Efter Knutbydebatten: Ordet och Anden

I mitt förra inlägg gjorde jag några reflektioner om den pingstkarismatiska miljön och skrev om hur vi jobbade på Mariannelunds folkhögskola för att skapa en sund andlig miljö där det fanns utrymme för att praktisera Andens gåvor. I den här texten fortsätter jag på samma tema. 

"Ni tar fel, för ni förstår varken Skriften eller Guds makt" (Matt 22:29)

Så inleder Jesus sitt svar när några saddukeer försöker sätta dit honom med en knepig fråga om uppståndelsen från de döda. För mig har detta Jesusord blivit något av ett motto, som jag har levt med under många år. Det vill jag berätta om här. 

På vårterminen 2000 startade vi på Mariannelunds folkhögskola den nya kursen BibelTjänst. Jag var med och utformade kursen och fick själv ta ansvaret för ett ämne som vi kallade för Ordet och Anden. Ovan nämnda bibelord var min nyckelvers för ämnet. Jag tänkte så här: Saddukeerna förstod varken Skriften eller Guds makt, och därför tog de fel och kom vilse. Då borde ju motsatsen gälla. Om man vill komma rätt behöver man både förstå Skriften och Guds makt. 

Om man ska överföra detta till vår situation är Skriften naturligtvis Bibeln, både Gamla och Nya testamentet. Guds makt syftar på Guds kraft, som ju också är Andens kraft. Eller uttryckt på ett annat sätt: Det handlar om Ordet och Anden. Om man vill komma rätt som kristen, som församling och som rörelse måste man lära känna och förstå både Ordet och Anden. Saddukeerna missade på båda punkterna och därför kom de riktigt snett. Men man kan också komma snett på grund av ensidighet. En del rörelser betonar bara Andens verk och försummar Ordet och det leder till vissa typer av problem. Andra rörelser betonar bara Ordet och läran och försummar Andens verk och det leder till andra typer av problem. Om vi vill bygga en sund församling eller rörelse behöver vi både Ordet och Anden. Det var därför jag villa ha det här ämnet i BibelTjänst. 

Vad gjorde vi då i ämnet Ordet och Anden? 

Efter Knutbydebatten: Några reflektioner om den pingstkarismatiska miljön

Den här texten tillägnas alla kursdeltagare som gått BibelVäxa eller BibelTjänst på Marre under min ledning. Det skulle vara intressant om några av er vill kommentera texten. Ni får en utmaning i avslutningen. 

Huvudbyggnaden på Mariannelunds folkhögskola

I början på sommaren sändes Uppdrag gransknings mycket intressanta dokumentärserie om Knutby. Därefter startade en intressant debatt om orsakerna till händelserna i Knutby och vilka lärdomar kristenheten i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet kunde dra av dem. Lars Gunther har gett en bra översikt över debatten och kommenterat den på sin blogg: Knutby fascinerar och förfärar men debatten förvirrar. 

Personligen har jag haft en paus i bloggandet under sommaren, men nu är det dags att dela några personliga minnen och reflektioner. En av de texter som berört mig mest under sommaren var en artikel i Sändaren med rubriken: Det hade kunnat vara vår pingstförsamling. I den berättar 17 personer om sin uppväxt i pingstförsamlingar på 1990-talet. Det är ett skakande vittnesbörd och det fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och särskilt på min tid som bibellärare på en av pingströrelsens folkhögskolor. Den här texten handlar alltså inte om Knutby eller om Knutbydebatten, utan är några glimtar från min egen erfarenhet av den pingstkarismatiska miljön. Det började för 45 år sedan.  

Som nykristen tonåring drogs jag in i den karismatiska rörelsen i mitten av 70-talet. Jag blev uppfylld av den helige Ande, talade i tungor, profeterade och bad för sjuka. Den pingstkarismatiska miljön blev tidigt min andliga hemvist och det är jag tacksam för. Samtidigt blev jag tidigt medveten om att denna miljö också hade sina faror och problem. Redan som tonåring stötte jag på auktoritära och manipulativa ledare, överandlighet, manipulativa profetiska budskap, osund undervisning, överdrivna löften om helande och ekonomisk framgång, bibelord ryckta ur sitt sammanhang och sammanfogade på det mest fantasifulla sätt. Som ung kristen var det inte lätt att orientera sig, särskilt som sunt och osunt kunde blandas i samma sammanhang. Jag var på sommarkonferens på Jutatorpet några gånger i mitten av 70-talet. Jutatorpet var Jesusfolkets gård i hjärtat av Småland. Det var en viktig plats för mig och än idag kan jag säga att jag fick med mig flera bra saker därifrån. Samtidigt kan jag konstatera att en del av det jag hörde och såg där var riktigt osunt. 

Jag har alltid varit en läsare och en tänkare, och är lite skeptisk till min natur. Därför blev jag tidigt medveten om farorna i den karismatiska miljön och har ofta varit avvaktande och prövande när det har kommit nyheter. Jag var t.ex. mycket skeptisk när Ulf Ekman startade Livets Ord i början på 80-talet. Jag hörde honom ett par gånger och läste en del litteratur som kom från det sammanhanget och kände  att det var något som inte stämde. Vi startade församlingen på Råslätt samma år som Livets Ord startade i Uppsala, men det fanns ingen koppling mellan oss. Tvärtom markerade vi en tydlig distans till Livets Ord och trosförkunnelsen. Vi var en församling som praktiserade Andens gåvor, men vi hade en helt annan teologi. Jag kan också konstatera att vi tappade en del av vår frimodighet i det karismatiska på grund av den debatt som följde i spåren av Livets Ords etablering. Men då kom John Wimber till Sverige.