torsdag 31 juli 2014

En handbok för kristna kommuniteter

Idag är det dags att presentera ytterligare en av de böcker jag läst i sommar.

På senare år har det uppstått en ny våg av kristna kommuniteter i västvärlden. Många längtar efter att följa Jesus på ett mer konkret och radikalt sätt genom att leva i gemenskap och dela livet i vardagen. Gemenskaper, kollektiv, storfamiljer och kommuniteter bildas på olika platser. En liknande rörelse var jag själv del av på 1970-talet. Detta har jag skrivit om tidigare i mitt inlägg Kommuniteter och drömmen om gemenskap. Jag har också tipsat om några böcker som påverkade mig på den tiden i Boktips om kristna kommuniteter.

Mycket av inspirationen till att leva i gemenskap kommer nu som då från USA. Nu är många inspirerade av Shane Claiborne och kommuniteten The Simple Way, som de kan läsa om i hans bok Den oemotståndliga revolutionen. Då var många inspirerade av Reba Place Fellowship i Chicago.

Nu har det äntligen kommit en handbok för kristna kommuniteter skriven av David Janzen som levt i Reba Place Fellowship sen 80-talet och med förord och rekommendation av Shane Claiborne och Jonathan Wilson-Hargrove. Boken heter The Intentional Christian Community Handbook, den kom ut 2013 och är på 330 sidor. Den är en riktig guldgruva för alla som är intresserade av att leva i en kristen kommunitet eller annan kristen vardagsgemenskap.

David Janzen har lång erfarenhet av att leva i en nära kristen gemenskap och är väl skickad att skriva en handbok för kommuniteter. Han hämtar mycket stoff ur egna och andras erfarenheter och de personliga berättelserna är många. Boken ger också mycket god kunskap om olika aspekter av gemenskapslivets andliga och praktiska aspekter. Den drar lärdomar både från äldre kommuniteter som l'Arche, Catholic Worker, Koinonia, Jubilee Partners och Sojourners, samt från nya kommuniter inom den rörelse som brukar kallas New Monasticism med sina tolv kännetecken. Det här är en bok som handlar om lärjungaskap i praktiken. Den har sex innehållsrika delar.

fredag 25 juli 2014

Att hantera sin vrede

Det här texten är den andra delen i en serie med tre predikningar från 1990. Jag har använt materialet i min undervisning sedan dess. De två andra delarna finns på följande länkar:
Del 1. Bibeln och våra känslor
Del 3. Ett annat sätt att se på förlåtelse

Alla människor blir arga nu och då. En del har problem med att de brusar upp snabbt och lätt får vredesutbrott, andra reagerar långsammare och döljer sin vrede bakom en fridsam fasad. Många skulle önska att de aldrig blev arga och tror att det är idealet.

Vi har olika sätt att hantera vrede. Hur vi gör beror både på vår personlighet och på våra erfarenheter. När det gäller att hantera vrede brås vi ofta på våra föräldrar. Omedvetet har vi lärt oss mönster och beteenden genom deras exempel. En del av oss behöver få kontroll över sin vrede, andra behöver faktiskt bli lite mer arga. I detta studium ska vi se närmare på vad Bibeln säger om vrede och presentera en biblisk modell för hur man kan hantera och uttrycka sin vrede. Vi ska utgå från ett sammanhang i Efesierbrevet 4:25-32 där Paulus skriver om relationer. Nyckelversen är Ef 4:26, där Paulus citerar från Ps 4:5 och skriver: ”Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede.”

 
Vrede - en resurs

Ef 4:26 och Ps 4:5 visar att man kan vara arg utan att synda. All vrede är inte synd.  Bibelns grundsyn är att vreden är en positiv resurs i människan. En resurs som är i livets tjänst. Gud har skapat oss med förmåga att känna och våra starka känsloresurser hjälper oss att leva. Fruktan skärper oss inför en fara. Sorg hjälper oss att komma igenom en personlig förlust. Vrede hjälper oss att övervinna motstånd och ger oss en stark motivation att kommunicera med andra.

