Nyårstankar

Jag tycker om att fira nyår. Nyåret är en tid att utvärdera det om varit och sätta upp nya mål för det kommande året. Att utvärdera och sätta upp mål behöver man göra regelbundet. Nyårshelgen är ett sådant tillfälle för mig varje år.

Jag har stora förväntningar på 2009. Det är mycket jag vill göra och mycket jag hoppas ska hända. Men det tänker jag inte berätta om här. Däremot kan jag avslöja att jag ska fylla 50 nästa år. Det känns både roligt och läskigt. När man är ung har man livet framför sig och tänker mycket på framtiden. När man blir gammal har man livet bakom sig. Jag märker att jag nu tänker mycket bakåt. Jag tänker på hur livet har varit. Jag ser mina svagheter klarare än tidigare. Jag tänker på sådant som jag har lyckats med och på sådant som misslyckats. Jag tänker på det som varit bra och det som inte har fungerat som jag ville. Jag känner både tacksamhet och sorg.

När Paulus satt fängslad och skrev brev till församlingen i Filippi var han säkert några år över 50. Han var redo att dö, men han såg ändå framåt. Hans ord i Fil 3:10-17 inspirerar mig inför 2009.

Paulus har ett tydligt mål: "Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans" (Fil 3:10).

Han inser att han inte är färdig, utan har mer att lära: "Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp" (Fil 3:12).

Han har en skön inställning till livet: "Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus" (Fil 3:13-14).

Han tycker att vi ska ha samma inställning till livet som han har: "Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga... Ta mig till föredöme allesammans, och se på dem som lever efter det exempel vi har gett er" (Fil 3:15a, 17).

Så det är precis vad jag tänker göra nu. Jag lär mig av allt som har hänt genom livet och sen lägger jag det bakom mig. Jag tänker inte låta gamla misslyckanden hindra mig och inte gamla segrar få mig att slå mig till ro och vara nöjd. Jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot målet, mot det som ligger framför. Jag är inte färdig! Jag vill lära känna Kristus ännu mer. Jag vill följa honom och tjäna honom 2009. Jag tror han har mycket spännande i beredskap för alla som som står till hans förfogande. Jag vill inte köra fast och slå mig till ro bara för att jag fyller 50. Jag vill ha passion för Jesus och hans församling och leva i gemenskap med mina syskon ännu mer 2009. Gud, hjälp mig!

Jag önskar dig ett välsignat nytt år och hoppas att du vill detsamma!

Nu ska jag ta tid med Gud och skriva ner mina mål för 2009. Men de behåller jag för mig själv.

Elisabeth Sandlund på Dagen skriver nyårstankar här.

Några tankar om att leva i kommunitet

Min vision om ett liv i gemenskap föddes i mitten på 1970-talet när jag som nykristen läste berättelsen om den första församlingen i Apostlagärningarna. När sedan tidningen Nytt Liv förmedlade berättelser om olika kommuniteter runt om i världen övertygades jag om att detta liv är möjligt även i vår tid. 1976 kom boken "Gemenskap i en söndrad värld" ut på svenska och gav ytterligare djup åt visionen att leva i kommunitet. Efter ett par kortare experiment i gemenskapsliv tog vi det stora steget 1979 och startade Råslättsgemenskapen. Under 80-talet fanns det ett nätverk för kommuniteter och kommunitetsintresserade i Sverige. Nätverkets samordnare Sven-Evan Svanberg gav ut en tidning som hette Hoppets tecken. 1986 skrev jag följande artikel i Hoppets tecken. Texten är något förkortad.

En vision blir verklighet

Som nygifta flyttade jag och Kerstin till höghusområdet Råslätt 1979. Råslätt ligger strax söder om Jönköping och har knappt 5000 invånare. Tillsammans med några vänner startade vi en bönegrupp och började dela livet andligt och praktiskt. När vi började gemenskapslivet hade vi inte så klara tankar om vår framtida utveckling, men efterhand har visionen blivit klarare och gemenskapen djupare och stabilare.

I vårt samhälle är det en verklig utmaning att bygga gemenskap. Vår tid präglas av ytlighet, rotlöshet, trasiga relationer och stor omflyttning. Att i en sådan tid sträva efter djupa relationer, trofasthet och att lägga ner sina liv för varandra är svårt, men också viktigt eftersom vår uppgift är att demonstrera Guds kärlek bland människorna.

Jag kan inte påstå att vår lilla gemenskap på Råslätt har kommit särskilt långt på den här vägen, men jag vill peka på några saker som vi har lärt oss är viktiga i uppbyggandet av en ny gemenskap.

1. För det första måste det finnas en liten kärna av människor som är överlåtna till varandra på lång sikt. Det är oundvikligt att människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Men om något stabilt ska byggas så måste det formas en liten grupp med gemensam vision och inriktning, och med ett beslut att fortsätta tillsammans. När vi bott några år på Råslätt hade det formats en sådan grupp.

2. För det andra har det stor betydelse att man bor nära varandra. Speciellt i en storstad eller höghusförort där mycket folk trängs på en liten yta och det är praktiskt omöjligt med storhushåll, är det ändå viktigt att man försöker bo så nära varandra som möjligt. Ju närmare varandra man bor desto lättare är det att få en fungerande vardagsgemenskap.

3. Det tredje jag vill peka på är vikten av en gemensam uppgift, en målsättning som sträcker sig längre än själva gemenskapen och gör att man får arbeta och kämpa tillsammans. Efter några år på Råslätt förstod vi att vår kallelse var att plantera en kristen lokalförsamling i vårt bostadsområde, en församling med uppgift att i ord och handling vittna om Jesus Kristus för människorna här. Hösten 1983 konstituerades gemenskapen som en ekumenisk frikyrkoförsamling med namnet Råslätts församlingsgemenskap. I denna utveckling hade vi ett starkt stöd av Jönköpings baptistförsamling, och vi vill betona att det är viktigt för en ny gemenskap med goda relationer till andra kristna sammanhang.

4. Det fjärde som är nödvändigt i gemenskapsbyggandet är uthållighet. Det kommer alltid att finnas problem och konflikter och ibland kommer det djupa kriser. Frestelsen att ge upp kommer att vara stark. Då är det mycket viktigt med uthållighet och trohet mot varandra. Om det ska kunna växa fram en gemenskap med djup och stabilitet kan vi inte fortsätta att bryta upp. Då måste vi istället bestämma oss för var vi ska satsa och sen hålla fast när problemen kommer.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om att leva i gemenskap, men detta är några av de övertygelser som vuxit fram ur vår erfarenhet. Det är fantastiskt att se hur den vision som en gång tände mitt hjärta nu håller på att bli verklighet här ibland oss på Råslätt.

Så långt min artikel från 1986.

Uppdatering 2008

Idag lever jag fortfarande i samma gemenskap. Vi är åtta personer som är kvar sen början av 80-talet. Vi har aldrig kallat oss själva för kommunitet, utan mer använt ordet gemenskap. Men vi har alltid haft likheter med det som idag kallas för kommuniteter (se t.ex. Kristenunderjord här och här) och med dagens språkbruk skulle jag säga att vi var en kommunitet under 80-talet. Idag är vi knappt hundra vuxna och runt fyrtio barn i församlingen och en del av gemenskapslivet finns kvar, även om mycket har ändrats genom åren. Men det finns kommunitetsliknande strukturer inom församlingen. Det är med stor glädje vi ser att en ny kommunitetsrörelse växer fram i Sverige och vi hoppas att det också förnyar vår gemenskap och gör att vi hittar tillbaka till våra rötter.

På Dagens ledarsida delas det ut julklappar till olika kändisar. Där kan man ana en viss okunskap om vad en kommunitet är för något. Kommunitet kan ju vara så mycket mer än kloster och Bjärka Säby.

Den största berättelsen

Idag och imorgon firar vi den största berättelsen.

Den största berättelsen handlar om att Gud som skapat världen också bryr sig om den och vill rädda den. Gud älskar världen och sänder sin son till den. Gud blir människa genom Jesus Kristus och delar våra villkor. Ingen har någonsin sett Gud, men genom Jesus kommer Gud nära och vi kan se honom (Joh 3:16-17, 1:14-18).

Ingen har någonsin sett Gud, men när vi älskar varandra blir Gud synlig i vår gemenskap (1 Joh 4:12).


Det är julens budskap och med dessa rader önskar jag alla mina läsare en riktigt


GOD JUL!


Om du vill läsa mer om julens budskap kan du följa dessa länkar.

Chrys Caragounis, Bertil Gärtner och Hans Stiglund skriver i Dagen om julevangeliets historiska trovärdighet.

Stefan Green skriver om Jesu födelse.

Henrik Engholm skriver om julens budskap och utmaning

Greg Boyd skriver om varför han tror på jungfrufödelsen.

Kristna kommuniteter i Sverige

Det är något spännande på gång. Bland kristna i Sverige finns det en växande längtan att dela livet i vardagen och leva i gemenskap. Det påminner en hel del om det jag själv upplevde i slutet av 1970-talet. På många platser bildas kollektiv och kommuniteter där unga kristna vill dela livet med varandra, leva i radikalt lärjungaskap och hjälpa de svaga och utsatta.

