lördag 4 februari 2012

Har frikyrkan en framtid?

I en personligt färgad debattartikel riktar Sigfrid Deminger mycket allvarlig kritik mot frikyrkan i Sverige. Kritiken slår hårt eftersom Deminger tjänat frikyrkan som teolog och pastor under hela sitt yrkesliv. Han pekar på en rad svagheter i dagens frikyrklighet och där kan jag i vissa fall hålla med honom. Däremot tycker jag att han missar totalt när han försöker skissa vad som är lösningen på problemet. Jag ser en helt annan framtid för frikyrkan i Sverige än den Sigfrid Deminger målar upp. 

Men innan jag skriver om det ska jag sammanfatta Demingers kritik i sju punkter. 
1. Vördnad och respekt för det heliga har försvunnit från frikyrkliga gudstjänster.
2. Bibelns texter har en undanskymd plats i gudstjänsterna. Frikyrkofolket läser inte längre sin Bibel och predikan är sällan en utläggning av bibeltexten. 
3. Kyrkorummet har förändrats när prediksstol, nattvardsbord och orgel ersatts av en scen där man ska uppträda. 
4. Gudstjänsterna har blivit mer av framträdande inför en publik, istället för en församling som firar gudstjänst tillsammans. Det emotionella dominerar och reflektionen saknas. 
5. Bönerna är slarvigt formulerade och fragmentariska. Man ber bara för det egna och inte för världen och samhället runtomkring. 
6. Frikyrkan är alltmer inåtvänd och ingen frikyrkoledare deltar i det offentliga samtalet. 
7. En inre sekularisering har gjort att frikyrkan förlorat sitt andliga djup och den dynamik som är nödvändig för att kunna vara en levande rörelse. 

Sigfrid Deminger beskriver vad han har sett. Det är lätt att hålla med honom i viss utsträckning. Jag har sett samma saker. Det är kris i den svenska frikyrkligheten. Det är många medvetna om. Men Demingers kritik är onödigt generaliserande och svartvit. Det finns mycket stor bredd och variation inom frikyrkan i Sverige och det finns flera bra exempel på levande och dynamiska församlingar som växer. All förändring är inte försämring. 

Deminger skriver att Svenska kyrkans gudstjänster blivit ett alternativ för många och han tror tydligen att en återgång till Svenska kyrkan är lösningen på frikyrklighetens problem. Det tror inte jag. Jag kan visserligen förstå att frikyrkliga som blivit besvikna på frikyrkans ytlighet och underhållningskristendom attraheras av djupet i fasta former, liturgi och pampiga kyrkorum. Jag förstår det, men jag tror inte det är rätt väg. Jag tror att det är en återvändsgränd. Det finns inte mer av andligt liv och levande tro i Svenska kyrkan (eller den katolska eller ortodoxa för den delen), än vad det gör inom frikyrkan. Det finns förvisso öar av kristen tro och andligt liv även i Svenska kyrkan, men det finns också mycket av tom liturgi, formalism och synkretism. 


Nej, frikyrkans framtidshopp tror jag ligger i en helt annan riktning och det handlar om att den måste hitta tillbaka till sina rötter i dynamiskt andligt liv, mission och enkelhet. Jag tror att det handlar om att bygga enkla organiska församlingar som inte är beroende av kyrkobyggnader och anställda i så stor utsträckning, utan istället är lekmannarörelser som är baserade i vardagslivet, i hemmen och i enkla former. Det är inte tillbaka till den institutionella kyrkan som är lösningen, utan tillbaka till den enkla organiska kyrkan som den visade sig i till exempel den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet eller den svenska frikyrkorörelsen på 1800-talet. Frikyrkan har en framtid om den återigen kan bli en missionell församlingsplanterande rörelse. Om den inte blir det kommer den säkerligen att dö ut. 

En avgörande faktor i en växande rörelse är att det finns utrymme för alla tjänstegåvorna. Därför är det bra och nödvändigt att lyfta fram evangelistens tjänst i Sverige idag. Dagen berättar om en tredagarskonferens för unga evangelister och intervjuar några av deltagarna. EFK-pastorn Rikard Edefors intervjuas också om det stora behovet av att släppa fram evangelisterna i våra församlingar. "Det talas mycket om profetia och helande i min del av kyrkan. Men det är väl evangelistens gåva som är borta?", twittrade han häromdagen. De båda artiklarna om evanglistgåvan är mycket intressanta och det kommer fram många värdefulla synpunkter. Släpp fram evangelisterna i frikyrkan! 

