lördag 22 december 2018

När Jesus föddes i Betlehem

Det är snart jul och vi förbereder oss för att fira att Jesus föddes i Betlehem. Ett sätt att förbereda sig är att läsa om denna händelse i Bibeln. I Nya testamentet finns fyra olika skildringar av Jesus liv, men bara två av författarna berättar något om hur det gick till när Jesus föddes, nämligen Matteus och Lukas. De två andra (Markus och Johannes) ger andra perspektiv. De senaste dagarna har återigen jag läst hur de fyra evangelierna börjar sina berättelser om Jesus.

I Markusevangeliet dyker Jesus direkt upp som vuxen man och presenteras kort och gott som Jesus Kristus, Guds son, utan någon närmare förklaring av vad det innebär. Att det är något speciellt med Jesus förstår man ändå när Jesus döps och det hör en röst från himlen: "Du är min älskade son. I dig har jag min glädje" (Mark 1:11).

Matteusevangeliet berättar om Jesus födelse ur Josefs perspektiv och vi får bland annat veta att en Herrens ängel visar sig för Josef i en dröm vid tre (eller möjligen fyra) olika tillfällen och talar om vad han ska göra (Matt 1:20-21, 2:13, 19-22).

Matteus lägger också stark betoning på att Maria var jungfru och att ingen man var inblandad när Jesus blev till. Han skriver: "...innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande" (Matt 1:18), och ängeln säger till Josef: "Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande" (Matt 1:20). Vi får också veta att Josef gifte sig med Maria efter att ängeln talat till honom, men att han väntade med att ligga med henne tills Jesus hade blivit född (Matt 1:24-25).


Lukasevangeliet ger den mest detaljerade skildringen av hur det gick till när Jesus föddes och det är tydligt att det är Marias egen berättelse som kommer fram här. Lukas berättar om hur ängeln Gabriel kommer till Maria och berättar att hon ska föda en son. Även i Lukasevangeliet är det tydligt att Maria är jungfru och att inte någon man är inblandad i att barnet blir till (Luk 1:27, 34-35). Det är också Lukas som ger oss den text som brukar kallas "julevangeliet" och har alla spännande detaljer, som att Josef och Maria var tvungna att resa till Betlehem på grund av skattskrivningen, att det inte fanns någon plats för dem i värdshuset, att barnet därför fick läggas i en krubba (djurens matplats) och om herdarna som kom till det nyfödda barnet efter att ha fått höra änglarna tala om det som hade hänt (Luk 2:1-20). Lukas berättar även om några andra händelser från Jesus barndom. Två gånger nämner han att Maria bevarade det som hände i sitt hjärta (Luk 2:19, 51). Kanske hade han hört berättelsen direkt från henne själv.

Johannesevangeliet skrevs sist av de fyra evangelierna och det berättar ingenting om Jesus födelse. Johannes tar oss istället med tillbaka ända till världens skapelse. Hans evangelium börjar med orden "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud" (Joh 1:1-2). Det låter lite kryptiskt och först kanske man inte förstår vad han skriver om, men snart blir det tydligt att det handlar om Jesus. "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning" (Joh 1:14). Vad Johannes säger är alltså att Jesus Kristus är Guds son, som en gång var med och skapade världen. Det lilla barnet som föddes i Betlehem var Gud själv som hade blivit människa.

Du och jag blev till på vanligt sätt. Vi hade ingen existens innan vi formades i livmodern hos vår biologiska mamma. Med Jesus var det annorlunda. Han fanns i evighet. Han skapade världen. Han var hos Gud och han var Gud. Han blev människa, "avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria", som det heter i trosbekännelsen. Jesus är unik!

Johannes kallar Jesus för Guds ende son. Det finns ingen annan som han. Du och jag är inte Guds barn eller Guds söner på samma sätt som Jesus är det. Men de goda nyheterna är att vi faktiskt kan bli Guds barn. Dessa goda nyheter har Johannes klämt in i sitt första kapitel mellan de verser vi läst tidigare. "Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn" (Joh 1:12). Alla som tror på Jesus och tar emot honom i sitt liv blir Guds barn. Johannes skriver att de blir födda av Gud. De får ett nytt liv. När vi föds av våra jordiska föräldrar blir vi deras barn. När vi föds av Gud blir vi Guds barn. Så enkelt är det. Det är goda nyheter och det var därför Jesus föddes i Betlehem.

Om du tror på Jesus och tar emot honom kan också du bli Guds barn!

Varför inte passa på och läsa de första kapitlen i de fyra evangelierna den här julen. Du kanske upptäcker något nytt. Jag har skrivit mer om dessa kapitel här: När Gud blev människa.

fredag 7 december 2018

Vad betyder det att bära frukt?

I mitt förra inlägg ställde jag frågan: Hur mäts det kristna livet? Det svar jag fann på den frågan var att det kristna livet inte mäts bara i trohet, utan även i fruktbärande. I det samtal som uppstod på Facebook med anledning av texten var det många som frågade vad Jesus syftade på när han talade om att bära frukt. Alltså: Vad är frukten? Idag ska jag försöka svara på den frågan.


Jag har gått igenom alla texter i Nya testamentet som talar om att bära frukt och jag tänker att Johannesevangeliet 15:1-17 hör till de viktigaste. Där talar Jesus om vikten av att bära frukt: "Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt" (Joh 15:2) och vidare: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn" (Joh 15:16). Det intressanta är att Jesus inte förklarar vad frukten är. Det finns faktiskt ingen uttömmande förklaring av det någon annanstans heller. Därför har jag försökt göra en sammanställning av vad Bibeln säger om att bära frukt. Detta är i korthet vad jag kommit fram till.

Bilden av den troende som ett träd som bär frukt finns i Gamla testamentet, men den utvecklas inte så mycket där. Psalmisten skriver att den som lever av Herrens ord "är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, och bär sin frukt i rätt tid" (Ps 1:3). Jeremia talar om att den som litar på Herren inte slutar att bära frukt, även om det kommer ett torrt år (Jer 17:7-8). Profeten Hosea talar om att Israels folk först bar god frukt och sedan dålig (Hos 9-10). Något som Jesus anknyter till när han talar om att Gud vill ha ett folk som bär frukt (Matt 21:43). I fortsättningen av den här texten koncentrerar jag mig på Nya testamentet.

måndag 3 december 2018

Hur mäts det kristna livet?

I en intressant debattartikel i tidningen Dagen förklarar Peter Halldorf och Magnus Malm att de inte kommer att flyga mer. Detta på grund av flygets negativa inverkan på klimatet. Jag sympatiserar verkligen med deras inställning och håller med om att vi som kristna bör minska vårt flygande, särskilt sådant flygande som har med semesterresor att göra. Dessa båda profilers offentliga ställningstagande kan förhoppningsvis få många att tänka till.

Halldorf och Malm skriver att deras beslut grundar sig på tre bibliska motiv. 

1. Gud har skapat himmel och jord och som människor har vi fått uppdraget att ta hand om Guds skapelse. 

2. Jesus kallar oss att följa honom på livets alla områden, och det gäller även hur vi hanterar pengar, konsumtion, arbete och resor. 

3. Det kristna livet mäts inte i resultat utan i trohet. "Våra handlingar driv djupast inte av vilka resultat vi kan uppnå, utan av trohet mot Kristus", skriver författarna, och syftar på att även om deras beslut inte påverkar klimatet speciellt mycket är det en viktig symbolhandling och uttryck för trohet mot Kristus.

Jag håller med Halldorf och Malm om mycket av det de skriver, men den tredje punkten skulle jag vilja komplettera. Den kanske är tillämplig i den här frågan, men jag tror inte att det är en allmängiltig princip att det kristna livet mäts i trohet. Det är något som saknas i det påståendet. Det kristna livet mäts inte bara i trohet, utan det finns en annan viktig faktor som vi inte får tappa bort, nämligen fruktbärande. Det räcker inte att vara trogen. Vi måste också bära frukt om vi ska hålla måttet. 

Kom ihåg vad Jesus sa: "Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt" (Joh 15:2) och vidare: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber om i mitt namn" (Joh 15:16).

tisdag 27 november 2018

Apologetik och församlingsgrundande - om betydelsen av gemenskap

Den gångna helgen var jag med på ledarkonferensen Uppdrag: Guds rike i Korskyrkan i Stockholm. Initiativtagare till konferensen var Svenska Evangeliska Alliansen och Apologia och den var ett första försök att arrangera en nationell version av European Leadership Forum (ELF), som äger rum i Polen varje vår.

Konferensen hade sjuttiofem deltagare och dessa var fördelade på tre olika spår: apologetik, samhällspåverkan och församlingsgrundande (FG). Två tredjedelar av deltagarna var med på apologetikspåret och den sista tredjedelen var fördelad på de övriga spåren. Dessutom fanns det både gemensamma samlingar för hela konferensen och valbara seminarier. Det var ett innehållsrikt program under två intensiva heldagar. Att apologetikspåret blev så dominerande på denna första ELF-konferens berodde nog delvis på att Apologia var initiativtagare till konferensen och att den engelske författaren Andy Bannister var talare i apologetikspåret. Jag fick intrycket att många kom till konferensen för att de ville lyssna på honom.

