John Stott och boken om korset

I år är det 100 år sedan John Stott föddes och under våren skrev jag fem blogginlägg om honom och hans betydelse för mitt liv och min tjänst. I våras plockade jag också fram hans bok om korset för att läsa den igen. Det har tagit sin tid att komma igenom den, men nu är jag klar och det är dags för att skriva ytterligare en text om John Stott. 

Korset: Meningen med Jesu död kom ut på svenska 1988 och jag läste den redan följande år. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att det är den viktigaste boken jag har läst om korset och att den har präglat min syn på meningen med Jesu död. Det var inspirerande att läsa den igen även om den är mastig. 

Jesu Kristi kors är centrum i den kristna tron. Paulus sammanfattar sin förkunnelse i Korinth så här: "Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst" (1 Kor 2.2) och till Galaterna skriver han: "För min del vill jag inte vara stolt över något annat än Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen" (Gal 6:14). 

Korset är i centrum, men det är inte alldeles enkelt att förstå korsets betydelse och varför Jesus måste dö. I den här boken gräver Stott djupt i både Skriften och den kristna traditionen för att reda ut frågeställningarna och hitta rätt bland alla olika teorier. Den här boken är förmodligen Stotts viktigaste och betraktas som en klassiker. Det är en stor glädje att den i höst återigen har blivit utgiven på svenska. Så här sammanfattar Stefan Gustavsson bokens 400 sidor i förordet till den nya utgåvan: 

Ett häfte om smågrupper

Jag har nyligen skrivit ett häfte om smågrupper för Alliansmissionens räkning. Jag är övertygad om att det är oerhört viktigt att ha livsnära smågrupper i församlingen och det här häftet vill vara en hjälp till att få smågrupper att fungera på ett bra sätt. Så här skriver jag i häftets inledning: 

Jag kom till tro på Jesus och började följa honom när jag var 15 år. Något halvår efter min omvändelse startade jag en liten bönegrupp tillsammans med några vänner. Vi träffades en kväll i veckan för att lovsjunga, studera Bibeln, samtala och be. Bönegruppen höll ihop med ungefär samma personer under hela gymnasietiden. Den var utan tvekan den viktigaste faktorn för att jag skulle växa som kristen och lära mig att följa Jesus. Det var i den lilla gruppen jag lärde mig att be högt tillsammans med andra. Det var där jag lärde mig att prata om Bibeln och tron på ett livsnära och personligt sätt. Det var i den lilla gruppen jag öppnade mig och vågade berätta om mina svårigheter och det var där som jag började använda mina gåvor och upptäckte vad Gud hade lagt ner i mitt liv. I gruppen formades vi till lärjungar och sände ut varandra i tjänst och mission. 

När jag några år senare var med och startade en ny församling i det mångkulturella höghusområdet Råslätt utanför Jönköping var det en självklarhet att satsa på smågrupper. Vi började med en liten grupp som samlades i ett hem och det blev snart fler smågrupper. Än idag, 40 år senare, samlas de flesta smågrupperna i min församling varje vecka och de är församlingslivets hjärta. 

En bok om lärjungaskap: Discipleshift

Det kristna livet handlar om att följa Jesus. Vi brukar kalla detta för lärjungaskap och det är ett ämne som ofta återkommer på den här bloggen. Det skrivs mycket om lärjungaskap även på andra håll och idag presenterar jag en bok som jag tycker tillför något intressant i samtalet. Den har titeln Discipleshift - Five Steps That Help Your Church to Make Disciples Who Make Disciples och är skriven av Jim Putman och Bobby Harrington. 

Författarna utgår från situationen i USA och konstaterar att många församlingar inte är framgångsrika i att göra lärjungar. De menar att många församlingar behöver göra fem förändringar (skiften) för att komma till rätta med den här bristen, och boken kretsar runt dessa fem skiften. Det är lätt att se att det finns paralleller till situationen i Sverige och även om boken präglas av amerikansk kultur tror jag att vi kan lära oss något av den. De fem skiftena är följande:

1. Från att nå människor till att göra lärjungar (from reaching to making). Målet bör inte bara vara att människor ska höra evangeliet och komma till tro. Målet måste vara att människor ska lära känna Jesus, förändras av honom och delta i hans mission. 