Bloggen Kristenunderjord är ett nätverk för dessa kommuniteter. Förra fredagen, den 12 dec, sände Sveriges Radios program Människor och tro ett reportage om denna radikala kommunitetsrörelse. Det är mycket välgjort och informativt och flera personer som lever i kommuniteter kommer till tals. Dessutom ges en balanserad kommentar av teologen Fredrik Wenell. Uppmuntrande helt enkelt!

På Kristenunderjord skriver David Åhlén (medlem i en kommunitet i Bagarmossen) ett inlägg där han listar Kristna kommuniteter i Sverige. Det är väl lite för tidigt att avgöra hur många av dessa som verkligen kommer att överleva och fungera på sikt. Det finns många problem och svårigheter som dyker upp längs vägen och det tar några år innan den första entusiasmen lagt sig och man ser om det håller. Jag är väl lite bränd av att det inte blev så många långlivade gemenskaper kvar från 70-talet, men jag vill inte vara pessimistisk. Jag tror verkligen på kommunitetslivet och jag hoppas och ber att vi får se många fungerande kommuniteter växa fram i Sverige. Det behöver vi!

Vi behöver få se nya sätt att vara kyrka, och detta är säkerligen en typ av nya församlingar som vi kommer att få se mer av.

6-8 Februari 2009 ordnas en samtalshelg för kristna kommuniteter i Skarpnäckskyrkan. Mer information om detta finns här.

Människofiskare, behövs det?

När Jesus kallade Simon Petrus och Andreas sa han: "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare" (Matt 4:19) och "Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor" (Luk 5:10). För Jesus var det tydligen viktigt att fånga människor.

När Paulus skriver om samma sak kallar han det för att vinna människor. Att vinna människor var ett av hans stora mål i livet. Han skriver:

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt... Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. (1 Kor 9:19, 22)

I vår tid är det många som inte tycker att detta är viktigt. Det kan rentav uppfattas negativt att

fokusera på att vinna människor för Jesus. Jag tror att vi behöver få ett förnyat fokus på det som verkligen är viktigt, nämligen att leda människor till ett förvandlande möte med Jesus.

Detta var mycket viktigt för Jesus själv. Efter att han besökt Sackaios och förvandlat hans liv genom en radikal omvändelse, förklarar Jesus sitt uppdrag så här: "Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det" (Luk 19:10). Även liknelserna i Luk 15 gör det tydligt hur viktigt det är med varje person som omvänder sig. Jesus säger:

"på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig" (Luk 15:7).

"På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig" (Luk 15:10).

Att samtala med människor om Jesus och leda dem till tro är bland det svåraste som finns. I alla fall för mig. Jag vet inte varför det är så svårt och det gör mig frustrerad. Jag pratar gärna om känslor och om livet, och jag har inga problem att prata med kristna om Gud, Jesus, tro och livsstil. Jag är ju bibellärare och jag pratar om sådant dagarna i ända. Men det är så svårt att prata om Jesus och tro med icke-kristna. Varför? Kanske det är min lite inåtvända personlighet, kanske det är att jag inte har gåvan, kanske det handlar om att tro är det mest privata och intima i vår kultur och att man därför inte pratar om det så lätt, kanske jag bara är feg? Jag vill i alla fall lära mig att göra det bättre och kanske kan det ändra sig när jag fyller 50 (Jag vill inte ge upp hoppet).

En som verkligen kan visa vägen till att dela med sig av tron till människor man möter i vardagen är Bill Hybels. Han har skrivit två mycket bra, inspirerande och utmanande böcker i ämnet. Den första är Den smittande tron, vänskap, äkthet och nära relationer – ett sätt att dela sin tro, HFs förlag 1995 och den andra är Ta första steget – enkla steg som visar vägen till Gud, Willow 2006. Jag har precis avslutat läsningen av Ta första steget, och jag känner mig taggad att bli mer intresserad av människor jag möter, mer frimodig att ta initiativ till att börja prata och mer modig att ställa frågor om livet och tron. Jag ber att Gud ska öppna dörrar för mig och att han ska hjälpa mig att tala om Jesus så tydligt som jag bör.

Människor är nämligen evigt förlorade utan Jesus. Jesus kom för att rädda det som var förlorat. Gud vill inte att någon ska gå förlorad och därför ger han tid så att "alla skall få tid att omvända sig" (2 Petr 3:9). Det är vi som har fått uppdraget att ge människor vittnesbördet och budskapet så att de kan bli räddade.

Det behövs verkligen människofiskare. Vill du bli en?

Julfest på Råslätt

Jag tycker om att fira jul. Det är en härlig tradition! Familjen samlas och vi har tid för varandra och är lite extra generösa både mot varandra och mot andra. Och i centrum står Jesu födelse, undret att Gud blev människa och bodde mitt ibland oss.

Anders Gerdmar har skrivit ett intressant inlägg om varför vi firar jul på Teologiskt forum. Den stora mängden kommentarer till inlägget vittnar om att alla inte gillar julen.

Men det gör jag. Idag hade vi julfest i vår församling på Råslätt. Kyrkan var fullsatt och 35 barn, 10 tonåringar och 15 vuxna hade satt upp en fantastisk musikal om julens budskap. Musikalen var verkligen Råslätts församlingsgemenskap i ett nötskal; Människor från hela världen, många olika nationaliteter i en glädjefylld lovsång till Jesus.

Tänk att vi får tillhöra honom och varandra, och att vi kan bjuda in andra till vår gemenskap. Det är därför vi finns på Råslätt. Det är därför vi firar jul.

En fungerande församling

I mitt förra inlägg skrev jag om Simple Church och frågade om det kan fungera i Sverige. Vad menar jag med fungera?

Jag tänker så här.

Jesus har gett oss ett uppdrag. Vi ska gå ut och göra människor till lärjungar. Det betyder att vi ska göra Jesus känd, så att människor lär känna honom, får sina liv förvandlade av honom och börjar följa honom. Det handlar om mission, evangelisation, lärjungaträning och tjänst. Det handlar om att växa och bli fler som tror på Jesus och följer honom.

Om en församling inte lyckas med detta fungerar den inte tillfredställande. Tyvärr är det många kyrkor och församlingar i Sverige som inte fungerar som de borde i detta avseende. Därför söker jag efter modeller som kan fungera bättre. Det finns flera olika modeller som är möjliga, men jag vill satsa på något som framför allt är bibliskt, men också fungerar i vår kultur. För mig är båda sakerna viktiga.

När jag frågar om Simple Church (enkla kyrkor i hemmen, utan byggnader och anställda) kan fungera i Sverige, undrar jag alltså om de kan lyckas med missionsuppdraget bättre än traditionella församlingar. Om det bara blir isolerade och inåtvända grupper som mest rekryterar redan kristna från andra kyrkor tycker jag inte det är så intressant. Om det däremot kan bli missionerande dynamiska celler som når ut och hjälper nya människor att lära känna Kristus och följa honom är jag beredd att satsa för att hjälpa till. Min känsla är att Simple Church kan vara mycket bra i många sammanhang och för många människor, kanske även i Sverige.

Floyd McClung talar om Simple Church i flera korta videoklipp på youtube som du hittar här.

Att församlingen har rätt DNA är dock viktigare än vilken struktur den har!

Floyd McClung och Simple Church

Man kan vara kyrka på många olika sätt. Det som ibland kallas för Simple Church är ännu inte stort i Sverige, men det är en växande rörelse i många länder. En av förespråkarna för Simple Church är Floyd McClung tidigare bl.a. missionär inom UMU, kommunitetsgrundare och ledare för UMU i Europa.

Jag har inspirerats och utmanats av Floyd McClung ända sen slutet av 70-talet då jag läste om den kommunitet han var med och startade i Holland. Nu är det Tomas som tipsat om hans tankar genom ett blogginlägg.

McClungs vision om en församlingsplanteringsrörelse av typen Simple Church finns här.

En kort film som presenterar Simple Church kan du se här.

Kan denna typ av enkla kyrkor, i stort sett utan kyrkolokaler eller anställda fungera i Sverige? Jag hoppas någon vill pröva. Hur tänker du om detta?

Mera om att leva i tro

Jag har tänkt vidare på det här med att gå i tro och att leva i tro. När jag var med OM uppmanades vi att regelbundet läsa 1 Kor 13 och Hebr 11. Det är två fantastiska avsnitt i Nya testamentet. Det ena handlar om att leva i kärlek och det andra om att leva i tro. Båda sakerna är mycket viktiga i livet som lärjunge till Jesus.

I Hebr 11 räknas personer ur Gamla testamentet upp i en lång rad och vi får veta vad de har uträttat i tron. Det är en spännande lista där vi läser om många olika aspekter av att leva i tro. Det kan handla om att finna nåd hos Gud, lita på Gud i svårigheter, trotsa myndigheter, flytta till ett nytt land, handla våghalsigt efter att ha fått en uppenbarelse, lita på ett mirakel, tala profetiskt om framtiden, lita på Guds löften, tro att Gud har skapat världen, uthärda förföljelser, lida martyrdöden och mycket mer. Jag vill uppmuntra dig att läsa Hebr 11 idag!

Men det räcker inte med tro för att få det Gud har lovat. Hebréerbrevets författare nämner något mer. Det behövs tålamod och uthållighet! Låt mig peka på två texter som är viktiga för mig.

"Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat." (Hebr 6:12)

"Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" (Hebr 10:36).

När Gud har lovat någonting behövs det tro för att få del av det. Utan tro funkar det inte. Men det behövs också tålamod och uthållighet.

