Gör församlingsplantering till en huvudfråga!

Nu har Pelle Hörnmark blivit vald till ny föreståndare för Pingströrelsen. Välkommen i uppgiften Pelle! Jag önskar dig Guds välsignelse och tror att du är rätt man för jobbet.

Tidningen Dagens reporter Carl-Henric Jaktlund presenterar idag de fem största utmaningarna för nya pingstledaren. Det är en gedigen lista, men jag tror att Jaktlund glömmer en sak; församlingsplantering.

En gång i tiden var den svenska pingströrelsen en församlingsplanterande rörelse. Alf Lindberg skriver i sin bok Väckelse, Frikyrklighet, Pingströrelse att det 1915 fanns det 15 pingstförsamlingar i Sverige, 1925 var det 272, 1945 var det 578 församlingar och toppen nåddes 1950 då antalet var 613 församlingar. Många av dessa församlingar var nyplanteringar. Under samma tid växte medlemsantalet från ca 1000 till 83000.

Som jag ser det är det nödvändigt att pingströrelsen återigen blir en församlingsplanterande rörelse. Det är en fråga inte bara för några få entusiaster utan för hela rörelsen och varje församling. Jag hoppas och ber att Pelle gör det till en huvudfråga i sin tjänst. Det är nödvändigt för människorna i Sverige, för Guds rikes framgång och för pingströrelsens framtid.

Menno Simons, del 1

I serien om anabaptismen har jag nu kommit till den kanske mest kände av rörelsens tidiga ledare, nämligen Menno Simons. Han var inte anabaptismens grundare, eftersom han inte anslöt sig till den förrän mer än tio år efter starten, men han var förmodligen dess mest inflytelserika ledare. Att han inte blev avrättad utan lyckades klara sig undan förföljarna och fick dö en naturlig död vid 65 års ålder bidrog naturligvis till att hans inflytande blev stort.

I min bokhylla har jag flera böcker om och av Menno. Särskilt glad är jag över Complete Writings of Menno Simons. En rejäl volym på knappt 1100 sidor med alla Mennos böcker och skrifter i engelsk översättning.

En annan intressant bok är Theology of the Reformers av Timothy George. Den handlar om fyra av reformationens stora tänkare; Martin Luther, Ulrich Zwingli, John Calvin och Menno Simons. Att Menno platsar med Luther, Zwingli och Calvin är ett bevis för hans betydelse och ett enormt erkännande av anabaptismen som en viktig gren i 1500-talets reformation.

Redan på 1500-talet började anabaptisterna i Holland kallas för mennoniter och idag bär de flesta kyrkor med historiska rötter i anabaptismen det namnet. Mennoniter av olika slag finns i många delar av världen, men vad jag vet finns det ingen församling i Sverige som är ansluten till ett mennonitsamfund. I London finns t.ex. London Mennonite Center.

Kortfakta om Menno Simons

1496 föddes Menno i Holland.

1524 blev han prästvigd i den katolska kyrkan. Han verkade som präst i ungefär elva år. Redan tidigt tvivlade han på vissa inslag i den katolska läran, men det var en lång process innan han kom till en evangelisk övertygelse.

1536 lät han döpa sig, anslöt sig till anabaptisterna och började genast verka som evangelist.

1537 blev han avskild som pastor och äldste och sen tjänade han oavbrutet församlingarna i Holland och norra Tyskland fram till sin död 1561.

En intressant hemsida med mycket information om Menno är Menno Simons.net. Den rekommenderas varmt. Jag återkommer med fler inlägg om Menno Simons.

Menno Simons, del 2; Anabaptismens Knutby
Menno Simons, del 3; tron på treenigheten
Del 4, Det är bara nåd

Utmaningen är antagen

Nu har utmaningen som härjar på bloggsidorna drabbat även mig genom Sleepaz försorg. Lugn Sleepaz, det är redan förlåtet. Efter mycket grubblande har jag bestämt mig för att anta utmaningen och skicka den vidare.

De regler som gäller är:

¤ Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.

¤ Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.

¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.

¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

Sju saker om mig

Så ska jag då berätta sju saker om mig själv. Jag tar sådana saker som jag vanligtvis inte berättar om på bloggen.