Sigfrid Deminger lämnade Svenska kyrkan när han var 17 år och nu har han blivit medlem där igen. Jag är själv uppvuxen i Svenska kyrkan. Min pappa är präst och det var även både min farfar och farfars far. Jag döptes i Baptistkyrkan i Jönköping när jag var 16 år och gick ur Svenska kyrkan så fort jag blev myndig. Jag tänker inte bli medlem i den kyrkan igen. Jag är övertygad om att frikyrkan har en framtid i Sverige.

Uppdatering 7/2: Några frikyrkoledare kommenterar Demingers artikel här och Deminger själv svarar på Dagens frågor här. Håkan Arenius gör en klarsynt analys i sin ledarkrönika. Jaktlund bloggar tänkvärt om  sitt möte med evangelisterna.

Uppdatering 8/2: Debatten fortsätter med en mängd nya artiklar: Dagen sammanfattar debatten, Eleonore Gustafsson skriver mycket tänkvärt. Biskop Antje Jackelén intervjuas. Andra debattörer är Ulf Sundqvist, Erik Dahlqvist, Gunnas Karlsson, David Nyström och GF:s blivande ledare.

Uppdatering 9/2: En mycket bra analys av Daniel Röjås. Deminger intervjuas i media. Daniel Grahn skriver en ledarkrönika att detta är den viktigaste debatten i Dagens historia.

Uppdatering 10/2: Idag har jag skrivit en fortsättning; Har frikyrkan en framtid, del 2.

26 kommentarer:

  1. Spännvidden inom SvK är större än den borde vara, med hänsyn till den officiella läran. Har också varit på gudstjänster där man efteråt frågar sig vad det hela egentligen handlade om. Vet också att det finns enskilda präster med minst sagt tveksam teologi, om de över huvud taget har någon teologi.

    Dock vill jag hävda att där SvK:s tillämpas "rent och klart" så finns gudstjänster med oerhört andligt djup. Alltså verkligen gudstjänst i ordets rätta bemärkelse: En tjänst inför Gud.

    Om man som gudstjänstfirare verkligen deltar i liturgin, så ger den minst lika mycket Gudskontakt som predikan. Om man tittar på vad de olika momenten egentligen innebär så framgår det att det finns väldigt väl underbyggda tankar bakom.

    Jag bor också i Jönköping. Har du någon gång varit på Högmässa i Sofiakyrkan? Rekommenderas starkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit. Ja, om man håller fast vid den klassiska bekännelsen och Guds ord kan det finnas andligt djup även i Svenska kyrkan. Det håller jag helt med om. Genom min familj och min bakgrund känner jag Svenska kyrkan ganska väl, men det var många år sedan jag var med på en högmässa. Jag får väl testa det någon gång, kanske.

      Radera
    2. Ja, gör gärna det!

      För övrigt anser jag att den faktiska kyrkan inte är samfundsbunden utan utgörs av alla "seriöst" troende människor oavsett samfundstillhörighet.

      Endast Gud kan se in i en människas hjärta. Endast Han vet vem som tar sin tro på allvar.

      Radera
  2. "Jag tänker inte bli medlem i den kyrkan igen."
    Hoppas att du inte menar att S.D. och alla som på nytt blivit medlemmar i Svenska kyrkan har gjort fel. Det bästa som sker i vår tid är att människor från alla kyrkor och samfund kan mötas i en ömsesidig respekt och att vi kan välsigna varandra trots alla fel och brister.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Rolf. Välkommen till Barnabasbloggen! Man kan väl respektera en kyrka utan att bli medlem i den. Faktum är att jag gick ur Svenska kyrkan av respekt mot den. Jag är ju baptist och inte lutheran! Jag tycker att det är fel att vara medlem både en fri församling och i Svenska Kyrkan. Däremot är det förstås helt fritt att byta samfund om man vill det.

      Radera
    2. När man läser Sigfrid Demingers smärtsamma analys av det andliga tillståndet så måste man fråga sig: "Hur vill JAG att den kyrka ska se ut där jag vill ha mitt andliga hem?" Då handlar det inte om vilken kyrka jag tillhör, om jag är baptist eller lutheran. Jag längtar efter att finna min plats på den ort där jag bor och jag söker efter heligheten och kan ibland upptäcka den även i ofullkomligheten.