Jag och Peter Svanberg från Equmeniakyrkan hade hand om FG-spåret. Vi var den minsta gruppen av de tre. Naturligtvis hade vi hoppats på att vara fler både på konferensen som helhet och på FG-spåret, men man ska inte förakta det lilla. Det som börjar smått kan växa sig stort med tiden, och jag tycker att vi hade många bra samtal och en god gemenskap.

På tåget upp till Stockholm i fredags läste jag Joel Halldorfs ledare i Dagen där han kommenterade Black friday. Han skrev bland annat om att ingen kan stå emot trycket från den omgivande kulturen på egen hand. Vi behöver gemenskaper för att kunna leva och tänka annorlunda. Vi behöver varandra för att följa Jesus och växa i tron. Ledaren landade i att vi behöver församlingen. De tankarna snurrade i mitt huvud under hela konferensen. Konferensens tre spår är alla viktiga, men varken samhällspåverkan eller apologetik kommer att få någon bestående inverkan om det inte finns levande och dynamiska kristna gemenskaper utspridda i samhället som världens ljus och jordens salt (Matt 5:13-16).

lördag 17 november 2018

Bokpresentation: The Making of a Leader

För en dryg månad sedan blev jag utmanad att läsa The Making of a Leader av Robert Clinton. Det är en annorlunda bok om ledarskap och den kom ut första gången 1988. Jag har dock missat den och hörde talas om den för första gången för några år sedan. Tidigare har jag inte varit så intresserad, men nu bestämde jag mig för att läsa den och det ångrar jag inte. Idag vill jag presentera boken och dela något av vad jag lärt mig av den. 

Robert Clinton är pensionerad professor i ledarskap vid Fuller Theological Seminary i Passadena, Californien. Han har ägnat hela sitt liv åt att studera hur ledare utvecklas och det är det den här boken handlar om. Bokens undertitel är Recognizing the lessons and stages of leadership development. Boken handlar alltså inte så mycket om vad det innebär att vara ledare utan mer om hur Gud formar en ledare genom hela livet. Det har varit mycket intressant och givande läsning. Och den har också blivit väldigt personlig.

Clinton menar att en ledares utveckling under en livstid i bästa fall utvecklas genom fem olika faser. 
  1. Sovereign Foundations - Grunden läggs under barndomen. På ett suveränt sätt lägger Gud grunden genom att forma personlighet, familj, tidiga erfarenheter och förmågor. 
  2. Inner-Life Growth - Den andra fasen börjar i regel med omvändelsen eller överlåtelsen till att tjäna Gud. Under den här fasen formas det inre livet med Gud. Fokus ligger på att lära känna Gud och börja vandra med honom. 
  3. Ministry Maturing - I den tredje fasen ligger fokus på uppgiften. Ledaren kommer i funktion i sin tjänst och växer i sina gåvor. 
  4. Life Maturing - Genom kriser och konflikter mognar ledaren i sin karaktär och i sin tjänst. I den fjärde fasen blir fokus ofta mer på att vara än att göra, och tjänsten flödar utifrån livet på ett nytt sätt. Enligt Clinton kan fas 3 och 4 ofta överlappa varandra. 
  5. Convergence - I den femte fasen når ledaren något som Clinton kallar för konvergens. Det betyder att alla ledarens gåvor, erfarenheter och lärdomar från livet sammanflätas och ledaren når en maximal potential i sin tjänst. 

lördag 27 oktober 2018

Hur förändrar man kulturen i en församling?

Alla församlingar har en kultur. Det har förresten alla sammanslutningar av människor (familjer, föreningar, företag m.m.). Kulturen i en församling handlar om hur saker och ting fungerar i just den församlingen. Det som sitter i väggarna, som man brukar säga. Kulturen är det som sker automatiskt när ingen talar om hur vi ska göra. I mitt arbete besöker jag många olika församlingar och jag har observerat hur olika kulturen kan vara i olika församlingar, till och med i samma samfund. I en del församlingar pratar man tro med varandra på ett naturligt sätt, i andra gör man det inte. I en del församlingar pratar man om svåra och känsliga ämnen, i andra undviker man allt som är känsligt. I en del församlingar är medlemmarna äkta mot varandra och öppna med sina svagheter och sår, i andra verkar det som att många döljer sig bakom en fasad. I en del församlingar tar man itu med konflikter på ett konstruktivt sätt och i andra sopar man dem under mattan. I en del församlingar tänker man bara på att den egna församlingen ska växa, i andra tänker man också på att sända iväg människor till nya platser. Jag skulle kunna fortsätta och nämna fler saker. Allt detta handlar om kultur. Har du någon gång funderat på vilken kultur ni har i er församling? Har du någon gång tänkt att du skulle vilja ändra på den?

Det är faktiskt väldigt svårt att förändra kulturen i en församling. Jag skulle säga att det är bland det svåraste som finns. När man planterar en ny församling har man förmånen att få vara med och prägla kulturen, och den kultur som formas under de första åren kommer att finnas kvar under lång tid. När kulturen väl har satt sig, är den mycket svår att förändra.

Det brukar sägas att: "Culture eats strategy for breakfast". Du kanske har varit med om det. Någonting skulle förändras i församlingen och därför tog ni fram en strategi, gjorde en handlingsplan och satte upp mål för förändringen. Det gick bra i början när alla var fokuserade, men efter ett tag föll allting tillbaka i det gamla och allt blev som det brukade vara. Kulturen käkade upp strategin! Det har hänt mig också. Det räcker inte att göra handlingsplaner och sätta upp mål om man vill skapa förändring. Det är nödvändigt att förändra kulturen om förändringen ska bli bestående. Hur gör man det?

Jag har jobbat en del med att förändra kulturen i olika sammanhang under de senaste åren och idag vill jag dela med mig av mina erfarenheter. Jag har gjort en lista med fem punkter som jag tror är viktiga för att kunna förändra en kultur. Här följer den i en mycket kortfattad form:

tisdag 23 oktober 2018

Vi är olika - Några reflektioner om personlighetstyper och tester

Jag var nitton år och tillbringade sommaren i ett evangelisationsteam i Frankrike. Jag och Kerstin hade varit ihop i drygt ett år och vår relation hade krånglat till sig ordentligt. Vi hade bestämt oss för att ta en paus över sommaren och fundera var och en på sitt håll över hur det skulle bli i framtiden. I Frankrike läste jag boken Behärskad av Anden - temperamenten i ett nytt perspektiv av Tim Lahaye, och jag överdriver inte när jag säger att den räddade vår relation.

De fyra temperamenten

Boken handlar om att vi människor är olika, att det finns olika personlighetstyper, ingen typ är bättre eller sämre än någon annan, alla har svaga och starka sidor, genom att fyllas av och behärskas av den helige Ande kan man övervinna svagheterna i sin personlighet och utveckla styrkorna. Den här boken öppnade verkligen mina ögon. Jag förstod mig själv mycket bättre, och framför allt förstod jag Kerstin mycket bättre. Jag förstod dessutom varför vår relation hade blivit så komplicerad och min egen skuld i det.

Tim Lahaye utgår från teorin om de fyra temperamenten. Den har sina rötter i det antika Grekland och går tillbaka till läkaren Hippokrates, som levde 460-370 f.Kr. Denna teori delar in människor i fyra grundläggande personlighetstyper: koleriker, sangviniker, melankoliker och flegmatiker (de kan naturligtvis blandas i alla möjliga kombinationer). Denna teori användes och utvecklades av några kristna författare under senare delen av 1900-talet, bland annat av den amerikanske pastorn Tim Lahaye och den norske prästen Ole Hallesby. (Ja, det är samme Tim Lahaye som har skrivit Left Behind-serien. Jag kan inte förneka att jag har haft stor nytta av hans böcker om temperamenten, även om jag inte gillar hans eskatologi.) När jag läste Behärskad av Anden sommaren 1978 kände jag igen mig själv i kolerikern och jag kände igen Kerstin i melankolikern och jag förstod varför våra personligheter krockade så ofta. Senare läste jag fler böcker i ämnet och då insåg jag att jag även har lite flegmatiker i mig.

PAIE

När jag var 35 år började jag jobba som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Där stötte jag på andra teorier om personlighetstyper. Först fick jag göra ett PAIE-test, som mycket handlar om hur man fungerar som ledare. PAIE delar också in människor i fyra grundläggande typer: producerare, administratörer, integrerare och entreprenörer. Om man jämför med de fyra temperamenten kan man säga att produceraren ungefär motsvarar kolerikern, entreprenören motsvarar i någon mån sangvinikern, integreraren motsvarar melankolikern och administratören motsvarar flegmatikern. Det är inte exakt samma definitioner, men det finns likheter. När jag senast gjorde ett PAIE-test blev jag mest producerare och entreprenör och det visar ju att det också finns skillnader.

måndag 22 oktober 2018

Vad är synd?

Jag har noterat hur svårt det kan vara för kristna ledare att tala om synd. Jag har också tänkt på att jag inte har skrivit så många texter om synd här på Barnabasbloggen, så nu är det väl dags att skriva något om detta besvärliga ämne. Vad är synd egentligen? I den här texten ska jag först ge en definition av vad synd är och sen kommer jag att presentera en lista med specifika synder. Jag hoppas att du vill läsa.

