Är Svenska kyrkan en frikyrka?

Det verkar som att det finns ett missförstånd när det gäller vad begreppet frikyrka står för. Det händer till exempel ganska ofta att jag hör påståendet att Svenska kyrkan numera är en frikyrka. Senast förra veckan läste jag detta i en artikel i tidningen Världen idag. Det man hänvisar till är att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 och inte längre är en statskyrka, men det är faktiskt ett missförstånd att detta skulle göra Svenska kyrkan till en frikyrka. Svenska kyrkan kallar inte heller sig själv för en frikyrka, så det borde inte någon annan göra heller.

Vad är då en frikyrka? Historiskt sett har frikyrkorna definierats utifrån två grundprinciper, två friheter. Den första är att medlemskapet är frivilligt och grundat på personlig tro och bekännelse. Den andra är att kyrkan är fri från staten. Motsatsen till frikyrka är folkkyrka utifrån den första principen och statskyrka utifrån den andra. Svenska kyrkan är inte längre en statskyrka, men den är fortfarande en folkkyrka och därför inte en frikyrka.



Låt mig repetera:

• Frikyrka: frivilligt medlemskap. som är grundat på personlig tro och bekännelse. Medlemskap är alltså endast för dem som är troende. På engelska kallas frikyrkotraditionen ofta för the believers' church tradition.
• Folkkyrka: omfattar ett helt folk, eller större delen av ett folk och medlemskapet är öppet för alla, oavsett om man har en personlig tro eller inte. Idag är medlemskapet i Svenska kyrkan frivilligt, men så har det inte alltid varit. Svenska kyrkan kallar sig för en öppen folkkyrka och omfattar än så länge majoriteten av det svenska folket. I en folkkyrka blir det stora flertalet medlemmar genom barndopet och de förblir medlemmar även om de inte har en personlig tro i vuxen ålder. 

Anabaptisterna och politiken, två boktips

Förra veckan skrev jag om kyrkan och politiken och nämnde då att anabaptismen brukar hamna inom det som kallas separationsmodellen och betonar församlingen som en alternativ gemenskap och motkultur. Idag vill jag tipsa om två intressanta böcker som jag nyligen har läst. Båda handlar om anabaptisterna på 1500-talet och fokuserar på hur de förhöll sig till det omgivande samhället och politiken och då särskilt våldsanvändning (svärdet). När anabaptisterna diskuterade svärdet handlade det både om våld i allmänhet, om deltagande i krig och om hur man skulle förhålla sig till överheten, som bar svärdet.

Anabaptists and the Sword av James Stayer kom ut första gången 1972 och var en banbrytande bok i den historiska forskningen om anabaptismen. Fram till dess hade forskningen dominerats av dem som tolkade anabaptismen utifrån Harold Benders The Anabaptist Vision. Detta innebar att man fokuserade på de pacifistiska anabaptisterna och inte tog så mycket hänsyn till andra grupper (denna skola kallas monogenesis). Stayer och hans meningsfränder lyfte fram att anabaptismen i början var en mycket spretig rörelse, att den inte bara hade ett ursprung utan uppstod på flera olika ställen och att det fanns flera grupper som inte var pacifister utan förespråkade våldsanvändning (denna skola kallas polygenesis). Boken Anabaptists and the Sword var helt avgörande för att polygenesis-teorin slog igenom och det har varit mycket intressant att läsa den. Jag lärde mig mycket nytt.

Kyrkan och politiken

Har kyrkan en politisk uppgift? frågade Torbjörn Johansson i Dagen den 27 december. Hans artikel gav ett mycket intressant svar utifrån den lutherska tvåregementsläran. I flera forum på nätet blev det genast intressanta samtal om kyrkan och politiken och jag bestämde mig snart för att jag skulle skriva något om det. Det här med den kristnes och församlingens relation till samhället, politiken och kulturen är dock en komplicerad fråga där det finns många olika synsätt och jag kände att jag behövde läsa på och fundera innan jag skrev något. Nu har jag gjort det och här kommer mina reflektioner.