Speciellt texten från Hebr 10:36 har varit väldigt viktig för oss i församlingsbyggandet på Råslätt och jag tror att detta är viktigt för alla som jobbar i pionjärarbete eller församlingsplantering. Om man har fått en vision av Gud, eller ett löfte av Gud om något konkret, som t.ex. att Han ska bygga en församling på en viss plats, så får man inte det han har lovat automatiskt. Det hänger på oss också. Att Gud har gett en vision, en kallelse eller ett löfte är ingen garanti för att man lyckas förverkliga den.

"Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat", står det. Det är lätt att ge upp när det kommer svårigheter och motstånd. Det kommer att komma många tillfällen då vi känner för att ge upp, men om vi vill se visionen förverkligas behöver vi uthållighet. Om vi vill fortsätta göra Guds vilja och få se det som han har lovat gå i uppfyllelse behöver vi kämpa vidare utan att ge upp, även på de tunga dagarna. Utan uthållighet kommer vi inte att plantera några nya församlingar i Sverige.

Och Gud kommer att låta oss få uppleva många svårigheter för att göra oss uthålliga (Jak 1:2-4).

Så när du läser Hebr 11 om att leva i tro, så glöm inte bort raderna om tro och uthållighet i slutet på kapitel 10 eller det som står om tro och tålamod i kapitel 6. Det hänger ihop. Om du vill vara framgångsrik i att göra Guds vilja och få vad han har lovat behöver du både tro och uthållighet.

Att gå i tro

Om man vill tjäna Gud behöver man ofta gå i tro. Med det menar jag att ta steg ut i det osäkra och riskfyllda i förtröstan på att Gud ska förse med det vi behöver. Det kan handla om pengar, men också andra saker som människor, vishet, kraft eller nådegåvor.

I veckan har jag besökt den nya UMU-basen i Linköping. Ett team har precis flyttat in i gamla kontorslokaler i cenrala Linköping och börjat bygga en gemenskap som ska bli en bas för evangelisation och lärjungaträning. UMU-basen förenar två saker som jag verkligen uppskattar; att leva i kommunitet och att leva i tro. Men så stora ekonomiska trossteg som de tar nu har jag aldrig tagit.

1958 startades Operation Mission (OM) och 1960 startades Ungdom med Uppgift (UMU). Båda dessa internationella missionsrörelser betonar vikten av att leva i tro. OM är den av organisationerna jag själv varit med i och det är från min tid i OM som jag har några av mina mest konkreta erfarenheter av bönesvar och ekonomiska under. Det var i OM jag lärde mig att gå i tro. Det är jag oerhört tacksam för.

Nuförtiden lever jag ett ganska tryggt liv, med fast jobb och stabil ekonomi. Jag hoppas att jag inte fastnar i tryggheten, utan att jag kan fortsätta att lyssna till Gud och våga gå i tro och ta risker i tjänst för honom. Ibland behöver vi gå ut ur vår bekvämlighetszon! Förra veckan skrev John van Dinther på sin blogg om att svenska kristnas behov av ekonomisk trygghet och brist på entrepenöranda är ett stort hinder för pionjärarbete och församlingsplantering (läs inlägget här). Jag tror att John har helt rätt. Vi behöver bli mer djärva och gå i tro när Gud kallar. Utan offer kan man inte uträtta något i Guds rike. Därför är jag glad att jag har fått lära känna UMU-teamet i Linköping. Jag hoppas att många blir inspirerade och utmanade av deras djärvhet och frimodiga tro!

När William Carey utmanade till mission i sin predikan 1792 sa han de berömda orden "Vänta stora ting från Gud, våga stora ting för Gud". Det är ett motto värt att leva på. Jag undrar vad det kommer att betyda i mitt liv framöver?

Menno Simons, del 2; Anabaptismens Knutby

I utkanten av kristna rörelser uppstår ibland extrema grupper som utvecklas i en osund riktining, med tragiska händelser som resultat. Så fick t.ex. den svenska pingströrelsen sitt Knutby och anabaptismen fick sitt Münster. Händelserna i Knutby och Münster är förstås väldigt olika, men de har det gemensamt att de har svärtat ner de rörelser de har sprungit fram ur. För Menno Simons fick händelserna i Münster en helt livsavgörande betydelse. Vad var det då som hände där?

Anabaptismen kom till Holland genom den märklige predikanten Melchior Hoffman. Som många andra vid denna tid var han övertygad om att han levde i den sista tiden och att Jesu återkomst stod för dörren. Detta ledde till en mycket spekulativ bibeltolkning där man letade efter tidstecken och dessutom lyssnade mycket till uppenbarelser och profetior. Anabaptismen i Holland fick en slagsida åt det spekulativa och osunda hållet. När Hoffmann fängslades i Strasbourg 1533, trädde Jan van Leyden och Jan Matthys in på scenen. De hävdade att Jesus skulle komma tillbaka i den tyska staden Münster och att han där skulle upprätta det nya Jerusalem. De uppmanade anabaptisterna i Holland att samlas i Münster och många tog sig dit. Där upprättades ett märkligt och fruktansvärt skräckvälde med de båda Jan som ledare. De tog över staden, styrde den med järnhand, införde polygami och tog till vapen för att upprätta Guds rike på jorden. Det slutade med katastrof och många blev dödade när staden invaderades i juni 1535. Den tragiska historien om händelserna i Münster finns här (wikipedia), här (GAMEO). Tragedin i Münster användes av myndigheterna som ursäkt för att svärta ner och förfölja anabaptisterna ännu intensivare.

Menno såg det som hände i Münster från sin position som katolsk präst. Han hade predikat evangeliskt och varnat för att bege sig till Münster, men förstod att han inte hade något inflytande eftersom han inte själv var beredd att betala priset för att följa Jesus fullt ut och ta konsekvenserna i sitt liv. När 300 revolutionära anabaptister (däribland Mennos bror) blev dödade efter ett väpnat uppror inte långt från Mennos kyrka, kände han att han måste göra något. Tragedin fick honom att förstå att han måste ta konsekvenserna av sin tro och ge sitt liv för att bygga sunda och bibliska församlingar. Hans första bok kom 1535, riktade sig just mot Jan van Leydens läror och heter på engelska The Blasphemy of Jan van Leyden.

Menno skriver så här om denna händelse:

När detta hade hänt föll dessa vilseledda människors blod så tungt på mitt hjärta att jag inte kunde stå ut, eller finna ro i min själ. Jag tänkte på mitt eget orena, köttsliga liv och hur jag varje dag fortsatte att praktisera det hyckleri och avguderi som har ett sken av gudsfruktan. Jag såg att dessa hängivna barn, trots att de hamnat i falska läror, villigt gav sina liv och sina ägodelar för sin tro. Och jag var en av dem som hade avslöjat påvesystemets vedervärdiheter för dem. Men själv fortsatte jag mitt bekväma liv och praktiserade kyrkans vedervärdigheter bara för att få ha fysisk trygghet och slippa Kristi kors. När jag begrundade detta plågades jag i mitt samvete, så att jag inte längre kunde uthärda.

(Complete Writings of Menno Simons, sid 670)

Detta ledde fram till att Menno lämnade sin prästtjänst, lät döpa sig hos anabaptisterna och så småningom blev en av deras främsta ledare. Han vigde sitt liv åt att samla de troende som sårats och blivit besvikna efter tragedin i Münster. Han ville bygga sunda, bibliska, fredliga församlingar och var verksam i detta från 1536 till sin död 1561. Om någon kan kallas för anabaptismens apostel är det Menno Simons. Hans livsverk blev avgörande för den anabaptistiska rörelsen.

Mer om Menno kan du läsa på mennosimons.net.

Mitt första inlägg om Menno finns här.

Företagande som mission

Kan det vara mission att driva företag? Ja, svarar Mats Tunehag. Idag föreläste Mats på pingstskolornas bibellärardagar och hans ämne var "företagande som mission". Han hade mycket intressant att säga.

Om vi vill hjälpa människor och förvandla samhällen räcker det inte med bistånd. Då behövs företagande som skapar ekonomisk bärkraft, arbetstillfällen och utveckling. Arbetslösheten är ett av världens största problem och den orsakar fattigdom, konflikter, barnarbete och trafficking. Att skapa och driva företag enligt Gudsrikets principer är därför en viktig missionsinsats som ger människor arbete och hjälper dem till ett bättre liv. Vi fick höra fascinerande berättelser om vad kristna företagare åstadkommit i Uzbekistan, Indien och Thailand. Ett vittnesbörd om hur detta kan fungera kan man läsa i artikeln Hon erbjuder en väg ut ur sexindustrin.

Mats Tunehag jobbar med något som kallas Business as Mission. Det är en internationell rörelse som inspirerar och utbildar företagare för missionsengagemang i hela världen. Det här tänkandet tror jag att vi behöver mer av även i Sverige.

Vill du veta mer om detta kan du läsa Business as Mission Manifesto och annat material på den här sidan.

Så kom igen kristna entrepenörer och företagare. Ni behövs i Guds rike och har en viktig missionsuppgift!

Pingströrelsen och församlingsplantering

Det är mycket resande just nu. Idag har jag varit i Stockholm och för första gången deltagit i ett möte med Pingströrelsens nationella ledningsgrupp för församlingsplantering. Jag har blivit invald i den gruppen i egenskap av utbildare. Jag leder ju en distansutbildning i församlingsplantering. Det har varit en inspirerande dag och jag känner att jag har något att bidra med, både som församlingsplanterare och som pedagog.