      Radera
    3. Det kan jag hålla med om. Men hur jag vill att min kyrka ska se ut hänger förstås ihop med ihop med vilken syn på kyrkan jag har. Jag är med i en lokal mångkulturell församlingsgemenskap i höghusområdet Råslätt i Jönköping. Församlingen är ansluten till EFK och SAM och medlemmarna har sin bakgrund från hela världen, och från alla möjliga samfund (här finns både lutheraner och baptister). Det är en härlig, salig, helig och mycket ofullkomlig blandning.

      Radera
    4. Det verkar så motsägelsefullt när du å ena sidan så positivt beskriver församlingsgemenskapen i Råslätt som "en härlig, salig och mycket ofullkomlig blandning", och å andra sidan betonar vikten av din egen syn på hur kyrkan ska vara. Levande tro gestaltas i människor just sådana som du beskriver finns i Råslätt. Gud välsigne dig!

      Radera
    5. Nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Det var ju du som betonade att den egna synen. Jag anspelade bara på din kommentar. Församlingen på Råslätt är just den församling jag vill vara med i, men det är vi som gemenskap, tillsammans med Gud, som har byggt upp den till vad den är idag.

      Radera
    6. Tack för att du ger mig möjlighet att formulera vad jag menar. Det har jag gjort på min blogg Ökenkällan på följande länk:
      http://rolferic.blogspot.com/2012/02/hur-vill-jag-att-min-forsamling-skall.html
      Det är så lätt att missförstå, men det är inte min avsikt. Jag tycker att ditt inlägg behövs i den här debatten.

      Radera
    7. Tack för länken. Jag läste din text och förstår bättre hur du menar. Jag önskar dig Guds välsignelse.

      Radera
  3. Kul att du gillar enkla organiska församlingar. Jag tänkte ungefär samma sak när jag läste Demingers artikel.Och i en församlingsplanteringsrörelse så blir evangelisten väldigt viktigt. Vi måste börja anställa planterar/missionärer i Sverige, med evangelistgåvor, inte bara lärare och herdar, även om de naturligtvis också behövs.

    SvaraRadera
  4. Tack Jonas för ditt inlägg! Du är genomtänkt och sund i dina reflektioner.

    När jag läste din kommentar till Deminger så funderar jag utifrån: Vad är ett bibliskt perspektiv.
    I NT så finns inga fantastiska kyrkobyggnader ingen, som jag förstår det, uttalad litturgisk ordning, trots att jag tror att det man gjorde kom ur en judisk kontext.
    Det fanns däremot människor som blivit berörda av Livets Herre och som längtade efter att leva ut detta i sin samtid.

    Många gånger när vi i vår tid talar om att "gå tillbaka till rötterna" så handlar det om ett sammanhang som vi själva definierar som "ursprung". Jag har själv läst kyrkohistoria och vet vad det betyder att ha ett sammanhang och en förståelse för det som ligger bakom för att förstå sin samtid. Detta är viktigt och bra på många sätt. Men om det endast är det som är horisonten så blir det fortfarande människors försök att presentera Gud under en tidsepok som står som modell.

    Det jag längtar efter är att vi ska läsa ordet och försöka förstå kärlekens evangelium och Guds vilja att "alla ska bli räddade" för att göra allt vi kan för att utbreda Hans rike!
    Då blir inte inramningen det viktigaste utan livet och gemenskapen med Livets Gud blir det som jag söker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ola, för din uppmuntran. Jag håller med dig. När jag talar om anabaptismen och frikyrkorörelsen är det bara för att jag tror att de kan hjälpa oss att hitta tillbaka till våra bibliska rötter. Framtidens kyrka finns i Apostlagärningarna!

      Radera
  5. Är detta en "småsnål" inställning till den här frågan och den massmediala hållningen till den?


    En av de viktigaste frågan nu, tycker jag Sigfrid Deminger aktualiserat. Den har ju redan engagerat människor på många håll. Och konstigt vore det väl annars. Då tycker jag att svensk frikyrklighets ledarskap inte kan slå dövörat till och bara trampa vidare.
    Kan det vara så att dom yngre kristna ledarna inte deltar därför att dom inte vill samtala om sådant som för dem gjorts självklart. Och som i sin tillämpning skapar den frustration som Sigfrid Deminger synliggjort. Vill inte de unga ledarna diskutera detta, och till äventyrs visa på andra lösningar, har vi bara att vänta på flera som anmäler att frikyrkan inte bär. Jag tycker det unga ledarskapet har ett mycket stort ansvar här.
    Att Dagen har ett bredare spektrum på livet är naturligtvis besvärligt för dem som prisar ensidigheten, men det är en ytterst nödvändig hållning. Jag tror att även om man tillhör kategorin ung, kanske speciellt då, måste man ha båda fötterna på jorden, både verbalt och reellt och inte flyta ut i odefinierbara förhoppningar.
    Klaga inte på dom som anser sig ha något att säga. Klaga i stället på det ledarskap som inte anser sig behöva säga någonting.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stig. Jag förstår inte riktigt vad du menar. Är det min text du kritiserar eller är det någon annan? Vilka unga ledare är det som inte vill diskutera? Jag känner inte igen mig.

