Tankar om medlemskap

Nya och gamla församlingar funderar på hur man ska formulera medlemskap. Vad betyder det att vara medlem i Guds församling? Den gamla medlemsmatrikeln fungerar inte så bra och vi behöver utveckla nya modeller. Idag berättar Dagen om ett par intressanta exempel. En artikel handlar om Mikaelskyrkan i Uppsala som har höga krav för medlemskap. Att bli medlem ska vara ett tydligt och genomtänkt beslut och man måste gå en introduktionskurs innan man får bli medlem. En liknande modell finns i församlingen New Life i Stockholm. John van Dinther skriver om det idag på sin blogg här. John förespråkar en låg tröskel för besökare och deltagare, men en hög tröskel för medlemskap och presenterar det på ett bra sätt. Jag sympatiserar starkt med detta sätt att tänka och det är ungefär så det fungerar även i Råslätts församlingsgemenskap. Medlemskap hör ihop med en överlåtelse till ett liv i gemenskap och lärjungaskap.

I en annan artikel utmanar Lars-Åke W Persson till att tänka nytt med uppmaningen "Viktigt att alla ställs inför frågan om vad det betyder att vara medlem". Han har många praktiska förslag till gamla församlingar och föreslår bland annat att man ska ha en årlig förnyelse av sitt medlemskap i församlingen, så att man inte har passiva medlemmar som bara står kvar i matrikeln år efter år. Dagen skriver:

"Han har där lanserat ett formulär som församlingarna kan använda för att låta sina medlemmar tänka igenom sitt förhållande till tron och församlingen. Han föreslår att påskdagen, när kristna över hela världen bekräftar sin tro och förnyar sina doplöften skulle kunna vara ett lämpligt tillfälle för en bekräftelse också av sin relation till församlingen. I formuläret finns ett antal löften där den som vill kan bekänna sin tro, bejaka dopet, bekräfta att man ännu ett år vill tillhöra församlingen och så vidare."

Det är en intressant tanke. När församlingen har funnits några år behövs det en modell för förnyelse. Annars är det lätt att medlemskapet efter hand tunnas ut och förlorar sin betydelse.

Dagens tredje artikel om församlingen berättar om Citykyrkan i Linköping, som står i en spännande förändringsprocess. Kul med församlingar som vågar förändras. Förändring behövs om vi ska lyckas med vårt uppdrag att göra lärjungar!

Vad tänker du om att vara medlem i en församling? Hur tycker du att det ska fungera?

Anabaptism som profil - en definition

The Anabaptist Network i Storbritannien består av människor från många olika samfund. Där finns pingstvänner, baptister, anglikaner, metodister, katoliker, reformerta, lutheraner, mennoniter, husförsamlingsfolk och många andra. Det som förenar är intresset för anabaptismen och övertygelsen att den har något viktigt att säga oss idag.

Nätverket har ingen trosbekännelse, men har formulerat sju övertygelser som beskriver det anabaptistiska arvet och relaterar det till vår tid. Dessa övertygelser kallas för Core Convictions. De tar inte upp alla områden, men bygger på den allmänna kristna tron och vill peka på några viktiga punkter där anabaptismen har något att bidra med.

När det nu växer fram ett liknande nätverk i Skandinavien anknyter vi till det brittiska nätverket och använder deras Core Convictions som en språngbräda och en definition på vad som är det anabaptistiska arvet i vår tid. Här publiceras punkterna för den som är intresserad.

Anabaptist Network Core Convictions

1. Jesus is our example, teacher, friend, redeemer and Lord. He is the source of our life, the central reference point for our faith and lifestyle, for our understanding of church and our engagement with society. We are committed to following Jesus as well as worshipping him.

2. Jesus is the focal point of God’s revelation. We are committed to a Jesus-centred approach to the Bible, and to the community of faith as the primary context in which we read the Bible and discern and apply its implications for discipleship.

3. Western culture is slowly emerging from the Christendom era when church and state jointly presided over a society in which almost all were assumed to be Christian. Whatever its positive contributions on values and institutions, Christendom seriously distorted the gospel, marginalised Jesus and has left the churches ill-equipped for mission in a post-Christendom culture. As we reflect on this, we are committed to learning from the experience and perspectives of movements such as Anabaptism that rejected standard Christendom assumptions and pursued alternative ways of thinking and behaving.

4. The frequent association of the church with status, wealth and force is inappropriate for followers of Jesus and damages our witness. We are committed to vulnerability and to exploring ways of being good news to the poor, powerless and persecuted, aware that such discipleship may attract opposition, resulting in suffering and sometimes ultimately martyrdom.

5. Churches are called to be committed communities of discipleship and mission, places of friendship, mutual accountability and multi-voiced worship. As we eat together, sharing bread and wine, we sustain hope as we seek God’s kingdom together. We are committed to nurturing and developing such churches, in which young and old are valued, leadership is consultative, roles are related to gifts rather than gender and baptism is for believers.

6. Spirituality and economics are inter-connected. In an individualist and consumerist culture and in a world where economic injustice is rife, we are committed to finding ways of living simply, sharing generously, caring for creation and working for justice.

7. Peace is at the heart of the gospel. As followers of Jesus in a divided and violent world, we are committed to finding non-violent alternatives and to learning how to make peace between individuals, within and among churches, in society and between nations.

Vi hade en träff med nätverket igår. Vi blev inspirerade och utmanade av dessa övertygelser. Framför allt känner vi att det inte bara får bli prat, utan vi längtar efter att det mer och mer ska bli verklighet i våra liv och i våra församlingar. Livet i Kristus handlar om en levande tro, som får sitt uttryck i kärlek (Gal 5:6). Vi tror att anabaptismen kan hjälpa oss att följa Jesus, göra lärjungar och bygga församlingar i vår tid. Vad tror du om det?

Kontakta mig om du vill veta mer om Nätverket Anabaptist i Skandinavien.

Svar på tal om onda andar

Wilgot Fritzon uppmärksammar Ellel Ministries i en debattartikel i Dagen. Han skriver:

"Den 9 mars kunde vi i Dagen läsa om Ellel Ministries, en brittisk själavårdsrörelse, som nu accelererar satsningen på Sverige. Kurser har hållits på Kåfalla herrgård utanför Lindesberg sedan 2004. Flera har vittnat om befrielse. Andra har haft stora frågetecken. Själv upplever jag ett behov av mer själavård i våra församlingar i Sverige. Därför tog jag mig tid att grundligt läsa två huvudböcker av Peter Horrobin, grundaren av Ellel Ministries - 'Healing through deliverance', volymerna I och II tillsammans 640 sidor"

Därefter sammanfattar Fritzon Horrobins undervisning om onda andar i några intressanta punkter. (Läs artikeln här) Det är en skrämmande läsning som väcker många frågetecken hos mig. Om detta är den undervisning om onda andar som presenteras i Ellel Ministries finns det stor anledning till oro och kritisk granskning. Wilgot Fritzon efterlyser ett samtal i dessa frågor. Mitt bidrag i det samtalet blir att tipsa om två intressanta artiklar.

Många inom den karismatiska rörelsen undervisar att kristna kan vara besatta av onda andar (ha onda andar eller vara demoniserade som man ofta uttrycker det). Till Sverige kom den undervisningen på 70-talet framför allt genom Derek Prince och Don Basham. Andra har följt i deras spår. Peter Horrobin tycks vara av samma uppfattning.

Den amerikanska pingströrelsen Assemblies of God har mycket tydligt och på biblisk grund tagit avstånd från denna undervisning. Det gjordes genom ett Position Paper där samfundet förklarar och motiverar sin officella ståndpunkt. Det är ett mycket läsvärt och välgrundat dokument och har titeln: Can Born-Again Believers Be Demon Possesed? Jag rekommenderar det varmt!

Den andra artikeln jag vill tipsa om är publicerad i Asian Journal of Pentecostal Studies Nr 1, 2000. Den är skriven av Steven S. Carter och har titeln Demon Possession and the Christian. Även den rekommenderas varmt till alla som vill studera dessa frågor närmare. Den går mycket grundligt igenom de båda sidornas argument utifrån de bibliska texterna. Det är nyttigt att läsa argument från olika sidor för att själv kunna bilda sig en uppfattning.

Uppdatering: Wilgot Fritzon skrev en andra artikel i ämnet den 14 april. Per-Gustaf Eriksson skrev den 9 juni: Fler frågor kring Ellel Ministries.

Det är bara nåd!

Det är bara nåd! Det kristna livet är nåd från början till slut. Vi blir räddade av nåd, vi får leva i nåden och det är genom nåden vi kan både följa Jesus och tjäna Gud (Ef 2:8-9, Rom 5:1-2, Tit 2:11-14, 1 Kor 15:10). Petrus uppmanar oss att växa i nåden (2 Petr 3:18) och när jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att nåden blir större och viktigare för varje år.