Det har ju gått lite trögt för Pingströrelsen att komma igång med församlingsplantering och fortfarande är det ganska spretigt och inte alltid så strategiskt som jag skulle önska. Men nu är det mycket positivt på gång. Regionala ledningsgrupper har bildats i olika delar av landet och där detta skett formas strategier för framtiden. Församlingar blir moderförsamlingar och startar pionjärprojekt från Skurup i söder till Töre i norr. Just nu är det ett tiotal nyplanteringar på gång runtom i landet bara inom Pingst (och då har vi nog inte koll på allt). Inom några regioner finns det ännu inga ledningsgrupper men vi jobbar på för att de ska formas inom kort. Förhoppningsvis kan även Pingst Nationellt centralt gå in och ge ett mer aktivt stöd till församlingsplantering. Det skulle verkligen behövas. Det behövs många nya församlingar i Sverige om alla som bor här ska få en chans att lära känna Jesus Kristus.

Men det är klart. Det räcker inte att starta nya församlingar. Det måste vara rätt sorts församlingar. Det måste vara gemenskaper där man följer Kristus, delar livet med varandra på ett konkret och praktiskt sätt och satsar helhjärtat för att nå ut och tjäna samhället i ord och handling. Vårt uppdrag är att göra lärjungar, döpa dem och lära dem att hålla alla de bud Jesus har gett oss. Det är det det handlar om, varken mer eller mindre. Jag hoppas du vill vara med och förverkliga det uppdraget. Är du beredd att satsa?

Alla Folk 2008 i Göteborg

Idag har jag varit i Göteborg. Jag var med på den allkristna missionskonferensen Alla folk 2008 i Smyrnakyrkan. Det är en konferens med en imponerande bredd då den arrangeras av 24 olika missionsorganisationer och samfund. Årets tema var "Hela evangeliet - till hela skapelsen - till vilket pris?" Programmet var mycket bra med gudstjänster, seminarier och 18 olika workshops som behandlade alla möjliga frågor.

Själv bidrog jag med att leda en workshop om församlingsplantering. Mission i Sverige är ju också mission. Jag försökte göra en beskrivning av läget i Sverige, skissade lite på nya sätt att vara församling som verkligen fungerar i vår kultur och tog upp några saker som är viktiga att tänka på när man planterar en ny församling. Jag betonade också att församlingsplantering kan vara både att starta nya församlingar på nya platser och att omplantera gamla församlingar som behöver en nystart. Vi hade ett spännande samtal och det kändes inspirerande.

Jag hann också lyssna på seminariet där Magnus Alphonce delade av sina erfarenheter som församlingsgrundande missionär i Mongoliet och i Mellanöstern. Det blev dagens höjdpunkt för mig. Magnus berättelse blev en utmaning att ge sitt liv för evangeliet, för att Gud ska bli ärad bland alla folk och för att människor ska bli räddade. Bland annat ställde han frågan om inte tryggheten blivit en avgud i Sverige. Vi organiserar och planerar våra liv utifrån hur vi kan få det tryggast istället för utifrån Guds rike och evangeliets utbredande. Därför vågar vi inte sätta våra liv på spel för Guds rikes skull. Jag tror att han har rätt i tryggheten är en avgud. Vad tror du?

Uppdatering 18 nov 2008

Idag har Dagen två större artiklar om Alla Folk 2008. En mycket intressant intervju med huvudtalaren Judy Mbugua från Kenya och ett samtal om evangelisation och sociala insatser med missionsledarna Wilgot Fritzon och Göran Sturve.

Lite mer om Keltisk missionsstrategi

Det här är mitt andra inlägg om den keltiska missionen. Det första finns här.

De keltiska missionärerna levde i en tid av förändring. Romarriket hade fallit och hedniska stammar hade invaderat Europa österifrån (folkvandringstiden, ca 375-570). De keltiska missionärerna lyckades med att föra evangeliet till de hedniska folken i Europa.

Den keltiska kristendomen hade sitt centrum på Irland och spreds därifrån till kontinenten. En av de tidiga ledarna var Columba (521-597). Han var en lärd och from man med rykte om sig att göra under. I tjugo år var han verksam som evangelist, församlingsgrundare och grundare av kloster på Irland. Han Reste till Skottland med tolv följeslagare 563 och grundade en klostergemenskap på ön Iona mellan Irland och Skottland. Denna kommunitet blev ett missionscentrum och därifrån åkte missionärer ut för att evangelisera Skottland och England.

Missionsstrategin var lika genial som enkel. Man reste alltid ut i team och när man kom till en ny plats byggde man upp en missionsby som blev en kombination av kloster och församlingsplantering. I mitten låg en enkel träkyrka och runt den skolsalar och munkarnas hus. Munkarna var byggare, predikanter och lärare. Utanför kärnan byggdes efter hand hus för studenterna och deras familjer allteftersom människor kom till tro. Så formades kommunitetsliknande församlingar som bestod av både gifta och ogifta. Man översatte bibeldelar till folkspråket, tränade inhemska ledare, undervisade dem i Bibeln, hantverk och språk och lärde dem att ta ansvaret för arbetet ibland sitt eget folk. När man skulle öppna ett nytt missionsfält reste man ut i grupper om tolv munkar under ledning av en abbot. Man attackerade inte folkens religioner utan försökte istället anknyta till den inhemska kulturen och inriktade sig på att undervisa sanningen ur Skriften.

En av dem som förde den keltiska missionen till den europeiska kontinenten var Columbanus (543-615). Columbanus var född på Irland och utbildad av keltiska munkar. Han var en framstående bibelutläggare som behärskade både grekiska och hebreiska. I 40-årsåldern blev han missionär i Frankrike, där han grundade flera klostergemenskaper och församlingar. Han utvisades från Frankrike 610 och verkade därefter i Schweiz och Italien till sin död.

Några lärdomar

Det finns många intressanta drag i den keltiska missionen som kan vara viktiga för oss.

Man hade en mycket stor kärlek till naturen och strävade efter att leva i harmoni med och anvar för skapelsen och betonade starkt att man kunde möta Gud i naturen.

Det fanns många framstående kvinnor som var ledare inom den keltiska kyrkan, bland de mest kända är Brigid och Hilda.

Den keltiska kyrkan var också mycket involverad i kulturen och uttryckte sin andlighet genom kreativitet inom sång, musik, poesi, konst och berättelser. Man ville genom kulturella uttrycksformer beskriva sanning, kärlek och skönhet.

Den keltiska andligheten var också öppen för Andens kraft och gåvor och hade en stark betoning på bön och andlig kamp.

I alla dessa avseenden bör vi följa de keltiska missionärerna om vi vill nå vår tids européer med evangeliet om Jesus Kristus.

En ny bok om Barnabas

Den här bloggen har fått sitt namn efter Barnabas i Nya testamentet. Jag gillar Barnabas och jag har honom som en av mina förebilder. Några av skälen till detta har jag redovisat i tidigare inlägg här.

Nu har det kommit en ny bok om Barnabas och hans tjänst som församlingsplanterare. Den är skriven av J.D. Payne och har titeln The Barnabas Factors - Eight Essential Practices of Church Planting Team Members. Ed Stetzer presenterar boken på sin blogg här. Jag har redan beställt boken och ser fram emot att läsa den. Det finns mycket man kan lära sig av Barnabas.

Det viktigaste

"I kristider skalas det oviktiga bort och vi fokuserar på det som verkligen betyder något", skrev jag i mitt förra inlägg.

Vad är det då som betyder något? Vad är viktigast? Den frågan kan förstås besvaras på olika sätt. Men jag tycker om det svar som Petrus ger i sitt första brev när han ska sammanfatta det viktigste i den kristna församlingens liv. Han gör det i 1 Petr 4:7-11:

Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Vi lever i den sista tiden. Vad är viktigast för oss som individer? Vad är viktigast i den kristna gemenskapen? Vi kan sammanfatta det Petrus säger under tre rubriker.


Bönen och relationen med Gud

Det första Petrus nämner är vikten av att vårda sin gudsrelation. ”Var då samlade och nyktra så att ni kan be.” Var nyktra! Det finns mycket som hotar vårt böneliv. Det är så lätt att vårt andliga liv blir kvävt av allt annat som kräver vår tid och uppmärksamhet. Jag tror faktiskt att man kan säga att det personliga bönelivet är ett mått på den andliga hälsan. Och att det gemensamma bönelivet i församlingen är ett mått på församlingens andliga hälsa. Därför börjar Petrus med bönen när han talar om det viktigaste.

Kärleken och gästfriheten
Det andra är att "älska varandra hängivet". Det är ett härligt uttryck! "Framför allt ska ni älska varandra", skriver Petrus. Kärleken är tydligen det allra viktigaste. Kärleken måste vara synlig och praktisk. Kärlek kan förmedlas på många olika sätt: med ord och uppmuntran, genom att dela med sig och ge gåvor, genom praktisk hjälp m.m. Petrus nämner två konkreta uttryck för kärlek.

1. ”Kärleken gör att många synder blir förlåtna”, skriver Petrus. När man älskar varandra står man ut med svagheter och brister hos varandra och förlåter varandra. Kärleken kan också tillrättavisa när det behövs och det leder förhoppningsvis till att man omvänder sig och får förlåtelse.

