Bokpresentation: Den helige Andes århundrade

Vinson Synan föddes 1934. Han växte upp i Pentecostal Holiness Church, ett av de amerikanska pingssamfund som har sina rötter i väckelsen vid Azuza Street 1906. Vinson Synan blev med tiden akademiker, historiker, författare, pastor och samfundsledare. På ett unikt sätt överblickar han 1900-talets pingstkarismatiska historia i Nordamerika. Han kallar 1900-talet för den helige Andes århundrade och i den nyutkomna boken Den helige Andes århundrade - ett ögonvittne berättar ger han sin personliga skildring av en spännande epok i den kristna kyrkans historia.

 

Boken ger en kort introduktion till pingstväckelsens genombrott i början av 1900-talet och fokuserar sen på den andra halvan av århundratet, eftersom det är den som Synan själv är ögonvittne till. I tur och ordning berättar han om Latter Rain och helandeväckelsen på 50-talet, den karismatiska väckelsen bland protestanter och katoliker på 60- och 70-talen, den tredje vågen på 80-talet, Toronto och Pensacola på 90-talet och slutligen den apostoliska reformationsrörelsen vid övergången till 2000-talet. Vinson Synan har under hela perioden stått i händelsernas centrum och har en unik inblick och personlig kännedom om både händelser och personer. Läsaren får också en viss inblick i de många kontroversiella frågorna i den pingstkarismatiska historien; definitionen av Andedop, tungotalet som nödvändigt tecken, framgångsteologin, shepherding-rörelsen, torontovälsignelsen, apostlatjänsten och en del annat. Detta är dock ingen teologisk bok och frågorna analyseras inte på djupet och det är inte alltid författaren är tydlig med sin egen ståndpunkt.

Att lära av historien

Som församlingsplanterare och församlingsbyggare kan man lära sig mycket av historien. Kyrkohistorien har varit en ständig inspirationskälla för mig under mer än trettio år som församlingsledare. Jag brukar ofta tala om att man ska se församlingen genom tre linser: Bibeln, kulturen och historien. Först och främst måste vi vara trogna mot Bibeln, för det andra måste vi också vara relevanta i vår kultur, men vi får inte glömma att vi också har mycket att lära av historien.

Under mitt första år i Alliansmissionen har jag lärt mig en hel del om Alliansmissionens fascinerande historia. Den var jag inte så bekant med tidigare. Det finns många viktiga rörelser under hela kyrkohistorien och vi kan lära oss en hel del av fornkyrkan, den keltiska kyrkan, valdensarna, lollarderna, de böhmiska bröderna, reformationen och anabaptismen, pietismen och herrnhutismen, metodismen, baptismen, open brethren, pingstväckelsen och många fler. Här är tre av mina favoritböcker i ämnet. Alla tre ger mycket hjälp i församlingsbyggandet:

1. The Pilgrim Church av E. H. Broadbent. En fantastisk klassiker från 1931 (senaste tryckningen 1999). Berättar historien från 30-1930 e.Kr. på ett överraskande och fascinerande sätt. Det var denna bok som väckte mitt intresse för kyrkohistoria för mer än 30 år sedan.
 

2. The Believer's Church - The History and Character of Radical Protestantism av Donald F. Durnbaugh från 1968 (andra upplagan 1985, tredje upplagan 2003). Den tar upp frikyrkorörelser från medeltiden fram till 1900-talet och analyserar dem även teologiskt.
 

3. Radical Faith - An Alternative History of the Christian Church av John Driver från 1999. Tar upp ett tjugotal olika rörelser från hela den kristna historien. Den är mycket välinformerad och välskriven och bjuder på härliga citat från många olika personer och tider.

Niklas Piensoho om kyrkan i vår tid

I måndags var jag på Nyhemsveckan. Där hade jag bland annat förmånen att få lyssna till ett mycket intressant bibelstudium med Niklas Piensoho. Han talade om hur vi som Guds folk ska orientera oss i Sverige idag. Jag upplevde hans undervisning som profetisk. Det var ett ord från Herren till mig och till Guds folk i Sverige. Här kan du själv lyssna till vad han sa (undervisningen börjar 40 minuter in i programmet):



Niklas utgick från tanken att det finns många berättelser i Bibeln som vi kan använda som utgångspunkt när vi försöker orientera oss. Han menade att frikyrkorna i Sverige tidigare tagit sin utgångspunkt mycket i exodusberättelsen. Det har handlat om att lämna världen. Han gav många intressanta historiska exempel på hur detta har fungerat och menade att det var helt rätt då.

Men nu är vi i en annan situation där vi som kristna är i en "extrem minoritetssituation" och då finns det en annan berättelse i Bibeln som kan vara till stor hjälp, nämligen berättelsen om Abraham. Idag bör det inte handla så mycket om att lämna världen (även om det perspektivet finns kvar), utan om att gå till världen för att förmedla Guds välsignelse till människorna omkring oss. Niklas plockade fram fem konkreta exempel ur berättelsen om Abraham och tillämpade dem på vår tid.