En definition

Det sägs ofta att den ursprungliga betydelsen för det grekiska ordet för synd (hamartia) är att missa målet. "Synd är att missa målet" låter bra, men det är inte så lätt att förstå vad det innebär i praktiken. I grunden handlar det om att man missar Guds mål med sitt liv, det vill säga att man inte gör Guds vilja och inte håller hans bud.

Om vi då ska ska utgå från hur Bibeln definierar synd är det naturligt att börja i berättelsen om den första synden i 1 Mos 3. Där läser vi om hur Adam och Eva bryter mot Guds bud genom att äta av den förbjudna frukten och detta ger oss en illustration av den bibliska definitionen på synd. Synd är i grunden att bryta mot Guds bud. Detta stämmer också med den tydligaste definitionen av synd som finns i Nya testamentet. "Den som syndar bryter också mot lagen, ty synd är laglöshet" (1 Joh 3:4), eller "synd är brott mot lagen", som SFB15 översätter.

Det finns också andra definitioner av synd i Nya testamentet och de bör naturligtvis också vägas in i resonemanget:

"Den som vet hur man handlar rätt, men inte gör det, han begår en synd." (Jak 4:17)

"Men den som äter fast han hyser betänkligheter är dömd därför att han inte handlar i tro. Allt som inte sker i tro är synd." (Rom 14:23)

"Varje orätt är en synd, men det finns synd som inte är en dödssynd." (1 Joh 5:17)

Grunddefinitionen för synd är alltså att bryta mot Guds bud (1 Joh 3:4). Det betyder förstås att varje orätt man gör är en synd (1 Joh 5:17), men man kan också vända på det och säga att det är synd att inte göra det rätta, så kallade underlåtenhetssynder (Jak 4:17). Dessutom kan tydligen saker som egentligen inte är mot Guds bud bli till synd om man går emot sitt eget samvete och gör något som man har betänkligheter inför (Rom 14:23).

fredag 12 oktober 2018

Bokpresentation: What Jesus Started

Jag har varit lite krasslig och hemma några dagar. Då har jag passat på att läsa en av böckerna i den stora högen med olästa böcker, nämligen Steve Addisons What Jesus Started - Joining tne Movement, Changing the World.

Boken handlar om hur Jesus startade en församlingsplanterande missionsrörelse och hur den fortsätter in i vår tid.

Boken kretsar runt sex aktiviteter som präglar missionsrörelser. De är så enkla att de kan ritas på en servett (se bilden nedan), men samtidigt så djupa och innehållsrika att de förtjänar vårt fulla fokus. De sex aktiviteterna är:

  1. Se målet. Missionsrörelser deltar i Guds mission och har målet att nå allt längre med evangeliet tills alla folk har fått höra. 
  2. Knyt kontakter med människor. Det handlar om att gå över gränser för att skapa kontakt med människor som Gud har förberett. 
  3. Dela evangeliet om Jesus Kristus och Guds rike på många olika sätt. 
  4. Träna lärjungar. Det handlar om att leda människor till tro på Kristus och lära dem att hålla alla de bud som Jesus har gett oss, inklusive budet att göra andra till lärjungar. 
  5. Samla gemenskaper. Det handlar om att forma nya troende i nya gemenskaper och församlingar. Församlingsplantering är en del av missionsuppdraget. 
  6. Multiplicera arbetare. Missionsrörelser tränar arbetare och sänder ut dem i team till nya platser och nya sammanhang för att evangeliet ska spridas (på bilden nedan illustreras den sjätte aktiviteten med ett kryss. 

lördag 29 september 2018

En andlig strid

I torsdags hade jag förmånen att få tala på Alliansmissionens medarbetardagar på Gullbrannagården. Det var ett sjuttiotal pastorer och ungdomsledare som var samlade. Jag hade blivit ombedd att tala över ämnet "Andlig konfrontation". Det är inte mitt vanligaste ämne, men jag tar det när jag blir ombedd. Jag tror nämligen att vi kristna i Sverige behöver bli mer medvetna om den andliga kampen och att vi behöver förstå något om hur den fungerar. Jag hade alltså något att säga om detta.

Jag började med ett citat från Fredrik Fransson, en av förgrundsgestalterna i Alliansmissionens historia.



Jag tog sen min utgångspunkt i Paulus ord i Ef 6:12. "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." Bibeln berättar att det finns en andlig värld. Änglar och demoner dyker upp här och där genom hela berättelsen från första till sista sidan, men de har inte huvudrollen, utan finns alltid i bakgrunden. Huvudrollerna i Bibelns berättelse har Gud och människor. Änglar och demoner finns i kulisserna och vi får inte veta så mycket om dem. Det beror på att vi faktiskt inte behöver veta så mycket om den andliga världen. Det är bra med lite grundkunskap, så att vi vet att den finns och hur vi ska agera när vi stöter på den, men det är ingenting vi ska fokusera på. Bibeln ger inte andevärlden speciellt mycket uppmärksamhet och det bör inte heller vi göra. Det finns, som C.S. Lewis skrev, två misstag vi kan göra när det gäller djävulen. Det första är att tro att han inte finns. Det andra är att bli alldeles för intresserad av honom. Båda är lika farliga diken. Det gäller att hålla balansen.

Här följer en kort sammanfattning av några av de saker jag betonade i min undervisning om den andliga striden:

onsdag 26 september 2018

"Utan motor stannar bilen"

Just nu har jag spännande och intensiva veckor. För två veckor sedan lanserade åtta samfund och organisationer ett gemensamt mål för församlingsplantering och mission i Sverige. Förra veckan var nationella ledningsgrupper för dessa samfund och organisationers församlingsgrundande arbete samlade ett dygn på Liljeholmens folkhögskola och då var dessutom både Vineyard och Gå ut mission på plats. Den här veckan är jag på Gullbrannagården utanför Halmstad tillsammans med SAM:s pastorer och ungdomsledare och även här har jag fått möjlighet att tala om det gemensamma målet. Det lyder så här:

Vi vill hjälpa varandra så att våra församlingar senast 2025 planterar fler församlingar än vad som läggs ner.

Hur ska det gå till, sa en av pastorerna igår. Det är verkligen en bra fråga. Idag läggs det ner dubbelt så många församlingar än som planteras. Hur ska vi kunna vända trenden?

Det var den frågan vi jobbade med förra veckan på Liljeholmens folkhögskola. Det var en så kallad Learning Community där vi hade mycket tid för att samtala och att lära av varandra. Vi hade också en gäst utifrån som gav oss viktig input. Det var Dave Patty, som bor i Tjeckien och jobbar med ungdomsorganisationen Josiah Venture, som sprider evangeliet och tränar lärjungar i många länder i östra Europa. Dave utmanade verkligen de ca 45 deltagare som var samlade.

Han började med att slå fast att det är evangelisation och lärjungaträning som är motorn i all församlingsplantering. Att prata om församlingsplantering, utan att ha fungerande evangelisation och lärjungaträning på plats är som att försöka köra en bil utan motor. Att prata om församlingsplantering är viktigt, och det är bra att ha ett mål om att plantera församlingar, men vi måste samtidigt förstå att det är evangelisation och lärjungaträning som är motorn. Det är bara om vi delar evangeliet med nya människor och tränar lärjungar som vi kommer att kunna nå målet.

lördag 22 september 2018

Baptistpionjären F.O. Nilsson - utvisad från Sverige

Igår var det 170 år sedan den första baptistförsamlingen bildades i Sverige. Det skedde i Vallersvik i Halland den 21 september 1848 efter att fem personer döpts i havet. Till föreståndare i den lilla församlingen valdes Fredrik Olaus Nilsson, som då var 39 år gammal. Han var pionjären för baptismen i Sverige. Idag vill jag berätta om honom. 

F.O. Nilsson föddes den 28 juli 1809 på Vendelsö vid Hallandskusten. Hans mamma dog redan när han var åtta år och hans pappa hade problem med spriten. Därför fick han tidigt hjälpa till med försörjningen. Han blev sjöman när han var 20 år och kom till New York 1830. Där hamnade efter några år i en Metodistkyrka och blev omvänd och en övertygad kristen. Han blev genast ett vittne för sin nya tro och senare även missionär bland sjömän och immigranter i det nya landet.

1839 kom han tillbaka till Sverige och predikade om Kristus i sina hemtrakter och hade god framgång. De första åren försörjde han sig på egen hand, men 1842 blev han sjömansmissionär i Göteborg med ekonomiskt understöd från ett missionssällskap i New York. Han arbetade nitiskt och många vanns för Herren.  F. O. Nilsson spred under sina tio år i Sverige ca 50000 biblar och flera miljoner traktater.

