Filmen Jesus Revolution och Jesusfolket - ett personligt perspektiv

Igår firade vi att det var 40 år sedan Råslätts församlingsgemenskap bildades som en egen församling. Församlingen bildades alltså 1983, men det hela startade egentligen redan 1979 då ett litet gäng på sex personer flyttade till Råslätt med visionen att starta en kristen vardagsgemenskap, som levde ut evangeliet på Råslätt. Det fanns en direkt koppling mellan den gemenskap som växte fram på Råslätt och den Jesusrörelse som var så stark på 1970-talet. Vi sex unga vuxna i 20-årsåldern som flyttade till Råslätt 1979 hade alla anknytning till kretsen runt metodistpastorn Wiggo Carlsson i Huskvarna och de Jesuskonferenser  och den lärjungaskola han arrangerade i sin kyrka. 

Förra veckan såg jag den omtalade filmen Jesus Revolution, som handlar om Jesusfolket i Kalifornien på 1970-talet. Filmen berörde mig på djupet och jag blev helt golvad av att kastas tillbaka till min egen tonårstid och en rörelse som i stor utsträckning har format mitt liv sen dess och även påverkat den gemenskap jag fortfarande lever i. Det som sticker ut i filmen är den atmosfär och kultur som präglade mycket av Jesusrörelsen. Jag tänker på passionen för Jesus, hängivenheten, enkelheten, glädjen, värmen och gemenskapen. Det är framför allt detta som berör mig när jag ser filmen, och det är inte utan att jag längtar tillbaka till den tiden. Lite nostalgi kan man ju unna sig och jag tror att filmen kan vara en viktig källa till förnyelse för oss som var med då. Vi kanske behöver komma tillbaka till den första kärleken. 

Det var inte bara Jesusrörelsen som påverkade Råslättsgemenskapen. Andra rörelser på 70-talet som formade oss var den karismatiska väckelsen, kommunitetsrörelsen, Lausannerörelsen och missionsorganisationen OM. Vår församling är fortfarande starkt präglad av dessa rörelser och det är kanske inte så konstigt att teologen och pastorn Hans Johansson kallade oss för "den sista resten av 70-talet" när han besökte oss någon gång på 90-talet. 

Men vi ska förstås inte fastna i nostalgin, utan lära av historien och se framåt. Jag hoppas på en ny Jesusväckelse i vårt land där många får möta Jesus och blir förvandlade av honom. Jag hoppas att det växer fram nya församlingar och gemenskaper som präglas av Jesusrevolutionens hängivenhet och enkelhet. I den här texten tänker jag reflektera en del omkring filmen, Jesusfolket och min egen relation till denna rörelse. 

Jesus räddade TV-serien om Bibeln

Det här är fortsättningen på mitt tidigare inlägg där jag skrev om TV-serien The Bible som SVT har sänt i påsk. Nu har jag sett även de två sista avsnitten och är redo för en slutkommentar.

De två sista avsnitten fokuserar helt och hållet på Jesus. Hans födelse, liksom när han döptes av Johannes döparen och frestades av Satan i öknen skildras redan i slutet på avsnitt tre, men hans offentliga verksamhet, död och uppståndelse finns i avsnitt fyra och fem. Det gör att halva serien går åt till Gamla testamentet och halva serien till Nya testamentet. Jag var lite kritisk mot den första delen eftersom den hoppade över mycket av berättelsen, men det kompenseras av att berättelsen om Jesus blir väldigt fullödigt berättad. Och jag tycker att det görs bra. Jesus presenteras överlag på ett bra sätt och som jag tycker stämmer bra med hur han beskrivs i evangelierna.

Naturligvis är det tråkigt att han ser europeisk ut. Det hade varit bättre med en Jesus som såg ut som att han kom från Mellanöstern. Men i det stora hela är jag ganska nöjd med hur filmmakarna genomgående blandat skådespelare med olika färg och ursprung. En del har retat sig på att Satan är svart och liknar president Obama (det gör han faktiskt) och man kan ju undra om det finns en avsikt med det, men överlag är det genom hela serien både onda och goda bland både mörka och ljusa. I alla fall som jag uppfattar det.

Många aspekter av Jesus kommer fram: hans undervsning, hans under och tecken, hans konflikt med makthavarna och den traditionella religionen. Jag uppskattar att hans ställningstagande för ickevåld och kärlek till fiender och ockupanter är så tydligt i filmen. Jesus är en skarp kontrast i en annars mycket våldsam och hänsynslös värld.

TV-serien om Bibeln

Nu har jag sett de tre första avsnitten av den amerikanska TV-serien The Bible, som sänds av SVT i påsk. Den består av fem avsnitt och berättar Bibelns historia från början till slut. Här kommer nu några reflektioner.