2. Gästfrihet är ett annat uttryck för praktisk kärlek. Församlingslivet levs framför allt i hemmen och därför är gästfrihet och öppna hem bland det viktigaste i församlingens liv. Var frimodig och bjud hem människor spontant. Det måste inte vara perfekt när man öppnar sitt hem. Låt ditt hem bli en plats för gemenskap.

Att tjäna med sin gåva
Det tredje Petrus skriver om är vikten av att var och en kommer i funktion i sin uppgift. Gud har en uppgift för var och en och därför har han gett var och en av oss en nådegåva (minst en). Nådegåvor är utrustning för tjänst, en förmåga Gud ger för att vi ska klara vår uppgift. Vi är förvaltare, vi är ansvariga för det vi fått. Därför är det viktigt att du vet vilka gåvor du har och att du börjar använda dem i tjänst för andra. Då blir du en god förvaltare.

Förhärliga Gud i allt detta
Så där har vi alltså de tre viktigaste sakerna enligt Petrus: att be, att älska och att tjäna. Så lägger han till att vi ska låta Gud förhärligas genom allt detta. Gör allt till Guds ära! Det kan tyckas självklart men är ändå bra att säga. Det är inte för att vi själva ska bli ärade, utan för att Gud ska bli ärad och förhärligad som vi ber, älskar och tjänar varandra.

Den gångna veckans kris har fått mig att fundera på vad som verkligen är viktigt i livet. Den här texten i Petrus' första brev tycker jag ger en bra vägledning. Vad tycker du?

En vecka av bön

Den senaste veckan har varit dramatisk. En nära vän som varit med i församlingen sen starten i början av 80-talet blev plötsligt och oväntat allvarligt sjuk. Läget var kritiskt i flera dagar. Hela församlingen (och många vänner runtom i Sverige och världen) började be intensivt. Vi har haft en bönekedja dygnet runt i över en vecka och bönesamlingar varje dag. Herren är barmhärtig och har hört våra böner, och läget är nu bättre.

Vanligtvis är det ganska svårt att få församlingen att samlas till bön. Men den här veckan har varit ett enormt uppvaknade. Vi har bett tillsammans på ett sätt som vi inte har gjort på många år. När vi ber händer nånting, inte bara i den vi ber för, utan också i oss själva. Det har varit så tydligt att Herren talar till oss, förnyar våra liv och möter människor på nytt. Jag undrar: Måste det till en kris för att vi ska börja be på allvar?

Det är så lätt att vi blir andligt slöa och tappar vår hängivenhet. Världsliga bekymmer, nöjen, ägodelar och omsorger om det jordiska tar vår uppmärksamhet och vi tappar den andliga skärpan. Känner du igen det? Vi tappar vår iver och förmåga att be.

Petrus skriver så här: "Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be" (1 Petr 4:7).

Paulus ord känns också aktuella: "Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen" (Rom 12:11-12).

När vi samlades i söndags var det någon som sa: "Kristider är Guds megafon". I kristider skalas det oviktiga bort och vi fokuserar på det som verkligen betyder något. Bloggandet har tex känts helt ointressant för mig den sista veckan.

Under hösten har vi jobbat lite med temat "Närmare Gud och närmare varandra" i vår församling. Det är tydligt att det är det som hänt den sista veckan. Vi är så tacksamma till Gud för vad Han gör ibland oss. Det känns som att det är något helt nytt på gång i Guds rike på Råslätt. Men tänk att det ska behövas en allvarlig kris och att någon nästan dör för att det ska ske. Är det så även hos er?

Och hur ska vi kunna förvalta det vi har fått?

Gör församlingsplantering till en huvudfråga!

Nu har Pelle Hörnmark blivit vald till ny föreståndare för Pingströrelsen. Välkommen i uppgiften Pelle! Jag önskar dig Guds välsignelse och tror att du är rätt man för jobbet.

Tidningen Dagens reporter Carl-Henric Jaktlund presenterar idag de fem största utmaningarna för nya pingstledaren. Det är en gedigen lista, men jag tror att Jaktlund glömmer en sak; församlingsplantering.

En gång i tiden var den svenska pingströrelsen en församlingsplanterande rörelse. Alf Lindberg skriver i sin bok Väckelse, Frikyrklighet, Pingströrelse att det 1915 fanns det 15 pingstförsamlingar i Sverige, 1925 var det 272, 1945 var det 578 församlingar och toppen nåddes 1950 då antalet var 613 församlingar. Många av dessa församlingar var nyplanteringar. Under samma tid växte medlemsantalet från ca 1000 till 83000.

Som jag ser det är det nödvändigt att pingströrelsen återigen blir en församlingsplanterande rörelse. Det är en fråga inte bara för några få entusiaster utan för hela rörelsen och varje församling. Jag hoppas och ber att Pelle gör det till en huvudfråga i sin tjänst. Det är nödvändigt för människorna i Sverige, för Guds rikes framgång och för pingströrelsens framtid.

Menno Simons, del 1

I serien om anabaptismen har jag nu kommit till den kanske mest kände av rörelsens tidiga ledare, nämligen Menno Simons. Han var inte anabaptismens grundare, eftersom han inte anslöt sig till den förrän mer än tio år efter starten, men han var förmodligen dess mest inflytelserika ledare. Att han inte blev avrättad utan lyckades klara sig undan förföljarna och fick dö en naturlig död vid 65 års ålder bidrog naturligvis till att hans inflytande blev stort.

I min bokhylla har jag flera böcker om och av Menno. Särskilt glad är jag över Complete Writings of Menno Simons. En rejäl volym på knappt 1100 sidor med alla Mennos böcker och skrifter i engelsk översättning.

En annan intressant bok är Theology of the Reformers av Timothy George. Den handlar om fyra av reformationens stora tänkare; Martin Luther, Ulrich Zwingli, John Calvin och Menno Simons. Att Menno platsar med Luther, Zwingli och Calvin är ett bevis för hans betydelse och ett enormt erkännande av anabaptismen som en viktig gren i 1500-talets reformation.

Redan på 1500-talet började anabaptisterna i Holland kallas för mennoniter och idag bär de flesta kyrkor med historiska rötter i anabaptismen det namnet. Mennoniter av olika slag finns i många delar av världen, men vad jag vet finns det ingen församling i Sverige som är ansluten till ett mennonitsamfund. I London finns t.ex. London Mennonite Center.

Kortfakta om Menno Simons

1496 föddes Menno i Holland.

1524 blev han prästvigd i den katolska kyrkan. Han verkade som präst i ungefär elva år. Redan tidigt tvivlade han på vissa inslag i den katolska läran, men det var en lång process innan han kom till en evangelisk övertygelse.

1536 lät han döpa sig, anslöt sig till anabaptisterna och började genast verka som evangelist.

1537 blev han avskild som pastor och äldste och sen tjänade han oavbrutet församlingarna i Holland och norra Tyskland fram till sin död 1561.

En intressant hemsida med mycket information om Menno är Menno Simons.net. Den rekommenderas varmt. Jag återkommer med fler inlägg om Menno Simons.

Menno Simons, del 2; Anabaptismens Knutby
Menno Simons, del 3; tron på treenigheten
Del 4, Det är bara nåd

Utmaningen är antagen

Nu har utmaningen som härjar på bloggsidorna drabbat även mig genom Sleepaz försorg. Lugn Sleepaz, det är redan förlåtet. Efter mycket grubblande har jag bestämt mig för att anta utmaningen och skicka den vidare.

De regler som gäller är:

¤ Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.

¤ Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.

¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.

¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

Sju saker om mig

Så ska jag då berätta sju saker om mig själv. Jag tar sådana saker som jag vanligtvis inte berättar om på bloggen.

1. Jag älskar bollsport. Som ung tävlade jag i badminton, basket, fotboll och handboll. Som vuxen har jag spelat fotboll och handboll i korpserier och varit ungdomstränare i fotboll och bordtennis. Numera blir det inte bollsport så ofta.

2. Jag och Kerstin har sex barn tillsammans (födda 1980-1992). Faktum är att när jag var 28 var jag redan fembarnsfar. Det har påverkat mitt liv oerhört mycket. Troligen mer än jag själv förstår.

3. Jag har inte fyllt 50 men är redan morfar till två underbara små pojkar: Casper (2½) och Conrad (3 mån). Härliga anabaptistiska namn men de har faktiskt fått dem helt utan hänsyn till morfars intresse för anabaptismen.

4. Jag är inbiten HV-supporter och går gärna med min SM-guld T-shirt på skolan. Alltid retar det någon.

5. Jag läser mycket, mest facklitteratur inom teologi och kyrkohistoria, men när jag kopplar av blir det gärna en deckare. Favoritförfattaren på den fronten är helt klart Dorothy Sayers och hennes underbara böcker om Lord Peter Wimsey.

6. Jag är uppvuxen i Svenska kyrkan och kommer från en prästsläkt i Västergötland. Min pappa Paul-Ragnar är präst och det var även min farfar och farfars far. Ändå blev jag baptist. När jag var sexton år kom jag fram till att barndopet inte är ett riktigt dop och lät därför döpa mig i baptistkyrkan i Jönköping den 11 januari 1976. Det har jag aldrig ångrat. Övertygad baptist är jag fortfarande.