2. Från att informera till att utrusta (from informing to equipping). Vi har ofta en för stark betoning på undervisning och information. Pedagogiken behöver bli mer praktisk och utrustande, så att undervisningen inte stannar i huvudet, utan kommer ut i händerna och fötterna. 

3. Från program till målinriktning (from program to purpose)  

4. Från verksamhet till relationer (from activity to relationship). Det är faktiskt lite svårt att hålla isär trean och fyran, så jag slår ihop dem. Båda handlar om att vi ska fokusera mindre på program och verksamhet och mer på församlingens djupare syfte att vara en gemenskap av lärjungar där relationer och smågrupper är det centrala. Lärjungaträning fungerar främst genom relationer och inte så mycket genom aktiviteter. 

5. Från samlande till sändande (from accumulating to deploying). Den femte förändringen handlar om ett nytt sätt att se på framgång. Istället för att räkna hur många vi samlar, bör vi fokusera mer på att räkna hur många vi sänder iväg. 

De här fem förändringarna är inte direkt några nyheter. Det har sagts många gånger förr och jag kan konstatera att alla har funnits med i mitt sätt att tänka om och praktisera församling och lärjungaskap ända sen 1980-talet. Ändå tycker jag att boken har något att bidra med. Jag vill peka på fyra saker som jag tycker är särskilt intressanta. 

Boken börjar med att ge en tydlig definition av lärjungaskap. Detta är något som ofta saknas och därför uppskattar jag att författarna börjar där. Deras korta och kärnfulla definition är att en lärjunge är en person som följer Kristus, förändras av honom och är överlåten till att delta i hans mission. 

Därför behövs Svenska Alliansmissionen

I samband med Svenska Alliansmissionens årskonferens i maj kom boken För en tid som denna: Svenska Alliansmissionen - självförståelse, teologi och ledarskap. Det är en antologi med sexton författare och jag är en av bokens tre redaktörer. De andra är Lina Skoghäll och Jakob Svensson, som båda är pastorer i SAM och dessutom jobbar på ALT (Akademi för ledarskap och teologi). Förra veckan hade vi tre en debattartikel i Dagen om varför SAM behövs som en egen rörelse och att SAM har ett viktigt bidrag till svensk kristenhet. 

I Dagen fick artikeln rubriken Enhet möjlig trots olika syn i sekundära frågor. Idag publicerar jag även hela texten här på Barnabasbloggen. 

Varför är Svenska Alliansmissionen (SAM) fortfarande ett eget samfund? Andra svenska frikyrkorörelser har gått samman och bildat nya samfund som EFK och Equmeniakyrkan, men SAM har valt att fortsätta som en egen rörelse. Detta beror bland annat på den geografiska koncentrationen till Jönköpings län och den tydliga teologiska identiteten som finns i samfundet. SAM vill finnas kvar som en egen rörelse, vilket vi anser bör vara SAM:s linje även i framtiden. Vi är nämligen övertygade om att SAM har ett viktigt bidrag till kristenheten i Sverige och det berör bland annat den nu omdebatterade frågan om samtalsklimatet i de kristna leden.

SAM:s historia börjar med den väckelse som utbröt i Jönköping på 1830-talet efter att staden drabbats av både koleraepidemi och storbrand. År 1853 bildades Jönköping Traktatsällskap med syftet att sprida evangeliet om Jesus Kristus i Jönköping och de kringliggande bygderna. Det är från detta år som SAM räknar sin ålder och firar sina jubileer.

SAM har sitt centrum i Jönköping och majoriteten av samfundets församlingar finns i Jönköpings län. Här är samfundet stort och välkänt men i övriga Sverige mindre känt. Vad är det då som gör att SAM har en unik roll att spela som egen rörelse i den svenska kristenheten? Vi tror att det handlar om att vara brobyggare och att visa på hur man kan gestalta kristen enhet på Bibelns och bekännelsens grund.

Frikyrkoundersökningen visar på vikten av att plantera nya församlingar

Med anledning av Frikyrkoundersökningen skrev jag en debattartikel i Dagen i början av sommaren. Den finns här: Ska frikyrkan överleva behöver vi plantera fler församlingar. 

Idag publicerar jag hela artikeln även här på Barnabasbloggen. 