Jesus förvandlade mitt liv i november 1974 (det har jag skrivit om här). Det kom plötsligt och oväntat och det var bara nåd. Men när man börjar leva som kristen är det lätt att man börjar lita till sina egna gärningar. Så var det även för mig. Men jag minns några viktiga händelser som hjälpte mig att växa i nåden och förtrösta endast på Guds nåd. När jag var 19 år lyssnade jag mycket till den danske bibelläraren Poul Madsen. Han kunde förklara Guds nåd så att det brann i hjärtat. När jag var 20 läste jag Stengrunden av Bo Giertz. Det är få böcker som målar Guds nåd så tydligt som den romanen. Det var alltså en lärare från Open Brethren med kalvinistisk teologi och en luthersk biskop, som hjälpte mig att förstå nåden.

Många år senare gick jag in i väggen och trodde att jag var slut som kristen ledare. (läs om det här). Det var nåden som förde mig tillbaka. Då var jag 35 och kom till slutet av mig själv och nåden blev ännu större. Det var en annan bok som hjälpte mig då: Nåd - om kärlek utan förbehåll av Charles Swindoll. Den var precis vad jag behövde. Jag vet att jag aldrig kan förtrösta på något annat än Guds nåd genom Jesus Kristus.

Menno Simons (anabaptistisk ledare i Holland och Tyskland) skrev om detta i en liten skrift från 1552. Han anklagades av sina motståndare för att förtrösta på sina egna gärningar och gav svar på tal. Jag instämmer i Mennos ord. Han skriver:

"Tro inte, kära läsare, att vi anser oss vara fullkomliga eller utan synder, inte alls. Jag bekänner att mina böner ofta är blandade med synd och att min rättfärdighet är blandad med orättfärdighet... Om Gud skulle döma oss efter våra förtjänster och inte efter sin stora godhet och barmhärtighet, då bekänner jag med den helige David att ingen människa kan bestå inför Hans dom (Ps 143:2). Därför är det helt otänkbart för oss att trösta oss med något annat än Guds nåd genom Kristus Jesus. För det är Han och endast Han och ingen annan som fullkomligt har uppfyllt den rättfärdighet som Gud kräver. Genom Guds nåd är vi också medvetna om att alla heliga från historiens början har sörjt över sin syndiga natur, vilket vi också kan se i Moses, Davids, Jobs, Jesajas, Paulus, Jakobs och Johannes skrifter.

För Kristi skull är vi i nåden; för hans skull blir våra böner hörda, och för hans skull blir våra fel och misslyckanden förlåtna. För det är han som står mellan sin Fader och sina ofullkomliga barn med sin fullkomliga rättfärdighet och med sitt oskyldiga blod och sin död. Och han ber för alla dem som tror på honom och som genom tron på Guds ord vänder sig från det onda och följer det goda och liksom Paulus innerligt önskar att nå den fullkomlighet som finns i Kristus (Fil 3:12).

Notera, min käre läsare, att vi inte tror eller undervisar att vi blir frälsta genom våra egna förtjänster eller gärningar, som våra motståndare påstår utan sanning. Vi blir frälsta endast av nåd genom Kristus Jesus, som jag sagt tidigare."

Översatt från Confession of the Distressed Christians (Complete Writings of Menno Simons, sid 506). Alla Menno Simons böcker finns i en äldre engelsk översättning här.

Är det på riktigt?

Det låter som ett skämt, men är tydligen på allvar. Den nya kyrkan föreslås heta Samfundskyrkan. Logiken är enkel. Om man slår ihop Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan och tar bort allt specifikt så får man bara två ord kvar: samfund och kyrka. Om man sätter ihop de två orden får man Samfundskyrkan. Det är ungefär lika bra som föreningsklubben eller organisationspartiet.

Jag förstår att det är svårt att komma på ett bra namn, men det här är en total felbedömning. Att välja ett namn som smakar institution och organisation är helt fel. Man borde välja ett namn som signalerar rörelse, liv och framåtanda och känns mer nytt och fräscht. Det är många bloggare som känner som jag och tycker att förslaget är helt obegripligt. Några av dem kommer också med bättre förslag. Kolla gärna in Mikael Karendal, Johanna G, Andreas Möller och Carl-Henrik Jaktlund.