1845 träffade han i Göteborg G.W. Schröder. En svensk kapten som i Amerika blivit en kristen och baptist och nu vittnade ivrigt om sin nyvunna tro och presenterade baptisternas tro och församlingssyn. Detta gjorde starkt intryck på F.O. Nilsson. Av Schröder fick Nilsson en del skrifter i dopfrågan. Under två år studerade han dopet i Bibeln och i andra skrifter och kom till slut fram till en ny övertygelse. Han skrev senare: ”Jag var nu efter två års hård strid överbevisad om att barndopet var ett påfund av människor och att jag ännu var odöpt, och orden: ’Låt nu så ske, ty så höves oss att uppfylla all rättfärdighet’, ljöd i mina öron och jag kände det vara en gudomlig röst. Min åstundan var att få bliva döpt. Men till vem skulle jag vända mig, ty det fanns ju i hela Sveriges rike ingen, som jag kunde vända mig till.”

onsdag 12 september 2018

Ett gemensamt nationellt mål för mission och församlingsplantering

Under lång tid har antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige minskat. Så här har utvecklingen sett ut på 2000-talet (källa: Frikyrkokartan ritas om).
Många människor har inte en kristen gemenskap i sin geografiska eller sociala närhet. Frikyrkosamfunden vill tillsammans med EFS och OM Sverige ändra på detta. Vi vill att evangeliet ska nå nya människor, att många ska bli lärjungar till Jesus och att nya församlingar och gemenskaper ska växa fram. Därför har vi nu antagit ett gemensamt mål för mission och församlingsplantering i Sverige. Målet lyder så här:

Vi vill hjälpa varandra så att våra församlingar senast 2025 planterar fler församlingar än vad som läggs ner.


I fredags presenterades det här målet vid en pressträff i Citykyrkan i Stockholm. Jag var en av de ansvariga för presentationen och jag lyfte fram några saker som är viktiga att notera.

fredag 10 augusti 2018

Typ 1-diabetiker lever kortare

Idag fick jag höra en tråkig nyhet vid frukosten. Du kanske också har hört den under dagen. Morgonekot på P1 berättade att en undersökning visar att den som har diabetes, typ 1, i genomsnitt lever betydligt kortare än den övriga befolkningen. Undersökningen är gjord av Göteborgs universitet och enligt en av forskarna är slutsatsen i korthet följande: "Flickor som får typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar nästan 18 levnadsår och pojkar som utvecklar typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar lite över 14 levnadsår" (här kan du läsa en artikel om undersökningen). Det är alltså värst för dem som fått diabetes tidigt under sitt liv.

Jag är i och för sig inte så förvånad. Det är ju helt logiskt att den som är sjuk lever kortare än den som är frisk och diabetes är en mycket allvarlig  sjukdom. Jag har typ 1-diabetes, men jag fick det ganska sent, när jag var 37 år gammal, och nu har jag levt med sjukdomen i drygt 22 år. Jag hoppas på att få leva många år till och gör mitt bästa för att sköta min diabetes på bästa sätt. Som diabetiker kan man nämligen själv påverka sin hälsa och sin livslängd (om man inte dör av något annat, förstås).

När man får typ 1-diabetes, så upphör kroppen att producera insulin. Insulin är ett livsnödvändigt hormon, som produceras i bukspottskörteln och tar hand om det socker som bildas i blodet när man äter och omvandlar det till energi. Om man inte har något insulin får man högt blodsocker, vilket skadar kroppen på många olika sätt. Utan insulin överlever man inte länge. En typ 1-diabetiker måste själv se till att det kommer insulin till blodet och man gör det med hjälp av sprutor eller med en pump.

Hos en frisk person producerar kroppen automatiskt lagom mycket insulin för att ta hand om det man äter. Som diabetiker måste jag själv uppskatta hur mycket insulin jag behöver för varje måltid. Det är en ständig balansgång. Om jag tar för lite insulin får jag högt blodsocker och det är inte bra i längden, utan sliter på kroppen och kan leda till allvarliga biverkningar. Om jag tar för mycket insulin kan jag få lågt blodsocker, vilket kan leda till att jag får en insulinkänning. Då kan man bli förvirrad och snurrig och i värsta fall hamnar man i insulinkoma. Det är ett livshotande tillstånd av medvetslöshet. När blodsockret är för lågt måste man snabbt få i sig socker. För att undvika känningar måste jag alltid ha druvsocker till hands. Jag har alltid druvsockerpaket i fickan och i ryggsäcken.

Jag måste alltid tänka på att jag har diabetes. Jag måste alltid hålla koll på blodsockret. Är det högt eller lågt? Det är en ständig balansgång och det är det som är det jobbigaste med den här sjukdomen. Man får aldrig glömma att den finns där.

Jag tar i regel mellan fem och åtta insulinsprutor per dag. Dessutom måste jag hålla kolla på hur blodsockret ligger. I viss utsträckning kan jag känna om det är högt eller lågt, men jag behöver kolla också. Sen ett par år tillbaka har jag en sensor på armen (se bilden) som jag kan skanna av och följa min blodsockerkurva kontinuerligt. Tidigare tog jag flera blodprov per dag istället. Forskningen om diabetes tar hela tiden fram nya och bättre hjälpmedel och sensorn är en enorm förbättring, som har gjort livet med diabetes mycket enklare. De som får diabetes nuförtiden har alltså mycket bättre förutsättningar än dem som fått det längre tillbaka i tiden. 


tisdag 7 augusti 2018

Bokpresentation - The Global Gospel

Idag vill jag presentera en bok som jag har läst i sommar. Det är en bok som verkligen har lärt mig mycket nytt och som jag tror att många pastorer, missionärer, evangelister och teologer skulle ha nytta av att läsa. Det är boken The Global Gospel - Achieving Missional Impact in Our MultiCultural World av Werner Mischke (Adlibris). Den handlar om hur man kan presentera evangeliet i kulturer som är präglade av skam/heder, det vill säga de flesta kulturer i världen, utom de västerländska.

Vår västerländska kultur är mer präglad av skuld och skuldfrihet och det märks också i vår teologi och i hur vi presenterar evangeliet. Vi pratar väldigt mycket om synd och skuld, men nästan inte alls om synd och skam. Böcker om kristen teologi och  kristen tro tar i regel inte ens upp begreppet skam, trots att det är mycket betydelsefullt i Bibeln.

De flesta kulturerna i världen är skamkulturer. Det gäller även kulturerna i Mellanöstern där Bibeln skrevs. Bibeln är därför full av referenser till begrepp som skam och heder, men för en västerländsk läsare är det lätt att missa. Den här boken har öppnat mina ögon och hjälpt mig att upptäcka nya saker när jag läser min Bibel. Alla som vill förmedla evangeliet till människor som är formade av skam/heder har nytta av att läsa den här boken.  Det traditionella sättet att presentera evangeliet i juridiska termer med betoning på synd och skuld, fungerar inte så bra i sammanhang där skuld inte förstås korrekt. Då behövs det andra modeller som mer fokuserar på hur Jesus befriar från synd och skam och det får man del av i den här boken. Att förstå skam/heder blir mer och mer viktigt även i Sverige. Dels därför att vi lever i ett mångkulturellt samhälle med människor från alla världens hörn, och dels därför att även den svenska kulturen, särskilt ungdomskulturen, förändras och blir mer präglad av skam och mindre av skuld. Ett intressant tecken på detta är den norska TV-serien Skam.

måndag 6 augusti 2018

Det finns en plats för dig

Varje fredag publicerar Jönköpings-Posten en kort betraktelse över en av den kommande söndagens bibeltexter. Det är präster och pastorer i Jönköpingsregionen som skriver och i fredags var det jag som fick möjligheten. Jag valde att skriva om 1 Kor 12:12-26, som var söndagens episteltext. Det ska vara en väldigt kort text i tidningen och det fanns inte utrymme att utveckla tankarna så mycket. Det kunde jag dock göra när jag predikade om samma text igår i Råslätts församlingsgemenskaps gudstjänst. Nedan kan du läsa min betraktelse i JP. 

Har du känt att du inte passar in? Att du inte behövs? I en av söndagens texter skriver Paulus om en gemenskap där det finns plats för alla och där alla har en uppgift. Det handlar om den kristna församlingen och i den här texten liknar Paulus församlingen vid en kropp, där de som är med i gemenskapen är olika kroppsdelar. I en mänsklig kropp har olika kroppsdelar olika funktioner. Det är likadant i församlingskroppen. Vi har alla olika uppgifter, alla behövs och det finns plats för var och en. För att vi ska klara våra uppgifter har Gud gett oss olika gåvor eller förmågor, skriver Paulus. Kapitlet som dagens text finns i både börjar och slutar med en uppräkning av sådana gåvor.

Jag vill peka på ett par saker i den här texten. Det första handlar om hur man kommer in i kroppen (församlingen). ”Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka” (1 Kor 12:13). Paulus skriver att man kommer in i kroppen genom att döpas med Anden. För Paulus är detta troligen en omskrivning för att bli född på nytt. När en människa kommer till tro på Jesus Kristus, kommer den helige Ande in i hennes liv och hon blir införlivad i Kristi kropp. Dopet i vatten är ett yttre tecken på detta inre dop i Anden, och därför finns det ett nära samband mellan dop och församlingstillhörighet. Notera att etniska och sociala skiljelinjer är upplösta i Paulus vision av församlingen. Församlingen är tänkt att vara en mångkulturell gemenskap, som består av dem som är förenade med Jesus Kristus.

