Efterkristendomstiden

Nu lanserar vi ett nytt ord på svenska: efterkristendomstiden. Det är det ord vi valt för att översätta det engelska begreppet Post-Christendom i boken Radikalt lärjungaskap. Kristendomstiden är den tidsperiod i Europas historia då kyrkan haft politisk makt och stort inflytande över samhället. Den tiden är nu förbi. Nu lever vi i en ny tid och den kan vi kalla för efterkristendomstiden. Det är förstås ett lite för långt ord, men det uttrycker vad det handlar om på ett bra sätt, så vi får nog vänja oss vid att använda det. Stuart Murray skriver mycket om vad detta innebär i Radikalt lärjungaskap (kan beställas här). 

Han menar att efterkristendomstiden är den kultur som växer fram när den kristna tron förlorar sin ställning i ett samhälle som har formats av den kristna berättelsen och när de institutioner som har byggts upp för att uttrycka kristna övertygelser förlorar sitt inflytande. Stuart Murray skriver om att efterkristendomstiden  innebär följande förändringar för den kristna församlingen:

• Från centrum till periferi: Under kristendomstiden var den kristna berättelsen och kyrkan i samhällets centrum, men under efterkristendomstiden är de i marginalen.

• Från majoritet till minoritet: Under kristendomstiden utgjorde de kristna majoriteten, men  under efterkristendomstiden  är vi i minoritet.

• Från bosättare till vandrare: Under kristendomstiden kände sig de kristna hemma i en kultur som var formad av deras berättelse, men  under efterkristendomstiden  är vi i exil; främlingar och pilgrimer i en kultur där vi inte längre känner oss hemma.

• Från privilegium till pluralism: Under kristendomstiden hade de kristna många privilegier, men under efterkristendomstiden är vi en gemenskap bland många i ett pluralistiskt samhälle.

• Från kontroll till vittnesbörd: Under kristendomstiden kunde kyrkan utöva kontroll över samhället, men under efterkristendomstiden får vi inflytande endast genom att vittna om vår berättelse och dess konsekvenser.

• Från förvaltning till mission: Under kristendomstiden låg betoningen på att upprätthålla ett kristet ”status quo”, men under efterkristendomstiden ligger betoningen på mission i en främmande omgivning.

• Från institution till rörelse: Under kristendomstiden fungerade kyrkorna huvudsakligen som institutioner, men under efterkristendomstiden måste vi återigen bli en kristen rörelse.
  
  

Vill du läsa mer om detta rekommenderar jag böckerna Post-Christendom: Church and Mission in a Strange New World och Church After Christendom av Stuart Murray.

En kristen syn på sex

Vissa ämnen är svåra att skriva om. I alla fall för mig. Ett sånt ämne är sex. Det är inte det att jag tycker det är svårt att prata om sex. Det gör jag gärna och jag tycker verkligen att det är roligt och utmanande. Frågorna runt sex och äktenskap är mycket viktiga i en kristen livsstil, men jag tar dem helst i sammanhang där man kan diskutera, argumentera, lyssna, ifrågasätta och se varandra i ögonen när man har olika åsikter. Det är svåra och känsliga frågor och ibland mycket personliga. Därför tycker jag att det är svårt att skriva om det så att det blir begripligt och inte missförstås. Så bra då att det finns andra som skriver om det här svåra och känsliga ämnet.

Stefan Gustavsson har i sommar skrivit en serie i fyra delar om en kristen syn på sex. Artiklarna har publicerats i tidningen Världen idag, men endast i pappersupplagan. Nu har han också publicerat dem på sin blogg. Jag tycker att det är fyra mycket bra artiklar i detta viktiga ämne och jag håller med Stefan Gustavsson i allt väsentligt. Jag rekommenderar Stefans texter och hoppas att de ska läsas av många. Därför länkar jag till dem här:

Del 1: I den sexuella revolutionens spår - om situationen i Sverige

Del 2: Gud gillar sex - en biblisk grund för äktenskapet

Del 3: Är sambo ett alternativ? 