Jag vill vara ett träd

Efter två dagar på Evangelistveckan i Jönköping är jag full av intryck. Det har varit två mycket bra dagar med lovsång, glädje, inspiration, utmaning, gemenskap, bön och gudsmöten. Dagarna har haft ett starkt fokus på uppdraget att nå nya människor med evangeliet. Det har handlat om drömmen om varma, djärva och växande församlingar. Dagen har rapporterat från konferensen i flera reportage (1,2,3) och Jaktlund har gett glimtar på sin blogg (4,5).

Här kommer några personliga höjdpunkter. Det var flera saker som berörde mig. Allra mest Chilly Chiltons budskap om att bli ett träd. I Bibeln liknas den troende vid ett träd. Jag brukar själv använda den bilden rätt ofta utifrån Ps 1:1-3 och Jer 17:7-8. Men Chilly Chilton använden bilden på ett helt nytt sätt. Utifrån berättelsen om hur Sackaios klättrade upp i ett träd för att se Jesus (Luk 19:1-10) pratade han om att vi ska vara träd som lyfter upp människor så att de ser Jesus. Det var enkelt och genialt. Och det gav mig en längtan att lyfta upp människor genom att tjäna och lyssna så att de ser Jesus genom mig. Chilton lyfte fram berättelsens avslutningsord: "Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det." Han menade att det är ett av evangeliernas viktigaste ord av Jesus och att vi inte får glömma att Hans uppdrag också är vårt.

Detta genomsyrade också allt som hände under konferensen. Från Cathrin Carlsons skarpa analys av kyrkans situation i vår tid (här) till berättelserna om olika växande församlingar i Sverige (här) var fokus på hur vi ska nå dem som finns utanför kyrkan.

Idag var jag med på ett seminarium om församlingsplantering. Pelle Hörnmark och Andreas Frankner presenterade riktlinjerna för församlingsplantering inom Pingst och förklarade att nu är det dags att satsa på att plantera församlingar i Sverige. Det behövs nya församlingar för att nå nya människor. Pingströrelsen är äntligen med på banan och nu kör vi så det ryker. Pelle är en god ledare som visar vägen. Den som känner en kallelse att starta nya församlingar har nu möjlighet att göra det inom Pingst. Andreas pekade på fyra förutsättningar för att bli församlingsplanterare. Man behöver en kallelse från Gud, en koppling till en moderförsamling, en kärntrupp att bygga med och man behöver vara driven av kärlek till Gud och människor. Pelle utmanade de etablerade församlingarna att be för nya platser, avsätta pengar och resurser för mission i Sverige, att besöka församlingsplanteringar och stötta församlingsplanterare. Efter seminariet fortsatte vi med samtal i den nationella ledningsgruppen för församlingsplantering. Det var inspirerande. Det känns som att vi är på gång nu!

Evangelistveckan ger också många tillfällen att möta Gud. I förmiddagens nattvardsfirande var det tillfälle för förbön. Jag fick be för en vän och fick själv förbön. Det är gott att vara inför Herren och uppleva att han talar in i mitt liv. Det gjorde Han idag och det är jag tacksam för. Det kändes lite grann som Apg 4:31, "När de hade slutat be skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord."

Nu vill jag bli ett träd!

Hjärta för muslimer

När jag fick kontakt med OM på 70-talet upptäckte jag också de andliga behoven i muslimvärlden. Jag fick nöd för att nå muslimer med evangeliet och jag började be för att många muslimer ska lära känna Jesus Kristus och följa honom. Det var många som bad den bönen. Ungefär samtidigt började stora skaror av muslimer komma till vårt land som flyktingar och invandrare. Jag tror att det är en del av bönesvaret och jag tackar Gud för att han har öppnat en dörr för muslimer att möta Jesus här i Sverige. Jag känner många före detta muslimer, som idag följer Jesus.

Därför blir jag också bedrövad när kristna är fientliga eller avvisande mot muslimer som kommer till Sverige. Det verkar som att det finns en stor rädsla för det man inte förstår. Istället borde vi inse att Gud älskar muslimer och vill att vi också skall välkomna dem som vänner, ge dem en plats i vårt samhälle och ge dem möjlighet att lära känna oss och den Jesus vi tror på.

Martin Ström är ledare för OM i Sverige och medlem i Råslätts församlingsgemenskap. Han brinner för att nå muslimer med evangeliet. Han har skrivit en mycket bra text på OM:s blogg om hur vi kan möta muslimer i Sverige. Den har rubriken Rädslan urholkar själen och handlar om vikten av att övervinna rädslan och möta nya människor med ett öppet sinne, även om de har en helt annan religion eller en helt annan kultur än vi själva. Martin ger flera goda råd. Läs dem här!

