Anders Wiberg - prästen som blev baptistpionjär

Igår var det 200 år sedan Anders Wiberg föddes. Det är värt att uppmärksamma. Han föddes den 17 juli 1816, i byn Wi, utanför Hudiksvall och han blev en av de mest betydelsefulla ledarna inom den svenska baptismen. Här berättar jag kortfattat om hans livshistoria. 

När Anders var sju år dog hans far efter ett fylleslagsmål och därefter skötte hans mor ensam gården. Hon lät sin son studera och vid 19 års ålder skrevs han in vid Uppsala universitet för att studera teologi och bli präst. Han hade under uppväxtåren lyssnat till många väckelsepredikanter och varit andligt sökande, men under studierna i Uppsala svalnade det andliga intresset. 1839 avbröt han studierna och flyttade till Stockholm. 

I Stockholm lärde han känna den engelske metodistpredikanten George Scott och lyssnade mycket till honom. Här upplevde han ett andligt uppvaknande och blev Scotts medarbetare. En annan av Scotts unga medarbetare var C.O. Rosenius, som senare kom att bli ledare för EFS. 1842 blev George Scott utvisad från Sverige på grund av sim missionsverksamhet och då lämnade även Wiberg Stockholm och återupptog sina präststudier i Uppsala. 

Anders Wiberg prästvigdes i juni 1843 och fick sin första prästtjänst i hemtrakterna utanför Hudiksvall. Där var han en verklig väckelsepräst som arbetade flitigt och förde många till en levande tro på Kristus. Han hade olika prästtjänster fram till 1849 då han bad om tjänstledighet. Hans samvete förbjöd honom nämligen att dela ut nattvarden till människor som inte levde i tron på Kristus. Under sin tjänstledighet var han verksam som predikant bland de norrländska separatisterna. Han blev alltmer tveksam till statskyrkan och tog avsked från prästämbetet på våren 1851.

Under en vistelse i Stockholm stötte Wiberg för första gången på baptistiska åsikter, men han var övertygad i sin tro på barndopet. Han började studera dopfrågan för att ge ut en bok som försvarade barndopet, men då hände något som ändrade hela hans livsinriktning. Wiberg fick följa med en god vän till Hamburg som tolk. Där besökte de baptistförsamlingen och samtalade med pastorerna Oncken och Köbner. De diskuterade bl.a. dopet och Wiberg försvarade ivrigt barndopet. Han blev dock mycket tilltalad av församlingens liv och ansåg sig för första gången ha mött en församling som levde efter Nya testamentets mönster. På hemresan studerade han några dopskrifter han fått i Hamburg. Här fann han några nya synpunkter som rubbade hans övertygelse och han började studera dopfrågan med ny iver och kom så småningom fram till en baptistisk övertygelse. Så här berättar han själv i ett brev:

Innan jag tog detta avgörande steg, hade jag i sällskap med en broder besökt Hamburg för att tjäna som tolk. Där blev jag bekant med baptistförsamlingen och med bröderna Oncken och Köbner, med vilka jag som ortodox lutheran disputerade om dopet. Då jag lämnade Hamburg, fick jag av Köbner några traktater om dopet, och de tyska baptisternas trosbekännelse, och då jag på hemresan läste dessa och Pengillys avhandling om dopet, fick jag några tankar om dopet som jag icke haft förut. Efter min återkomst till Stockholm studerade jag Hintons History of baptism, som Ni lämnade kvar här, och jag är nu fullt övertygad om att barndopet icke har någon grund i Bibeln. 

Brev till F. O. Nilsson, mars 1852, 

(Från boken Sanningen är odödlig av Erland Wendel-Hansen, Westerbergs 1962)

Wiberg började genast skriva en bok för att presentera sin nya syn. Denna låg färdig på hösten 1852 med titeln: Vilken bör döpas och varuti består dopet? Den blev en klassiker i svensk väckelsehistoria och bidrog starkt till baptismens genombrott i vårt land.

Wiberg hade problem med hälsan och läkarna rekommenderade att han gjorde en sjöresa för att få luftombyte. Ett par vänner som ägde ett emigrantfartyg erbjöd honom en gratis resa till Amerika. Den 17 juli 1852 lämnade fartyget Stockholm. Fem dagar senare skulle det göra en dags uppehåll i Köpenhamn. Wiberg sökte där upp den svenske baptistpionjären F.O. Nilsson, som hade blivit landsförvisad för sin baptistiska verksamhet och nu ledde den lilla baptistförsamlingen i Köpenhamn. Anders Wiberg döptes av Nilsson den 23 juli. Då var han 36 år gammal. Så fick den förste svenske baptistpionjären bli den som döpte den man som skulle bli den svenska baptismens store ledare och ideolog. Dagen efter gick resan vidare mot Amerika och Wiberg fick med sig ett rekommendationsbrev från Nilsson. Ett par månader senare ankom fartyget till New York och Wiberg sökte genast upp de amerikanska baptisterna som tog emot honom hjärtligt. Han fick också anställning av dem som missionär bland sjömän och immigranter i New York. I mars 1853 blev han ordinerad till baptistpastor och verkade sen bland de svenska baptisterna i Amerika. Han bosatte sig i Philadelfia och arbetade med en ny bok om dopet. Den fick titeln Det kristliga dopet och kom ut 1854. Jag har den i min bokhylla och den är på 370 sidor. 

Wiberg stod i nära förbindelse med baptisterna i Sverige och dessa bad honom enträget att återvända till hemlandet. Detta försenades av olika skäl, men sommaren 1855 var allt klart och Wiberg blev antagen som de amerikanska baptisternas missionär till Sverige. Avskedsmöte hölls i en baptistkyrka i Philadelfia och vid samma tillfälle gifte sig Wiberg med en amerikanska vid namn Caroline Lintemuth. Hon blev ett starkt stöd för honom i arbetet i Sverige. I oktober anlände de till Stockholm och strax därefter bildade baptisterna i Stockholm en församling där Wiberg valdes till föreståndare.

Wiberg blev inte bara föreståndare för församlingen i Stockholm, utan hade dessutom omsorg om alla församlingarna. Han hade ansvar för kolportörsverksamheten och startade tidningen Evangelisten, som fick stor betydelse för baptismens utbredning i Sverige. Vidare startade han en predikantutbildning och organiserade den första konferensen för baptistförsamlingarna i Sverige 1857. Vid slutet av 1850-talet fanns det 95 baptistförsamlingar i Sverige med ca 4300 medlemmar.

Anders Wiberg verkade outtröttligt som en av de svenska baptisternas främsta ledare fram till sin död 1887. När han dog hade Svenska Baptistsamfundet 473 församlingar och knappt 32000 medlemmar. Det kan man kalla multiplikation. 

Här kan du läsa om en annan av den svenska baptismens pionjärer: 
Baptistpionjären F.O. Nilsson - utvisad från Sverige