Varje avsnitt är på en och en halv timme, så nu har jag alltså sett fyra och en halv timmar och det har tagit mig från skapelsen till att Jesus just har börjat sin verksamhet. Det är med blandade känslor jag nu summerar intrycken.

Det finns en del som är bra. Jag gillar idén med att presentera hela Bibelns historia på film. Det behövs i vår tid, när många hellre ser filmen än läser boken. Det är bra att få hela berättelsen i ett svep. Det är många som inte har grepp om hur berättelsen hänger ihop och därför har svårt att sätta in de olika bibelberättelserna i sitt historiska sammanhang. Filmen kan vara en hjälp att förstå det historiska sammanhanget. Jag gillar även greppet att börja med Noa och låta honom berätta om skapelsen och syndafallet. Abrahams kallelse blir också presenterad på ett bra sätt och jag uppskattar beskrivningen av episoden med de tre männen som kommer och hälsar på Abraham. Precis som i bibeltexten är det först lite oklart vilka de är, men efter ett tag förstår man att det är två änglar och Herren själv (se 1 Mos 18-19). När de två änglarna kommer till Sodom spårar dock berättelsen ur. Plötsligt drar änglarna sina svärd och blir värsta ninjakrigare och en av TV-seriens stora svagheter avslöjar sig: de många extra våldscenerna som saknar belägg i bibeltexten. Bibelns berättelse är tillräckligt våldsam ändå och det är helt onödigt att lägga till saker till berättelsen. Man måste ju ändå ta bort sådant som finns med, så varför då lägga till sånt som inte finns? Ändå kryddas filmen gång på gång med extra våldscener, ofta långa och utdragna.

Det är som sagt mycket av Bibelns historia som inte kommer med i TV-serien. Man måste med nödvändigt korta ner den och däför gör berättelsen långa hopp. Vi får följa Abraham, men sen hoppar den över Isak, Jakob, Josef och hans bröder. Istället flyttas vi direkt till Moses tid. Efter uttåget ur Egypten hoppar filmen över hela den 40-åriga ökenvandringen. Efter erövringen av Jeriko är vi strax mitt i domartiden där allt fokus ligger på Simson. Och sen är vi plötsigt framme vid att Saul blir kung. Israels första kungar Saul och David blir ganska väl skildrade, men när Salomo fötts hoppar berättelsen snabbt 400 år fram i tiden till Nebukadnessars erövring av Jerusalem och den babyloniska fångenskapen. Daniels liv skildras ingående och sen kommer återvändandet till Jerusalem och sen hoppar vi blixtsnabbt till händelserna kring Jesus födelse. Det går fort, men hänger ändå ihop och man får helhetsbilden och det är bra. Man kan förstås ha synpunkter på urvalet av vilka personer och händelser som skildras, men det måste ju göras. Men det är klart att det är en brist att många mycket viktiga karaktärer som Jakob, Josef, Salomo, Elia, Elisa och Jesaja mer eller mindre plockas bort ur berättelsen. Och det hade varit bra att ta med några av de betydelselfulla kvinnorna som t.ex. Rut och Ester. Man kan få känslan att det är möjligheten att skapa häftiga actionscener som delvis styrt urvalet. Jag hade föredragit fler personporträtt och färre våldscener.

Skolmassakern och Amish grace

När Jesus föddes sjöng änglarna att det ska bli fred på jorden (Luk 2:14). 700-år tidigare hade Jesaja profeterat om barnet som skulle födas och gett honom namnet fredsfursten och talat om att han ska regera med fred och rättvisa (Jes 9:6-7). Därför är julens budskap ett fredsbudskap. Det kommer att bli fred på jorden en dag och vapnen kommer att omvandlas till jordbruksredskap (Jes 2:4).

Så tragiskt då att vi även denna advent får höra om våld och död. Jag tänker inte minst på den tragiska dödsskjutningen på skolan i Newtown, Connecticut. Ett första steg mot en fredligare och tryggare värld är förstås att redan nu reducera antalet vapen så mycket som möjligt. Om det har Micael Grenholm skrivit mycket klokt på sin engelska blogg i inlägget Stop the Guns, Heal the Victims, Forgive Adam Lanza.

Kan man verkligen förlåta en mördare? Kan man förlåta den som skjutit oskyldiga barn. Frågan är befogad. Tankarna går till en annan skolskjutning 2006 i Pennsylvania. Då var det en man som tog sig in på en skola som drevs av Amishfolket. Han tog tio flickor som gisslan, sköt alla tio (fem av dem dog) och tog sitt eget liv. Det som överraskade världen den gången var hur den drabbade Amishförsamlingen förlät mördaren och mötte hans familj med kärlek, tog sig an hans fru och barn, och gick på hans begravning. Amishfolket praktiserar kärlek och ickevåld, att älska sina fiender och att besegra det onda med det goda. Det är ett budskap som behöver upprepas och förkunnas denna jul. Det budskapet och det sättet att leva och möta det onda kommer nämligen från honom som föddes i stallet i Betlehem.