M4 - träning för pionjärteam

En av många intressanta saker jag varit med om under mitt första år i SAM är att få vara med att bygga upp M4 i Sverige. M4 kommer från Norge och är ett verktyg för att utbilda och träna församlingsplanterare och deras team. I Sverige är det fem samfund som samarbetar i M4. Det är EFK, EFS, SAM, Equmeniakyrkan och Frälsningsarmén och det här första året har det varit sex team som deltagit i utbildningen.

En M4-process löper över fyra terminer. Varje termin är det en tvådagarsträff då alla team samlas för undervisning och gemenskap. Mellan träffarna jobbar man med sin teamprocess med hjälp av en handledare. Det finns också två M4-böcker och en webplattform.

Under det första året har jag varit med i M4 mest som observatör, för att lära mig hur det fungerar. SAM har inte haft något team i den första vändan, men när den andra omgången startar i oktober 2013 hoppas jag på att vi har med minst ett team från SAM. Jag har jobbat med utbildning av församlingsplanterare på Mariannelunds folkhögskola, där jag under några år ledde både en ettårig distansutbildning och kortkurser i församlingsplantering. Jag ser stora möjligheter med M4. Den största skillnaden mot vad jag gjort tidigare är att M4 tränar team, och inte bara enskilda personer. Andra starka sidor är att processen går över två år och att varje team har en handledare under hela processen. Jag tror att M4 kommer att få stor betydelse för församlingsplantering i Sverige.

Bokpresentation: Flerstämmig församling

Många av mina texter här på Barnabasbloggen handlar om församlingen och nya sätt att vara kyrka. En av de författare som jag uppskattar mest när det gäller frågorna om församlingens roll i vår tid är engelsmannen Stuart Murray. Han har skrivit flera mycket bra böcker om församlingsplantering och om att vara kyrka i efterkristendomstiden. Hans böcker presenteras här och här.

På svenska kom förra året hans bok Radikalt lärjungaskap, som också innehåller mycket viktigt om nya sätt att vara kyrka i vår tid.

Nu har jag glädjen att presentera ännu en bok av Stuart Murray på svenska. Boken heter Flerstämmig församling och den här gången har han skrivit tillsammans med sin fru Sian. På engelska heter boken Multi-Voiced Church och The Power of All (i USA).

 

Det finns en oroande tendens till att det bara är en eller ett fåtal röster som hörs i dagens församlingsliv med alltmer fokus på plattformen, där gudstjänster ibland blir mer som konserter och det är proffsen som styr. Därför behövs den här boken som en välkommen motvikt. (Även boken Radikalt lärjungaskap tar upp det här ämnet i kapitlet om församlingen.)

 

Stuart och Sian Murray Williams förklarar grundligt vad som menas med en flerstämmig församling, hur den kan fungera i praktiken och vilka svårigheter den måste brottas med. De hämtar mycket stoff ur egna och andras erfarenheter.

Välkommen till Pionjärbloggen

Under denna och nästa vecka bloggar jag på Pionjärbloggen. Den drivs av EFK och det är många olika skribenter, som alla är engagerade i församlingsplantering. Förra gången jag skrev på Pionjärbloggen publicerade jag även alla inläggen här, men det kommer jag inte att göra den här gången. Så om du vill läsa vad jag skriver får du följa med till Pionjärbloggen. Här finns de två första av veckans inlägg.

Ett år på jobbet

Nya sätt att vara kyrka

Bibeln talar till föräldrar

Jag tror att Bibeln är Guds ord till oss människor. Bibeln ger vägledning för hur vi ska leva här på jorden. Bibeln är bland annat en handbok för relationer och har även mycket klokt att säga om det här med att vara förälder. Många kanske bara kan komma på ett par bibelord om barnuppfostran, men jag tror att Bibeln har mycket mer att säga än så. Idag vill jag presentera fem olika sätt som Bibeln talar till föräldrar.

1. Befallningar och löften till föräldrar
Först och främst måste man förstås ta fram de bibeltexter som talar direkt till föräldrar. De är inte många, men de är viktiga.

I Femte Mosebok finns det flera uppmaningar att undervisa barnen i Guds ord. "Dessa mina ord skall ni ta till er och lägga på hjärtat. Ni skall binda dem som ett tecken kring er arm, och de skall vara ett kännemärke på er panna. Lär ut dem till era barn genom att tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp." (5 Mos 11:18-19, se även 5 Mos 4:9, 6:4-7 och 32:45-46.)