Del 4: Vi är mer än vår sexualitet

Artiklarna är förstås ganska korta och alla aspekter tas inte upp. Men Stefan får med mycket väsentligt och han förklarar en kristen syn på sex på ett ödmjukt och begripligt sätt. Läs och fundera. Har Stefan Gustavsson rätt? Det tycker i alla fall jag.

Församlingsplantering på olika sätt

I onsdags var jag på Nyhemsveckan. Jag var med på ett seminarium där Pingst församlingsplantering presenterades. Det var inspirerande. Nu har Pingst fått fart på grejorna. Den här välgjorda filmen presenterar satsningen på fem minuter:





Den kan ses även här. 


Jag har följt utvecklingen inom Pingst från insidan under de sista fem åren och jag gläder mig över att det nu verkar bli ett genombrott för församlingsplantering inom Pingst. Det beror mycket på de initiativ Pelle Hörnmark tagit sen han blev missionsföreståndare. Nu är det Magnus Persson som samordnar arbetet på nationell nivå i samverkan med flera olika nätverk. I onsdags kväll presenterades tio nya församlingsplanteringar i Stockholm, Malmö, Göteborg, Borås, Kalmar, Eskilstuna och Växjö (de finns även i filmen). Mer information finns på hemsidan nyakyrkor.se. Pingst församlingsplantering fokuserar på större städer och man har nu helt övergivit den gamla synen att det bara ska finnas en pingsförsamling i varje stad. Nu har man öppnat för att det kan finnas många församlingar i samma stad och att man kan plantera nya församlingar även där det redan finns församlingar, ifall målet är att nå nya människor. Hellre fler församlingar än större församlingar kan man säga och det tycker jag är bra. 

Att tjäna Gud som singel

Både Jesus och Paulus utmanar oss till av avstå från äktenskap för himmelrikets skull. Jesus gör det i Matt 19:10-12 och Paulus i 1 Kor 7:1-9, 25-28, 39-40. Att vara singel är ett positivt alternativ och skapar unika förutsättningar för att tjäna Gud och människor. Ändå är det ett perspektiv som är nästan helt bortglömt i frikyrkorna i Sverige. I vår miljö förväntas det att man ska gifta sig och bilda familj. Det är det som är normen. Detta har uppmärksammats i en rad intressanta artiklar i Dagen den gångna veckan (1, 2, 3, 4). 


I den katolska traditionen är det ett positivt alternativ att vara singel. Man kan leva i celibat och bli munk, nunna eller präst och får respekt för det. Även om den katolska kyrkan driver detta för långt med sitt krav på celibat för präster, så finns det något positivt med att äktenskap och singelliv står bredvid varandra som två bra alternativ. I vår protestantiska frikyrkomiljö har vi hamnat i den andra ytterligheten och presenterar ofta äktenskapet som det enda positiva alternativet. Om någon inte är gift vid 30 så undrar man varför den inte hittat någon. Ibland har det till och med varit ett krav att man ska vara gift för att få bli ledare (äldste) i församlingen. Det förefaller något märkligt med tanke på att både Jesus och Paulus var ogifta. 

Jag tror att det är avgörande för våra församlingar att vi ändrar på det här. Församlingen måste vara en gemenskap där det finns utrymme för alla och där alla tas på allvar och respekteras, även de som är singlar, vare sig det är ett aktivt val eller de inte hittat någon att gifta sig med. Därför blir jag så glad över intervjun med AnnaMaria Bergqvist i Dagen. Hon berättar rakt och ärligt om sitt liv som singel. Tack AnnaMaria för att du vågade. Du är en förebild! 