Jag börjar med att göra en översikt över de olika synsätt som finns. Det finns som sagt väldigt många olika förhållningssätt till kristet samhällsengagemang och kyrkans relation till politiken. Det har gjorts olika försök att dela in de synsätt som finns i olika kategorier och i min diskussion tänker jag ta avstamp i tre olika förslag. Per-Axel Sverker delar in i tre kategorier, Tim Keller delar in i fyra olika i sin bok Center Church och Richard Niebuhr delar in i fem olika kategorier i sin klassiska bok Christ and Culture från 1951.

Jag börjar med den enklaste indelningen, som jag har hämtat från en artikel som Per-Axel Sverker skrev i tidningen Nytt Liv någon gång under 1980-talet. Jag har kvar artikeln som PDF och använde den när jag undervisade i kyrkohistoria på Mariannelunds folkhögskola. Artikeln har rubriken Korsets folk och handlar i första hand om fornkyrkan, men Per-Axel Sverker inleder artikeln med att tala tre olika modeller för hur kristna rörelser genom historien har hanterat frågan om församlingens relation till det omgivande samhället. Han talar om separationsmodellen, identifikationsmodellen och transformationsmodellen. Så här presenterar han modellerna:

Ett problem för den kristna människan är att hon lever i två världar samtidigt. Hon är medborgare i Guds rike, men på samma gång lever hon högst konkret i denna värld. Under historiens gång har teologer och rörelser löst problemet med denna spänning mellan Riket och världen på olika sätt.

Det har alltid funnits sådana som förespråkat separationsmodellen, d.v.s. så total åtskillnad som möjligt. Den kristne måste leva skild från världens liv. Visserligen kan han inte undgå världen helt, men han bör välja att så lite som möjligt befatta sig med den.

En stor grupp kristna, t.ex. den lutherska traditionen, har anslutit sig till identifikationsmodellen. Den här världen står under Guds skapelsemakt. De olika skapelseordningar som är inrättade, t.ex. familjen och samhällsstyret, är under Guds kontroll. Den kristne ska identifiera sig med båda sina existenser i ”Guds två regementen”. 

Den andre store reformatorn, Calvin, kan däremot ställas in under transformationsmodellen. Skillnaden gentemot de övriga ligger här i en tro att strukturerna kan förändras. Man ska alltså varken dra sig undan eller anpassa sig, utan på ett aktivt och optimistiskt sätt arbeta för förändring. Denna återställelse är fragmentarisk, men särskilt i församlingen finns ett embryo till en helt ny värld.

Bokpresentation: Church Planting in Europe

Ett nytt år har precis börjat. Det är med stor förväntan jag går in i det nya året, då jag bland annat kommer att fylla 60 år. Det är svårt att ta in att jag har blivit så gammal. Jag hoppas att jag har en del kvar att ge i alla fall.

En av de saker jag kommer att jobba med under 2019 är naturligtvis mission och församlingsplantering i Sverige. Det är ju det som är min huvudsakliga uppgift just nu. Jag har precis läst en bok om församlingsplantering i Europa och den vill jag presentera idag. (Jag har förresten alltid precist läst en bok.)

I juli 2014 hölls ett symposium i Leuven, Belgien. Temat var mission i Europa och den här boken innehåller arton föreläsningar som presenterades vid konferensen. Boken heter Church Planting in Europe - Connecting to Society, Learning from Experience. Efter ett introduktionskapitel är de arton följande kapitlen indelade i fyra olika avdelningar.

Så här ser innehållet ut:

Introduction

1. Introduction: The Ongoing Challenge of Church Planting in Europe,  - Evert Van de Poll, Frankrike

Part 1: Biblical Reflections

2. The Essential Foundation: The Bible and Church Planting, - Chris Wigram, England

3. Prayer in the Ministy and Life of a Church Planter, - Boris Paschke, Belgien

4. How to Create a Jesus Movement of Multiplying Churches, -Dietrich Schindler, Tyskland