7. Även på min mammas sida finns det anknytning till Svenska kyrkan. Min mamma Margareta är teol.kand. och författare till böcker, böner och sångtexter. Mamma hette Giertz som ogift och den f.d. Göteborgsbiskopen, författaren och bibelöversättaren Bo Giertz var bror till min morfar. Även om jag har en helt annan syn på dop, kyrka och ämbete än min berömde släkting håller jag honom för att vara en av 1900-talets stora kristna ledare i vårt land. Hans historiska romaner Stengrunden och Tron allena är klassiska mästerverk som förklarar Guds nåd på ett fantastiskt sätt. Böckerna präglas av luthersk teologi när den är som bäst, men tyvärr är bilden av baptisterna inte helt korrekt. Men jag gillar dem ändå!

Sju personer jag utmanar

Nu till dem jag utmanar. Jag börjar med Lydia, Olof, David, Micke som alla är nuvarande eller tidigare kursdeltagare på Mariannelunds folkhögskola. Jag glömmer inte mina elever så lätt!

Och så några till:

Stefan är doktorand i Åbo, lärare på PTS och en duktig exeget med fokus på Gamla testamentet.
Michael studerar på PTS och har en passion för radikalt lärjungaskap.

Tomas utmärkta blogg om församlingsplantering borde läsas av betydligt fler.

En betraktelse av Maja Hjertberg

Denna betraktelse skickade Maja Hjertberg till mig efter att ha läst mitt inlägg om vad man kan ha i ryggsäcken . Maja är en av mina tidigare elever på BibelVäxa och BibelTjänst. Hon har skrivit en tänkvärd berättelse som jag hoppas att även andra vill läsa. Därför publicerar jag den här.

Jag går här nu...

MATT 11:28-30
"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Jag går här nu, med tunga, men säkra steg – för jag vet att du tar emot mig.

Redan då jag startar min vandring kan jag se och känna den kärlek som omger dig. Du är kärlek! Ljuset och värmen finns där, dit jag nu är på väg.

Så ser jag det – korset – och det utstrålar allt vad du verkar vara – en kärlek så stor att den är villig att förlåta allt dumt jag gör, gång på gång. För att du älskar mig! Med de tankarna sätter jag mig ned och tar av mig min ryggsäck. Det är tyst runtom. Jag ser upp mot det skyhöga korset – min räddning.

Så öppnar jag ryggsäcken och tar fram den första stenen. ”Här, Herre”, säger jag. ”Tack att du förlåter det här”. Jag lägger stenen vid korsets fot och plockar sen fram nästa. För varje sten hoppar hjärtat till livet, det känns lättare för varje gång.

När syndstenarna tagit slut ställer jag mig upp för att gå. Men så känner jag den varma luftströmmen genom mig ” Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. Det får mig att titta ner i ryggsäcken. Där ligger fler stenar.

Jag tar fram den första och säger ”Här Herre, här är oron inför framtiden, tack att du tar hand om den”. Stenen lägger jag vid korset. Så tar jag fram nästa sten ”Gud, här ser du mina sårade relationer, tack att du vill upprätta dom”. Nästa sten är den sista och jag vet inte vad den betyder, men när jag lagt den vid korsets fot känns hjärtat så lätt. Jag ställer mig upp, dansar ett varv och ler upp mot korset. ”Tack, min Gud, tack”, viskar jag. För mina stenar är mottagna, de syns inte mer.

Men istället ser jag andra stenar och förvånat lyfter jag på en. Den är lättare än vad mina stenar var, och färgen är mer ljus. Jag ser frågande upp mot korset när den varma luftströmmen återigen uppfyller mig ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, min börda är lätt”.

När jag ser på stenen igen, står min bästa väns namn där. Jag vet att hon har det jobbigt och jag har bett för henne. Nu när Gud tagit mina bördor, vill han att jag tar hans?

”Men Gud”, säger jag, ” Jag blev ju nyss av med mina bördor, jag kan väl få njuta av min lättnad till ryggsäcken fylls igen, det gör den ju alltid”. Men jag möts av tystnad och plötsligt förstår jag orden ”Ta på er mitt ok…så skall ni finna vila för er själ”. Jag lägger ner stenen i ryggsäcken och sen tar jag de andra också. De är inte så många, men säcken blir ändå full. På varje sten står ett namn på någon jag vet kan behöva extra hjälp på något sätt. Kanske klippa gräset, eller bara prata.

Men mitt hjärta känns tyngre nu, hur ska jag orka bära allt själv? ”Gud, du lovade vila för min själ, hur ska jag få vila med säcken full av stenar, med andras bördor?” Ännu en gång möts jag av tystnad, men den här gången känner jag en frid, inspiration och styrka, så jag lyfter ryggsäcken och märker genast att den inte väger alls särskilt mycket. Jag tackar Gud och tittar upp mot korset en sista gång. Tittar rakt upp mot kärleken som räddar mig, och som jag nu vill ge ut. Sen går jag därifrån med lätta steg. Jag vet att han går med mig.

Denna text är skriven av Maja Hjertberg i maj 2008

Vad har du i ryggsäcken?

Några tankar om Matt 11:28-30

Jesus säger:

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Vad har du i ryggsäcken?

Vi går alla och bär på något. Vi har en ryggsäck i livet, stoppar i saker i den och ibland blir det tungt. Riktigt tungt! Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.” Bär du på tunga bördor? Vad har du i ryggsäcken?

Du kanske har minnen i ryggsäcken. Det förflutna kan vara en tung börda att bära på. Det kan vara sår, besvikelser och misslyckanden. Det är oftast detta vi tänker på när vi pratar om att man har något i ryggsäcken. Men det kan finnas andra saker också.

Det kan vara egna och andras krav som blir en tung börda, förväntningar, uppgifter som känns för stora, arbete som pressar på, stress eller regler som tynger. Nusituationen kan vara en tung börda.

Det kan också vara oro för framtiden som tynger. Man kan känna oro för nära och kära, bekymmer för hur det ska bli och hur det ska gå i livet. Framtiden kan vara en tung börda.

En generös inbjudan
Till dig som har en tung ryggsäck kommer Jesus med en generös inbjudan. Han säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.” Det är tyngd bakom orden när Jesus talar. Han är Sonen. Han känner Fadern (11:27). Han är Gud, Herren, Universums Kung. Han har makt att ge det han lovar och Han lovar att ge vila, vila för själen (11:29). Jesus är intresserad av psykisk hälsa även idag. Han bryr sig om hur du mår i din själ. Det handlar inte bara om kroppslig vila, utan om vila för själen. Det är det många som behöver idag. Vilket löfte! Vilket budskap! Vilket evangelium! Kom till Jesus så finner du en inre vila.

En tuff utmaning
Men vänta lite nu. Jesus säger något mer. Det finns en utmaning. Det verkar rentav finnas ett villkor. ”Ta på er mitt ok och lär av mig…, så skall ni finna vila för er själ.” Ta på er mitt ok, ta min börda. Ett ok är ett redskap som man lägger på axlarna för att det ska bli lättare att bära, ungefär som en ryggsäck. Jesus säger: Ta min ryggsäck. Du får lämna din egen tunga ryggsäck, men du ska inte bara springa iväg, då blir den snart tung igen. Nej, säger Jesus, hjälp mig med min ryggsäck istället. Den är lätt att bära och skonsam för ryggen. Då finner du vila för din själ.

Vad betyder det då att ta på sig Jesus ryggsäck? Nyckelordet är ”lär av mig”. Det handlar om att lyssna till honom, lyssna till hans undervisning och följa hans väg. Helt enkelt att vara Jesus’ lärjunge. Att ta på sig Jesus ryggsäck betyder att följa honom. Ska vi se efter vad han har i sin ryggsäck?

Matteus har lagt ut ledtrådarna i sin berättelse. Det finns mycket man kan ta upp, men jag väljer fyra viktiga saker, lätta att bära.

Matt 22:36-40, (det dubbla kärleksbudet). Det här sammanfattar allt annat: att älska Gud över allt annat, tillbe och lyda honom med allt man har och att älska andra människor. Det handlar helt enkelt om att leva i kärlek.

Matt 7:12, (den gyllene regeln) är också det en bra sammanfattning av hur vi ska vara mot varandra och andra. "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Hela bergspredikan (Matt 5-7) finns förstås i ryggsäcken.

Matt 28:18-20, (missionsbefallningen). Missionsuppdraget ligger på Jesus’ hjärta. Det är hans börda. Han har nöd för människorna och han ber om arbetare till skörden. Det betyder inte att alla ska åka ut till ett annat land. Men det betyder att vi alla har en uppgift, alla har en plats i församlingens uppdrag att nå ut och göra lärjungar. Vi är missionärer där vi är. Det finns en uppgift för dig och att ta Jesus’ ryggsäck betyder att du går in i den uppgiften.

Matt 6:33-34 (Guds rike). Sök Guds rike först, Guds vilja först. Guds rike är där Gud regerar. Då ska vi få allt vi behöver och behöver inte bekymra oss eller oroa oss för framtiden.

