Anabaptisterna och politiken, två boktips

Förra veckan skrev jag om kyrkan och politiken och nämnde då att anabaptismen brukar hamna inom det som kallas separationsmodellen och betonar församlingen som en alternativ gemenskap och motkultur. Idag vill jag tipsa om två intressanta böcker som jag nyligen har läst. Båda handlar om anabaptisterna på 1500-talet och fokuserar på hur de förhöll sig till det omgivande samhället och politiken och då särskilt våldsanvändning (svärdet). När anabaptisterna diskuterade svärdet handlade det både om våld i allmänhet, om deltagande i krig och om hur man skulle förhålla sig till överheten, som bar svärdet.

Anabaptists and the Sword av James Stayer kom ut första gången 1972 och var en banbrytande bok i den historiska forskningen om anabaptismen. Fram till dess hade forskningen dominerats av dem som tolkade anabaptismen utifrån Harold Benders The Anabaptist Vision. Detta innebar att man fokuserade på de pacifistiska anabaptisterna och inte tog så mycket hänsyn till andra grupper (denna skola kallas monogenesis). Stayer och hans meningsfränder lyfte fram att anabaptismen i början var en mycket spretig rörelse, att den inte bara hade ett ursprung utan uppstod på flera olika ställen och att det fanns flera grupper som inte var pacifister utan förespråkade våldsanvändning (denna skola kallas polygenesis). Boken Anabaptists and the Sword var helt avgörande för att polygenesis-teorin slog igenom och det har varit mycket intressant att läsa den. Jag lärde mig mycket nytt.

Boken är på över 400 sidor. Den tar avstamp i reformatorerna Martin Luther, Ulrich Zwingli och Tomas Müntzer (som inte var anabaptister) och går sen mycket noga igenom samtliga anabaptistiska grenar på 1500-talet och fokuserar särskilt på deras inställning till samhället, politiken och svärdet. Stayer delar in anabaptisterna i tre huvudgrupper, som han kallar:

• Apolitical - De som var pacifister och betonade separation från världen och inte deltog i staten eller styrandet av samhället. Denna gren kom till exempel till uttryck i Schleitheimbekännelsen. (Stayer fick mycket kritik för beteckningen apolitical, eftersom man menade att den inte var rättvis. De var politiska, fast på ett annat sätt.)
• Realpolitical - De som var mer positiva till att samarbeta med myndigheterna och kunde tänka sig att bära vapen i överhetens tjänst. Denna linje företräddes främst av Hubmaier. 
• Crusaders - De som var revolutionärer och vill omstörta samhället och införa Guds rike genom att göra uppror med vapen och avsätta överheten. Ett exempel på detta är händelserna i Münster. 

Det var endast den första grenen som blev bestående och när 1500-talet gick mot sitt slut var det i stort sett bara den som fanns kvar och de flesta hade tagit namnet mennoniter. Den andra boken jag har läst berättar mer om varför det blev så. 

Idag är de flesta historiker överens om att anabaptismen uppstod i tre olika regioner (Schweiz, södra Tyskland och Holland) och att det fanns skillnader mellan de tre grenarna (polygenesis). Det är också så vi har berättat historien om anabaptismen i boken Aldrig mer tillbaka gå. Samtidigt har synen modifierats, så att Benders ursprungliga anabaptistiska vision har fått en viss upprättelse och man har gett en viss prioritet till den schweiziska grenen, som ett gemensamt ursprung. Det har nämligen visat sig att Michael Sattler och Schleitheimbekännelsen har haft ett stort inflytande över utvecklingen även i de andra grenarna. Det är denna påverkan som spåras av Gerald Biesecker-Mast i boken Separation and the Sword in Anabaptist Persuasion från 2006. Den här boken gör alltså anspråk på att representera en tredje fas i forskningen om anabaptismen. Författaren kallar den för Bloody Theater. Han menar att separation från världen, ickevåld och villigheten till martyrskap är centrala övertygelser i den anabaptistiska traditionen och har studerat hur dessa övertygelser har utformats och formulerats från Schleitheimbekännelsen 1527 till Dordrechtbekännelsen 1632. Boken tar upp många anabaptistiska texter från 1500-talet, men lägger särskild vikt vid de två redan nämnda och Peter Riedemanns trosbekännelse. Dessa tre texter hör alla hemma inom den pacifistiska anabaptismen, men de formulerar relationen till överheten och politiken på olika sätt. Alla tre är representanter för den tidigare nämnda separationsmodellen, men har lite olika inställning till hur avskild församlingen ska vara och hur involverad en kristen kan vara i överhetens tjänst. Det är verkligen mycket intressant läsning. Författaren drar den intressanta slutsatsen att det var de som var mest avskilda som var mest politiska och påverkade det omgivande samhället mest.

Jag är mycket glad att jag har läst dessa båda böcker och jag rekommenderar dem för den som är intresserad av anabaptismens historia. Båda böckerna finns i det anabaptistiska biblioteket i Jönköping.