Omplantering

Idag gjorde jag ett besök på Nyhemsveckan. Jag lyssnade bland annat på ett mycket intressant seminarium om att starta om på nytt i en gammal församling. Det var Simon Gindemo, pastor i Folkkyrkan i Malmköping som tillsammans med några andra berättade om sina erfarenheter av omplantering. (Uppdatering 21/6: Dagen berättar om seminariet här)


Som bloggens läsare redan vet är församlingsplantering något som ligger mig varmt om hjärtat. Själv jobbar jag dock mest med nyplantering (som lärare och i min nya tjänst som pionjärkonsulent i SAM). Jag är övertygad om att det behövs tusentals nya församlingar i Sverige. Men behovet av omplantering är också enormt stort. Många församlingar är på fallrepet och kommer att läggas ner inom kort ifall det inte sker någon förändring. Därför behövs det omplantering. Varje trädgårdsmästare vet att en växt kan behöva omplanteras för att överleva och det gäller även i Guds rike. Och det handlar inte bara om storstäderna, utan även om hundratals småstäder och mindre samhällen där det behövs levande församlingar. Därför är det så uppmuntrande att höra berättelsen om Pingstkyrkan i Malmköping, som har omplanterats som Folkkyrkan med stöd från Pingstkyrkan i Ärla ett par mil från Malmköping.


I mitten av 90-talet insåg den lilla församlingen i Malmköping att den höll på att dö. Då sökte man hjälp från församlingen i Ärla. Ärla stöttade verksamheten i flera år men till slut insåg man att det inte bar någon frukt, utan man la ner församlingen och medlemmarna gick in i församlingen i Ärla. 2009 togs ett initiativ att starta om i Malmköping på ett helt nytt sätt och Simon Gindemo anställdes på halvtid för att leda arbetet. Efter två år av förberedelser och gemenskapsbyggande blev den nya församlingen offentlig i februari 2011.

Anabaptist.nu

Det anabaptistiska nätverket i Skandinavien började växa fram under 2009. Nu har nätverket fått en egen hemsida på nätet. Jag var en av initiativtagarna till nätverket och det har vuxit långsamt under dessa tre åren. Anabaptismen väcker intresse även i Skandinavien. Nu tar vi nya steg för att bli mer synliga.

Vi släpper hemsidan anabaptist.nu.

Vi ger ut boken Radikalt lärjungaskap - med inspiration från anabaptismen i samarbete med förlaget Evangelie.

Tillsammans med tre församlingar i Linköping bjuder vi in till en konferens den 23-25 november 2012. Temat för konferensen blir Radikalt lärjungaskap i ett efterkristet samhälle och huvudtalare är Stuart Murray från England.

Det handlar om att följa Jesus. Det handlar om om ett radikalt lärjungaskap. Anabaptismen kan hjälpa oss att förstå vad det innebär i vår tid.

Välkommen till anabaptist.nu för att läsa mer om detta.

Dagens boktips: Radikalt lärjungaskap av Stuart Murray

Nu är den äntligen här. Boken som jag har väntat på. För två år sedan kom den på engelska med titeln The Naked Anabaptist (presenteras här och här) och nu kommer den alltså på svenska med den spännande titeln Radikalt lärjungaskap - med inspiration från anabaptismen. Boken är skriven av Stuart Murray och jag har skrivit förordet i den svenska utgåvan. 


Engelsmannen Stuart Murray är en av mina favoritförfattare. Hans böcker om församlingsplantering, lärjungaskap, mission, kyrkan efter kristendomstiden och anabaptismen är riktiga guldklimpar. En presentation av Stuart och hans böcker finns här. Han är en av grundarna för The Anabaptist Network i Storbritannien och Irland och ledare för missionsorganisationen Urban Expression.

The Naked Anabaptist - The Bare Essentials of a Radical Faith kom ut för två år sedan (april 2010) och är en av Stuart Murrays senaste böcker. Boken handlar om vad som är kärnan i att följa Jesus i vår tid utifrån ett bibliskt och anabaptistiskt perspektiv. Vad betyder det att följa Jesus och vad innebär ett radikalt lärjungaskap i vår tid? Författaren anknyter till det starka intresse som mött anabaptismen under de senaste tjugo åren i den engelskspråkiga världen och frågar sig om inte anabaptismen har ett unikt bidrag att ge till kyrkan på 2000-talet och kommer fram till att så är fallet. Anabaptisterna visar vägen till ett radikalt lärjungaskap. 