      Radera
    2. Jag blir också nyfiken, Stig! Vilka är dess unga ledare? Och kan du definiera ansvaret? Tror mig vara omgiven av ett ganska stort gäng av dessa och de är mer än beredda att lyssna! Allt gott

      Radera
  6. Först, tack för responsen.
    Den otydlighet jag är skuld till kanske klarnar något om ni får hela sammanhanget från min blogg.
    Jag kapade den, kanske lite obegåvat.

    http://stig-melin.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Stig. Tack för klargörandet. Jag läste ditt inlägg och anar vad som ligger bakom din frustration. Själv ser jag mycket gott och hoppfullt bland unga ledare i olika sammanhang. Jag ser också mycket ödmjukhet och villighet att lära av oss som är lite äldre. Det ger mig mycket hopp för framtiden.

      Radera
    2. Hej igen! Försökte kommentera igår men det försvann visst. Uppskattar samtalet och undrar fortfarande; Vilka är de unga ledare som inte vill samtala, inte vill mötas? Vi står här, vi är med, vi vill mötas. Vilka deltar inte. Jag delar inte riktigt Alms reflektion om att vi inte finns med. Och jag skulle gärna vilja få ihop ett fysiskt möte med, nån form av träff runt de här frågorna.

      Sen är ju inte jag personligen ledare i ett större sammanhang, men jag tror mig finnas i den grupp någorlunda unga typer som vill finnas med och påverka i de här sammanhangen.

      Allt gott!

      Radera
  7. Måste hålla med om att den verkliga bristen idag är att så få, inte minst av aktiva pastorer, deltar i debatten och den offentliga undervisningen om det som är extremt viktiga frågor. Det är Stanley Sjöberg och några till.

    Inte minst inom Pingst är det vanligt att man helt nonchalerar den som tar upp en seriös debatt och ställer frågor. Inte ens fast man bli uppmanad säga sin mening gör man det. Man verkar tro att all diskussion, även lugna samtal i oerhört viktiga frågor, är onödiga sidospår. Undrar inte på att kyrkorna hamnar i problem. Debatten är en del av och ett nödvändigt resultat av undervisningen.

    Det måste väl bero på en missuppfattning av vad som är förkunnarens uppgift? Jesus, profeterna, apostlarna och urkyrkans folk såg sig som väktare av tron och därmed som herdar för hjorden som riskerar angrepp från vargen. Utan denna ansvarstagande inställning skulle vi knappast haft några brev av Paulus m fl.

    SvaraRadera
  8. Jonas, bra skrivet!

    SvaraRadera
  9. En reflektion med anledning av tidigare kontakt. Det är klart att ungdomar är oerhört viktiga i församlingarnas framtid. Jag har förstått att det finns olika typer av engagemang, åtminstone synbarligen, i vårt land. Jag är glad om era erfarenheter är lite annorlunda än de jag speglade. Kan förhopopningsvis bero på missförstånd och kanske också överbetoning av olika erfarenheter.
    Mina tankar grundar sig också på äldre generations tänkesätt. Det har skett så mycket under några korta år och någonting som jag ser som mycket önskvärt vore om generationerna kunde mötas till avspända samtal som tar sikte på vårt gemensamma uppdrag.
    Vi skall ju leva tillsamman rätt länge i en framtid:-)

    SvaraRadera
  10. Christer Roshamn
    Så bra skrivet Jonas. Jag delar det, absolut

    SvaraRadera
  11. JAG TROR INTE
    att du vet hur rätt du har när du talar om lekmannamedverkan.
    Det Sigfrid har lämnat är är en degenerad frikyrka, pastorsstyrd
    och samfundsstyrd fjärran från 1800- och tidiga 1900-talets
    realtet.

    SvaraRadera