1. Jag älskar bollsport. Som ung tävlade jag i badminton, basket, fotboll och handboll. Som vuxen har jag spelat fotboll och handboll i korpserier och varit ungdomstränare i fotboll och bordtennis. Numera blir det inte bollsport så ofta.

2. Jag och Kerstin har sex barn tillsammans (födda 1980-1992). Faktum är att när jag var 28 var jag redan fembarnsfar. Det har påverkat mitt liv oerhört mycket. Troligen mer än jag själv förstår.

3. Jag har inte fyllt 50 men är redan morfar till två underbara små pojkar: Casper (2½) och Conrad (3 mån). Härliga anabaptistiska namn men de har faktiskt fått dem helt utan hänsyn till morfars intresse för anabaptismen.

4. Jag är inbiten HV-supporter och går gärna med min SM-guld T-shirt på skolan. Alltid retar det någon.

5. Jag läser mycket, mest facklitteratur inom teologi och kyrkohistoria, men när jag kopplar av blir det gärna en deckare. Favoritförfattaren på den fronten är helt klart Dorothy Sayers och hennes underbara böcker om Lord Peter Wimsey.

6. Jag är uppvuxen i Svenska kyrkan och kommer från en prästsläkt i Västergötland. Min pappa Paul-Ragnar är präst och det var även min farfar och farfars far. Ändå blev jag baptist. När jag var sexton år kom jag fram till att barndopet inte är ett riktigt dop och lät därför döpa mig i baptistkyrkan i Jönköping den 11 januari 1976. Det har jag aldrig ångrat. Övertygad baptist är jag fortfarande.

7. Även på min mammas sida finns det anknytning till Svenska kyrkan. Min mamma Margareta är teol.kand. och författare till böcker, böner och sångtexter. Mamma hette Giertz som ogift och den f.d. Göteborgsbiskopen, författaren och bibelöversättaren Bo Giertz var bror till min morfar. Även om jag har en helt annan syn på dop, kyrka och ämbete än min berömde släkting håller jag honom för att vara en av 1900-talets stora kristna ledare i vårt land. Hans historiska romaner Stengrunden och Tron allena är klassiska mästerverk som förklarar Guds nåd på ett fantastiskt sätt. Böckerna präglas av luthersk teologi när den är som bäst, men tyvärr är bilden av baptisterna inte helt korrekt. Men jag gillar dem ändå!

Sju personer jag utmanar

Nu till dem jag utmanar. Jag börjar med Lydia, Olof, David, Micke som alla är nuvarande eller tidigare kursdeltagare på Mariannelunds folkhögskola. Jag glömmer inte mina elever så lätt!

Och så några till:

Stefan är doktorand i Åbo, lärare på PTS och en duktig exeget med fokus på Gamla testamentet.
Michael studerar på PTS och har en passion för radikalt lärjungaskap.

Tomas utmärkta blogg om församlingsplantering borde läsas av betydligt fler.

En betraktelse av Maja Hjertberg

Denna betraktelse skickade Maja Hjertberg till mig efter att ha läst mitt inlägg om vad man kan ha i ryggsäcken . Maja är en av mina tidigare elever på BibelVäxa och BibelTjänst. Hon har skrivit en tänkvärd berättelse som jag hoppas att även andra vill läsa. Därför publicerar jag den här.

Jag går här nu...

MATT 11:28-30
"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Jag går här nu, med tunga, men säkra steg – för jag vet att du tar emot mig.

Redan då jag startar min vandring kan jag se och känna den kärlek som omger dig. Du är kärlek! Ljuset och värmen finns där, dit jag nu är på väg.

Så ser jag det – korset – och det utstrålar allt vad du verkar vara – en kärlek så stor att den är villig att förlåta allt dumt jag gör, gång på gång. För att du älskar mig! Med de tankarna sätter jag mig ned och tar av mig min ryggsäck. Det är tyst runtom. Jag ser upp mot det skyhöga korset – min räddning.

Så öppnar jag ryggsäcken och tar fram den första stenen. ”Här, Herre”, säger jag. ”Tack att du förlåter det här”. Jag lägger stenen vid korsets fot och plockar sen fram nästa. För varje sten hoppar hjärtat till livet, det känns lättare för varje gång.

När syndstenarna tagit slut ställer jag mig upp för att gå. Men så känner jag den varma luftströmmen genom mig ” Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. Det får mig att titta ner i ryggsäcken. Där ligger fler stenar.

Jag tar fram den första och säger ”Här Herre, här är oron inför framtiden, tack att du tar hand om den”. Stenen lägger jag vid korset. Så tar jag fram nästa sten ”Gud, här ser du mina sårade relationer, tack att du vill upprätta dom”. Nästa sten är den sista och jag vet inte vad den betyder, men när jag lagt den vid korsets fot känns hjärtat så lätt. Jag ställer mig upp, dansar ett varv och ler upp mot korset. ”Tack, min Gud, tack”, viskar jag. För mina stenar är mottagna, de syns inte mer.

Men istället ser jag andra stenar och förvånat lyfter jag på en. Den är lättare än vad mina stenar var, och färgen är mer ljus. Jag ser frågande upp mot korset när den varma luftströmmen återigen uppfyller mig ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, min börda är lätt”.

När jag ser på stenen igen, står min bästa väns namn där. Jag vet att hon har det jobbigt och jag har bett för henne. Nu när Gud tagit mina bördor, vill han att jag tar hans?

”Men Gud”, säger jag, ” Jag blev ju nyss av med mina bördor, jag kan väl få njuta av min lättnad till ryggsäcken fylls igen, det gör den ju alltid”. Men jag möts av tystnad och plötsligt förstår jag orden ”Ta på er mitt ok…så skall ni finna vila för er själ”. Jag lägger ner stenen i ryggsäcken och sen tar jag de andra också. De är inte så många, men säcken blir ändå full. På varje sten står ett namn på någon jag vet kan behöva extra hjälp på något sätt. Kanske klippa gräset, eller bara prata.

Men mitt hjärta känns tyngre nu, hur ska jag orka bära allt själv? ”Gud, du lovade vila för min själ, hur ska jag få vila med säcken full av stenar, med andras bördor?” Ännu en gång möts jag av tystnad, men den här gången känner jag en frid, inspiration och styrka, så jag lyfter ryggsäcken och märker genast att den inte väger alls särskilt mycket. Jag tackar Gud och tittar upp mot korset en sista gång. Tittar rakt upp mot kärleken som räddar mig, och som jag nu vill ge ut. Sen går jag därifrån med lätta steg. Jag vet att han går med mig.

Denna text är skriven av Maja Hjertberg i maj 2008

Vad har du i ryggsäcken?

Några tankar om Matt 11:28-30

Jesus säger:

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Vad har du i ryggsäcken?

Vi går alla och bär på något. Vi har en ryggsäck i livet, stoppar i saker i den och ibland blir det tungt. Riktigt tungt! Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.” Bär du på tunga bördor? Vad har du i ryggsäcken?

Du kanske har minnen i ryggsäcken. Det förflutna kan vara en tung börda att bära på. Det kan vara sår, besvikelser och misslyckanden. Det är oftast detta vi tänker på när vi pratar om att man har något i ryggsäcken. Men det kan finnas andra saker också.

Det kan vara egna och andras krav som blir en tung börda, förväntningar, uppgifter som känns för stora, arbete som pressar på, stress eller regler som tynger. Nusituationen kan vara en tung börda.

Det kan också vara oro för framtiden som tynger. Man kan känna oro för nära och kära, bekymmer för hur det ska bli och hur det ska gå i livet. Framtiden kan vara en tung börda.

En generös inbjudan
Till dig som har en tung ryggsäck kommer Jesus med en generös inbjudan. Han säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.” Det är tyngd bakom orden när Jesus talar. Han är Sonen. Han känner Fadern (11:27). Han är Gud, Herren, Universums Kung. Han har makt att ge det han lovar och Han lovar att ge vila, vila för själen (11:29). Jesus är intresserad av psykisk hälsa även idag. Han bryr sig om hur du mår i din själ. Det handlar inte bara om kroppslig vila, utan om vila för själen. Det är det många som behöver idag. Vilket löfte! Vilket budskap! Vilket evangelium! Kom till Jesus så finner du en inre vila.

