Församlingsplantering enligt Nehemja, del 2

Idag fortsätter jag min serie om vad vi kan lära oss om församlingsplantering från Nehemja i Gamla testamentet. I den första delen såg vi närmare på hur Gud kallade Nehemja att åka hem till Jerusalem och bygga upp staden. Vi såg också att Nehemja har de egenskaper som kännetecknar en pionjär.

En församlingsplantering går igenom olika faser. Det börjar med det vi kallar för förberedelsefasen. Det är den Nehemja är inne i när vi läser det andra kapitlet i hans bok. Denna fas är en tid av förberedelser innan man börjar arbetet. Förberedelserna är viktiga om arbetet ska bli framgångsrikt.

Efterforskning

När Nehemja kommer till Jerusalem så väntar han lite med att lägga fram sin plan offentligt.  Först gör han efterforskningar och kollar in läget. Han studerar situationen noga och vandrar runt hela den nedrivna stadsmuren för att se vad som måste göras (2:11-15). Det är både bön och arbete. I det första kapitlet såg vi att Nehemjas vision föddes i bön. Här ser vi att han nu går in i strategisk planering. Båda sakerna är nödvändiga. Så är det också när man ska plantera en församling. Det behövs både bön och strategisk planering. En viktig del av förberedelsefasen är att studera den stad, det område, eller den folkgrupp/subkultur som man vill nå genom den nya församlingen. 

Presentation av visionen – rekrytering av team

När Nehemja har koll på läget är han redo att presentera sin vision för folket. Han samlade folkets ledare och berättade sin historia. Han pekade på behovet och presenterade sin vision. "Ni ser själva hur illa det står till med oss: Jerusalem är ödelagt och dess portar är nedbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära" (Neh 2:17). Han underbyggde visionen med sitt vittnesbörd om hur Gud talat till honom och varit med i processen. Det är viktigt att vara personlig när man vill motivera andra. Nehemja var en god ledare som kunde få andra att haka på den vision han hade fått. "Låt oss börja bygga" (Neh 2:18) sa Jerusalems ledare och så satte arbetet igång. 

Det är ofta så det går till i Guds verk. En nyckelperson får en vision och tar ett initiativ. Andra hakar på och tar till sig visionen. Ingen kan göra jobbet på egen hand. Det behövs en pionjär, men det behövs också ett team av medarbetare. Vi planterar och bygger församlingar tillsammans. En viktig del av förberedelsefasen är att dela visionen och att rekrytera ett team.

Församlingsplantering enligt Nehemja, del 1

Jag fick min kallelse att flytta till Råslätt och bygga upp en kristen gemenskap när jag läste om Nehemja i Gamla testamentet. Det var på hösten 1978 i en barack i Västra Frölunda. I augusti  året efter flyttade jag och Kerstin till Råslätt. Resten är historia. 

Nehemja är en pionjär och berättelsen om honom ger många lärdomar för den som planterar en församling. I några texter vill jag lyfta fram några lärdomar från Nehemja. Den första handlar om fem saker som kännetecknar en pionjär. 

Nehemja levde på 400-talet f.kr. Han var en israelit, men bodde i Persiens huvudstad Susa i det nuvarande Iran, långt från Jerusalem. Kungen över Persiens rike hette Artaxerxes och han härskade över många folk och ett mycket stort område, bland annat över judarna och Jerusalem. En del judar hade återvänt till Jerusalem efter den babyloniska fångenskapen, men Nehemja och många andra bodde kvar ute bland folken. Nehemja var tjänare hos kungen och serverade hans vin. En dag fick Nehemja besök från Jerusalem och han undrade hur det stod till i staden (Neh 1:1-3). När Nehemja hörde de dåliga nyheterna och insåg hur illa det var fick han nöd för Jerusalem.

Nöd

"När jag hörde detta satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar, fastade och bad till himlens Gud" (Neh 1:4). Nehemja såg ett behov och han fick nöd i sitt hjärta. Han blev ledsen och grät. En kallelse börjar ofta med att man grips av nöd över situationen. Man ser ett problem, som måste åtgärdas eller ett behov som måste mötas. Men Nehemjas nöd och sorg leder inte till passivitet och uppgivenhet, utan den leder honom till att börja be och fasta. En pionjär är missnöjd och ser behoven av förändring.

Bön

Nehemja ber och fastar i flera dagar. Han lyfter upp hela situationen inför Gud och vi får en sammanfattning av hans bön (1:5-11). Han bekänner sin och folkets synder och åberopar Guds löften och överlåter sig till Gud. Medan han ber får han en idé och bönen avslutas med att han ber att Gud ska vara med honom när han träder fram inför kungen: "Ge nu din tjänare framgång: låt honom möta medlidande hos denne man." En pionjär ber och söker Gud. 

Påven, dialog och synkretism

I januari släppte påven Franciskus ett videoklipp där han uppmanar till förbön för dialogen mellan olika religioner. Det är en kort film på en och en halv minut och den är mycket intressant. Man kan verkligen undra vad påven vill säga med den här filmen.

Om man vill tolka filmen välvilligt kan man ta det som att han bara vill uppmana till samtal mellan religionerna. Samtal och dialog är nästan alltid bra och ökar förståelsen för varandra. Både likheter och olikheter blir tydliga och respekten för varandras olika åsikter kan förhoppningsvis öka. Dialog kan absolut leda till både fred och rättvisa, som påven säger i filmen. Om detta är vad påven vill säga har jag inte så mycket att invända, men när jag ser filmen börjar jag undra om han inte vill säga något mer.

Titta själv och fundera. Här nedan skriver jag mer om vad jag ser.



Jag tycker att det här verkar handla om synkretism (religionsblandning) snarare än dialog. Filmen antyder att i grunden tror vi alla på kärleken, även om vi har olika namn för Gud. Påven gör ett tydligt teologiskt uttalande i filmen när han säger att alla är vi Guds barn, oavsett vilken religion vi tillhör och vad vi tror. Det är ett anmärkningsvärt påstående.

Att höra Guds röst

Ibland talar kristna om att höra Guds röst. Ibland hör man någon motivera sitt handlande eller sitt beslut med att man fick ett tilltal eller att Gud sa till en vad man skulle göra. Många tycker att det här är ett svårt ämne. Hur talar Gud och hur vet man att det är han som talar? Det är lätt att bli skeptisk till hela saken, när man hör personer som motiverar dåraktiga eller motstridiga saker, med att det var Gud som sa det. Hur talar Gud? Hur leder Anden? Det är ett stort ämne och idag vill jag dela några tankar om det. 

Nya Testamentet talar om Andens ledning på olika sätt. För det första talas det om en ständig ledning av Anden, att präglas och formas av Andens frukt i alla delar av livet. För det andra talas det om ett tydligt övernaturligt budskap i speciella situationer. Det första ska prägla oss varje stund, det andra utgör ett undantag som hjälper oss att våga språnget till nya utmaningar för Guds rike. 

För det tredje talas det om Andens ledning utan att det förklaras hur det fungerar. Ett exempel på det är Apg 8:29 där det står att Anden sa till Filippos: "Gå fram till vagnen och håll dig intill den." Ett annat exempel är Apg 13:2. Ledarna i församlingen i Antiochia var samlade i bön och då hände detta: "Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sa den helige Ande till dem: 'Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till'." I inget av dessa fall får vi veta hur den helige Ande talade. Var det en inre röst, en tanke eller ett profetiskt budskap? Hur vet man att det är Gud som talar?

Nu ska vi se lite närmare på dessa tre aspekter av Andens ledning.