När Jesus är med oss blir bördan lätt
Vilken utmaning att bära Jesus' ryggsäck. Känns det tungt? Det är konstigt att det kan kännas tungt! Jesus säger ju att det är en lätt börda, en bekväm ryggsäck. Hur kan han påstå att något som låter så svårt och omöjligt är lätt? Svaret finns väl i texten. Han är med oss och hjälper oss. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Den Jesus som är med oss har ett milt och ödmjukt hjärta. Tänk på vad det betyder. Gud har ett milt och ödmjukt hjärta. Han förstår oss när vi har svårigheter. Han lyssnar på oss när vi har något att säga. Han kräver inte för mycket är vi är trötta. Han vet vad vi klarar av. Han hjälper oss att bära bördan. Han ger oss den kraft vi behöver för våra uppgifter. Jesus är med oss så därför är ryggsäcken lätt att bära. När man tar hans ryggsäck finner man vila för sin själ.

Till sist!

Dagens inbjudan är: Kom till Jesus och lämna dina tunga bördor: vare sig det är minnen från det förflutna, krav i nuet eller oro för framtiden. Du får lämna det till honom!

Dagens utmaning är: Ta på dig Jesus' ryggsäck och lär av honom. Han hjälper dig att bära den. Låt oss följa Jesus Kristus, hålla hans bud, sprida hans kärlek, förkunna hans budskap och söka hans rike. Det är vad hans ryggsäck innehåller!

Den keltiska missionen

Jag tror vi kan lära av historien. Anabaptismen är den rörelse jag är mest fascinerad av och jag tror vi kan lära oss mycket av den när det gäller bl.a. lärjungaskap och församlingsliv i vår tid. Men det finns många andra rörelser som vi kan lära oss av. En av dem är den keltiska missionsrörelsen i Europa som varade ungefär 500-800 e.Kr. Den keltiska missionen kan ge oss nycklarna till hur vi kan nå västeuropa med evangeliet i vår tid.

Evangeliet kom till de keltiska folkstammarna på Irland genom Patrick på 400-talet. På Irland utvecklades en självständig och evangelisk kyrka som i sina former och sin andlighet skilde sig en hel del från den katolska. Under folkvandringstiden (ca 375-570) hade Europa återigen blivit dominerat av hedendom och det var i mångt och mycket de keltiska missionärerna från Irland som återevangeliserade den europiska kontinenten.

Idag menar många att den keltiska missionsrörelsen kan hjälpa oss att nå västvärlden med evangeliet. Jag har läst två böcker som presenterar denna tanke. Det är dels The New Celts - Following Jesus into Millenium 3, av Roger Ellis och Chris Seaton, och dels The Celtic Way of Evangelism - How Christianity Can Reach the West...Again, av George G. Hunter. Det är två mycket läsvärda böcker, som ger både en god kunskap om den keltiska kyrkans historia, andlighet och missionsstrategi och konkreta förslag på hur vi kan tillämpa deras tankar i vår tid. Några saker som författarna pekar på är t.ex: en andlighet som omfattar hela livet, ansvar för skapelsen, engagemang i kulturell kreativitet genom konst, musik och litteratur, kommunitetsliv, förmåga att anknyta till den inhemska kulturen, öppenhet för Andens kraft och mycket mer.

Jag har hittat en församling i Sverige som uttalat anknyter till den keltiska missionen. Det är Johanneskyrkan Kornhill (EFS) i Halmstad. Så här skriver de på sin hemsida:

De keltiska klostren var en del av den missionsstrategi som fanns inom den keltiska kyrkan på de brittiska öarna med början på 400-talet. Kelternas mission hade en stor påverkan på kristendomens utbredande i hela nordvästra Europa. Klostren var en slags blandning av

Kyrka
Kommunitet
Sjukhus
Missionsstation
Vandrarhem
Retreatcenter
Skola
Universitet
Socialt dagcenter
Konstnärligt center
Själavårdscenter

Lägg till barn- och ungdomsverksamhet så beskriver det i grova drag vår vision med Kornhill.

ett keltiskt kors

Det finns mycket i den keltiska missionen som inspirerar och utmanar. Vad tycker du om detta?

Leva i gemenskap - tio praktiska tips

Vi pratar ofta om att församlingen är en familj. Är det bara tomma ord eller är det en verklighet vi lever i? Hur kan man rent konkret utveckla gemenskapslivet i församlingen? Från boken Building the House Church hämtar jag tio praktiska tips som kan vara till hjälp för att leva i gemenskap.

Församlingen kan upplevas som en familj när vi delar de saker som en familj delar - mat, tid, praktisk hjälp, kärlek, pengar, beslutsfattande. När vi delar livet med varandra utvecklas en känsla av närhet och Andens enhet. När vi vågar avslöja vilka vi är, var vi har varit och vart vi vill komma, och lyssnar stilla när andra gör samma sak, då blir vi en familj.

1. Församlingen blir en familj när vi får möjlighet att dela veckans händelser med varandra - vad som har gjort oss glada, vad som har gjort oss ledsna. Vi kan dela detta när vi samlas i våra husförsamlingar och be för varandra.

2. Församlingen blir en familj när vi står vid människors sida i tider av kris. Ibland kan någon behöva att en hel samling (eller annan tidpunkt) ägnas åt samtal och bön omkring hennes/hans svåra situation.

3. Församlingen blir en familj när vi har roligt tillsammans. Vi behöver träffas och ha roligt: äta, idrotta, skapa, göra utflykter, läger, fester mm. Om det ska fungera är det viktigt att många tar initiativ och hittar på saker.

4. Församlingen blir en familj när vi rör vid varandra. Ibland är det bättre att hålla den som sörjer i handen än att prata. Att våga röra vid varandra är viktigt om vi vill bygga varma familjerelationer - en kram, en klapp på axeln eller ett varmt handslag kan förmedla kärlek och omtanke.

5. Församlingen blir en familj när vi bor nära varandra. De många spontana möten, fika, småprat, som uppstår när man bor nära varandra betyder mycket. Det blir också lättare att be om hjälp och att hjälpa.

6. Församlingen blir en familj när vi delar våra andliga upptäckter och tvivel med varandra. Vi låtsas inte som om vi har alla svar eller att allt alltid är bra, utan är ärliga om vår andliga vandring. Vi delar våra tankar och upplevelser med Herren, likaväl som vår kamp, våra nederlag och tvivel.

7. Församlingen blir en familj när vi arbetar tillsammans. Det kan vara enkla arbeten som flyttning eller städning, eller mer krävande som att utveckla en ny verksamhetsgren i gemenskapen. Gemenskapen fördjupas när vi delar både barnpassning och bilreparationer.

8. Församlingen blir en familj när vi upplever konflikt med varandra. Att dela meningsskiljaktigheter och ta itu med problem vi har med varandra kan föra oss närmare varandra. Vi kan lära oss uppskatta att Herren ger olika gåvor till sin församling och stå fasta i vår överlåtelse till honom och till varandra. Att dölja problemen skapar distans och ökar gradvis antalet ämnen vi inte kan samtala om.

9. Församlingen blir en familj när vi fattar beslut tillsammans. När vi kämpar med svåra beslut, blir de tankar och relationer som håller oss samman ännu tydligare. Vi lär oss uppskatta varandra och växer i visionen av vad vi kan bli tillsammans. Vi kommer närmare varandra när vi delar stora personliga beslut - om man ska gifta sig, byta jobb, flytta m.m.

10. Församlingen blir en familj när vi delar våra pengar och ägodelar med varandra. Ekonomiskt delande kan ske spontant eller organiseras. Det viktiga är att vi inte håller fast vid våra ägodelar utan delar med varandra och ”har allt gemensamt” (Apg 4:32).

Efter en idé från: Lois Barrett, Building the House Church, Herald Press 1986, sid 77-81.

Har du erfarenhet av att leva i gemenskap? Har du fler praktiska tips för hur man kan utveckla gemenskapen? Skriv en kommentar och berätta!

Jakob Hutter och egendomsgemenskap

Den 25 februari 1536 avrättades Jakob Hutter, österrikisk evangelist och församlingsledare. Efter svår tortyr brändes han på bål inför en stor folkmassa i Innsbruck.

Jakob Hutter föddes ca 1500 i Tyrolen i Österrike. Han utbildades till hattmakare i Prag och reste mycket i sitt arbete. 1529 mötte han den anabaptistiska rörelsen, greps av dess budskap och överlämnade sitt liv åt Jesus Kristus och Hans ord. Snart var han aktiv som evangelist och pastor i alpdalarna i Tyrolen. Många blev omvända och döptes och församlingar grundades. På grund av de mycket svåra förföljelserna i det katolska Österrike flydde många av de troende den 50 mil långa vägen till Mähren (i nuvarande Tjeckien), där de fann en större frihet att bygga upp sina församlingar.

Tusentals anabaptister från Centraleuropa flydde till Mähren under perioden 1525-1535. En av de större församlingarna var den som leddes av Balthasar Hubmaier i Nikolsburg. Bland anabaptisterna hade det ända från början funnits en betoning på ekonomiskt och praktiskt delande (se t.ex. här) och hos en del av anabaptisterna i Mähren föddes övertygelsen att Jesu lärjungar ska leva i egendomsgemenskap som den första församlingen i Jerusalem, och man började praktisera detta. Man tog Jesusorden helt bokstavligt: "Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger" (Luk 14:33), upphävde privat ägande och hade allting gemensamt. Jakob Hutter, som var kvar i Tyrolen, hade tät kontakt med församlingarna i Mähren och stödde denna utveckling.

Det uppstod dock problem p.g.a. dåligt ledarskap, oärlighet m.m. och kommunitetsrörelsen höll på att misslyckas redan innan den hade kommit igång. Men då kom Jakob!