Det är så det borde vara, men det fungerar inte alltid som det ska. Paulus pekar på två felaktiga attityder som kan bryta ner gemenskapen. Å ena sidan finns det en del som ser ner på sig själva. ”Om foten säger: ’Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen’, så hör den likafullt till kroppen” (1 Kor 12:15). Även den som tillhör församlingen kan känna sig värdelös och utanför. Man kanske har skamkänslor eller känner att man inte har en meningsfull uppgift.

Å andra sidan kan det finnas några som ser ner på andra och tycker att de inte behövs. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ ” (1 Kor 12:21). Här handlar det om en högmodig och överlägsen attityd, som gör att andra stöts bort och känner sig värdelösa.  

Paulus tar itu med problemen genom att uppmuntra dem som känner sig värdelösa och undervisa dem som ser ner på andra. Han skriver att ”de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga”. Gud ger speciell ära till dem som verkar oviktiga, och det ska vi också göra, så att gemenskapen håller ihop och alla har omsorg om varandra. I en sån gemenskap kan även du passa in. Där finns det en plats och en uppgift för dig. Du är välkommen till Guds församling!



onsdag 18 juli 2018

Stengrunden - en själavårdsbok

För några veckor sedan skrev jag om morfars bror Bo Giertz och hans betydelse. Hans viktigaste och mest lästa bok är Stengrunden, som kom ut första gången 1941. Den har översatts till många språk och trycks i ständigt nya upplagor. Nu har jag läst igenom den igen och här kommer en kort presentation av denna fängslande roman och därtill några kommentarer.

Boken har underrubriken "En själavårdsbok" och det är vad den är. Bo Giertz ger själavård och undervisar om kristen tro genom att skriva en historisk roman, och han gör det bra. Det är därför Stengrunden är så älskad och fortfarande läses av många.

Handlingen utspelar sig i en landsbygdsförsamling i Linköpings stift någonstans i gränslandet mellan Småland och Östergötland. Platsen kallas i boken för Ödesjö och vi får följa tre olika unga präster som kommer till prästgården i Ödesjö för sin första prästtjänst. Den första episoden utspelar sig runt 1810 under upplysningstiden och vi får möta den unge prästen Henrik Savonius, som drabbas av den pietistiska väckelsen. Den andra episoden utspelar sig under frikyrklighetens genombrottstid runt 1880 och då får vi möta pastor Fridfeldt. Han får brottas med både dopfrågan och försoningsfrågan i sina möten med baptister och missionsförbundare. Den tredje episoden utspelar sig runt 1940, då den unge prästen Gösta Torvik brottas med liberalteologin och frågan ifall man kan lita på Bibeln. Alla tre prästerna grips av väckelsen och Bo Giertz ger själavård och undervisar om kristen tro ur ett lutherskt perspektiv genom att låta de unga prästerna ställas inför olika problem bland sina församlingsbor och dessutom gå igenom egna troskriser. Det återkommande problemet är synden som ligger som en stengrund i hjärtat. Hur man än kämpar med att få bort synderna ur sitt liv, finns stengrunden alltid kvar. Synden blir man inte av med så lätt. Hur ska man då kunna bli frälst? Det är det som är bokens stora fråga och det är det som titeln syftar på.

tisdag 17 juli 2018

Guds rike - riket på G

Nu har jag semester. Det är en välbehövlig tid av avkoppling och återhämtning. Av olika skäl måste jag och Kerstin tillbringa det mesta av semestern på hemmaplan. Vad gör man då? Ja, man kan till exempel lyssna på undervisning från Hönökonferensen och det har vi gjort de senaste dagarna. Det är en välsignelse att man kan följa flera av sommarens kristna konferenser via nätet, även om man inte har möjlighet att åka hemifrån.

Idag vill jag särskilt rekommendera Mikael Tellbes undervisning vid årets Hönökonferens. Under rubriken Guds rike - riket på G har Tellbe haft sex bibelstudier där han gått igenom Nya testamentets undervisning om Guds rike. Han gör det systematiskt, grundligt och mycket bra. De två första fokuserar på evangelierna, det tredje på Apostlagärningarna, det fjärde på Paulus brev (särskilt 1 Kor), det femte handlar om missionsuppdraget och fokuserar inte på någon speciell bibelbok och det sista studiet fokuserar på Uppenbarelseboken. Studierna ger alltså en god översikt över större delen av Nya testamentet och vad det säger om Guds rike. I det första studiet ges dessutom en god introduktion till gudsrikestankens bakgrund i Gamla testamentet. Mikael Tellbe har gedigen kunskap i ämnet och studierna kryddas med bakgrundsfakta och historiska referenser.

Rubrikerna för de sex studierna är:

  1. Jesus och Guds rike (9/7)
  2. Lärjungarna och Guds rike (10/7)
  3. Guds folk och Guds rike (11/7)
  4. Församlingen och Guds rike (12/7)
  5. Uppdraget och Guds rike (13/7)
  6. Framtiden och Guds rike (14/7)
Tellbes undervisning stämmer väl överens med hur jag brukar tala om Guds rike och jag anar att vi båda har tagit intryck från samma teologer, inte minst George Eldon Ladd, som skrev en banbrytande bok om Guds rike redan samma år som jag föddes. 

I det tredje studiet tar Tellbe även upp den kontroversiella frågan om Israels plats i Guds plan och han verkar ha ungefär samma syn som jag presenterar i mitt blogginlägg i ämnet: Israels plats i Guds plan - en reflektion


fredag 29 juni 2018

Fem nivåer av församlingar

De sista åren har jag ofta talat om att församlingar kan ligga på fem olika nivåer när det gäller växande. Församlingar kan vara antingen minskande, stillastående, växande, reproducerande eller multiplicerande. Jag snappade upp detta tänkande för två år sedan och skrev om det här. Nu har det spritt sig till alltfler och det tycker jag är bra. Det här är ett bra sätt att tänka för alla som jobbar med församlingsbygge och församlingsutveckling.

De fem olika nivåerna kan förklaras så här.
  • Nivå 1 är minskande församlingar. Det är församlingar som under lång tid har minskat i medlemsantal och har fått skära ner på verksamhet och budget. 
  • Nivå 2 är stillastående församlingar. Det är församlingar som ligger ganska stabilt under lång tid och varken minskar eller växer speciellt mycket. 
  • Nivå 3 är växande församlingar. Det är församlingar som upplever en stadig och långvarig tillväxt i medlemmar, ekonomi och verksamhet.
  • Nivå 4 är reproducerande församlingar. Det är församlingar som inte bara växer, utan också då och då sänder ut medlemmar för att plantera nya församlingar. 
  • Nivå 5 är multiplicerande församlingar. Det är församlingar som lever i ett ständigt sändande och har det i sitt DNA att hela tiden sända ut människor och plantera nya församlingar, som i sin tur planterar församlingar. Det är församlingar som startar rörelser. 
Öyvind Tholvsen på EFK har tagit fram statistik för hur stor del av frikyrkoförsamlingarna i Sverige som befinner sig i de olika kategorierna. Han har kommit fram till följande resultat.




söndag 24 juni 2018

Morfars bror Bo Giertz

Bo Giertz (1905-1998) räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika kristna ledare i Sverige. Internationellt jämförs hans författarskap ibland med C. S. Lewis och Dietrich Bonhoeffer, men det är det inte många som har koll på i Sverige. Bo Giertz var präst i Svenska kyrkan och biskop i Göteborgs stift 1949-1970. I Sverige är han kanske mest känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster och det har gjort att andra sidor i hans gärning har kommit i skymundan. Han är dock ständigt aktuell. Det är till exempel intressant att notera att Magnus Persson (pastor i United, Malmö) hänvisar till Giertz som den som tillsammans med Martin Luther och C. O. Rosenius främst har påverkat hans teologiska utveckling från pingstvän till lutheran (se Magnus Perssons bok Kristi kyrka, sid 17).

I torsdagens Dagen presenterar Håkan Arenius en ny bok om Bo Giertz, som ger en bra ingång i hans teologi, och det ger mig anledning till några reflektioner och ett personligt minne. Den nya boken är skriven av Anssi Ollilainen och har titeln Bo Giertz om prästämbetet: uppdragets teologi

Min morfar hette Gustav Giertz (1906-2002) och han var bror till Bo. Ett antal gånger under min uppväxt träffade jag därför "farbror Bo" som vi kallade honom. Jag minns speciellt ett tillfälle. Det var nog ett par år efter att jag låtit döpa mig och blivit baptist. Jag visste förstås att "farbror Bo" inte var positiv till mitt vägval och jag var lite nervös inför att prata med honom. Jag var ju bara 17 eller 18 år gammal och han var en respektingivande auktoritet. Samtalet gick väldigt bra och han visade mig en stor respekt. Han konstaterade att vi var överens i de viktigaste och mest grundläggande trosfrågorna, även om vi hade olika syn på dopet och församlingen. Han förstod att vi som håller fast vid Bibeln och bekännelsen måste stå tillsammans vare sig vi är med i Svenska kyrkan eller i frikyrkan. Det mötet har jag burit med mig hela mitt liv. Håkan Arenius skriver i Dagen att Bo Giertz inte hade mycket till övers för frikyrkorna, och det stämmer säkert. Men jag tror att han blev mer öppen och uppskattande när han blev äldre, inte minst efter mötet med den karismatiska väckelsen. 

lördag 23 juni 2018

Ett missionellt liv

Idag blir det ett tips om en ny podd. Det är EFK:s nya missionsdirektorer Linalie Newman och Ingemar Forss som har startat podden Ett missionellt liv och två avsnitt ligger redan ute. De samtalar med varandra och med inbjudna gäster om vad Gud gör i deras liv och vad det betyder att leva missionellt. I det första avsnittet får vi bland annat höra om den församlingsplantering i Östersund som Ingemar är involverad i och lyssna till när Magnus A berättar om sina erfarenheter från Mongoliet, Turkiet och Sverige. Det är ett intressant samtal och många bra lärdomar och utmaningar.