I den nyligen publicerade Frikyrkoundersökningen framgår att frikyrkorna i Sverige fortsätter att gå bakåt, både i antal medlemmar och i antal församlingar. Frikyrkorna minskar dessutom i andel av befolkningen för varje ny generation. På Barnabasbloggen har jag skrivit om att det är många faktorer som samverkar till detta och att det inte bara finns en åtgärd som kan vända utvecklingen. I den här artikeln vill jag lyfta fram den faktor, som verkar vara svårast för etablerade församlingar att ta till sig, nämligen att det planteras alldeles för få nya församlingar för att vi ska kunna vända den nedåtgående trenden. Jag vill också peka på att församlingsplantering kan vara ett sätt att engagera och nå den unga generationen.

Undersökningens siffror är dramatiska. Den visar att antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige har minskat med 25 % på tjugo år. Frikyrkoundersökningen använder ett utvidgat frikyrkobegrepp och räknar tre olika företeelser som frikyrkor: de klassiska frikyrkosamfunden (inklusive Trosrörelsen och Vineyard), rörelser inom den lutherska kyrkofamiljen som har ett liknande medlemsbegrepp (till exempel EFS), samt församlingar som står utanför samfunden, till exempel många migrantförsamlingar.

Av de 2 925 församlingar som fanns år 2000 finns 38 % inte kvar idag. Mer än en tredjedel har lagts ned på tjugo år! Det är omskakande. Som väl är har det också planterats en del nya församlingar. Sen år 2000 har det grundats 471 nya församlingar i Sverige och av dem finns cirka 400 kvar idag. Det betyder att 18 % av dagens 2 200 församlingar är planterade efter år 2000. Det är en betydande andel och det visar hur viktigt det är att plantera nya församlingar. Notera att mer än hälften av de nya församlingarna finns utanför samfunden och att många av dem är migrantförsamlingar. Även om alla de etablerade frikyrkosamfunden numera satsar på att plantera nya församlingar har vi inte sett något genombrott. Framför allt saknas det moderförsamlingar som har tagit till sig visionen och på egen hand tar missionella initiativ i sin närhet. Detta måste få en ändring nu, innan det är för sent.

För tre år sedan bildade tio samfund och organisationer nätverket Vidare och satte upp ett gemensamt mål: ”Vi vill hjälpa varandra så att våra församlingar senast 2025 planterar fler församlingar än vad som läggs ner”. Frikyrkoundersökningen är en viktig avstämning för detta mål.  Under de senaste fem åren har det lagts ner 243 församlingar och planterats 134 nya. Det är en bit kvar tills vi har nått målet, men vi kan glädja oss åt att skillnaden mellan antalet nedlagda och antalet planterade är mindre än tidigare. Det går trots allt åt rätt håll!

Frikyrkoundersökningen - några reflektioner om den nedåtgående trenden och hur den kan vändas

I onsdags presenterades Frikyrkoundersökningen med statistik över frikyrkornas utveckling under de senaste tjugo åren. Det är EFK-pastorn Öyvind Tholvsen som har genomfört denna undersökning och publicerat statistik vart femte år. De fem mätpunkterna är den sista december 2000, 2005, 2010, 2015 och 2020. Jag var med när Öyvind presenterade resultatet för en skara samfundsledare och sverigeansvariga i Korskyrkan i Stockholm. Siffrorna var tyvärr ganska nedslående och frikyrkorna i Sverige fortsätter att tappa mark. I den här texten gör jag några personliga reflektioner om hur vi kan vända den nedåtgående trenden, men innan jag gör det vill jag ge en kommentar till undersökningen och dess resultat. 

Ett utvidgat frikyrkobegrepp 

Först behöver jag förklara vad som menas med frikyrkoförsamling i den här undersökningen. Den använder nämligen ett utvidgat frikyrkobegrepp och räknar in tre olika företeelser som frikyrkoförsamlingar. Först och främst räknas församlingarna i de klassiska frikyrkosamfunden och där inkluderas även nyare rörelser som Trosrörelsen och Vineyard (totalt 70 % av församlingarna och 85,6 % av medlemmarna). Dessutom räknas rörelser inom den lutherska kyrkofamiljen som har ett liknande medlemsbegrepp som frikyrkorna, till exempel EFS och Evangelisk Luthersk Mission (totalt 16 % av församlingarna och 7,8 % av medlemmarna). Den tredje kategorin är församlingar som står utanför samfunden, till exempel många migrantförsamlingar (totalt 14 % av församlingarna och 6,6 % av medlemmarna). När frikyrkoundersökningen talar om antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige är det alltså dessa tre kategorier sammantaget som räknas. 

Siffror är viktiga, men säger inte allt

Det andra jag vill betona är att siffror inte säger allt. Allt som växer är inte bra och allt som minskar är inte dåligt. Kvalitet är i grund och botten viktigare än kvantitet. Men siffror säger ändå något och därför är det viktigt att ta den här undersökningen på allvar. Även i Apostlagärningarna får vi siffror på hur många som kommer till tro och hur församlingen växer (se Apg 2:41, 4:4). Det är alltså inte fel att räkna antalet medlemmar och antalet församlingar, snarare är det betydelsefullt att göra det, eftersom det normala är att det som är levande och friskt växer. När frikyrkorörelsen under lång tid backar numerärt är det en indikation på att det är något som inte står rätt till. 

Vad visar Frikyrkoundersökningen?

Jag vill också ge några korta fakta från undersökningen. Den visar först och främst att antalet medlemmar i frikyrkorna har fortsatt att minska under de senaste fem åren. Totalt sett har antalet medlemmar minskat med 10 % på tjugo år. Det har gått från drygt 243 000 år 2000 till knappt 220 000 år 2020. 

John Stott och treenigheten

Det här är den femte delen i min serie om John Stotts påverkan på mitt liv. Detta med anledning av att det i år är 100 år sedan John Stott föddes. 

År 1994 började jag jobba som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Där introducerades John Stotts bok Kristendom - En handbok i trons grunder, som kurslitteratur och jag fick bekanta mig med boken. Den hade översatts av Janne Carlsson, getts ut på svenska av KM-förlaget i Aneby tidigare samma år. Det är verkligen ett tecken på John Stotts breda inflytande att en bok av en anglikansk präst, gavs ut på ett baptistiskt förlag och användes som lärobok på en bibelkurs i Pingströrelsen. Där kan man verkligen tala om enhet på Bibelns grund! 

Jag förstår att man hade fastnat för den här boken, för det är en mycket läsvärd bok om trons grunder. Den består av tio kapitel uppdelade i tre delar. Den första delen har rubriken De första stegen och handlar om hur man blir kristen, hur man blir säker på att man är kristen och hur man växer som kristen. Den andra delen har rubriken Tron och går igenom den grundläggande trosläran i tre kapitel: Tron på Gud, Fadern, Tron på Jesus Kristus och Tron på den helige Ande.

Bokens tredje del handlar om Livet. Ett kapitel tar upp tio Guds bud, ett handlar om bibelläsning och bön, ett om församlingen och ett om att tjäna Kristus. Det är helt enkelt en bra och pedagogisk genomgång av den kristna tron och det kristna livet och det finns många guldkorn i den. 

En av de saker som jag själv har tagit med mig från den här boken är hur John Stott enkelt och tydligt förklarar treenigheten på fyra sidor i det fjärde kapitlet. Han skriver: "Det finns tre tänkbara infallsvinklar på treenighetens sanning - historia, teologi och erfarenhet - som tillsammans utgör en stadig grund för vår tro på treenigheten." 

Paulusprogrammet 2.0 - en distanskurs om missionella initiativ och nya sätt att vara kyrka

Hösten 2015 startade vi Paulusprogrammet. Det är en ettårig distanskurs om missionella initiativ, församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka.  Kursen utgår från Mullsjö folkhögskola och den har drivits gemensamt av Alliansmissionen och Equmeniakyrkan. Ett 50-tal kursdeltagare har genomfört kursen under dessa år och den har gett ringar på vattnet i olika sammanhang, i både gamla och nya församlingar. 

Studietakten är på endast 12,5 % och därför går den mycket bra att kombinera med arbete eller studier. Två gånger per termin träffas deltagarna i Mullsjö (måndag-tisdag) och mellan träffarna studerar man på hemmaplan. 

Under det gångna läsåret fick vi pausa kursen, men till hösten planerar vi att dra igång igen, men i ett uppdaterat format. Kursen kallas numera Paulusprogrammet 2.0 och det är flera förändringar som har skett. Vi har breddat innehållet, vi har nya lärare och vi har delvis ny kurslitteratur.  

När vi startade Paulusprogrammet låg fokus framför allt på att plantera nya församlingar. Under åren har det visat sig att många av deltagarna framför allt jobbat med att tänka pionjärt i gamla församlingar och därför gör vi det nu tydligare att kursen handlar både om att starta nya församlingar och om att arbeta med förändring och utveckling i gamla församlingar. Vi kommer också att lägga mer fokus på att nå nya människor och att dela evangeliet, eftersom detta verka vara en stor utmaning i de flesta sammanhangen. Så här presenteras Paulusprogrammet 2.0 på hemsidan:

Paulusprogrammet är en 1-årig distanskurs om hur vi kan nå ut med evangeliet och bygga församlingar i Sverige idag. Den handlar både om att starta nya församlingar och att utveckla gamla. Kursen vänder sig till dig som är intresserad av missionella initiativ och nya sätt att vara kyrka. Du kanske är på gång att plantera en ny församling eller jobbar med utveckling och förändring i en gemenskap som funnits i många år. Du kanske står i en återplantering av en gammal församling som hotas av nedläggning. Du kanske brottas med din kallelse eller har en vision som du inte har börjat förverkliga än. Din församling kanske ska bli moderförsamling till ett nytt initiativ. Om något av detta stämmer på dig så är den här kursen för dig. 

John Stott och församlingen vi planterade

I år är det 100 år sedan John Stott föddes. Idag återupptar jag min serie om hans betydelse och hur han har påverkat mitt liv och mitt tänkande. I ett tidigare inlägg skrev jag om att jag hade översatt John Stotts lilla bok Bibelns auktoritet. Samtidigt som boken kom ut på svenska (1982) var jag fullt upptagen med att plantera församling i höghusområdet Råslätt utanför Jönköping. Min respekt för John Stott påverkade hur församlingsstrukturen utformades. 

När man startar en ny församling är det flera viktiga saker man måste ta ställning till: Hur ser vi på medlemskap? Hur väljer vi ledare? Hur fattar vi beslut? Hur hanterar vi ekonomin? Vad ska församlingen heta? Allt detta brottades vi med inför att vår gemenskap, som då funnits några år officiellt skulle bli en församling. 

En sak som vi diskuterade var hur vi skulle se på dop och medlemskap. Alla som var med i när församlingen grundades hade en baptistisk dopsyn, och frågan var om vi skulle ha troendedop som krav för medlemskap. Vi diskuterade för och emot och det var där John Stott kom in i bilden. Det var jag och Håkan Karlsson som var ledare för gemenskapen och båda läste mycket teologisk litteratur. Vi hade några favoritförfattare som var anglikaner: David Watson, Michael Green och John Stott. I vårt samtal om dop och medlemskap kom den här frågan upp: "Tänk om någon av dem skulle flytta till Råslätt och vill vara med i vår församling. Skulle de vara välkomna som medlemmar eller skulle vi kräva att de skulle bli troendedöpta innan de fick bli medlemmar?"

Den frågan avgjorde saken för oss båda två.

John Stott och boken jag översatte

Det här är den tredje texten med anledning av att det var 100 år sedan John Stott föddes. Den här gången blir det lite mer personligt. 

När jag läste teologi i början av 80-talet brottades jag en del med bibelsynen. En del av den litteratur jag läste hade en mer kritisk inställning till Bibeln och det väckte frågor som: Är hela Bibeln Guds ord? Kan jag lita på att det som står i Bibeln är sant? Vad innebär egentligen Bibelns inspiration och auktoritet? Det här är viktiga frågor för en kristen ledare och jag läste mycket i ämnet och det var många tjocka böcker. Ändå var det en tunn liten bok av John Stott som gjorde det starkaste intrycket. Den var på bara ett 40-tal sidor och hade titeln The Authority of the Bible. 

I boken, eller snarare häftet, argumenterar Stott för att en lärjunge till Jesus måste ha samma inställning till Skriften som Jesus hade. Jag tror helt enkelt på Bibeln därför att jag litar på Jesus. Stott visar hur Jesus bekräftade det Gamla testamentet och hur han förberedde för det Nya testamentet. Jag kommer ihåg att denna argumentation gjorde ett mycket starkt intryck på mig och det är så jag själv har undervisat om bibelsyn i alla år sen dess. Det märks till exempel i texten Är hela Bibeln Guds ord?, som jag skrev här på bloggen 2008. 

