F.O. Nilsson föddes den 28 juli
1809 på Vendelsö vid Hallandskusten. Hans mamma dog
redan när han var åtta år och hans pappa hade problem med spriten. Därför fick han tidigt hjälpa till med försörjningen. Han blev sjöman när han var 20 år och kom till
New York 1830. Där hamnade efter några år i en Metodistkyrka och blev omvänd och en övertygad kristen. Han blev genast ett vittne för sin nya tro och senare även missionär
bland sjömän och immigranter i det nya landet.
1839 kom han tillbaka till Sverige
och predikade om Kristus i sina hemtrakter och hade god framgång. De första
åren försörjde han sig på egen hand, men 1842 blev han sjömansmissionär i
Göteborg med ekonomiskt understöd från ett missionssällskap i New York. Han
arbetade nitiskt och många vanns för Herren. F. O. Nilsson spred under sina tio år i Sverige ca 50000 biblar och flera
miljoner traktater.
1845 träffade han i Göteborg G.W.
Schröder. En svensk kapten som i Amerika blivit en kristen och baptist och nu
vittnade ivrigt om sin nyvunna tro och presenterade baptisternas tro och
församlingssyn. Detta gjorde starkt intryck på F.O. Nilsson. Av Schröder fick
Nilsson en del skrifter i dopfrågan. Under två år studerade han dopet i Bibeln och i andra skrifter och kom till slut fram till en ny
övertygelse. Han skrev senare: ”Jag var nu efter två års hård strid överbevisad om att barndopet
var ett påfund av människor och att jag ännu var odöpt, och orden: ’Låt nu så
ske, ty så höves oss att uppfylla all rättfärdighet’, ljöd i mina öron och jag
kände det vara en gudomlig röst. Min åstundan var att få bliva döpt. Men till
vem skulle jag vända mig, ty det fanns ju i hela Sveriges rike ingen, som jag
kunde vända mig till.”
Han fick med Schröders hjälp
kontakt med baptistförsamlingen i Hamburg och döptes där av pastor J.G. Oncken
den 1 augusti 1847. Strax därefter återvände han till Göteborg och det blev snart
känt att han övergått till baptismen. Många ansåg att han blivit avfälling, men
en del delade hans övertygelse, bl.a. hans hustru Ulrika Sofia. Några personer ville bli döpta, men man fick vänta flera månader på att en dopförrättare skulle komma. I september 1848 kunde till slut pastor A.P. Förster från Köpenhamn komma för att döpa de fem personer som avlagt bekännelsen. Den 21 sept. 1848 samlades den lilla skaran på stranden av Vallersvik, Frillesås, Halland, och fyra män och en kvinna döptes. (Bilden till vänster visar minnesstenen, som är rest vid platsen för dopförättningen, Vad som står på stenen kan du läsa här.) På natten bildades sedan den första baptistförsamlingen och man firade nattvard tillsammans. F.O. Nilsson valdes till föreståndare. Eftersom
man kunde räkna med mycket trakasserier och förföljelser i Sverige funderade
man på att resa till Amerika, men efter mycket bön kom man fram till
övertygelsen att de borde stanna i Sverige och uthärda de
lidanden, som skulle drabba dem. Så här skrev F. O.Nilsson i ett brev strax efter att den första församlingen bildats.
"Så har det då behagat Herren att låta en församling, byggd på Nya testamentets principer, komma till stånd även här i Sverige, Nordens Spanien, religiöst sett, och nu beror det på Herren, om församlingen ska fortleva och ha framgång. Vi motser svåra trakasserier och lidanden för vår tros skull. Vi har tänkt på att lämna landet, men vårt samvete bjuder oss att stanna här, tills vi blir utdrivna av myndigheterna. Vi vet icke hur det kommer att gå med oss, men vi är fast beslutna att med Herrens hjälp stå för sanningen."
De första baptisterna i Sverige mötte också motstånd och förföljelser både från kyrkan och prästerskapet och från myndigheterna. De svåraste förföljelserna riktades
mot F.O. Nilsson själv. Han ställdes inför Göta hovrätt och dömdes till landsförvisning. I juli 1851 lämnade han därför Sverige och
bosatte sig i Köpenhamn och verkade i baptistförsamlingen där. Danmark hade ett
par år tidigare infört religionsfrihet. Därifrån reste han sedan (ca 1855) till
Amerika och grundade svensk baptism i Minnesota. 1860 blev han benådad och
vände hem till Göteborg och blev församlingens pastor. Han återvände till Amerika 1868 och verkade där fram till sin död 1881.
Så här skrev han i ett brev 1875.
"Jag är nu 66 år gammal och har i mer än 41 år, visserligen i stor skröplighet, bekänt Kristus.Under denna tid har jag haft den nåden att få bekänna Herren och få vittna om hans sanningar inför en otrogen och förföljande värld och detta under betydligt ogynnsamma förhållanden. Det har varit min förmån att för Jesu vittnesbörds skull bliva framdragen inför andliga och världsliga domstolar, ja inför svenske konungen själv. Flera gånger har jag blivit slagen till blods för samma sak. Man har, försedd med mordvapen, dag och natt vid allmän väg legat i bakhåll för att taga mitt liv.
Tre gånger har jag varit insatt i allmänna fängelser för Jesu namns bekännelse... och... efter då gällande lag blivit av laglig domstol dömd att för alltid varda förvisad från fosterlandet..."
Fredrik Olaus Nilsson är en av de stora frikyrkopionjärerna i Sverige. Idag 170 år efter att den första baptistförsamlingen bildades vill jag hedra hans minne. Låt oss tacka Gud för hans gärning. Hans ord talar än idag!
Källor:
Sanningen är odödlig av Erland Wendel-Hansen, Westerbergs förlag, 1962
Svenska Baptistsamfundets historia, N. J. Nordström, 1936
Baptisterna; en tavla målad 1886 av Gustaf Cederström.
Här kan du läsa om en annan av baptismens pionjärer i Sverige:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar