Goda nyheter för hela världen - 50 år med Lausannedeklarationen

 

Sommaren 1974 fyllde jag 15 år. På hösten samma år mötte jag Jesus och började följa honom (Hur det gick till har jag skrivit om här). 

I juli 1974 hölls även den internationella kongressen för världsevangelisation i Lausanne i Schweiz. 2 500 deltagare från 150 länder var samlade under temat "Lår hela jorden höra hans röst". Bland inbjudarna till kongressen fanns den amerikanske världsevangelisten Billy Graham och den engelske pastorn och teologen John Stott. Den senare brukar också räknas som arkitekten bakom Lausannedeklarationen, som arbetades fram under kongressen.

Lausannedeklarationen är utan tvekan ett av 1900-talets viktigaste kristna dokument och den har haft enormt stor betydelse för kristna rörelser i hela världen, även i Sverige. I år uppmärksammas och firas att deklarationen fyller 50 år, bland annat genom utgivningen av boken Goda nyheter för hela världen på Libris förlag. Boken är på 200 sidor och har 33 korta kapitel, skrivna av totalt 35 skribenter från olika sammanhang i svensk kristenhet. 

Boken är indelad i tre delar. I den första delen ger Göran Janzon en historisk översikt över Lausannerörelsen och dess betydelse. Här får vi också inblick i de uppföljande kongresserna i Manilla 1989 och Kapstaden 2010 och de dokument som författades då (Manillamanifestet och Kapstadsöverenskommelsen). 

I bokens andra del presenteras Lausannedeklarationens 15 punkter i sin helhet. De 15 punkterna är: 

Bokpresentation: In Search of Ancient Roots

Ibland blir man hittar man en bok som verkligen ger nya perspektiv och utmanar invanda tänkesätt. Det här är en sådan bok och jag avslutar läsningen med stor tacksamhet. Boken heter In Search of Ancient Roots - The Christian Past and the Evangelical Identity Crises (finns även som pocket). Den kom ut förra året och är skriven av Kenneth J. Stewart, som är presbyterian och professor i teologi med ett särskilt intresse för kyrkohistoria.

Boken tar sin utgångspunkt i det faktum att en hel del evangelikala ledare har lämnat den evangelikala rörelsen och anslutit sig till den Katolska eller den Ortodoxa kyrkan. Författaren utgår mycket från situationen i Nordamerika, men vi vet ju att samma sak sker även i Sverige. Därför är den här boken väldigt intressant även från ett svenskt perspektiv.

Ett av skälen till dessa övergångar är enligt författaren att den protestantiska och evangelikala kristenheten upplevs som historielös medan de Katolska och Ortodoxa kyrkorna erbjuder en lång historia och kontakt med kyrkofäderna. Det är denna utmaningen som boken tar sig an.

I bokens första halva driver författaren två teser. För de första försöker han visa att olika evangeliska (eng: evangelical) rörelser har funnits genom hela kyrkohistorien och inte är ett modernt fenomen. För det andra visar han att protestantiska och evangelikala teologer har varit ledande i studiet av fornkyrkan och kyrkofäderna ända sen 1500-talet. Han lyfter fram betydande protestantiska forskare inom området från varje århundrade fram till 1900-talet. Enligt författaren var det först under mellankrigstiden på 1930-talet, som det blev en förändring och studiet av kyrkofäderna försummades, och han menar att detta lett fram till att en stor del av den evangelikala rörelsen tappat kontakten med kyrkans tidiga historia. Detta var för mig en mycket intressant läsning.

Intervjuad om mitt intresse för anabaptismen

Häromdagen skrev jag om att jag blivit intervjuad i SEA:s poddradio. Då nämnde jag också en tidigare intervju som jag tyckte var mindre lyckad. Igår tog jag mod till mig och lyssnade på den igen och upptäckte till min glädje att den inte var så dålig. Jag var tydligen onödigt självkritisk när jag lyssnade på den första gången. 

Det var i januari förra året som jag blev intervjuad i podden Aten och Jerusalem, som drivs av de unga teologerna Simon Axelsson och Anton Johnsson. Vi pratade om hur mitt intresse för anabaptismen uppstod, om några olika aspekter av anabaptismen på 1500-talet och om vad anabaptismen kan bidra med till kyrkan idag. Man får bland annat veta lite om vilka anabaptistiska drag vi har i Råslätts församlingsgemenskap. Vi pratade också om min erfarenhet av utbränning och hur man kan undvika att bränna ut sig som församlingsplanterare. Till sist pratade vi också lite grann om kyrkans enhet utifrån ett frikyrkligt perspektiv. Det är inte perfekt. Jag pratar lite för fort och osammanhängande ibland (på grund av att jag blir ivrig, inte vet vad jag ska säga och har för lite erfarenhet av att prata i radio). Men i det stora hela är det ändå ett riktigt bra program och det är många intressanta ämnen som tas upp. Jag är glad att jag lyssnade igenom det igen. Det var bättre än jag trodde. 

Det kanske kan vara intressant även för mina läsare. Det är bitvis ganska personligt. Lyssna gärna där poddar finns eller här: Aten och Jerusalem, avsnitt 17. 

Anton Johnsson och Simon Axelsson står bakom 

podden Aten och Jerusalem.

Församlingsplantering och ekumenik

Igår presenterade jag boken Church Planting in the Secular West. Idag skriver jag om en av mina lärdomar från boken.

Stefan Paas menar att i en sekulariserad kultur, där kunskapen om kristen tro är mycket låg eller i det närmaste obefintlig är det extra viktigt att tänka på att inte dra upp konflikter mellan kristna kyrkor offentligt. Våra interna diskussioner är i det närmaste obegripliga för utomstående och splittring mellan kristna kyrkor minskar intresset för evangeliet och den kristna tron.

Det här är en skarp kontrast mot hur vi har missionerat i Europa under tidigare århundraden. från 1500-talet till början av 1900-talet har all frikyrklig och inomkyrklig missionsverksamhet utgått från den kristna kulturen och kristendomens starka ställning i samhället. Den givna motståndaren har varit namnkristendom, traditionskristendom eller det man ansett vara en död kristendom. Därför har man alltid utgått ifrån att man måste beskriva sig själv utifrån vad som skiljer en från andra kyrkor och samfund. Därför har det varit viktigt att offentligt deklarera vad som var fel med andra kyrkor och varför den egna kyrkan var den bästa. Så har det varit i de flesta rörelser från reformationens olika grenar på 1500-talet till pingströrelsens framväxt på 1900-talet. Det fungerade i en kristen kultur, men Stefan Paas menar att vi inte kan fortsätta på det sättet i en sekulariserad kultur. Vi måste inse att vår motståndare nu inte längre är "död kristendom" utan vår tids nya läror, som t.ex. materialism, nyliberalism och sekularism.

"In a highly secularized context it is extremely damaging for the mission of the church if Christian leaders fight each other in public over issues that no non-Christian understands." (sid 109)

Hur kan man då tillämpa detta när man planterar en ny församling. Stefan Paas ger några konkreta förslag:

Bokpresentation: Guds Ord räcker av Anders Gerdmar

På sommarens OAS-möte i Jönköping hade Anders Gerdmar ett seminarium om bibelsyn. Jag var där och lyssnade. Då passade jag också på att köpa hans nya bok Guds ord räcker - evangelisk tro kontra romersk-katolsk och fick den signerad av honom.

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola.

I seminariet talade Gerdmar om att Bibeln angrips på två olika sätt i vår tid. Det ena kallar han för Bibel Minus och det syftar på liberalteologin som tar bort från Bibeln. Det andra kallar han för Bibel Plus och det syftar bland annat på den Katolska kyrkan som lägger Traditionen (med stort T) till Bibeln. I seminariet talade Gerdmar om båda sakerna, men den här boken handlar bara om det senare: Bibel Plus. Bokens budskap är tydligt. Det behövs inget mer än Bibeln, Guds ord räcker.

Baksidestexten presenterar boken så här:

"Måste jag bli katolik för att vara en riktig kristen?" Den frågan från en syster i tron fick Anders Gerdmar att skriva den här boken. Det själavårdande svaret genomsyrar den: Nej, Bibelns tro räcker. På ett personligt sätt berättar han om mötet med trossyskon inom romersk-katolska kyrkan och varför han själv inte valt att konvertera, trots att flera i hans närhet gått den vägen. 

Det är en korrekt beskrivning av boken. Den har en personlig och själavårdande utgångspunkt och är samtidigt en grundlig och systematisk genomgång av skillnaden mellan evangelisk och romersk-katolsk tro. Det här är framför allt en teologisk lärobok och Anders Gerdmar är förmodligen en av dem i Sverige som är bäst skickade att skriva en sån här bok. I bokens första kapitel berättar han sin egen historia. Han är, liksom jag, prästson och uppvuxen i högkyrkliga kretsar inom Svenska kyrkan, där närheten till den katolska kyrkan ofta var påtaglig. Flera av hans närstående har konverterat till den romersk-katolska kyrkan och han har själv brottats med frågan. (Han är fem år äldre än jag, men faktum är att vi som ungdomar vid några tillfällen deltog på samma kyrkliga läger och möten, sen blev jag baptist och han gick till Livets Ord.) Som medlem och teolog inom Livets Ord har han på senare år upplevt förändringarna som ledde fram till att Ulf Ekman konverterade och blev katolik. Den här boken är resultatet av många års studier och reflektion och jag tror att den kommer i alldeles rätt tid.

En frikyrklig syn på kyrkans enhet

Idag har jag en debattartikel i Dagen. Den har fått rubriken En frikyrklig syn på kristen enhet, men om jag själv hade satt rubriken hade jag valt det här blogginläggets rubrik. Men jag får ju inte sätta rubriken själv när jag skriver artiklar. Så är ordningen.

För trogna läsare på Barnabasbloggen är den här artikeln ingen nyhet. Den är nämligen en bearbetning och förkortning av ett av mina mest lästa blogginlägg, som publicerades i samband med Ulf Ekmans konvertering till den romerskt katolska kyrkan och har rubriken Ulf Ekman, påven och kyrkans enhet.

Frågan om grunden för kyrkans enhet är fortfarande aktuell och jag kände att det var dags att publicera en bearbetad version av blogginlägget i Dagen. Det är viktigt att stå upp för en frikyrklig församlingssyn i dessa dagar, då den ofta blir kritiserad från olika håll. Det här är ett av mina bidrag i samtalet om vad församlingen är.

Ett annat viktigt bidrag i det samtalet har i dagarna kommit ut i bokform. Det är Holger Klintenberg som gör sin författardebut med boken Den fria kyrkan. Så här skriver Roland Spjuth i förordet:

Författaren vill ge oss ”ett redskap för att tvinga oss att ställa de grundläggande frågorna. Innan vi börjar tillämpa några kyrkliga förnyelseprogram, behöver vi ägna tid åt att reflektera över och samtala om vad kyrka egentligen är. Framför allt skulle jag hoppas att Holgers bok skulle kunna användas som underlag för samtal i många kristna gemenskaper som likt författaren längtar efter att hitta en väg framåt för hur Jesu lärjungar ska leva tillsammans.”

Jag har köpt boken och ser fram emot att läsa den. Boken kan beställas på förlaget Evangelies hemsida.

Två böcker om dopet

Understanding Four Views on Baptism

Idag tänker jag presentera två böcker om dopet. Den första heter Understanding Four Views on Baptism och är skriven av fyra teologer som representerar var sitt synsätt. Jag gillar verkligen den här typen av debattbok där olika uppfattningar möts och författarna får kommentera varandras kapitel. John H. Armstrong är redaktör för boken och har skrivit inledande och avslutande kapitel.

 

Boken behandlar fyra olika synsätt som finns inom den protestantiska kristenheten:

• Thomas J. Nettles representerar en baptistisk dopsyn och argumenterar för att dopet i första hand är ett yttre tecken på en andlig verklighet och att endast den som bekänt sin tro och omvänt sig ska döpas (detta är även den anabaptistiska synen).
• Richard L. Pratt Jr. representerar den reformerta synen och argumenterar för att dopet är ett förbundets sakrament och att det även ska ges till de troendes barn som ett tecken på att de ingår i förbundet.
• Robert Kolb representerar den lutherska synen och argumenterar för att det i första hand är Gud som är verksam i dopet genom sitt ord och att dopet pånyttföder och räddar den som blir döpt och att även små barn därför ska döpas.
• John D. Castelein representerar en annan baptistisk syn som finns inom rörelserna Christian Churches och Churches of Christ. Han argumenterar för troendedop genom nedsänkning precis som baptisten, men menar att man blir frälst och född på nytt när man blir döpt.

Alla författarna har skrivit ett kapitel där de argumenterar för sin syn. De tolkar bibeltexter, refererar till kyrkohistorien och till officiella trosbekännelser. Vad de betonar varierar utifrån vilken tradition de står i. Varje kapitel avslutas med att de andra tre kommenterar och analyserar argumentationen. Det är mycket lärorikt och intressant. Dopfrågan är inte alldeles enkel och det är nyttigt att brottas med olika argument. Alla relevanta bibeltexter diskuteras. De stora frågorna är: Vilken är dopets innebörd? Hur hänger dopet ihop med frälsningen? Vem bör döpas? Hur ska dopet ske?

Frikyrkan historiskt förankrad

Här kommer nu hela min artikel om frikyrkans historiska förankring. Den publicerades i Dagen den 28 mars. 

Nyheten om att Ulf Ekmans blir katolik har orsakat en debatt om kyrkans sanna natur. Det verkar som att många utgår från att det är de historiska kyrkorna som står för den historiska kontinuiteten med urkyrkan. Frikyrkorna betraktas som en historisk parentes. De katolska och ortodoxa kyrkorna med sina rika traditioner attraherar många. Peter Halldorf är en av dem som vill leda frikyrkofolket i den riktningen och det lyser igenom i hans artikel om en evangelisk katolicitet (Dagen 19/3).  Jag vill här peka på en frikyrklig teologi om församlingen och en alternativ syn på kyrkans historia.

Peter Halldorf skriver i sin artikel att den svenska frikyrklighetens förgrundsgestalter inte hade för avsikt att bilda nya kyrkor, utan bara ville förnya den Svenska kyrkan. Det stämmer inte alls. Den svenska frikyrkans pionjärer var baptister och de hade en helt annan vision. Deras vision var inte att förnya den institutionella kyrkan, utan att återupprätta den nytestamentliga församlingen. De menade att allt som är nödvändigt för att bygga församlingar finns i Bibeln och att de historiska kyrkorna hade lämnat Nya testamentets enkla församlingsordning och infört praktiker och traditioner som stod i strid med Skriften. Speciellt kritiska var de till statskyrkosystemet och folkkyrkotanken, det vill säga att kyrkan stod i förbund med staten och att hela folket räknades som medlemmar. Det var övertygelsen om den fria församlingen som bar baptistpionjärer som F.O. Nilsson och Anders Wiberg. De ville grunda församlingar som var fria från staten och där medlemskapet var frivilligt och grundat på en personlig tro. De hade en teologisk övertygelse om församlingens väsen och den hade de fått från Bibeln och från den frikyrkliga traditionen. När frikyrkorörelsen kom till Sverige i mitten på 1800-talet var den nämligen ingen nyhet.

Den fria församlingen är ingen historisk parentes

Idag har jag en debattartikel i tidningen Dagen. Den handlar om att frikyrkan har en historisk förankring och är grundad i en alternativ syn på kyrkan och kyrkans historia. Jag anser att det behövs ett försvar för en frikyrklig församlingssyn i denna tid då många attraheras av de historiska kyrkorna. Därför har jag skrivit den här artikeln. Så här inleds den:

"Nyheten om att Ulf Ekman har blivit katolik har orsakat en debatt om kyrkans sanna natur. Det verkar som att många utgår från att det är de historiska kyrkorna som står för den historiska kontinuiteten med urkyrkan. Frikyrkorna betraktas som en historisk parentes. De katolska och ortodoxa kyrkorna med sina rika traditioner attraherar många. Peter Halldorf är en av dem som vill leda frikyrko­folket i den riktningen och det lyser igenom i hans artikel om en evangelisk katolicitet (Dagen 19/3). Jag vill här peka på en frikyrklig teologi om församlingen och en alternativ syn på kyrkans historia.

Peter Halldorf skriver i sin artikel att den svenska frikyrklighetens förgrundsgestalter inte hade för avsikt att bilda nya kyrkor, utan bara ville förnya den Svenska kyrkan. Det stämmer inte alls. Den svenska frikyrkans pionjärer var baptister och de hade en helt annan vision.
Deras vision var inte att förnya den institutionella kyrkan, utan att återupprätta den nytestamentliga församlingen. De menade att allt som är nödvändigt för att bygga församlingar finns i Bibeln och att de historiska kyrkorna hade lämnat Nya testamentets enkla församlingsordning och infört praktiker och traditioner som stod i strid med Skriften."

Om du vill läsa hela artikeln finns den här. Om ett par dagar kommer jag att lägga hela texten här på Barnabasbloggen. 

Ulf Ekman, påven och kyrkans enhet

Ulf Ekman konverterar till den katolska kyrkan. Nyheten slog ner som en bomb i söndags, men var ändå inte helt oväntad av dem som följt Ekmans utveckling under senare år. Det är många som kommenterat detta. I dessa tider är det många inom frikyrkorna som attraheras av de historiska kyrkorna och jag ser ett stort behov av att lyfta fram en genomtänkt frikyrklig/baptistisk teologi om församlingen. Jag börjar med att publicera en text om kyrkans enhet, som jag skrev i samband med att påven avgick förra året. Den kommer här i något uppdaterad form.

Den katolska kyrkan fascinerar, attraherar och provocerar. Många med en frikyrklig bakgrund störs av den stora uppdelningen inom den protestantiska och frikyrkliga kyrkofamiljen och attraheras av den katolska kyrkans organisatoriska enhet under påvens ledarskap. Detta är något som även Ulf Ekman framhåller när han förklarar varför han ska lämna Livets Ord och konvertera till den katolska kyrkan. Därför vill jag passa på och ge en baptistisk och frikyrklig syn på kyrkans enhet och jag tar min utgångspunkt i den nicenska trosbekännelsen formulering.

Den nicenska trosbekännelsen fick sin slutliga form i Konstantinopel 381 e.Kr och omfattas i princip av alla kristna kyrkor. Den säger att vi tror på: "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka". Vad menas med det? Det här är mitt svar på den frågan.

Trons minimum

Idag har Svenska kyrkan valt en ny ärkebiskop. Det blev som väntat storfavoriten Antje Jackelén som valdes. Valet har föregåtts av en intensiv debatt om Svenska kyrkans tro. Kandidaterna verkar inte tro att Jesus ger en bättre bild av Gud än Muhammed. Teologen Eva Hamberg har lämnat Svenska kyrkan i protest och prästen Anna Sophia Bonde undrar vad som är vitsen med att tro på en Gud som inte förmår att göra det omöjliga. Kyrkans tidning ställer frågan var gränsen går för att kunna kalla sig en kristen kyrka och undrar om Kristus är på väg ut i marginalen. Elisabeth Sandlund funderar på om Svenska kyrkan håller på att klyvas och inom EFS diskuteras om man ska lämna Svenska kyrkan.

Frågan om trons minimum dyker upp gång på gång i debatten. Vad måste en kyrka och dess ledare hålla fast vid för att kunna kallas en kristen kyrka? Svaret är egentligen ganska självklart. Det är den apostoliska trosbekännelsen som utgör den kristna trons minimum. Den har sitt ursprung i 200-talet och grundar sig på den trosregel som formulerades i den tidiga kyrkan. Här följer den i en nyare översättning:

Vi tror på Gud, allsmäktig Fader,
himlens och jordens skapare.

Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre,
som blev till som människa genom den heliga Anden,
föddes av jungfrun Maria,
led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes,
steg ner till dödsriket,
uppstod från de döda på tredje dagen,
steg upp till himlen,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån för att döma levande och döda.

Vi tror på den heliga Anden,
den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.

En enda kyrka

De senaste dagarna har det varit mycket rapporterande om att påven har meddelat att han ska lämna sitt ämbete den 28 februari. Dagen har rapporterat och kommenterat här (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). För ett par veckor sedan kunde vi också läsa om pingstpastorn som blivit katolik. Det är förresten uppseendeväckande att påven så tydligt ber till Maria i sitt avskedstal.

Den katolska kyrkan fascinerar, attraherar och provocerar. Många med en frikyrklig bakgrund störs av den stora uppdelningen inom den protestantiska och frikyrkliga kyrkofamiljen och attraheras av den katolska kyrkans organisatoriska enhet under påvens ledarskap. Detta är något som Martin Ekenvärn framhåller när han förklarar varför han lämnat pingströrelsen och blivit katolik. Därför vill jag passa på och ge en baptistisk och frikyrklig syn på kyrkans enhet och jag tar min utgångspunkt i den nicenska trosbekännelsen formulering.

Den nicenska trosbekännelsen fick sin slutliga form i Konstantinopel 381 e.Kr och omfattas i princip av alla kristna kyrkor. Den säger att vi tror på: "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka". Vad menas med det? Det här är mitt svar på den frågan.

Träffsäker formulering

En spännande bok

Maj är en intensiv månad på många sätt. Speciellt när man jobbar på en folkhögskola och alla kurser ska avslutas innan terminen är slut. Jag har inte haft så mycket tid att blogga på sistone och då får det helt enkelt vara. Idag har jag äntligen en lugnare dag och jobbar hemifrån, så nu är det dags att uppdatera Barnabasbloggen igen. Jag gör det genom att kommentera några spännande artiklar i Dagen.

Dagenjournalisten Carl-Henrik Jaktlund blir intervjuad om sin nya bok Vägen är smal men livet är brett, som kommer ut i sommar. Jaktlund vill teckna bilden av en vuxenradikalitet. Hur kan en radikal kristen tro se ut? Det handlar om att hålla balansen på den smala vägen och inte hamna i diket. Jaktlund är frustrerad över att radikal kristendom ofta blir livsförnekande, hård, auktoritär och fanatisk. Han vill presentera något annorlunda som både är radikalt och livsbejakande. Jag delar både hans frustration och hans vision. Faktum är att jag verkligen älskar bokens titel. Den är en träffsäker formulering och bevisar än en gång Jaktlunds enastående formuleringskonst. Uttrycket "Vägen är smal men livet är brett" fångar en viktig sanning om det kristna livet och kommer att följa med mig framöver. Jag är säker på att jag kommer att använda det en hel del. Tack Carl-Henrik för din boktitel. Jag ser verkligen fram emot att läsa boken och hoppas att innehållet är minst lika bra som titeln. Förlaget presenterar boken här och i Dagen kan man läsa ett utdrag ur boken. Jaktlund själv bloggar också om boken här.

En spännande dialog

Dagen ger också ett reportage om pingstledarna i Rom. Som många säkert vet pågår sen flera år en dialog mellan Pingst och den katolska kyrkan i Sverige och som ett led i denna dialog gjorde man en gemensam resa till Rom för att möta påven och se lite närmare på den katolska kyrkan. Artikeln berättar om resan. Pingstledningen har fått mycket intern kritik för både dialogen och resan och i artikeln får Pelle Hörnmark och Olof Djurfeldt också förklara och försvara sitt agerande. Det tycker jag är bra. Jag tycker också att det är viktigt att alla som var med på resan rapporterar in i rörelsen både om personliga intryck och gemensamma slutsatser så att man vet vad som är på gång. Personligen har jag stort förtroende för ledningen i Pingst och jag litar på att de vet vad de gör i dialogen. För mig är det inget problem att ha dialog med andra kyrkor. Dialog med människor med annan tradition eller annan tro än vår egen är viktig också för att vi ska kunna vara med och påverka. Innan man kan kritisera måste man kunna förstå.

För mig är dialog även en viktig aspekt av mission. Om vi vill övertyga människor om att Jesus är vägen till Gud, måste vi våga samtala med människor (oavsett om de är ateister, muslimer, hinduer eller new ageare) och inte bara predika för dem. Jag håller med Pelle Hörnmark om att den som är trygg i sin egen tro inte behöver vara rädd för en dialog om tro och religion. Petrus själv skriver om detta i sitt första brev: "Var alltid beredd att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak..." (1 Petr 3:15-16). Jaktlund kommenterar resan och dialogen på sin blogg och konstaterar att han inte ser några tecken på att den svenska pingströrelsen håller på att bli mer katolsk (Pingst mer katolska). Gör du?

Nej, vi behöver absolut inte vara rädda att det ska bli ett samgående mellan Pingst och katolska kyrkan eller att Pingst ska gå in under påven. Jag ser ingenting som tyder på det. Att enskilda pingstvänner attraheras av katolsk och ortodox fromhet är förstås uppenbart, men det är en helt annan fråga.

En spännande utveckling

Samgående mellan församlingar sker dock ofta på det lokala planet och det är mycket positivt. Att lägga ner gamla församlingar, gå samman och starta en ny är en form av församlingsplantering som är viktig och bär god frukt på många platser i Sverige. I mindre städer och samhällen (och ibland även i större städer) blir det en stor förändring när några små kraftlösa församlingar gör gemensam sak och börjar om tillsammans. Lokal kristen enhet och starkare vittnesbörd och lokal mission blir ofta resultatet. Dagen uppmärksammar detta i den intressanta artikeln När två blir ett. Artikeln ger bland annat exempel från Klippan, Västerås och Korsberga, och vi får sex goda råd från Knut-Bertil Nyström (EFK) hur man går till väga när man ska slå samman två eller flera församlingar. Det är intressant att det finns de mest oväntade kombinationer. Bland annat sammanslagningar av lutherska EFS och baptistiska EFK i Jävre utanför Piteå och Klippan i Skåne. Hur det fungerar vill jag gärna veta mer om.

Idag följer Dagen upp ämnet med två mycket intressanta reportage om församlingar som börjat nå ut och växa efter sammanslagningen. Du kan läsa om Ulriksbergskyrkan i Växjö, Simrishamnsbygdens frikyrkoförsamling i Skillinge (tyvärr bara för prenumeranter).

Det känns bra att äntligen publicera ett blogginlägg igen. Jag hoppas att någon vill läsa och kommentera.

Gott och blandat om medlemskap och mission

Den här veckan hinner jag inte med att skriva någon längre text här på bloggen. Idag åker jag till Bjärka-Säby för att vara med på Pingstskolornas årliga bibellärardagar. Jag tänker dock ge några intressanta lästips till den som är intresserad.

På Bjärka ska jag bland annat lyssna till Stefan Green. Han är en av författarna till boken Medlemskap - en tvärvetenskaplig studie av medlemskap i Pingströrelsen. Stefan står får det bibelteologiska perspektivet i boken (kap 2) och diskuterar frågor kring församling, dop och medlemskap. Han intresserar sig speciellt för barnens plats i församlingen. Han har skrivit en mycket läsvärd text och hela boken kan laddas ner här. Bland de övriga kapitlen rekommenderar jag Jan-Åke Alvarssons introduktion och sammanfattning (kap 1) samt Karl-Inge Tangens bearbetning av olika sätt att förhålla sig till dop och medlemskap med utgångspunkt i den process som Filadelfiaförsamlingen i Oslo gått igenom (kap 4). Pingstpastorn Mikael Karendal har skrivit en längre recension av boken på sin blogg. Andra kommentarer finns av Pelle Hörnmark x2, Stefan Green och Christian Mölk, Carl-Henrik Jaktlund.

Mitt andra tips är att läsa The Cape Town Commitment. Det är den fullständiga texten som kommit från den internationella Lausannerörelsens möte i Kapstaden i oktober 2010. Jag har precis börjat läsa den och den verkar mycket intressant och viktig. Dagen tar upp den här och här. Jag känner mig som en del av den evangelikala Lausannerörelsen och de tidigare texterna Lausannedeklarationen (The Lausanne Covenant 1974) och Manillamanifestet (The Manila Manifesto 1989) är mycket viktiga. Särskilt den Lausannedeklarationen har haft en stor betydelse för mig och många andra kristna i Sverige och världen. Jag hoppas att The Cape Town Commitment med sin betoning på att tron måste visa sig i praktisk handling ger ett fördjupat samtal om tro, lärjungaskap och mission i våra församlingar. Det behöver vi! Jag återkommer med fler synpunkter när jag läst klart.

Det är viktigt att notera att den nya gemensamma pastorsutbildningen för Pingst, EFK och SAM vilar på Lausannedeklarationens grund. Jag som gärna betecknar mig som pentekostal, evangelikal och anabaptist gläder mig över detta.

Nu ska jag packa färdigt och åka till Bjärka-Säby. Jag hoppas att du hittar något intressant att läsa och prata om i helgen.

Ekumeniskt manifest med anabaptistiska principer

Idag presenteras ett manifest för samvetsfrihet. Manifestet är skrivet av Stefan Gustavsson (Svenska Evangeliska Alliansen), Anders Arborelius (Katolska kyrkan) och Sten-Gunnar Hedin (pastor i Pingströrelsen) och har en bred ekumenisk bredd. Det är undertecknat av katolska, ortodoxa, lutherska och frikyrkliga ledare. Texten är välskriven och bygger på den apostoliska kristna tron och lyfter särskilt fram de i Sverige aktuella frågorna om människovärdet, äktenskapet och religionsfriheten. Texten finns att läsa här och man kan också skriva under manifestet på hemsidan. Jag har själv skrivit under!

Stefan Gustavsson bloggar också om Nya testamentets dubbla perspektiv på den kristnes relation till staten i inlägget profetisk rebell. Det är mycket läsvärt. Även Dagen tar upp manifestet på ledarsidan.

Det är intressant med ett ekumeniskt manifest för religionsfrihet. Religions- och samvetsfrihet har verkligen inte varit en självklarhet i kyrkans historia och den största motståndaren till detta har ofta varit de stora etablerade kyrkorna; katolska, ortodoxa och lutherska. Så var det också i Sverige på 1700- och 1800-talen då Svenska kyrkan i samverkan med staten gjorde sitt yttersta för att hindra väckelserörelsen. Men nu har tiderna förändrats och vi kan gemensamt uttala oss för en sekulär stat och för religionsfrihet. Det är bra. Men tyvärr kanske det i vissa fall bara är ett resultat av kyrkans förlorade makt och inte en verklig principiell omvändelse. Det blir särskilt intressant att se om katolska och ortodoxa kyrkoledare står upp för religionsfriheten i länder där de fortfarande har makt och inflytande.

Jag gläder mig mycket över denna formulering i manifestet: "En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi. Staten ska inte ta ställning i frågor som enligt religionsfriheten varje medborgare själv bestämmer över."

En sekulär stat som förhåller sig neutral till vilken tro medborgarna har. Det argumenterade redan anabaptisterna för på 1500-talet och även baptisterna på 1600-talet. Då var de i stort sett ensamma om det, och de utsattes för grymma förföljelser av de etablerade kyrkorna. Idag skriver hela den ekumeniska kristenheten under på (ana)baptistiska principer om religionsfrihet och samvetsfrihet. Det är verkligen glädjande! Men det är viktigt att vi inte glömmer dem som gav oss dessa principer.

Den första som på 1500-talet argumenterade för fullständig religionsfrihet var den anabaptistiske teologen och pionjären Balthasar Hubmaier. Han brändes på bål den 10 mars 1528. Det kan du läsa om här. Om du skriver under manifestet tycker jag att du ska ägna Hubmaier och hans vänner en tanke av tacksamhet.

Dop och omdop

Hur ska dopet praktiseras i den lokala församlingen? Hur är relationen mellan dop och medlemskap? Det är intressanta frågor som ofta blir aktuella i ekumeniska samtal. Särskilt på det lokala planet när församlingar med olika doppraxis slås samman eller när nya församlingar planteras. Men även på riksplanet i samtalet mellan olika samfund är dopfrågan aktuell. Det är något som behandlas i Dagen idag. Peringe Pihlström (baptistpastor med hemsidan Dreems) har skrivit en debattartikeln med rubriken En dopsyn för framtidens kyrka. Pihlströms artikel följs upp på bloggen Svenska Baptisters bekännelse 1861, som fortsätter samtalet i god ton med ett inlägg om Dopet.

Båda för en mycket intressant diskussion om hur den baptistiska dopsynen ska tillämpas i vår tids ekumeniska klimat och de har mycket klokt att säga. Jag finner att min inställning är lik deras. Jag sammanfattar min syn i några punkter.

1. Jag menar att troendedop är det bibliska dopet. Omvändelse, tro och dop hör ihop. Därför ska vi endast döpa personer som av egen fri vilja tror på Jesus Kristus och vill följa honom. Om personer har blivit döpta utan personlig tro kan inte detta betraktas som ett dop i biblisk mening.

2. Därför är det för en baptist aldrig fråga om omdop. Vi måste hävda rätten (och skyldigheten) att döpa människor som kommit till tro, oavsett om de är barndöpta eller inte. Att som baptist lova att inte "döpa om" dem som är barndöpta är, som jag ser det, helt omöjligt.

3. Däremot kan och bör vi ha respekt för dem som tror på sitt barndop och lever i det. Vi kan ödmjukt respektera att det finns olika syn på dopet. Det finns många bröder och systrar i Kristus, som är födda på nytt och fyllda av Anden, men har en annan dopsyn än oss. Det måste vi leva med både i det ekumeniska samtalet och i den lokala församlingen.

4. Därför tror jag på ett öppet medlemskap och öppet nattvardsbord för alla troende som vill följa Jesus. Jag anser inte att vi i vår tid behöver knyta dop och medlemskap så starkt till varandra som tidigare generationers baptister och anabaptister gjort.

5. I vår församling har vi löst det på följande sätt. Vi undervisar och praktiserar endast troendedop. Det normala är att människor som kommer till tro döps innan de blir medlemmar och de flesta i församlingen är troendedöpta. Men vi kan göra undantag för den som kommer från en barndöpande tradition och tror på sitt barndop. Det har fungerat bra i 26 år.

Det här är mina tankar om hur en baptistisk dopsyn kan praktiseras idag. Hur ser du på detta?

Samfundsledare utmanas

Idag kan man konstatera att det finns många stora utmaningar för dem som leder frikyrkosamfunden i Sverige. Dagen berättar om tre konkreta frågor som är aktuella just nu. Här följer några korta kommentarer från min sida.

Jag är glad att Pingsts föreståndare Pelle Hörnmark tar klart och tydligt avstånd från Sverigedemokraternas politik. Anledningen är att insändare i Jönköpings-Posten uppmanat pingstvänner att rösta på SD. "- Alla våra församlingar har ett jättestort internationellt engagemang. I de allra flesta församlingar finns det många människor med annan härkomst än Sverige. Det gör att det som Sverigedemokraterna står för är helt okompatibelt med vad Pingst gör", säger Pelle Hörnmark till SR Jönköping. Bra Pelle! Kristna ledare behöver stå upp mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. Jag önskar också att fler församlingar i Sverige blir mångkulturella gemenskaper som går före och visar vägen till en positiv och ömsesidig integration.

I Baptistsamfundet har det bildats ett nätverk som är starkt kritiskt till samfundets ledning. Nätverket för klassisk baptism och kristen tro menar att samfundsledningen gradvis har lämnat evangeliet och tron på Bibeln och vill att baptismen vänder tillbaka till sina rötter. Samfundets föreståndare förklarar i Dagen att hon inte känner igen sig i beskrivningen. Jag har själv en del av mina rötter i Svenska Baptistsamfundet och har många vänner där. Det blir spännande att se hur den här diskussionen utvecklas. Jag hoppas att det blir en andlig förnyelse på Bibelns grund för alla inblandade. Jag tror att det nya nätverket kan vara ett positivt bidrag. Om det blir så får framtiden utvisa.

Även Missionskyrkan skakas av interna diskussioner. Här gäller det äktenskapsfrågan och kyrkostyrelsens snabba beslut att öppna för vigsel av samkönade par. Efter protester från många håll backar nu samfundsledningen och frågan ska istället behandlas på kyrkokonferensen 2010. Det tror jag är bra. Det är också positivt att samfundsledningen lyssnar på rörelsen. Sen hoppas jag förstås att detta också leder fram till att Missionskyrkan håller fast vid att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna och ingenting annat.

Det är så jag funderar över samfundsledningarnas utmaningar. Hur tänker du?

Se upp med falska läror

Det här är den tredje delen i min serie om församlingsbreven i Uppenbarelseboken. De tidigare finns här:

Hur mår församlingen?
Du har övergett din första kärlek.

Idag ska vi se lite närmare på brevet till Pergamon (Upp 2:12-17). Liksom i fallet med församlingen i Efesos finns det både postivt och negativt att säga om församlingen i Pergamon. Jesus berömmer församlingen för att den håller fast vid hans namn och inte har förnekat sin tro, trots att de fått möta förföljelse och till och med martyrskap.

Men Jesus har också kritik att komma med. "Men något har jag emot dig", säger han, "att du hos dig har några som håller sig till Bileams lära" (2:14). Sen sägs det också att det finns några som "håller sig till nikolaiternas lära" (2:15). Problemet är alltså att det finns felaktig eller falsk undervisning inom församlingen och att de inte gör något åt det. Det går inte att veta exakt vad som menas med Bileams lära eller nikolaiternas lära, men det intryck man får är att det handlar om falsk lära som också leder till ett liv i omoral och olydnad mot Guds bud. Problemen verkar visa sig i både lärofrågor och livsstilsfrågor. Och församlingen gör ingenting åt det! "Vänd om!" säger Jesus.