Vrede kan alltså å ena sidan vara en positiv känsla, en tillgång. Å andra sidan kan vreden också vara ett negativt beteende. Det är mycket vanligt att vreden visar sig i ett negativt beteende och det är detta Bibeln syftar på när den ofta angriper och varnar för vreden. Ett sådant exempel finns i vårt sammanhang, där Paulus skriver: "Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska" (Ef 4:31). Om vi låter vreden leda oss till ett negativt, felaktigt beteende blir det synd, men att känna sig arg behöver inte alls vara fel. Det kan i själva verket vara mycket bra och kan uttryckas på ett rättfärdigt sätt.

onsdag 23 juli 2014

Bibeln och våra känslor

Den här texten skrev jag 1990. Det är en predikan jag höll när jag var 31 år gammal. Jag hade under en tid brottats med hur man ska integrera kristen tro och psykologi. Det ledde till att jag omvärderade vissa tidigare ståndpunkter och resulterade i tre predikningar om känslor, vrede och förlåtelse. Sen dess har jag använt dessa budskap i olika sammanhang. Budskapet om förlåtelse publicerade jag på bloggen redan 2009 under rubriken Ett annat sätt att se på förlåtelse. Nu är det dags att publicera även de andra två. Jag hoppas att någon får glädje av dem.

Uppdatering: Del 2 är nu publicerad här: Att hantera sin vrede.

När jag var nykristen fick jag lära mig att jag skulle akta mig för mina känslor. Jag skulle inte grunda min tro på mina känslor och inte följa mina känslor. På något sätt fick jag för mig att känslor är farliga. Naturligtvis var det tillåtet att känna kärlek, glädje och frid, men negativa känslor som sorg, vrede, fruktan, depression och ångest hörde inte hemma i det kristna livet. Om jag kände några sådana känslor var det säkert en indikation på bristande tro. Den här uppfattningen passade mig väldigt bra. Jag känner ändå inte så mycket, varken upp eller ner. Jag kallade det för att vara balanserad, och var väldigt glad att jag inte var en ”känslomänniska”. Jag hade den uppfattningen att det andliga idealet var att vara oberörd. Även om jag drabbades av de mest fruktansvärda katastrofer skulle jag inte känna någonting, utan bara lita på Gud. Men med åren har jag ändrat uppfattning. Jag har insett att det jag tänkte förr inte håller i det verkliga livet, och att det inte håller inför Bibeln. Här vill jag nu presentera en annan och mer biblisk syn på känslornas roll i det kristna livet.


Vi behöver kontakt med våra känslor

Vår tid är mycket intresserad av känslor. Man kan utan tvekan kalla den känslofixerad. För många är känslorna den främsta vägledaren i livet. ”Jag är vad jag känner. Jag känner alltså finns jag.” Vår tid fäster för stor vikt vid känslorna och därför blir känslorna ett stort problem.

Många kristna gör tvärtom och ignorerar, förnekar och trycker ner sina känslor, därför att de är rädda för dem. För många blir problemet ännu värre eftersom man liksom hänger i luften och slits mellan världens bejakande av känslor och det till synes kristna förnekandet av känslor. Våra känslor blir ett problem.

För Bibelns människor tycks känslorna inte ha varit ett problem. Paulus skriver inte så här i något brev: ”Bröder, om era känslor vill jag säga följande...” Bibelns människor hade kontakt med sina känslor. De kände vad de kände och bekymrade sig inte speciellt över det, och de skämdes inte heller för det, vare sig det var glädje, kärlek, trygghet, tacksamhet eller sorg, övergivenhet, rädsla, ensamhet, otrygghet och vrede. Sakta men säkert har det gått upp för mig att min ”känslomässiga balans” kanske inte är en tillgång utan en brist. Jag har kanske inte kontakt med mina känslor. Jag är inte balanserad, utan kall, mitt känsloliv är nedfruset. Min tes idag är att känslomässig hälsa är att ha kontakt med alla sina känslor, både positiva och negativa. Känslomässig hälsa är inte att bara känna positiva känslor. Jag vill anföra fyra bibliska exempel som bevis för denna tes.


