta, Guds kärlek och rättvisa, den yttersta domen, evigt liv och evigt straff, himmel, helvete och den nya jorden. Då har boken tjänat sitt syfte.

Vad tänker du om detta?

Be för Yousef Nadarkhani

Dagen berättar om den iranske pastorn Yousef Nadarkhani, som hotas av dödsstraff på grund av sin tro på Jesus Kristus. Han kan avrättas redan på torsdag den här veckan. Men Gud kan göra under och befria honom. Det har hänt tidigare att fängslade kristna i Iran plötsligt har frigivits på ett mirakulöst sätt. Låt oss be intensivt för Yousef Nadarkhani de närmaste dagarna.

Den dubbla utgången

Jag tror på den dubbla utgången. Det betyder att jag tror att det finns två olika möjliga slutstationer för människan efter den slutliga domen. Jesus uttryckte det så här: "Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv" (Matt 25:46). Att evigt liv betyder liv i gemenskap med Gud och varandra på den nya jorden är uppenbart, men vad betyder egentligen evigt straff? Jag avstår från att spekulera om detta, men är övertygad om att det betyder att man på något sätt för evigt blir skild från gemenskapen med Gud. Man missar målet helt enkelt.

Just nu är det många som skriver om detta. Jag har ännu inte läst någon av de nya böckerna i ämnet. Stefan Swärd har just kommit med boken Efter detta, om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete.

Ray Baker, teolog som doktorerar på läran om helvetet vid Åbo akademi, kommer också med en liten bok i ämnet. Den har titeln En brinnande fråga: Nytt ljus på det yttersta mörkret och ges ut av Svenska evangeliska alliansen.

Senare i höst kommer även Rob Bells Love Wins ut på svenska med titeln Kärleken vinner.

Det är alltså upplagt för intressanta debatter och diskussioner. Det kan tyckas att frågan om eviga straff inte är så central för den kristna tron, men den är faktiskt ganska viktig. Den påverkar både hur vi ser på evangeliet och hur vi ser på Gud. Därför är det ett viktigt samtal.

Till sist vill jag rekommendera en text som jag faktiskt har läst om detta. Det är Per-Axels Sverkers artiklar som presenterar och analyserar de vanligaste alternativen i kristen teologi: 1. allas slutliga frälsning (universalism), 2. evigt lidande (helvetet) och 3. utplåning (annihilation). Han gör det mycket bra och texten finns här.