Denna inställning är nödvändig också om vi ska nå ut till postmoderna svenskar. Det är minst lika svårt som att nå muslimer. John Burke har nyligen besökt Sverige. Hans inkluderande och välkomnande sätt att bygga församling i Austin, Texas är en bra förebild för hur man når ut till människor i vår kultur. Jag tror att vi har en del att lära av honom. Mottot i Gateway Church är "Kom som du är - men stanna inte där". John Burke har också skrivit en bok om detta. Den heter "Kom som du är - inga perfekta människor är tillåtna". Dagens artikel ger en fin sammanfattning av hans budskap.

John Burkes besök kommenteras också av Henrik Steen på Lärjungabloggen.

Ny bok om den kristna tron

I ljuset av återkomsten - en bok om tro och liv heter en ny bok om den kristna trosläran. Den är skriven av ett antal bibellärare i den svenska pingströrelsen och ges ut av Libris. Boken har 20 kapitel och 12 olika författare och jag är en av dem.

Vi har i många år sett behovet av en ny lärobok i kristen tro för våra bibelskolor och arbetet med boken har pågått länge. Så det är en stor glädje att den nu finns i bokhandeln. Och jag är mycket stolt över resultatet. Jag hoppas att kristna i alla åldrar och i alla sammanhang vill köpa och läsa den.

Det är inte lätt att skriva en troslära tillsammans. Men redaktörerna Martin Boström och Jan-Åke Alvarsson har gjort ett bra arbete med att få ihop det till en någorlunda enhetlig text. För att vara en troslära innehåller den några ovanliga drag. Den försöker genomgående koppla ihop tro och liv. Den är skriven ur ett eskatologiskt perspektiv vilket framgår av titeln. Boken har dessutom ett tydligt gudsrikesperspektiv och tar därför även upp frågor som vanligtvis inte hamnar i en troslära. Den har ett pentekostalt perspektiv, men är skriven så att den kan även användas av kristna i andra sammanhang. Den kan fungera utmärkt som en introduktion till kristen troslära.

Jag har skrivit ett kapitel i boken tillsammans med Sam Wohlin. Det har rubriken Leva med Anden och handlar om allt som har med den helige Ande att göra. Bland annat har vi fått det stora förtroendet att reda ut vad som menas med att bli döpt i Anden. Jag ser med spänning fram emot hur det kapitlet ska tas emot av läsarna.

Boken kan även beställas på Adlibris här.

Gardell brottas med Gud

Nu har även jag sett det första programmet i Jonas Gardells TV-serie om Gud. Det var mycket intressant. Gardell brottas med Gud på ett personligt och utmanande sätt. Kanske kan TV-serien leda till att vi svenskar vågar börja prata om Gud mer öppet än tidigare. Om kristna då vågar stå upp för Bibelns Gud kan det bli något positivt av detta.

Gardell skapar en skarp motsättning mellan kärlekens gud, som älskar oss som vi är och hatets gud, som straffar och dömer. Han finner båda i Bibeln och menar att Bibelns olika gudsbilder är helt motstridiga och omöjliga att förena. Han påstår att den Gud vi tillber är schizofren och halvt psykopat. Han gillar att provocera!

Speciellt svårt har Gardell att acceptera att Gud både kan älska oss och samtidigt vilja förändra oss. Den klassiska formuleringen att Gud älskar syndaren, men hatar synden kan han tydligen inte förstå. Ändå är den inte så märklig. Som förälder älskar jag mina barn oavsett vad de gör eller hur de ställer till det för sig. Men jag älskar inte allt de gör och jag kan till och med fostra dem för att hjälpa dem att komma till rätta med sina brister och felsteg. På samma sätt älskar Gud alla människor och vill att de ska omvända sig och bli räddade, men det betyder inte att han inte kan fostra, döma eller straffa om det är nödvändigt. Det är som Paulus skriver till de kristna i Rom "Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren" (Rom 11:22). Det har Jonas Gardell svårt att få ihop.

Ändå finns denna kombination av gränslös kärlek och skarp utmaning även hos Jesus. I den text där Jesus talar om att Gud älskar hela världen varnar han också för domen. Visst blir Guds nåd och kärlek tydligare genom Jesus och Nya testamentet, men sanningen är att Gud är både god och sträng från Bibelns första bok till den sista. Så här säger Jesus i Joh 3:16-18:

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn."