Podden är dessutom ett bra sätt att lära känna EFK:s nya ledare. Du hittar den där poddar finns.

onsdag 20 juni 2018

Jag vill vara en Hero Maker

Alla vill vara hjältar, men de verkligt stora ledarna är inte de som själva är hjältar, utan de som gör andra till hjältar. Därför har församlingsgrundarnätverket Exponential i år temat Hero Maker på sina stora konferenser i Nordamerika. Det har också kommit en bok av Dave Ferguson med titeln Hero Maker - Five Essential Practicies for Leaders to Multiply Leaders.

Jag har inte läst boken än, men jag har lyssnat på Exponentials podcast-serie på sex avsnitt om ämnet (finns där poddar finns). Den är både inspirerande och utmanande och går igenom fem viktiga praktiker som präglar den som gör andra till hjältar. Alla handlar om att jag ska flytta fokus från mig själv och min tjänst till andra och deras tjänst i Guds rike. Jag skulle säga att min stora förebild Barnabas var en riktig förebild som Hero Maker.

Min kortfattade tolkning av de fem praktikerna blir så här:

  1. Tänk multiplikation. Lär dig att tänka multiplikation på alla plan. Gör inte allt själv, utan tänk hela tiden på hur du ska investera i andra och träna nya ledare.
  2. Ge tillstånd (säg ja!). Lär dig att säga ja när personer i din omgivning har visioner och idéer. Ställ dig inte i vägen för nya idéer utan ha alltid utgångsläget att du ska säga ja och låta folk få pröva.
  3. Multiplicera lärjungar. Investera din tid i lärjungar som själva också kan göra lärjungar. Det är då det kan bli multiplikation. 
  4. Aktivera andras gåvor. Be Gud välsigna och utrusta dem som du har hjälpt till att träna och sända ut. Hjälp andra att hitta och utveckla sina gåvor. 
  5. Bygg Guds rike, inte bara din församling. Räkna inte bara hur många medlemmar ni har och hur många som samlas på era gudstjänster. Räkna hur många ni sänder iväg och hur många nya församlingar ni planterar. 

fredag 25 maj 2018

Vad är missionsuppdraget?

Vad är egentligen missionsuppdraget? För att svara på den frågan är det lämpligt att utgå från missionsbefallningen som Jesus har gett oss. När vi talar om missionsbefallningen tänker vi oftast på Matt 28:18-20, men faktum är att det finns en typ av missionsbefallning i varje evangelium och en i Apostlagärningarna. Alla fem Jesusorden är uttalade under de fyrtio dagarna mellan uppståndelsen och himmelsfärden.

"Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:18-20)

"Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen." (Mark 16:15)

"Det står skrivet att Messias ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk. Ni är vittnen om detta." (Luk 24:46-48)

"Som Fadern har sänt mig sänder jag er." (Joh 20:21)

"Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." (Apg 1:8)

Av dessa texter kan man lära sig många olika saker och alla är viktiga. De kompletterar varandra och ger olika perspektiv. Idag vill jag peka på några saker. Först och främst är det väldigt tydlig att missionsuppdraget innefattar både att predika evangeliet om Jesus Kristus och att göra lärjungar. För det andra kan vi notera att man gör lärjungar genom att leda människor till tro (döpa) och träna dem i en kristen livsstil (undervisa). Det sistnämnda gör ju att missionsuppdraget breddas till hela livet och många olika aspekter. Det handlar helt enkelt om Guds rike i hela dess bredd.

fredag 18 maj 2018

Vem bygger egentligen församlingen?

I Matt 16:18 pratar Jesus med Petrus och säger:

"... Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling..."

Det är viktigt att notera att det är Jesus som bygger församlingen (eller kyrkan, som Bibel 2000 översätter, använd det ord som du föredrar). Ibland drar folk den felaktiga slutsatsen att vi inte ska bygga församlingar utan att Jesus gör det själv, men det är ju inte vad texten säger.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört någon säga: "Jesus har befallt oss att göra lärjungar, inte bygga församlingar". Det stämmer förstås rent tekniskt om man tänker på missionsbefallningen, men det blir problem ifall man utvecklar det till att vi inte ska bygga församlingar. Ibland hör jag folk säga: "Vi ska göra lärjungar, inte bygga församlingar" eller "Det är Jesus som bygger församlingen, inte vi". Jag blir lika ledsen (och irriterad) varje gång. Det är nämligen en felaktig slutsats och i värsta fall leder det till att församlingen försummas.

Det är förstås sant att det är Jesus som bygger församlingen, men han gör det inte på egen hand. Han gör det genom oss och tillsammans med oss. Vi ska också vara med och bygga! Det står faktiskt i Bibeln. 1 Kor 3:10-15 handlar om att vi som kristna ledare ska bygga församlingen, och att vi ska stå till svars för hur vi bygger. Så här skriver Paulus om församlingen i Korinth:

"Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och nu bygger en annan vidare på den. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och halm, så ska det visa sig hur var och en har byggt. Den dagen ska visa det, för den uppenbaras i eld och elden ska pröva hur vars och ens verk är. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön. Men om hans verk brinner upp ska han gå miste om lönen. Själv ska han dock bli frälst, men som genom eld."

torsdag 10 maj 2018

En andlig gökotta

Den unge mannen hade kommit till den svenska gruppen som var på besök i Sheffield för att berätta om en församlingsplantering i ett socialt utsatt bostadsområde. Det var lite ostrukturerat, men vi som lyssnade blev berörda av hans passion. När han skulle avsluta sa han helt oväntat: "När jag förberedde mig för det här fick jag en profetisk hälsning till er." Han hade fått ett svenskt ord, som han skulle förmedla till oss. Han sa det med kraftig engelsk brytning, men ingen av oss hörde vad han sa. Han sa det igen, men ingen förstod. När han sa det för tredje gången kände jag igen ordet. Det var ordet gökotta.

Idag är det Kristi himmelsfärdsdag och jag vaknade tidigt på morgonen i ett rum på Gullbrannagården. Det är idag, som man enligt traditionen ska fira gökotta och ge sig ut i naturen tidigt på morgonen för att lyssna till göken och ha en friluftsgudstjänst till minne av att Jesus for upp till himlen (läs mer om gökottan i Dagen: Detta visste du inte om gökottan). När jag vaknade blev jag påmind om den profetiska hälsningen i Sheffield och kände att jag ville dela den med mina läsare.

Den unge mannen visste att ordet hade med gryningen att göra och han hade också fått ett bibelord till oss. Det var Ordspråksboken 4:18.

"De rättfärdigas stig är som gryningens ljus, som växer i klarhet tills dagen når sin höjd."

Den profetiska hälsningen till oss svenska församlingsledare på besök i Sheffield var att det nu kommer en andlig gökotta i Sverige. Vi har länge levt i ett andligt mörker och den kristna församlingen har minskat och tappat mark på många håll i vårt land, men nu vänder det. Vi börjar se gryningens ljus vid horisonten. Det är dags för en andlig gökotta.

Samma bibelord kom till oss flera gånger oberoende av varandra under dagarna i Sheffield och vi kände verkligen att det var en uppmuntran från Herren. Det gav oss ny inspiration och motivation att jobba vidare med mission, församlingsplantering och församlingsbyggande i vårt avlånga land. Vi hade ju alla redan sett hoppfulla tecken på olika håll i våra olika sammanhang, och det här blev en bekräftelse på att vi hade sett rätt. Det håller på att vända!

Jag hoppas och ber att den andliga gökottan ska märkas på alla de kristna konferenser som äger rum under Kristi himmelsfärdshelgen, inte minst här på Gullbrannagården där Alliansmissionens konferens börjar om några timmar.

Men först ska jag gå ut och lyssna på göken. Det är ju gökotta.

Läs mer om resan till Sheffield: Fyra omvälvande dagar i Sheffield

tisdag 8 maj 2018

Återplantering - att nystarta en döende församling

För ett par veckor sedan skrev jag om en församlings livcykel och tipsade om boken Dying to Restart, som handlar om att återplantera en gammal och döende församling. I boken finns en mycket intressant lista med förändringar som kan ske vid en nystart. En del är nödvändiga, andra inte lika viktiga. Jag tror att flera av dessa förändringar är tillämpliga även i svenska förhållanden. Därför publicerar jag hela listan här på bloggen idag. Tyvärr blir det på engelska eftersom jag i nuläget inte har tid att översätta den. Det kanske blir en annan gång. Poängen är som ni säkert förstår att om man inte gör drastiska förändringar så kommer återplanteringen inte att lyckas. Det handlar om att det gamla måste dö, för att något nytt ska uppstå. "Vetekornets lag" helt enkelt (se Joh 12:24).