Historien om skolskjutningen i Pennsylvania berättas i boken Amish Grace - How Forgiveness Transcended Tragedy.

Här presenteras den historiska bakgrunden till boken på sex minuter. Det är mycket tänkvärt.



2010 gjordes en mycket stark långfilm som är baserad på boken.

Låt oss sprida fredens och fridens budskap den här julen. Och låt oss praktisera kärlek, generositet och ickevåld i alla våra relationer i familjen, församlingen, samhället och världen, lokalt och globalt. Jesus är fredsfursten. Låt oss följa honom, precis som Amishförsamlingen i Pennsylvania.

Idag firar vi anabaptismens födelsedag

Den 21 januari 1525 föddes den anabaptistiska rörelsen. Idag är det 487 år sedan. Den dagen var en liten grupp lärjungar samlade i ett hem i Zürich. Där tog man det avgörande steget att döpa dem som bekände tro på Jesus och ville följa honom. Den anabaptistiska rörelsen hade därmed sett dagens ljus. Till minne av denna händelse presenterar jag idag en film, som berättar om anabaptismen i tre korta avsnitt.

Uppdatering: Filmerna har tagits bort från Youtube. 

Jag har skrivit om dessa händelser i följande inlägg:

Conrad Grebel och anabaptismens födelse
Felix Mantz - pionjären som blev dränkt
Michael Sattler, del 1
Michael Sattler, del 2: Schleitheimbekännelsen
Michael Sattler, del 3: Rättegång och avrättning

Filmklippen i programmet är hämtade från långfilmen The Radicals.

Blessed

I fredags hade vi julavslutning på Mariannelunds folkhögskola. Det har varit en härlig termin. Man blir välsignad och man har kul på Mariannelunds folkhögskola. Man lär känna Gud och man får många vänner. Fotogruppen engagerade hela skolan och gjorde ett filmprojekt. Resultatet blev riktigt bra. Så här har vi det i Mariannelund. Titta och njut. Kanske blir du välsignad!

Om att lyssna till varningen

Det är riktigt kallt. Europas flygtrafik är lamslagen på grund av snö och kyla och på TV ser jag en film om en ny istid. Är det klimatförändringar på gång?

Actionfilmen The Day After Tomorrow som gick på TV4 igår kväll gav många tankar. Filmen handlar om hur en ny istid plötsligt slår till på det norra halvklotet och leder till en ofantlig katastrof. Eftersom jag har jullov kunde jag sitta uppe och se hur filmen slutade. En scen etsade sig fast i mitt sinne.

Huvudpersonens sjuttonårige son Sam befinner sig på stadsbiblioteket i New York tillsammans med ett tusental personer som sökt skydd från vattenmassor och kyla. Sam vet att endast de som stannar kvar inomhus har chans att överleva. Polisen som har ansvar för räddningsaktionen uppmanar alla att ge sig ut och fly söderut genom snömassorna. Sam försöker få honom att ändra sig, men utan resultat. Då ställer sig Sam upp och försöker övertyga alla om att de ska stanna kvar och han varnar dem för att de kommer att dö i kylan om de går ut. Det är bara sju personer som tror på honom och stannar i biblioteket, medan hundratals går förbi honom och marscherar rakt ut i kylan mot en säker död. Sam kan inget göra och hans förtvivlade blick etsade sig fast i mitt minne.

Jag känner igen mig. Det är ungefär så jag känner det. Miljontals människor i den här världen går mot undergången. Jag försöker förklara att man kan bli räddad bara man tror på Jesus, men det är inte många som lyssnar. Visst kan man känna sig förtvivlad. Ja, Jesus själv grät när han ställdes inför det faktum att Jerusalems invånare inte vill omvända sig (Luk 19:41-44).

När jag såg hur folkmassorna lämnade biblioteket och gick mot döden tänkte jag på vad Jesus sa i bergspredikan: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den" (Matt 7:13-14). Scenen i New Yorks bibliotek blev ett Guds tilltal i mitt hjärta och en uppmaning till att be för dem som är på väg att gå förlorade. Jesus kom ju till jorden för två tusen år sedan "för att söka efter det som var förlorat och rädda det" (Luk 19:10). Det ska vi också göra!

Filmtips

Behöver du tips på filmer ur ett kristet perspektiv? Carl Johan Freed är pastor i Skarpnäckskyrkan i Stockholm och har sammanställt filmtips som finns på församlingens hemsida. Det är en gratis filmdatabas som gärna får nyttjas av alla intresserade. Jag hittade intressanta texter om Matrix-trilogin, To End All Wars, Dead Man Walking och mycket annat.

Tack Carl-Johan för en verklig guldgruva för alla filmintresserade.