Flexibel evangelisation - hitta din egen stil

Igår skrev jag ett blogginlägg om evangelisation som livsstil och påpekade att alla kristna är kallade att vara vittnen, även om alla inte är evangelister. Idag fortsätter jag med en text som handlar om att vi alla kan hitta vår egen stil för hur vi är vittnen. Vi är alla olika och det finns en stil som passar var och en. 

Många kristna tycker att det här med personlig evangelisation är jobbigt. Vi har hört predikningar och läst böcker av frimodiga evangelister som fått det att verka så enkelt, för att sedan kraschlanda i verkligheten. Vi kanske har försökt likna någon annan, varit motiverade av skuldkänslor och kanske känt att det inte blivit så bra. Den goda nyheten är att Herren kallar dig att vara ett vittne i enlighet med din personlighet - på ett sätt som passar dig och dina gåvor och ditt sätt att fungera. I boken Att söka äktheten av Bill Hybels, finns ett kapitel med rubriken Flexibel evangelisation, som tar upp detta. Författaren ställer frågan ”Vilken stil har du?” och visar på sex olika stilar, sex olika sätt att vara vittnen. Kanske kan du känna igen dig i en eller flera av dessa stilar.

• Den konfronterande stilen utmanar och säger sanningen direkt. Den går rakt på sak och är inte rädd för att irritera och skapa konflikt. Den här stilen tycker om att ställa människor mot väggen. Bill Hybels har själv den stilen och nämner Petrus som ett bibliskt exempel på den.

• Den intellektuella stilen gillar samtal och dialog. Den här stilen tycker om att argumentera för och emot och gillar teoretiska resonemang. Paulus i Aten (Apg 17) kan vara ett bibliskt exempel på den intellektuella stilen. 

• Den personliga stilen gillar framför allt att berätta sitt eget personliga vittnesbörd om hur han/hon mötte Jesus. "Jesus har förvandlat mitt liv. Förut var det så här, men så mötte jag Jesus och allt förvandlades." Den här stilen gillar inte konfrontation, och är inte heller så bra på intellektuella resonemang. Den bara ger sin  berättelse. Den blinde mannen som Jesus helade i Johannes nionde kapitel kan vara ett exempel på detta. 

Evangelisation som livsstil

Alla kristna är kallade att vara vittnen, men alla är inte evangelister. Alla kristna ska vara beredda att svara om de får frågor om sin tro, men alla är inte kallade att gå ut och evangelisera på gatorna. Vi har nämligen fått olika gåvor och olika uppgifter.

I Nya testamentet finns det två saker som för evangeliet vidare. Dels är det missionerande apostlateam, som reser, predikar, gör under och tecken och grundar församlingar och dels är det lokala församlingar, som lever ut Guds rike i en mörk värld. Dessa två kompletterar varandra. Betoningen för församlingen ligger i livets vittnesbörd (se t.ex. Matt 5:13-16, 1 Thess 4:11-12, Kol 4:5-6). Ingenstans i Nya testamentet uppmanas vanliga församlingsmedlemmar att gå ut och evangelisera. En författare som utvecklat detta perspektiv är Jim Petersen, som jobbat många år inom missionsorganisationen Navigatörerna. Det gör han i de mycket läsvärda böckerna Evangelisation som livsstil (1983) och Kyrka utan väggar (1992). 

Här citerar jag ett avsnitt ur Kyrka utan väggar där Petersen skriver om skillnaden mellan apostlateamen (som han kallar skördetröskor) och lokala församlingar (som mer är att likna vid dem som plöjer, sår och skördar). Han skriver så här om dem som blivit omvända genom Paulus evangeliserande verksamhet:

Den andra uppgiften för dessa nyomvända blev att påverka sin omgivning med de goda nyheterna. Paulus skrev till efesierna: ”En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn... Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar... för överallt där något blir synligt finns ljus... Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.”

Det här bibelsammanhanget uttrycker en grundtanke, som återkommer i de nytestamentliga breven. Hur skulle de troende på lokalplanet ta sitt ansvar för omvärlden? De skulle inte vara passiva eller dra sig undan från samhället. De skulle känna att de hade ett ansvar för människor i sin omgivning, men taktiken de skulle använda skilde sig från den apostlateamet använde.