Jag tror att många församlingar i Sverige kan känna igen sig i denna beskrivning. Vi har ofta svårt att vara tydliga med vår tro och tvekar när vi ska säga ifrån eller ta avstånd från felaktig undervisning. I vår kultur är det ju så viktigt att vara förstående och tolerant. Därför är det många församlingar som likt församlingen i Pergamon inte säger ifrån utan låter den falska undervisningen hållas. Texten visar att Jesus inte gillar en sån attityd. Han vill att vi ska vara tydliga och ta itu med problemen, både när det gäller lära och livsstil.

I en församling måste det förstås finnas utrymme för olikheter, även i lärofrågor. Vi kan inte vara överens om allting. Man ska inte kalla någon för villolärare bara för att man har olika uppfattningar, så länge man håller fast vid bekännelsen till Jesus som Herre och bygger på Guds ord. Men det finns gränser! Det finns läror som är falska och därför inte kan accepteras inom församlingen. Det finns också handlingssätt man måste konfrontera och ta itu med. När man gör det ska man förstås göra det i kärlek. Nu återstår det för oss var och en i våra olika gemenskaper att utarbeta vad detta betyder i praktiken i vår situation. "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!" (Upp 2:17) Lycka till!

Jag avslutar med en uppmaning från Paulus: "Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad." (Gal 6:1)

Här är några Dagenartiklar som anknyter till ämnet:

Kan kyrkan definieras utan Kristus?

Kristna i USA har förändrat världen

Bibeln tål att granskas kritiskt

Du har övergett din första kärlek

Församlingen i Efesos fick mycket beröm av Jesus. Den var uthållig och hade en god verksamhet. Den slog vakt om den rätta läran och kunde avslöja falska apostlar och andra villoläror. Det var mycket som var bra i församlingen i Efesos, men det fanns också en stor brist. Jesus säger till den: "Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek" (Upp 2:4).

Kärleken hade kallnat i församlingen i Efesos. Jag tror att det är många församlingar i Sverige som kan känna igen sig i den beskrivningen. Det framgår inte i texten om det är den första kärleken till Gud som har övergivits eller om det är kärleken mellan syskonen i församlingen som har svalnat. Troligen är det både och, eftersom de två hänger ihop. Kärleken till Gud och kärleken till bröderna går inte att skilja åt, som Johannes skriver i ett annat sammanhang:

"Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder." (1 Joh 4:20-21)

De senaste dagarnas diskussion på bloggarna om postmodernitet, Brian McLaren och framtidens kyrka har gjort mig både sorgsen och frustrerad. Det är viktiga ämnen att samtala om, men skulle inte bröder och systrar kunna samtala med varandra i en mer kärleksfull ton? Jag är rädd att Jesus säger samma sak till oss: Jag har det emot dig att du har övergett din första kärlek. Utan kärlek till Jesus och till varandra kommer vi inte att vara trogna mot vår Herre, vare sig vi lever i en modern eller en postmodern tid, hur mycket vi än håller fast vid den rätta läran och gör goda gärningar. Därför vill jag omvända mig och söka mig tillbaka till den första kärleken (Läs Upp 2:1-7 för hela sammanhanget).

Jag tycker att Carl-Henrik Jaktlund har skrivit de klokaste kommentarerna i den här diskussionen i inläggen Om att läsa även det som skaver och De postmodernas tystnad.

Ömsesidig integration

När jag har varit på Nyhem under veckan har jag funderat på varför det är så få med utländsk bakgrund som är med på konferensen. Jag har knappt sett en enda. Enligt Dagens artikel är det likadant på Torpkonferensen. Det känns tragiskt att integrationen är så dålig i den svenska kristenheten. Jag tycker att det är ett stort problem.

På Torpkonferensen tar man i alla fall upp problemet i ett Seminarium med John van Dinther. Seminariet har rubriken "Annorlunda, mångkulturell och färgglad - det handlar om framtidens församling" och presenteras i Dagen. Detta är en mycket viktig fråga och John van Dinther har helt rätt i sin analys.

Jag är med i en mångkulturell församling. Råslätts församlingsgemenskap består av runt 150 personer från knappt 15 olika länder. Det är inte alltid så enkelt att få det att fungera, men vi jobbar målmedvetet på att vara en blandad församling där det finns plats för alla. Vi pratar om ömsesidig integration och betonar att vi alla behöver lära oss av varandra och gå varandra till mötes. Det vilar ett speciellt ansvar på oss som är infödda svenskar att välkomna nya människor, bjuda till, ta kontakt och öppna oss för nya sätt att tänka och planera. Att vara en mångkulturell församling är inte den enklaste vägen, men när det fungerar är det enormt starkt vittnesbörd om Guds rike.

Vi vill gärna ha kontakt med andra mångkulturella församlingar i Sverige. Vi känner till några stycken, men vill lära känna fler. Jag tror att vi har mycket att ge varandra. Om du känner till någon mångkulturell församling kan du väl skriva om den i en kommentar till detta inlägg.

Bibeln säger mycket om hur vi ska behandla invandraren. Jag vill peka på 3 Mos 19:33-34:

"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv"

Tänker ni på det i din församling?