Läs mer kommentarer om Gardells program i Dagen här, här och här.

EFK satsar framåt

Det händer mycket spännande inom EFK just nu. I Dagen intervjuas John van Dinther om satsningen på att plantera 50 nya församlingar i Stockholm. Det är flera saker i artikeln som gör mig glad. Först och främst den offensiva satsningen på att plantera nya församlingar. För det andra den flexibla synen på vad en församling är. "Man kan definiera församlingar på olika sätt", säger John van Dinther, och talar om husförsamlingar och delförsamlingar. Jag tror att vi behöver ett dynamiskt och organiskt sätt att se på vad som är en församling. Jag tror på "en flytande kyrka". För det tredje är det ett tydligt fokus på missionsuppdraget. "Den enda orsaken för att starta en ny församling ska vara att vinna människor för Gud." Det är ett viktigt och nödvändigt perspektiv.

För några veckor sedan var jag med på en samtalsdag om EFK:s framtidfrågor. Ett av samtalsämnena var det förslag till Sverigestrategi som en arbetsgrupp tagit fram. Sverigestrategin är en uppmuntrande läsning. Den är välskriven och genomtänkt och visar på att EFK är en rörelse i tiden. Sverigestrategin lyfter fram fem områden som ska betonas under de närmaste tio åren. Dessa är:

Jesus är unik och detta måste förkunnas
Missionsperspektivet: Vi måste vara en missionsrörelse också i Sverige
Efterföljelse: gemensam, vardagsnära och generös
Andlig fördjupning: motverka sekulariseringen (särskilt vår egen)
Ledarskap: att vägleda och utrusta genom relationer och exempel

Jag vill gärna citera ett avsnitt om den gemensamma efterföljelsen: "Fortsätt utveckla husförsamlingarna. Vi behöver motverka splittringen i våra liv och hemmen måste därför utgöra en central del av kyrkans liv. Här får vi också möjlighet att leva närmare varandra genom att stödja och vägleda varandra mitt i vardagen. Vi behöver hitta olika former för husförsamling och vardagsgemenskap "som hjälper oss att leva det liv vi längtar efter". Församlingsformerna i stort bör utvecklas för att laborera med dessa frågor. Husförsamlingar, utvidgad vardagsgemenskap, kollektivboenden mm bör uppmuntras och utvecklas för olika skeden i livet."

Jag säger bara Amen och Halleluja! Så fantastiskt att EFK säger detta i sin strategi för Sverige. Om vi också gör det kommer vi att bli en växande rörelse.

Om du är intresserad av att läsa Sverigestrategin eller andra viktiga dokument om EFK:s framtidsfrågor finns de här.

Träff för Nätverket Anabaptist

Lördagen den 27 mars är det dags för en ny träff med det anabaptistiska nätverket i Skandinavien. Den här gången träffas vi i Johanneskyrkan i Linköping. Alla intresserade är välkomna för att prata vidare om hur vi kan forma ett nätverk omkring den historiska anabaptismen och dess betydelse för vår tid. Nedan följer praktisk information kring träffen.

Plats

Vi får låna Johanneskyrkans lokaler (nära centrum vid Sporthallen; ca 10-15 min gång från tågstationen). Adressen är Linnégatan 2, 582 25 Linköping.

Program Lördagen den 27 mars:

10:30 Fika (av något stadigare slag).

11:00 Samtal om organisation: Inledande bön och sedan samtal om de två huvudalternativ som förekommit i tidigare diskussion: (1) En enkel och informell organisation i form av e-postlista och relationer (ungefär som det är nu), eller (2) en fastare men informell struktur med en koordinatorsgrupp som samordnar vissa gemensamma aktiviteter som t ex hemsida, studiegrupper, nyhetsbrev, konferenser osv.

13:00 Vegetarisk lunch till självkostnadspris.

14:00 Samtal om gemensamma övertygelser: Inledande bön och sedan samtalar vi med utgångspunkt i Core Convictions från The Anabaptist Network om det finns några övertygelser som vi ska samlas runt och som visar vad som är viktigt för just detta nätverk.

16:00 Sammanfattning och bön.

17:00 Slut

Kostnader

Du betalar 80 kr för mackfika, snacks och lunch, fika.

Anmälan senast 22 mars

Skicka e-post till fredrik.wenell@gmail.com samt sätt in avgiften på SEB 5323-29 784 28 (Glöm inte att ange ditt namn).