En tuff utmaning
Men vänta lite nu. Jesus säger något mer. Det finns en utmaning. Det verkar rentav finnas ett villkor. ”Ta på er mitt ok och lär av mig…, så skall ni finna vila för er själ.” Ta på er mitt ok, ta min börda. Ett ok är ett redskap som man lägger på axlarna för att det ska bli lättare att bära, ungefär som en ryggsäck. Jesus säger: Ta min ryggsäck. Du får lämna din egen tunga ryggsäck, men du ska inte bara springa iväg, då blir den snart tung igen. Nej, säger Jesus, hjälp mig med min ryggsäck istället. Den är lätt att bära och skonsam för ryggen. Då finner du vila för din själ.

Vad betyder det då att ta på sig Jesus ryggsäck? Nyckelordet är ”lär av mig”. Det handlar om att lyssna till honom, lyssna till hans undervisning och följa hans väg. Helt enkelt att vara Jesus’ lärjunge. Att ta på sig Jesus ryggsäck betyder att följa honom. Ska vi se efter vad han har i sin ryggsäck?

Matteus har lagt ut ledtrådarna i sin berättelse. Det finns mycket man kan ta upp, men jag väljer fyra viktiga saker, lätta att bära.

Matt 22:36-40, (det dubbla kärleksbudet). Det här sammanfattar allt annat: att älska Gud över allt annat, tillbe och lyda honom med allt man har och att älska andra människor. Det handlar helt enkelt om att leva i kärlek.

Matt 7:12, (den gyllene regeln) är också det en bra sammanfattning av hur vi ska vara mot varandra och andra. "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Hela bergspredikan (Matt 5-7) finns förstås i ryggsäcken.

Matt 28:18-20, (missionsbefallningen). Missionsuppdraget ligger på Jesus’ hjärta. Det är hans börda. Han har nöd för människorna och han ber om arbetare till skörden. Det betyder inte att alla ska åka ut till ett annat land. Men det betyder att vi alla har en uppgift, alla har en plats i församlingens uppdrag att nå ut och göra lärjungar. Vi är missionärer där vi är. Det finns en uppgift för dig och att ta Jesus’ ryggsäck betyder att du går in i den uppgiften.

Matt 6:33-34 (Guds rike). Sök Guds rike först, Guds vilja först. Guds rike är där Gud regerar. Då ska vi få allt vi behöver och behöver inte bekymra oss eller oroa oss för framtiden.

När Jesus är med oss blir bördan lätt
Vilken utmaning att bära Jesus' ryggsäck. Känns det tungt? Det är konstigt att det kan kännas tungt! Jesus säger ju att det är en lätt börda, en bekväm ryggsäck. Hur kan han påstå att något som låter så svårt och omöjligt är lätt? Svaret finns väl i texten. Han är med oss och hjälper oss. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Den Jesus som är med oss har ett milt och ödmjukt hjärta. Tänk på vad det betyder. Gud har ett milt och ödmjukt hjärta. Han förstår oss när vi har svårigheter. Han lyssnar på oss när vi har något att säga. Han kräver inte för mycket är vi är trötta. Han vet vad vi klarar av. Han hjälper oss att bära bördan. Han ger oss den kraft vi behöver för våra uppgifter. Jesus är med oss så därför är ryggsäcken lätt att bära. När man tar hans ryggsäck finner man vila för sin själ.

Till sist!

Dagens inbjudan är: Kom till Jesus och lämna dina tunga bördor: vare sig det är minnen från det förflutna, krav i nuet eller oro för framtiden. Du får lämna det till honom!

Dagens utmaning är: Ta på dig Jesus' ryggsäck och lär av honom. Han hjälper dig att bära den. Låt oss följa Jesus Kristus, hålla hans bud, sprida hans kärlek, förkunna hans budskap och söka hans rike. Det är vad hans ryggsäck innehåller!

Den keltiska missionen

Jag tror vi kan lära av historien. Anabaptismen är den rörelse jag är mest fascinerad av och jag tror vi kan lära oss mycket av den när det gäller bl.a. lärjungaskap och församlingsliv i vår tid. Men det finns många andra rörelser som vi kan lära oss av. En av dem är den keltiska missionsrörelsen i Europa som varade ungefär 500-800 e.Kr. Den keltiska missionen kan ge oss nycklarna till hur vi kan nå västeuropa med evangeliet i vår tid.

Evangeliet kom till de keltiska folkstammarna på Irland genom Patrick på 400-talet. På Irland utvecklades en självständig och evangelisk kyrka som i sina former och sin andlighet skilde sig en hel del från den katolska. Under folkvandringstiden (ca 375-570) hade Europa återigen blivit dominerat av hedendom och det var i mångt och mycket de keltiska missionärerna från Irland som återevangeliserade den europiska kontinenten.