Jakob Hutter kom till Mähren 1533 och tog då hand om ledarskapet i församlingen i Auspitz. Jakobs hängivenhet och apostoliska ledaregenskaper gjorde honom till räddningen för den svårt sargade kommuniteten. Genom sitt föredöme, sin undervisning och sin självklara auktoritet kunde han lägga en stabil grund för kommuniteten som redan hade flera hundra medlemmar. Under Hutters ledning grundades också flera nya kommuniteter.

Friheten i Mähren blev kortvarig. 1535 tvingades kommuniteterna att lämna sina områden och fick en tid leva i ödemarken under fruktansvärda förhållanden. Hutter begav sig då tillbaka till Tyrolen och fortsatte sitt missionsarbete där. Han fängslades tillsammans med sin hustru i november 1535 och fördes till Innsbruck. Trots fruktansvärd tortyr höll han fast vi sin tro och brändes på bål den 25 februari 1536.
 

I Mähren kunde lärjungarna så småningom återvända till sina hem och bygga upp kommuniteterna på nytt. När de hörde talas om Jakob Hutters martyrdöd tog de hans namn som sitt eget. Från och med nu kallades de hutteriter. På den grund som Jakob Hutter lagt började en fantastisk historia av lärjungaskap, kommunitetsliv och mission, som sträcker sig in i våra dagar. John Horsch berättar denna historia i boken Hutterian Brethren 1528-1931.

Mer om Jakob Hutter kan man läsa i GAMEO och på Jacob Hutter Homepage.

Boken Brotherly Faithfulness innehåller en kort biografi och Hutters nio brev.

Många kommuniteter runtom i världen inspireras av Hutter och hutteriterna. Här är några sådana exempel: Rocky Cape Christian Community är en ny kommunitet i Australien. Deras hemsida innehåller många artiklar och böcker att ladda ner för den som är intresserad av kommunitetsliv. Bruderhof är en internationell grupp kommuniteter med rötterna i Tyskland och Eberhard Arnolds ledarskap. Och så finns förstås kommuniteter av Hutteriter som går tillbaka ända till 1500-talet. Andra kommuniteter som praktiserar egendomsgemenskap är Reba Place Fellowship i Chicago och New Creation Christian Community i England.

Hur ser du på egendomsgemskap? Är det ett alternativ för lärjungar även i vårt land. Eller är det rentav nödvändigt att ge upp privat egendom och leva i egendomsgemenskap om man vill vara en Jesu lärjunge? Vad tänker du om detta?

Hubmaiers inflytande

Baltasar Hubmaier (vars livshistoria jag presenterat här) fick genom sitt omfattande författarskap ett stort inflytande på den anabaptistiska rörelsen. Han skrev ett tjugotal böcker och småskrifter. Hans motto var ”sanningen är odödlig” och de orden fanns i varje bok han skrev. Hans böcker behandlar flera olika ämnen och i flera av dem skilde han sig från anabaptismens huvudfåra. Men jag börjar med de områden där han var överens med de övriga.

Om religionsfrihet
Hubmaiers första bok kom 1524. Alltså efter att han anslutit sig till reformationen, men före anabaptismens genombrott. Bokens titel var ”Om kättare och de som bränner dem”. Det var den första boken på 1500-talet som argumenterade för fullständig religionsfrihet. Hubmaier menade att staten inte hade någon rätt att styra medborgarnas religionsutövning och argumenterade även för rätten att vara ateist. Det var i denna skrift han formulerade sitt motto. Man kan visserligen avrätta och bränna sanningens budbärare, men man kan inte döda sanningen: ”Sanningen är odödlig”.

Om dopet, församlingen och broderlig förmaning
Större delen av sitt författarskap ägnade Hubmaier åt frågorna om dopet, församlingen, församlingsfostran och nattvarden. I dessa frågor var han överens med övriga anabaptister och särskilt hans första bok om dopet hade avgörande betydelse och präglade anabaptismens dopsyn. Bokens titel var "Om det kristna dopet av troende" och den gavs ut på sommaren 1525. Hubmaier är mycket skarp som exeget och bibelutläggare och lägger fram sina argument på ett logiskt och övertygande sätt. Boken gavs ut i ny svensk översättning 1977.

Troendedopet hänger samman både med församlingssynen och synen på ömsesidig fostran. När man döps bekänner man sin tro på Kristus och överlåter sig till församlingen och till att leva som en lärjunge. Genom dopet ger man också bröderna och systrarna i församlingen rätt att tillrättavisa och förmana ifall man skulle begå synd. I Hubmaiers katekes från 1527 finns följande avsnitt (min översättning):

Fråga: Vilket är doplöftet?

Svar: Dopet är en överlåtelse som man gör inför Gud, offentligt och muntligt inför församlingen, genom vilken man avsäger sig Satan och alla hans tankar och gärningar. Man förbinder sig även genom dopet att man hädanefter ska sätta all sin tro och sitt hopp endast i Gud, och att man ska leva sitt liv i enlighet med det gudomliga Ordet, i kraften från vår herre Jesus Kristus. Och om man inte skulle göra detta så lovar man genom dopet att man ivrigt önskar ta emot broderlig förmaning från församlingen och hennes medlemmar.

Fråga: Vilken auktoritet har församlingens medlemmar över varandra?

Svar: Den auktoritet som finns i broderlig förmaning.

Fråga: Vad är broderlig förmaning?

Svar: Den som ser sin broder synda går till honom i kärlek och förmanar honom broderligt och stilla att han skall upphöra med sådan synd. Om han gör detta har han vunnit hans själ. Om han inte gör detta tar han med två eller tre vittnen och förmanar honom inför dem ännu en gång. Om han lyssnar till honom är det hela avslutat, om inte talar han om det för församlingen. Denna kallar fram honom och förmanar honom en tredje gång. Om han nu överger sin synd har han räddat sin själ.

Fråga: Varifrån har församlingen denna auktoritet?

Svar: Från Kristi bud, när han sa till sina lärjungar: "Allt ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden ska vara löst i himlen."

Fråga: Men vilken rätt har en broder att använda denna auktoritet mot en annan?

Svar: Från doplöftet genom vilket man överlåter sig till församlingen och alla hennes medlemmar i enlighet med Kristi ord.

Om den fria viljan
Medan Luther och Zwingli trodde på förutbestämmelse hävdade Hubmaier bestämt att människan har en fri vilja och kan förkasta eller ta emot Guds erbjudande om frälsning. "Genom sin tilldragande vilja vill Gud dra alla människor till frälsningen, men valet lämnas till människan, eftersom Gud vill att hon ska komma utan tvång...", skriver han. Och vidare: "Den som förnekar människans fria vilja och påstår att 'fri vilja' bara är en tom och meningslös term utan innehåll, han gör Gud till en tyrann. Han anklagar Gud för orättvisa och ger de onda många skäl att stanna kvar i sina synder." Anabaptisterna i allmänhet var överens med Hubmaier i denna syn på den fria viljan.

Om svärdet, ederna och att vara i statlig tjänst
På några viktiga punkter skilde sig dock Hubmaier från majoriteten av anabaptisterna och distanserade sig från Grebels och Sattlers ståndpunkter. Det är tre punkter i Schleitheimbekännelsen som han inte kan stämma in i, nämligen om avskiljandet från världen (4), svärdet (6) och ederna (7). Hubmaier tycker att Schleitheim går för långt i sitt krav på att avskilja sig från världen. Enligt Hubmaier har staten Guds uppdrag att bära svärdet och straffa förbrytare, och då kan också en kristen vara soldat, domare eller styresman i statens tjänst. I boken "Om svärdet" (1527) argumenterar Hubmaier för denna hållning och hans församling i Mähren skakades om av diskussionerna i dessa frågor. Själv blev Hubmaier fängslad och brändes på bål i Wien den 10 mars 1528.

Trots att han stod lite vid sidan av anabaptismens huvudlinje fick Hubmaiers teologiska tänkande ett stort inflytande, särskilt på hutteriterna i Mähren. Han stod mitt emellan den mer radikala anabaptisten Michael Sattler och den schweiziske reformatorn Ulrich Zwingli, och blev på så sätt en föregångare till senare tiders baptister i England och Amerika.

Citaten ur Hubmaiers skrifter är hämtade från boken Anabaptism in Outline.

Ny skiva med Smooth Reunion

Normalt sett skriver jag inte om musik. Det är verkligen inte mitt ämne. Men idag gör jag ett undantag. Jag har nämligen musiker i familjen och en av dem är min son Josef.

Josef Melin har skapat och producerat musik sen han gick på mellanstadiet, både på egen hand och med olika band. De större projekten har varit det Star Wars-inspirerade bandet Yoda Pop (med en till hemsida här där man kan ladda ner alla låtar) och jazz/funk/soulbandet Smooth Reunion. Efter en tidigare egen produktion (2007) har Smooth Reunion nu fått ett skivkontrakt för den nya skivan Cleaning up the business med tio nya låtar. Bandet kombinerar högklassig musik med underfundiga och humoristiska texter. Release-datum är 31 oktober 2008 och man kan provlyssna och förbeställa på skivbolagets hemsida zinkmusic.com. Man kan förstås även köpa skivan genom den vanliga skivhandeln som t.ex. cdon eller ginza. Man kan också provlyssna på bandets myspace.