Changes in Church restart

The changes will look different for every church context. While research on restarts is sparse, Gary Taylor did some very helpful work in his dissertation dealing with the most common steps taken by restart churches.

The list below details his findings. We’re not suggesting that every church restart has to do every step. Some steps are more critical than others.

måndag 7 maj 2018

Ta din längtan på allvar - kom till Gullbrannagården

Häromdagen skrev jag om att människan i grunden är en längtande och älskande varelse och refererade till James K. A. Smiths undervisning i ämnet. Så bra då att Alliansmissionens årskonferens den kommande helgen handlar om just längtan. Ta din längtan på allvar är nämligen konferensens tema och det går förhoppningsvis rakt in i det innersta av vad det är att vara människa.


Svenska Alliansmissionen (SAM) har sin årskonferens på Gullbrannagården under Kristi himmelsfärdshelgen. Pingströrelsen har sitt Nyhem, EFK har sitt Torp och SAM har Gullbrannagården. Det är på Gullbrannagården, en mil söder om Halmstad, som SAM/SAU har sina tre stora evenemang, årskonferensen på Kristi himmelsfärdhelgen, Gullbrannafestivalen i början på juli och det stora tonårslägret i början på augusti. Det är evenemang med lite olika karaktär, men de har flera saker gemensamt; bland annat att det är mycket folk, bra musik, god förkunnelse och starka gudsmöten och viktigast av allt, att Jesus är i centrum. Jag gillar att vara med på alla tre.

 Restaurangen på Gullbrannagården


tisdag 1 maj 2018

Du är vad du älskar

I lördags var jag i Skarpnäckskyrkan i Stockholm och lyssnade till församlingens pastor Jae Sung Kim. Han var en av talarna på SAM:s pionjärdygn och talade om formativa praktiker och lärjungaskap. Föreläsningen baserades i stor utsträckning på kanadensaren James K. A. Smith och hans böcker Desiring the Kingdom och You are what you love. Jae Sung gav oss en utmärkt introduktion till Smiths tänkande och mitt intresse var väckt.

James K. A. Smith är professor i filosofi vid Calvin College i Grand Rapids, Michigan. Jag hörde talas om honom för första gången tidigare i veckan eftersom han var i Sverige och bland annat föreläste på THS i Stockholm och på konferensen United Open i Malmö. Igår passade jag på att lyssna på hans fyra föreläsningar i Malmö den gångna helgen. De är nämligen tillgängliga på nätet (lyssna här eller där poddar finns).

Smith hävdar att människan framför allt är en längtande och älskande varelse. Vi styrs mer av vår längtan, än av våra tankar, mer av hjärtat än av hjärnan. Tyvärr gör kristna i västvärlden ofta misstaget att koncentrera evangelisation och lärjungaträning på förståndet. Vi tror att människor kommer att förändras, bara de får den rätta kunskapen. Vi tror att de kommer till tro om vi bara förklarar evangeliet tydligt och med övertygande argument. Smith menar att det inte fungerar på det sättet. Istället för att fokusera på förståndet bör både evangelisation och lärjungaträning ta sikte på människors längtan, på hjärtat. Människor är i grunden älskande varelser och vi blir vad vi älskar.

måndag 30 april 2018

Det börjar med Guds kärlek

Den gångna helgen var jag på Alliansmissionens pionjärdygn. Den här gången var vi i Stockholm och hade samlingarna i Skarpnäck, Kärrtorp och Sickla, där vi har några av våra församlingar och planteringar. Det var ett innehållsrikt dygn med gemenskap, samtal, lovsång, bön och undervisning. Temat för helgen var Att göra lärjungar och vi fick bland annat lyssna till Jae Sung Kim (pastor i Skarpnäckskyrkan), som undervisade om formativa praktiker och lärjungaskap och Stephanie Neve (pastor i Stockholm Vineyard), som talade om lärjungaträning genom LifeShapes.

På söndagens avslutande gudstjänst i Sickla hade jag förmånen att predika. Jag talade om att allt börjar med Guds kärlek och predikotexten var 1 Joh 4:7-19 (läs gärna hela texten). Här följer en kort sammanfattning av mitt budskap.

Det är lätt att läsa den här texten och fastna i uppmaningarna: Älska varandra! Älska Gud! Uppmaningarna är förstås viktiga, men idag vill jag peka på ett annat perspektiv, som också finns i texten. Nämligen att allt börjar med Guds kärlek. Som det står i vers 19: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss”. I det här avsnittet står det fem gånger om Guds kärlek till oss (9, 10, 11, 16, 19), två gånger att Gud är kärlek (8, 16) och en gång att kärleken kommer från Gud (7). Det står också om att vi ska älska Gud och varandra, men det är så tydligt att det börjar med Guds kärlek till oss. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.” 

Den här texten säger två saker om Guds kärlek till oss.

torsdag 26 april 2018

En församlings livscykel

Exponential är en amerikansk konferens och organisation som utrustar kristna ledare för multiplikation och församlingsplantering. På hemsidan finns många användbara resurser, bland annat en mängd böcker som kan laddas ner gratis. Jag har hittat mycket värdefullt och användbart där (böckerna finns här).

Det senaste jag läst därifrån är en bok som handlar om vad som är viktigt att tänka på när man gör en återplantering eller nystart av en gammal församling. Bokens titel ger en fingervisning om vad det handlar om: Dying to Restart - Churches Choosing a Strategic Death for a Multiplying Life.

Författarna Greg Wiens och Dan Turner gör klart att man måste göra en tydlig skillnad mellan församlingsutveckling och återplantering. I vissa lägen går det att jobba med utveckling i den etablerade församlingen för att vända en negativ trend. I andra lägen finns det ingen annan väg än att låta det gamla dö och starta något nytt. Boken ger många goda råd och flera praktiska exempel, som kan vara användbara även i svenska församlingar. En sak som jag tar med mig från boken är en bild på en församlings livscykel som jag har bearbetat och översatt till svenska. Var församlingen befinner sig i livscykeln kan avgöra ifall den ska satsa på församlingsutveckling eller återplantering.























torsdag 5 april 2018

Goda råd om församlingsplantering

Under veckan har tidningen Dagen publicerat en intressant artikelserie om församlingsplantering. Det gläder mig att Dagen uppmärksammar detta viktiga ämne.

Det började i tisdags med en artikel om att Skövde Pingst är på gång att plantera två nya församlingar, den ena i grannstaden Lidköping, där pingstpastorn i en annan artikel berättar att han välkomnar den nya församlingen.

Artikelserien har rubriken Kyrkor som sprider sig och på onsdagen publicerade Dagen en karta där tidningen listar ett 50-tal av de församlingsplanteringar som är på gång i Sverige just nu (det finns många fler än de som är på listan). Kartan (som inte syns så bra på nätet) och listan markerar även vilka församlingar som är moderförsamlingar till planteringarna och en artikel beskriver den nya trenden att gamla församlingar startar nya kyrkor. Det är verkligen glädjande att alltfler församlingar nu tar ansvar för att plantera nya. "Det måste vara församlingar som startar församlingar", säger Lasse Svensson, kyrkoledare i Equmeniakyrkan, och det ligger mycket i det, även om jag tror att församlingar även kan planteras på andra sätt.

I februari skrev jag om behovet av en gemensam nationell vision för församlingsplantering. Sen dess har frikyrkorna i Sverige tagit några steg på vägen mot ett gemensamt mål och Dagen berättar även om detta i nämnda artikel. Ett förslag till målformulering är nu ute på remiss hos de olika samfunden och nästa vecka ska svaren komma in i min brevlåda. Det gläder mig att Alliansmissionens styrelse redan har beslutat sig för att vara med. Dagen berättar förresten också att samfundsbasen Lasse Svensson själv är ett gott föredöme och engagerad i en församlingsplantering i Lerkil i Kungsbacka.

Artikelserien avslutas idag med ett helt uppslag om M4, som är ett träningsprogram för församlingsplanterande team. Dagen var med på M4-träffen på Liljeholmens folkhögskola i mars i år där åtta team från EFK, EFS och Equmeniakyrkan var samlade. Jag brukar vara med på M4-träffarna, men var inte med den här gången, eftersom det tyvärr inte var med något team från SAM.

Cahtrine Nygren från EFK är en av ledarna för M4-kursen och hon ger nio goda råd till den som vill plantera en församling. De är så bra att jag publicerar dem i sin helhet.

måndag 2 april 2018

Boktips om gåvoupptäckande

Jag stötte på begreppet motivationsgåvor första gången när jag var 19 år. Året var 1978 och jag tillbringade sommaren med OM:s evangelisationsteam i Frankrike. Innan teamen reste ut hade vi några dagars förberedelsekonferens ombord på OM:s nyinköpta fartyg Doulos som låg i den franska staden Le Havre. Där lyssnade jag till bibelstudier om de sju nådegåvorna i Rom 12:6-8 och talaren kallade dem för motivationsgåvor. Han delade också ut stenciler, som jag fick med mig och sedan översatte till svenska. Undervisningen gjorde ett djupt intryck.

Grundidén var att de sju gåvorna i Romarbrevets tolfte kapitel utgör sju grundgåvor och att alla kristna har fått minst en av dessa nådegåvor. Dessa gåvor präglar vår personlighet och påverkar vad det är som motiverar oss att fungera som vi gör. Därför kallas de motivationsgåvor.

Så här lyder Rom 12:6-8 i Bibel 2000:

Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

fredag 16 mars 2018

Vallersvik 1848 - troendedop eller omdop?

Idag har jag varit på tjänsteresa i Halland. Då passade jag på att besöka Vallersvik vid havet utanför Frillesås. Jag gick ner till minnesstenen och läste texten:

Den 21 sept. 1848 döptes här  
B. N. Nilsson
S. K. Nilsson
Sofia U. Nilsson
A. Lindström
A. Vång

Samma dag bildades i Borekulla
Sveriges första baptistförsamling
med F. O. Nilsson som pastor

Sveriges 60 000 baptister reste minnesstenen
den 21 sept. 1918
Matt 28:19-20
1 Kor 15:57

På denna historiska plats finns idag en sommargård och camping som drivs av Vallersvikskyrkan, en ekumenisk baptistförsamling, som tillhör Equmeniakyrkan. Jag fick en stunds samtal med Anders Westman, som är församlingens pastor. Vi pratade bland annat om det stora behovet av församlingsplantering i Halland och vi samtalade också om dopet. Det är naturligt när man är i Vallesrvik. Den plats där en av de första baptistiska dopförrättningarna i vårt land ägde rum och där den första baptistförsamlingen bildades. Anders påminde mig också om att jag en gång hade citerat honom på Barnabasbloggen. 

När jag var hemma igen läste jag tidningen Dagens stora och intressanta artikel om ekumenikens knäckfrågor. Där beskrivs bland annat olika kyrkors syn på dopet. När Dagen slutligen ska sammanfatta dopfrågan bjuder tidningen på följande häpnadsväckande påstående: 

söndag 11 mars 2018

Låt ingen se ner på dig för att du är gammal

Jag började tjäna Gud när jag var ung. När jag var i olika ledarsammanhang hände det ofta att jag var yngst. Ibland kunde det kännas jobbigt, särskilt när det verkade som att jag inte blev tagen på allvar på grund av min ungdom. Ett bibelord som jag levde på då var Paulus ord till sin unge medarbetare Timotheos. "Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, i tro och renhet" (1 Tim 4:12).

Nu är jag inte ung längre. Det händer allt oftare att jag är äldst i olika ledarsammanhang. Jag är på en resa, en pastorssamling eller på en konferens och helt plötsligt kommer jag på att jag är den äldste i sällskapet. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag känner mig ju inte så gammal (vem gör det förresten?).

Under det sista året har vi pratat mycket om generationsväxling och vikten av att lämna över ansvaret till ett yngre ledarskap. Vi pratar om det i den församling jag är med i och vi pratar om det på samfundsnivå. Jag håller med om det, och jag håller med om att nyckelgenerationen i församlingen är dem som är ungefär mellan 30 och 45, men jag tror att det pratet kan gå lite för långt. Jag tror att även vi som närmar oss 60 har mycket kvar att ge.

Jag fick en påminnelse om det i veckan, när jag var på NFU:s handledardagar. På kvällsgudstjänsten predikade Roine Swensson om Moses och påminde om att Moses var 80 år när Gud kallade honom genom den brinnande busken. Det blev en väldig uppmuntran för mig. Gud använder även de gamla! Vi som är lite äldre har fortfarande en roll att spela. Helt plötsligt den kvällen kom 1 Tim 4:12 upp i mina tankar igen, men nu hade texten förändrats: "Låt ingen se ner på dig för att du är gammal, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, i tro och renhet." Jag kände att det var Gud som talade till mig och det var precis vad jag behövde få höra just då.

Jag får vara med och tjäna Gud ett tag till. Det är jag tacksam för.

lördag 10 mars 2018

Tio år med Barnabasbloggen

För tio år sedan startade jag Barnabasbloggen. Tioårsdagen passerade obemärkt förbi för ett par veckor sedan, men jag tänker att det ändå kan vara värt att uppmärksamma detta. I mitt allra första inlägg den 22 februari 2008 skrev jag så här:

På Barnabasbloggen vill jag delta i samtalet om den kristna tron och vad det innebär att följa Jesus idag. Mitt största intresse kommer att vara församlingen och dess uppdrag i världen. Jag vill dela mina tankar om hur församlingen ska fungera i vår tid och hur den ska lyckas med sitt uppdrag.
Jag hoppas att några vill läsa det jag skriver och kanske delta i samtalet.

Efter tio år kan jag konstatera att det blev som jag tänkte, att det är många som läser det jag skriver och deltar i samtalet. En stor skillnad mot hur det var i början är att det numera inte är så många som kommenterar här på bloggen, utan det mesta av samtalet sker på Facebook. Det är på ett sätt lite tråkigt eftersom det är svårare att gå tillbaka och läsa.

I det första inlägget beskrev jag också kortfattat varför jag valde att kalla min blogg Barnabasbloggen. Jag är verkligen glad över det namnet och Barnabas har en ännu större betydelse för mig idag än vad han hade då. Man kan säga att det var lite profetiskt att bloggen fick det namnet för tio år sedan, eftersom jag fem år senare fick något av en "Barnabastjänst" i Alliansmissionen.

Om du vill veta vem Barnabas var och varför jag kallar bloggen för Barnabasbloggen kan du läsa mer här: Barnabas.

Jag har förstått att det är många som uppskattar det jag skriver och när Barnabasbloggen nu fyller tio år skulle det vara roligt med några vittnesbörd om vad den har betytt. Extra roligt är det förstås ifall kommentarerna kommer här på bloggen.

torsdag 1 mars 2018

Församlingen har en förening - reflektioner efter ett årsmöte

Igår hade vi årsmöte i vår församling. Jag tyckte att det var en inspirerande kväll och jag tror att de flesta av deltagarna håller med mig. Årsmöten kan förstås vara lite sega, men det kan också vara inspirerande när man med tacksamhet till Gud och varandra för lägga det gångna året bakom sig och tillsammans dra upp riktlinjerna för det kommande året. Vi hade många viktiga frågor att prata om igår och det tog sin tid.

Jag är ordförande i församlingens styrelse och har haft mycket att göra inför årsmötet, men de som sköter ekonomin har haft ännu mer. Det är fantastiskt att det finns goda ideella krafter som tar hand om administrationen i församlingen. De syns inte alltid, men deras gåvor är oumbärliga. Det kan vara ganska komplicerat när man har många anställda och mycket på gång.

Liksom många andra frikyrkoförsamlingar i Sverige är Råslätts församlingsgemenskap organiserad som en ideell förening. Det har förstås sina sidor, men jag tycker att fördelarna överväger. Vill man som församling kunna samla in pengar, hyra eller äga lokaler, anställa medarbetare, ta emot bidrag och understödja missionärer tillsammans behöver man en juridisk organisation och då tror jag att föreningsformen fungerar bra, även om det också finns andra alternativ (organisationsformen "del av trossamfund" är jämförbar). Den delaktighet, den insyn och det gemensamma beslutsfattande som föreningsformen ger förutsättningar för är en betydande tillgång, men det fungerar förstås inte automatiskt. Även om det är mycket jobb med ett årsmöte känner jag att det är värt besväret.

Jag tycker att det är viktigt att säga att församlingen inte är en förening. Församlingen är först och främst en gemenskap av lärjungar, som tror på Jesus Kristus och delar sina liv med varandra i tjänst för världen. Församlingen är inte en förening, men församlingen har en förening. Det är stor skillnad. Hos oss fungerar det så att alla är välkomna i att delta i församlingsgemenskapen, men den dag man bestämmer sig för att överlåta sig till församlingen och bli medlem, så blir man också medlem i föreningen. Medlemskapet ger både rättigheter och skyldigheter. En rättighet är att få vara med på årsmöten och församlingsmöten och få vara med och fatta beslut. Vi försöker söka Herren tillsammans i samtal och bön och fatta beslut i så stor enighet som möjligt. Vi är inte alltid överens om allting, men det är väldigt sällan som vi behöver ha en omröstning. När församlingen var väldigt liten tog vi nästan alla beslut på församlingsmöten. Nu när församlingen är betydligt större är det annorlunda. Fler beslut tas numera i styrelsen och församlingsledningen och jag tror att det är oundvikligt att det blir så. Vi försöker att hela tiden bygga på bibliska principer för församling och ledarskap och samtidigt anpassa oss till vad som fungerar bäst i den aktuella situationen. Det är ofta en balansgång mellan olika önskemål och överväganden och man måste vara beredd att göra korrigeringar och förändringar. Det har vi även fått göra i år.

Mitt i allt detta är det är min förvissning att Jesus Kristus är huvudet för kroppen och att han är den som leder vår församling framåt. Det är Jesus som bygger församlingen och vi får vara med!

Här finns några andra texter om församling och ledarskap.

Vad är en församling?

Hur styr Gud sin församling? del 1: gemensamt beslutsfattande

Församlingsledare och medhjälpare

Lite mer om församlingsledare och medhjälpare

Så tänker jag. Hur tänker du?