Idag menar många att den keltiska missionsrörelsen kan hjälpa oss att nå västvärlden med evangeliet. Jag har läst två böcker som presenterar denna tanke. Det är dels The New Celts - Following Jesus into Millenium 3, av Roger Ellis och Chris Seaton, och dels The Celtic Way of Evangelism - How Christianity Can Reach the West...Again, av George G. Hunter. Det är två mycket läsvärda böcker, som ger både en god kunskap om den keltiska kyrkans historia, andlighet och missionsstrategi och konkreta förslag på hur vi kan tillämpa deras tankar i vår tid. Några saker som författarna pekar på är t.ex: en andlighet som omfattar hela livet, ansvar för skapelsen, engagemang i kulturell kreativitet genom konst, musik och litteratur, kommunitetsliv, förmåga att anknyta till den inhemska kulturen, öppenhet för Andens kraft och mycket mer.

Jag har hittat en församling i Sverige som uttalat anknyter till den keltiska missionen. Det är Johanneskyrkan Kornhill (EFS) i Halmstad. Så här skriver de på sin hemsida:

De keltiska klostren var en del av den missionsstrategi som fanns inom den keltiska kyrkan på de brittiska öarna med början på 400-talet. Kelternas mission hade en stor påverkan på kristendomens utbredande i hela nordvästra Europa. Klostren var en slags blandning av

Kyrka
Kommunitet
Sjukhus
Missionsstation
Vandrarhem
Retreatcenter
Skola
Universitet
Socialt dagcenter
Konstnärligt center
Själavårdscenter

Lägg till barn- och ungdomsverksamhet så beskriver det i grova drag vår vision med Kornhill.

ett keltiskt kors

Det finns mycket i den keltiska missionen som inspirerar och utmanar. Vad tycker du om detta?

Leva i gemenskap - tio praktiska tips

Vi pratar ofta om att församlingen är en familj. Är det bara tomma ord eller är det en verklighet vi lever i? Hur kan man rent konkret utveckla gemenskapslivet i församlingen? Från boken Building the House Church hämtar jag tio praktiska tips som kan vara till hjälp för att leva i gemenskap.

Församlingen kan upplevas som en familj när vi delar de saker som en familj delar - mat, tid, praktisk hjälp, kärlek, pengar, beslutsfattande. När vi delar livet med varandra utvecklas en känsla av närhet och Andens enhet. När vi vågar avslöja vilka vi är, var vi har varit och vart vi vill komma, och lyssnar stilla när andra gör samma sak, då blir vi en familj.

1. Församlingen blir en familj när vi får möjlighet att dela veckans händelser med varandra - vad som har gjort oss glada, vad som har gjort oss ledsna. Vi kan dela detta när vi samlas i våra husförsamlingar och be för varandra.

2. Församlingen blir en familj när vi står vid människors sida i tider av kris. Ibland kan någon behöva att en hel samling (eller annan tidpunkt) ägnas åt samtal och bön omkring hennes/hans svåra situation.

3. Församlingen blir en familj när vi har roligt tillsammans. Vi behöver träffas och ha roligt: äta, idrotta, skapa, göra utflykter, läger, fester mm. Om det ska fungera är det viktigt att många tar initiativ och hittar på saker.

4. Församlingen blir en familj när vi rör vid varandra. Ibland är det bättre att hålla den som sörjer i handen än att prata. Att våga röra vid varandra är viktigt om vi vill bygga varma familjerelationer - en kram, en klapp på axeln eller ett varmt handslag kan förmedla kärlek och omtanke.

5. Församlingen blir en familj när vi bor nära varandra. De många spontana möten, fika, småprat, som uppstår när man bor nära varandra betyder mycket. Det blir också lättare att be om hjälp och att hjälpa.

6. Församlingen blir en familj när vi delar våra andliga upptäckter och tvivel med varandra. Vi låtsas inte som om vi har alla svar eller att allt alltid är bra, utan är ärliga om vår andliga vandring. Vi delar våra tankar och upplevelser med Herren, likaväl som vår kamp, våra nederlag och tvivel.