Jag blev så berörd av den lilla boken att jag kände att den måste översättas till svenska. Jag tänkte att den kunde stärka tron på Bibeln hos kristna i Sverige, och det behövdes verkligen på den tiden. Jag upplevde det som en Guds kallelse och satte igång med arbetet. Jag kommer ihåg att jag skrev ned hela översättningen i ett kollegieblock. Jag skickade in texten till ett förlag och 1982 kom det lilla häftet Bibelns auktoritet ut på svenska, utgiven gemensamt av InterSkrift och Proklama. 

John Stott och Lausannedeklarationen

Med anledning av att det i år är 100 år sedan John Stott föddes skriver jag några texter om honom och hans betydelse. 

John Stott är förmodligen mest känd för sin roll i författandet av Lausannedeklarationen, ett av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika kristna dokument. Den internationella kongressen för världsevangelisation ägde rum sommaren 1974 i den schweiziska staden Lausanne. Agne Nordlander var en av de svenska deltagarna och han skriver så här i förordet till boken Budskapet från Lausanne (EFS-förlaget 1977). 

4000 deltagare från över 150 länder, varav hälften från den tredje världen, upplevde en teologisk och andlig enhet, såg en vision av Guds rike som växer och utmanades av det ofullbordade uppdraget att evangelisera världen. Konferensens motto: "Låt hela jorden höra hans röst!" blev till en brännande appell. Hos deltagarna utlöstes en ny iver och målmedvetenhet att i bön och arbete snarast söka förverkliga Jesu missionsuppdrag och förbereda Hans återkomst i härlighet.

Inbjudare till kongressen var John Stott och Billy Graham och målet var att samla evangelikala ledare från hela världen och från många olika samfund och sammanhang. Kongressen fick en oerhört stor betydelse för utvecklingen av kristenheten i världen och påverkade många olika sammanhang, inte minst genom den text man enades om: Lausannedeklarationen. 

Lausannedeklarationen är något av en trosbekännelse för evangelikala kristna och den följer ett motto som John Stott ofta citerade: "Enhet i det centrala, frihet i det som inte är centralt, kärlek i allt." På ca tio boksidor sammanfattas de viktigaste övertygelserna på ett koncentrerat och kärnfullt sätt. 

John Stott - teolog, pastor och fågelskådare

Engelsmannen John Stott var utan tvekan en av 1900-talets mest inflytelserika kristna ledare. I år är det 100 år sedan han föddes och därför uppmärksammas hans livsgärning  på flera olika sätt. Jag träffade aldrig John Stott, men genom sina böcker hade han ändå ett stort inflytande på mitt liv och mitt teologiska tänkande. I några korta texter tänker jag uppmärksamma John Stotts teologi och ledarskap, särskilt som det relaterar till mitt eget liv. Det handlar framför allt om bibelsynen och förståelsen av korset, men också om hur jag undervisar om treenigheten. 

Men jag tänker inte börja med dessa stora ämnen utan med något mer jordnära: fåglar. På senare tid har jag nämligen förstått att John Stott var fågelskådare under i stort sett hela sitt sitt 90-åriga liv. I boken jag presenterar här skriver han  att han har sett ungefär 2 500 av vår planets olika fågelarter (en otroligt hög siffra). Själv började jag fågelskåda för två år sedan och idag såg jag min 192:a art (fjällgås). När mina vänner märkte att jag blivit fågelskådare var det flera som uppmärksammade mig på John Stotts ornitologiska intresse. Nu har jag också läst hans fina fågelbok, The Birds Our Teachers, som förutom hans egna foton innehåller mycket kunskap om fåglar samt bibliska och andliga lärdomar från fåglarnas liv. Det har varit riktigt rolig läsning. 

Boken handlar om att korparna lär oss leva i tro, flyttfåglarna kan lära oss omvändelse och ugglorna lär oss att se både bakåt och framåt. Sparvarna lär oss att vi är värdefulla och ger oss självkänsla, duvorna kan lära oss tacksamhet och kolibrin lär oss att arbeta. Örnarna talar om att leva i frihet och rödhaken om vårt behov av ett eget livsutrymme. Hönans vingar talar om beskydd och lärkans sång om glädje. Till sist talar fåglarnas häckning och fortplantning också om kärlek. Stott gör fyndiga och tänkvärda kommentarer. Ibland bygger det på bibelord om fåglarna och ibland helt enkelt på Stotts egna iakttagelser av fåglarnas liv.