tisdag 22 juli 2014

Bokpresentation: Clusters av Bob Hopkins

Jag har tänkt presentera några böcker jag läst på senare tid. Jag började förra veckan med Ett sötare blod, och idag fortsätter jag med Clusters - creative mid-sized missional communities av Bob Hopkins och Mike Breen. Boken handlar om nya missionella sätt att vara kyrka i efterkristendomstidens Europa och jag tror att den kan vara viktig för alla som jobbar med frågorna om kyrkan och kyrkans uppdrag i Sverige idag.

Författarna är ledare i en växande anglikansk församling i Sheffield i England och hör hemma inom Fresh Expressions, som jag skrivit om tidigare vid flera tillfällen (se här). Boken bygger på deras erfarenheter av församlingsplantering och församlingsutveckling i olika sammanhang. Budskapet är att medelstora gemenskaper på ca 25-55 personer är en viktig byggsten i församlingen och den mest effektiva enheten för mission i närmiljön. Det är dessa medelstora gemenskapsgrupper som författarna kallar för clusters. Namnet kommer av att gemenskapen är ett kluster av cellgrupper. Författarnas erfarenhet från England är att cellgrupper oftast blir inåtvända och inriktade på gemenskap och omsorg. De menar att en större gemenskap på ca 25-55 personer är mer effektiv i mission, har lättare för att vara utåtriktad och få med nya, samtidigt som det fortfarande är möjligt att ha en nära gemenskap. Därför föreslår de att vi medvetet bygger församlingslivet på tre parallella nivåer. De kallar de tre grundnivåerna för cell (3-12), congregation (25-55) och celebration (stor fest, ju fler desto bättre). Detta känner vi igen även från tidigare modeller, men det nya är betoningen på congregation. Alla tre nivåerna är viktiga, och boken är ett försök att återupprätta mellannivån och ge den en större betydelse för gemenskap och mission. Smågrupperna har fått stor uppmärksamhet under de senaste 40 åren, men nu behöver vi sätta fokus på den medelstora gemenskapens betydelse. Boken ger många spännande tankar.

fredag 18 juli 2014

Boktips: Ett sötare blod

Idag vill jag rekommendera Ann Fernholms bok Ett sötare blod - om hälsoeffekterna av ett sekel med socker. Den är verkligen en lärorik och intressant läsning. "I Ett sötare blod granskar vetenskapsjournalisten Ann Fernholm historien bakom våra kostråd och den fettdebatt som har härjat i Sverige de senaste åren", står det på baksidan och det sammanfattar innehållet i boken. Boken visar att socker (inte fett) är den största faran för vår hälsa och pekar på hälsoeffekterna av att mänskligheten nu äter mer socker än någonsin tidigare. Presentationen fortsätter: "Boken visar hur snabba kolhydrater kan påverka allt från nyfödda barns vikt till tidpunkten för puberteten, möjligheten att bli gravid och risken för cancer. Hos vuxna eldar ett sött blod på både åderförkalkning och utveckling av demens."

Ett sötare blod handlar naturligtvis också om diabetes. Diabetes är ju en sjukdom som ger högt blodsocker. Fernholm visar hur de traditionella kostråden vid diabetes riskerar att förvärra sjukdomen (något jag själv har erfarenhet av) och pekar på vikten av att man som diabetiker äter mindre kolhydrater. Det har jag själv gjort sen tre och ett halvt år och det mår jag mycket bra av. Jag äter numera ganska strikt LCHF (low carb high fat) och det har jag berättat om här.

I höst kommer Ann Fernholm med uppföljaren Det sötaste vi har - om socker och växande kroppar. Den handlar om vad vi ger våra barn att äta. Du kan läsa mer av Ann Fernholm på hennes blogg Ett sötare blod. Om du vill veta mer om LCHF rekommenderar jag kostdoktorn.se.