7. Församlingen blir en familj när vi arbetar tillsammans. Det kan vara enkla arbeten som flyttning eller städning, eller mer krävande som att utveckla en ny verksamhetsgren i gemenskapen. Gemenskapen fördjupas när vi delar både barnpassning och bilreparationer.

8. Församlingen blir en familj när vi upplever konflikt med varandra. Att dela meningsskiljaktigheter och ta itu med problem vi har med varandra kan föra oss närmare varandra. Vi kan lära oss uppskatta att Herren ger olika gåvor till sin församling och stå fasta i vår överlåtelse till honom och till varandra. Att dölja problemen skapar distans och ökar gradvis antalet ämnen vi inte kan samtala om.

9. Församlingen blir en familj när vi fattar beslut tillsammans. När vi kämpar med svåra beslut, blir de tankar och relationer som håller oss samman ännu tydligare. Vi lär oss uppskatta varandra och växer i visionen av vad vi kan bli tillsammans. Vi kommer närmare varandra när vi delar stora personliga beslut - om man ska gifta sig, byta jobb, flytta m.m.

10. Församlingen blir en familj när vi delar våra pengar och ägodelar med varandra. Ekonomiskt delande kan ske spontant eller organiseras. Det viktiga är att vi inte håller fast vid våra ägodelar utan delar med varandra och ”har allt gemensamt” (Apg 4:32).

Efter en idé från: Lois Barrett, Building the House Church, Herald Press 1986, sid 77-81.

Har du erfarenhet av att leva i gemenskap? Har du fler praktiska tips för hur man kan utveckla gemenskapen? Skriv en kommentar och berätta!

Jakob Hutter och egendomsgemenskap

Den 25 februari 1536 avrättades Jakob Hutter, österrikisk evangelist och församlingsledare. Efter svår tortyr brändes han på bål inför en stor folkmassa i Innsbruck.

Jakob Hutter föddes ca 1500 i Tyrolen i Österrike. Han utbildades till hattmakare i Prag och reste mycket i sitt arbete. 1529 mötte han den anabaptistiska rörelsen, greps av dess budskap och överlämnade sitt liv åt Jesus Kristus och Hans ord. Snart var han aktiv som evangelist och pastor i alpdalarna i Tyrolen. Många blev omvända och döptes och församlingar grundades. På grund av de mycket svåra förföljelserna i det katolska Österrike flydde många av de troende den 50 mil långa vägen till Mähren (i nuvarande Tjeckien), där de fann en större frihet att bygga upp sina församlingar.

Tusentals anabaptister från Centraleuropa flydde till Mähren under perioden 1525-1535. En av de större församlingarna var den som leddes av Balthasar Hubmaier i Nikolsburg. Bland anabaptisterna hade det ända från början funnits en betoning på ekonomiskt och praktiskt delande (se t.ex. här) och hos en del av anabaptisterna i Mähren föddes övertygelsen att Jesu lärjungar ska leva i egendomsgemenskap som den första församlingen i Jerusalem, och man började praktisera detta. Man tog Jesusorden helt bokstavligt: "Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger" (Luk 14:33), upphävde privat ägande och hade allting gemensamt. Jakob Hutter, som var kvar i Tyrolen, hade tät kontakt med församlingarna i Mähren och stödde denna utveckling.

Det uppstod dock problem p.g.a. dåligt ledarskap, oärlighet m.m. och kommunitetsrörelsen höll på att misslyckas redan innan den hade kommit igång. Men då kom Jakob!

Jakob Hutter kom till Mähren 1533 och tog då hand om ledarskapet i församlingen i Auspitz. Jakobs hängivenhet och apostoliska ledaregenskaper gjorde honom till räddningen för den svårt sargade kommuniteten. Genom sitt föredöme, sin undervisning och sin självklara auktoritet kunde han lägga en stabil grund för kommuniteten som redan hade flera hundra medlemmar. Under Hutters ledning grundades också flera nya kommuniteter.

Friheten i Mähren blev kortvarig. 1535 tvingades kommuniteterna att lämna sina områden och fick en tid leva i ödemarken under fruktansvärda förhållanden. Hutter begav sig då tillbaka till Tyrolen och fortsatte sitt missionsarbete där. Han fängslades tillsammans med sin hustru i november 1535 och fördes till Innsbruck. Trots fruktansvärd tortyr höll han fast vi sin tro och brändes på bål den 25 februari 1536.
 