Efter ett kort introduktionskapitel som är nyskrivet för den svenska utgåvan kommer vi rakt in i bokens huvudbudskap.  I fyra fullmatade kapitel tecknar Stuart Murray bilden av ett radikalt lärjungaskap. Han utgår från de sju kärnvärderingar som antagits av The Anabaptist Network (och även det skandinaviska Nätverket Anabaptist) och använder dem som en utgångspunkt för att förklara och beskriva vad ett radikalt lärjungaskap betyder i vår tid och hur kyrkan ska fungera i efterkristendomstiden. Ämnen som avhandlas är bland annat:

Vad ska vi göra med våra pengar?

Idag hade vi bibelfokus i Råslätts församlingsgemenskap. Jag undervisade om vad Bibeln säger om pengar. Det är ett stort ämne och jag fick förstås inte med allt. Andlighet och ekonomi hänger ihop. Därför är detta ett viktigt ämne. Det här är en sammanfattning av min undervisning. 

Pengar är något vi alla berörs av. Vi behöver pengar, vi använder pengar, ibland räcker dom inte, ibland har vi mer än vi behöver. Pengar har makt, styr våra beslut, Pengar är makt, ger oss inflytande. Det är inte konstigt att Jesus talar mycket om pengar. Pengar, girighet och bekymmer verkar vara det allvarligaste hotet mot ett fruktbärande lärjungaskap. I Luk 8:14 säger han: ”Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd.” Därför ska vi se lite närmare på detta.

Några viktiga bibeltexter

Jesus talar mycket om pengar. Här är några texter att läsa: Matt 6:1-4, 19-34, Luk 6:12-27, 12:13-15, 14:33, 16:10-12. Han säger att vi inte ska göra oss bekymmer för morgondagen, att vi inte ska samla skatter på jorden, att vi ska försaka allt och akta oss för allt habegär och ge åt den som ber oss och mycket mer.

Apostlagärningarna berättar hur dessa principer tillämpades i den första församlingen i Jerusalem. Här är Apg 2:44-45 och 4:32-35 viktiga texter. De berättar att de första lärjungarna hade allting gemensamt och tog hand om varandra och att ingen led nöd, utan alla fick vad de behövde.

Breven ger oss mycket undervisning om pengar. Här är tre viktiga texter att läsa: 1 Tim 6:6-10, 17-19, Hebr 13:5-6, 2 Kor 9:6-15. Paulus skriver om att vi ska akta oss för girighet och kärlek till pengar, att vi ska vara nöjda om vi har det nödvändiga, att vi ska göra gott och dela med oss och inte ha vår trygghet i rikedomar utan i Gud. Han skriver också att den som ger generöst blir välsignad.

Gamla testamentet visar på samma principer. Några exempel är Ords 3:9-10, 11:25, 19:17 och Ps 37:21.

Utifrån dessa bibeltexter (och några till) vill jag peka på fyra viktiga attityder och sex praktiker som bör prägla oss som följer Jesus.

Ulf Ekman, biskopar och Bibeln

Nu rör det på sig i den svenska kristenheten. Dagen berättar att Ulf Ekman tagit bladet från munnen och öppet förespråkar ett biskopsämbete, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggen Aletheia tog upp Ekmans föredrag redan för ett par veckor sedan (här och här, även länkar till föredraget), men nu har nyheten alltså nått Dagen och diskussionen om biskopsämbetet är i full gång. Hur ska man tänka om biskopar? Vad säger Bibeln om detta? Det är givetvis frågor för Barnabasbloggen, så här kommer mina tankar om detta. 

Frågan om biskopsämbetet berör flera olika områden; det handlar både om synen på Bibelns auktoritet och synen på kyrkohistorien och traditionen, det handlar om församlingssyn och om ledarskapssyn. Jag ska försöka att ge en kortfattad översikt av hur jag ser på detta och varför jag tror att det är viktiga frågor. 