I Ordspråksboken finns flera verser som handlar om vikten av att fostra sina barn:

"Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal." (Ords 22:6)

"Fostra din son medan det finns hopp; du vill ju inte att han skall dö." (Ords 19:18)

"Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar i tid." (Ords 13:24)

Här måste man förstås fundera på hur man fostrar på bästa sätt i Sverige idag. Jag tror att man kan fostra utan att använda "riset" eller annan form av fysisk aga. Man kan istället använda andra metoder, som är bättre anpassade till vår kultur. (Se även Ords 22:15, 23:23-24 och 29:17.)

Paulus kommer också in på barnuppfostran ett par gånger i sina brev. Han verkar vara mest orolig för att föräldrar är för hårda i sin uppfostran och varnar för att reta upp sina barn. Han skriver:

"Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och vägled dem efter Herrens vilja." (Ef 6:4)

"Ni fäder, reta inte upp era barn, då tappar de modet." (Kol 3:21)

I ett annat sammanhang jämför Paulus sin egen tjänst i församlingen med att vara förälder:

"Istället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn" (1 Thess 2:7)

"Ni vet att vi förmanade och uppmuntrade varenda en av er som en far sina barn" (1 Thess 2:11).

Genom hela Bibeln ser man att föräldraskap innebär både kärlek och gränser. Det skrev jag om i mitt första inlägg om barnuppfostran här.

Föräldraskap med kärlek och gränser

Att vara förälder är en utmaning. Att få ansvaret för ett barn är troligen en av livets största utmaningar. Jag blev pappa första gången ett par veckor innan jag fyllde 21. Jag får väl erkänna att jag då inte var riktigt beredd på vad det skulle innebära. Men jag tror att jag lärde mig med tiden och när vårt femte barn föddes sju år senare var jag fullt upptagen med att fostra barn. Fem år senare kom nr 6.

Så här såg vår familj ut sommaren 1999

 

Som unga föräldrar tog vi uppgiften på allvar och vi läste en del böcker i ämnet. Jag kan lätt lista de fem böcker som var viktigast. Det var Ross Campbells böcker Ditt barn behöver dig och Din tonåring behöver dig, Bruce Narramores Help I'm a Parent och Parenting with Love and Limits, och så förstås Alf B Svenssons Tillsammans - Att leva med barn. Idag är det svårt att komma ihåg exakt vad jag lärde av de olika böckerna, men att de här fem (och några till) formade vårt sätt att vara föräldrar och fostra våra sex barn, det är jag rätt säker på. Och lite kommer jag ihåg och det tänker jag dela med mig av här.

I grunden tror jag att föräldraskap kan sammanfattas i två saker: kärlek och gränser. Boktiteln Parenting with love and limits säger det så bra och det blev något av ett motto för oss.

Jag bor i Sverige, men mitt hemland är himlen

Så här på nationaldagen kan man fundera lite grann på det här med medborgarskap och nationalitet. Som lärjunge till Jesus tillhör jag inte den här världen. Min lojalitet är i första hand mot Guds rike och Jesus är min herre och kung. Men jag lever i den här världen. Jag är medborgare i ett jordiskt land och har en kulturell och nationell identitet. Hur ska man få det där att gå ihop?

"Vårt hemland är himlen", skriver Paulus till församlingen i Filippi (Fil 3:20), samtidigt kunde han vara noga med att framhålla sin nationella identitet och sitt medborgarskap när det var befogat: "Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad" (Apg 21:39). Ändå ansåg han att sådana saker egentligen var betydelselösa i Kristus: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Det finns en spänning mellan att leva i världen, men inte av den och det är inte alltid så lätt att hålla balansen.

På Sveriges nationaldag publicerar jag därför en av de vackraste texter jag känner till. Den skrevs ca år 200 av en okänd författare och är hämtad ur något som kallas Diognetosbrevet. Den ger god vägledning för att orientera sig i den här frågan.

"De kristna skiljer sig inte från annat folk genom nationalitet, språk eller sedvänjor. De bor ju inte i egna städer eller talar någon underlig dialekt eller har någon egendomlig livsstil. Vad de lär ut är inget påfund genom mänskliga spekulationer eller uppfinningsrikedom, och de propagerar inte för enbart mänskliga läror, som somliga gör. De bor varhelst ödet leder dem i både grekiska och utländska städer. De följer inhemska seder ifråga om kläder, mat och andra levnadsomständigheter. Men samtidigt demonstrerar de för oss sin fina och i sanning ovanliga form av medborgarskap.

De bor i sina egna fosterland men som främlingar. De delar vad de har med andra, men som främlingar måste de uthärda alla slags umbäranden. Varje utländskt land är för dem som ett fosterland och varje fosterland som ett utländskt land. De gifter sig och får barn som alla andra, men de dödar aldrig några ovälkomna barn. De delar gärna sitt bröd med andra, men inte sin bädd med otillbörliga. De är människor av kött och blod men låter sig inte behärskas av sina drifter. De tillbringar sitt liv här på jorden, men deras medborgarskap är i himlen. De lyder landets lagar, och gör t.o.m. mer än vad dessa kräver.