Ett utvidgat frikyrkobegrepp
Först behöver jag förklara vad som menas med frikyrkoförsamling i den här undersökningen. Den använder nämligen ett utvidgat frikyrkobegrepp och räknar in tre olika företeelser som frikyrkoförsamlingar. Först och främst räknas församlingarna i de klassiska frikyrkosamfunden och där inkluderas även nyare rörelser som Trosrörelsen och Vineyard (totalt 70 % av församlingarna och 85,6 % av medlemmarna). Dessutom räknas rörelser inom den lutherska kyrkofamiljen som har ett liknande medlemsbegrepp som frikyrkorna, till exempel EFS och Evangelisk Luthersk Mission (totalt 16 % av församlingarna och 7,8 % av medlemmarna). Den tredje kategorin är församlingar som står utanför samfunden, till exempel många migrantförsamlingar (totalt 14 % av församlingarna och 6,6 % av medlemmarna). När frikyrkoundersökningen talar om antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige är det alltså dessa tre kategorier sammantaget som räknas.
Siffror är viktiga, men säger inte allt
Det andra jag vill betona är att siffror inte säger allt. Allt som växer är inte bra och allt som minskar är inte dåligt. Kvalitet är i grund och botten viktigare än kvantitet. Men siffror säger ändå något och därför är det viktigt att ta den här undersökningen på allvar. Även i Apostlagärningarna får vi siffror på hur många som kommer till tro och hur församlingen växer (se Apg 2:41, 4:4). Det är alltså inte fel att räkna antalet medlemmar och antalet församlingar, snarare är det betydelsefullt att göra det, eftersom det normala är att det som är levande och friskt växer. När frikyrkorörelsen under lång tid backar numerärt är det en indikation på att det är något som inte står rätt till.
Vad visar Frikyrkoundersökningen?
Jag vill också ge några korta fakta från undersökningen. Den visar först och främst att antalet medlemmar i frikyrkorna har fortsatt att minska under de senaste fem åren. Totalt sett har antalet medlemmar minskat med 10 % på tjugo år. Det har gått från drygt 243 000 år 2000 till knappt 220 000 år 2020.