I Nya testamentet möter vi en dynamisk och missionerande församlingsrörelse med mycket enkla strukturer. Lokala församlingar uppstår på plats efter plats när evangeliet sprids av lärjungar eller kringresande missionärer. Församlingarna leds av lokala ledargrupper som kallas äldste (presbyteros) eller församlingsledare/föreståndare (episkopos). I Nya testamentet används dessa termer synonymt för att beskriva den lokala församlingens ledare (om detta har jag tidigare skrivit här). Vi får inte så mycket information om församlingarnas inre organisation och den kunde av allt att döma variera från plats till plats, utifrån kulturella faktorer och olika behov, men bilden vi får är att de lokala församlingarna var självstyrande och att det inte fanns någon hierarkisk kyrkoorganisation som kontrollerade eller styrde församlingarna. Tvärtom var det Kristus som var huvudet för kroppen och han ledde församlingarna genom sin Ande och sitt ord. Det fanns även kringresande tjänster som t.ex apostlar, profeter och evangelister som tjänade flera församlingar över ett större område, men de tycks inte ha haft auktoritet över församlingarna i någon hierarkisk organisation, utan istället ha tjänat församlingarna och vädjat till församlingarna utifrån sina gåvor och sin vishet (det ser man bland annat i Paulus brev).  Tvärtom verkar det ha varit församlingarnas uppgift att pröva apostlarna och profeterna (se Upp 2:2). 

Från ca år 100 e.Kr börjar en långsam och gradvis förändring av dessa förhållanden. Det börjar med att enmansledarskapet växer fram. I varje församling blir det en föreståndare/biskop som har det yttersta ansvaret och auktoritet över de äldste. Med tiden får biskoparna i de större städerna också auktoritet över församlingarna i kringliggande städer. Till slut blir det ett hierarkiskt system där biskopen i Rom får det yttersta ansvaret för hela kyrkan. Det motiveras med att aposteln Petrus var den förste "biskopen" i Rom. Ett av skälen till denna utveckling var att man ville skydda kyrkan mot villoläror. Biskoparnas uppgift var att slå vakt om kyrkans rätta lära. Biskoparna ansågs vara apostlarnas efterträdare. 

The Big Story

Vad är egentligen evangeliet och hur ska man presentera det för människor i vår tid? Det är viktiga frågor. Många av oss känner säkert till klassiska presentationer som broillustrationen eller de fyra andliga sanningarna. Det är bra och användbara sammanfattningar av evangeliets budskap, men de har sina brister. Den största bristen är att de så ensidigt fokuserar på individens frälsning och förhållande till Gud när evangeliet egentligen är mycket större än så och handlar om Guds rike och Guds räddningsplan för världen. Evangeliet är mer än budskapet om hur man får ett evigt liv. 

Ett alternativt sätt att presentera evangeliet har tagits fram av James Choung. Modellen kallas för The Big Story och här kan du se hur han gör presentationen på tre minuter. 



Enkelt och bra tycker jag och han får med viktiga perspektiv som ofta tappas bort i de klassiska modellerna. 

Vad är anabaptismen?

Anabaptismen är en kristen rörelse med rötterna i 1500-talets reformation. Den kallas även för den tredje reformationen eller den radikala reformationen, eftersom den ville gå längre och var mer radikal än t.ex Martin Luther och Ulrich Zwingli som representerar reformationens två andra grenar. 

Namnet anabaptist betyder omdöpare och kommer av att deras fiender kallade dem så, eftersom anabaptisterna förkastade barndopet och endast döpte dem som kommit till tro på Kristus och överlåtit sig till att följa honom. Själva ansåg de inte att det var ett omdop de praktiserade utan ett första bibliskt dop. 

Startpunkten för rörelsen anses vara den 21 januari 1525 då det första troendedopet ägde rum i Zürich och den första församlingen bildades (det kan du läsa om här). Anabaptismen spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse och fick många anhängare, trots att den mötte svåra förföljelser.