I Mähren kunde lärjungarna så småningom återvända till sina hem och bygga upp kommuniteterna på nytt. När de hörde talas om Jakob Hutters martyrdöd tog de hans namn som sitt eget. Från och med nu kallades de hutteriter. På den grund som Jakob Hutter lagt började en fantastisk historia av lärjungaskap, kommunitetsliv och mission, som sträcker sig in i våra dagar. John Horsch berättar denna historia i boken Hutterian Brethren 1528-1931.

Mer om Jakob Hutter kan man läsa i GAMEO och på Jacob Hutter Homepage.

Boken Brotherly Faithfulness innehåller en kort biografi och Hutters nio brev.

Många kommuniteter runtom i världen inspireras av Hutter och hutteriterna. Här är några sådana exempel: Rocky Cape Christian Community är en ny kommunitet i Australien. Deras hemsida innehåller många artiklar och böcker att ladda ner för den som är intresserad av kommunitetsliv. Bruderhof är en internationell grupp kommuniteter med rötterna i Tyskland och Eberhard Arnolds ledarskap. Och så finns förstås kommuniteter av Hutteriter som går tillbaka ända till 1500-talet. Andra kommuniteter som praktiserar egendomsgemenskap är Reba Place Fellowship i Chicago och New Creation Christian Community i England.

Hur ser du på egendomsgemskap? Är det ett alternativ för lärjungar även i vårt land. Eller är det rentav nödvändigt att ge upp privat egendom och leva i egendomsgemenskap om man vill vara en Jesu lärjunge? Vad tänker du om detta?

Hubmaiers inflytande

Baltasar Hubmaier (vars livshistoria jag presenterat här) fick genom sitt omfattande författarskap ett stort inflytande på den anabaptistiska rörelsen. Han skrev ett tjugotal böcker och småskrifter. Hans motto var ”sanningen är odödlig” och de orden fanns i varje bok han skrev. Hans böcker behandlar flera olika ämnen och i flera av dem skilde han sig från anabaptismens huvudfåra. Men jag börjar med de områden där han var överens med de övriga.

Om religionsfrihet
Hubmaiers första bok kom 1524. Alltså efter att han anslutit sig till reformationen, men före anabaptismens genombrott. Bokens titel var ”Om kättare och de som bränner dem”. Det var den första boken på 1500-talet som argumenterade för fullständig religionsfrihet. Hubmaier menade att staten inte hade någon rätt att styra medborgarnas religionsutövning och argumenterade även för rätten att vara ateist. Det var i denna skrift han formulerade sitt motto. Man kan visserligen avrätta och bränna sanningens budbärare, men man kan inte döda sanningen: ”Sanningen är odödlig”.

Om dopet, församlingen och broderlig förmaning
Större delen av sitt författarskap ägnade Hubmaier åt frågorna om dopet, församlingen, församlingsfostran och nattvarden. I dessa frågor var han överens med övriga anabaptister och särskilt hans första bok om dopet hade avgörande betydelse och präglade anabaptismens dopsyn. Bokens titel var "Om det kristna dopet av troende" och den gavs ut på sommaren 1525. Hubmaier är mycket skarp som exeget och bibelutläggare och lägger fram sina argument på ett logiskt och övertygande sätt. Boken gavs ut i ny svensk översättning 1977.

Troendedopet hänger samman både med församlingssynen och synen på ömsesidig fostran. När man döps bekänner man sin tro på Kristus och överlåter sig till församlingen och till att leva som en lärjunge. Genom dopet ger man också bröderna och systrarna i församlingen rätt att tillrättavisa och förmana ifall man skulle begå synd. I Hubmaiers katekes från 1527 finns följande avsnitt (min översättning):

Fråga: Vilket är doplöftet?

Svar: Dopet är en överlåtelse som man gör inför Gud, offentligt och muntligt inför församlingen, genom vilken man avsäger sig Satan och alla hans tankar och gärningar. Man förbinder sig även genom dopet att man hädanefter ska sätta all sin tro och sitt hopp endast i Gud, och att man ska leva sitt liv i enlighet med det gudomliga Ordet, i kraften från vår herre Jesus Kristus. Och om man inte skulle göra detta så lovar man genom dopet att man ivrigt önskar ta emot broderlig förmaning från församlingen och hennes medlemmar.

Fråga: Vilken auktoritet har församlingens medlemmar över varandra?

Svar: Den auktoritet som finns i broderlig förmaning.

Fråga: Vad är broderlig förmaning?

Svar: Den som ser sin broder synda går till honom i kärlek och förmanar honom broderligt och stilla att han skall upphöra med sådan synd. Om han gör detta har han vunnit hans själ. Om han inte gör detta tar han med två eller tre vittnen och förmanar honom inför dem ännu en gång. Om han lyssnar till honom är det hela avslutat, om inte talar han om det för församlingen. Denna kallar fram honom och förmanar honom en tredje gång. Om han nu överger sin synd har han räddat sin själ.

Fråga: Varifrån har församlingen denna auktoritet?

Svar: Från Kristi bud, när han sa till sina lärjungar: "Allt ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden ska vara löst i himlen."

Fråga: Men vilken rätt har en broder att använda denna auktoritet mot en annan?

Svar: Från doplöftet genom vilket man överlåter sig till församlingen och alla hennes medlemmar i enlighet med Kristi ord.

Om den fria viljan
Medan Luther och Zwingli trodde på förutbestämmelse hävdade Hubmaier bestämt att människan har en fri vilja och kan förkasta eller ta emot Guds erbjudande om frälsning. "Genom sin tilldragande vilja vill Gud dra alla människor till frälsningen, men valet lämnas till människan, eftersom Gud vill att hon ska komma utan tvång...", skriver han. Och vidare: "Den som förnekar människans fria vilja och påstår att 'fri vilja' bara är en tom och meningslös term utan innehåll, han gör Gud till en tyrann. Han anklagar Gud för orättvisa och ger de onda många skäl att stanna kvar i sina synder." Anabaptisterna i allmänhet var överens med Hubmaier i denna syn på den fria viljan.

Om svärdet, ederna och att vara i statlig tjänst
På några viktiga punkter skilde sig dock Hubmaier från majoriteten av anabaptisterna och distanserade sig från Grebels och Sattlers ståndpunkter. Det är tre punkter i Schleitheimbekännelsen som han inte kan stämma in i, nämligen om avskiljandet från världen (4), svärdet (6) och ederna (7). Hubmaier tycker att Schleitheim går för långt i sitt krav på att avskilja sig från världen. Enligt Hubmaier har staten Guds uppdrag att bära svärdet och straffa förbrytare, och då kan också en kristen vara soldat, domare eller styresman i statens tjänst. I boken "Om svärdet" (1527) argumenterar Hubmaier för denna hållning och hans församling i Mähren skakades om av diskussionerna i dessa frågor. Själv blev Hubmaier fängslad och brändes på bål i Wien den 10 mars 1528.

Trots att han stod lite vid sidan av anabaptismens huvudlinje fick Hubmaiers teologiska tänkande ett stort inflytande, särskilt på hutteriterna i Mähren. Han stod mitt emellan den mer radikala anabaptisten Michael Sattler och den schweiziske reformatorn Ulrich Zwingli, och blev på så sätt en föregångare till senare tiders baptister i England och Amerika.

Citaten ur Hubmaiers skrifter är hämtade från boken Anabaptism in Outline.

Ny skiva med Smooth Reunion

Normalt sett skriver jag inte om musik. Det är verkligen inte mitt ämne. Men idag gör jag ett undantag. Jag har nämligen musiker i familjen och en av dem är min son Josef.

Josef Melin har skapat och producerat musik sen han gick på mellanstadiet, både på egen hand och med olika band. De större projekten har varit det Star Wars-inspirerade bandet Yoda Pop (med en till hemsida här där man kan ladda ner alla låtar) och jazz/funk/soulbandet Smooth Reunion. Efter en tidigare egen produktion (2007) har Smooth Reunion nu fått ett skivkontrakt för den nya skivan Cleaning up the business med tio nya låtar. Bandet kombinerar högklassig musik med underfundiga och humoristiska texter. Release-datum är 31 oktober 2008 och man kan provlyssna och förbeställa på skivbolagets hemsida zinkmusic.com. Man kan förstås även köpa skivan genom den vanliga skivhandeln som t.ex. cdon eller ginza. Man kan också provlyssna på bandets myspace.