Församlingen i världen

I veckan har Dagen haft flera intressanta artiklar om varför människor lämnar församlingen. Här hittar du del 1, del 2 och del 3. Det är en viktig fråga, som Jaktlund även tar upp i flera inlägg på sin blogg. En del av svaret är väl att många lämnar för att församlingarna inte är den gemenskap av lärjungar som de bör och kan vara. Församlingens liv och funktion är ett av mina huvudämnen här på Barnabasbloggen och jag har skrivit mycket i det ämnet.

Idag vill jag dela några tankar om församlingens roll i världen som jag tror är viktiga i samtalet. I inledningen av bergspredikan talar Jesus om detta. Han säger:

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:13-16)

Vad betyder det att vara jordens salt och världens ljus?

Jordens salt - en annorlunda gemenskap som gör människor törstiga
Salt ger smak. Jesus talar om salt som mister sin kraft. Salt handlar om att vara annorlunda och tydliga. Det handlar om att ha en tydlig identitet som Jesus lärjungar. Salt skapar törst. En levande församling som är en annorlunda gemenskap skapar törst efter Gud. Vad är det som är annorlunda? Jag tror att det är praktisk kärlek, dynamisk andlighet, levande tro, renhet, hopp, gemenskap, äkthet m.m. Det är saltet!

Världens ljus - en synlig gemenskap som drar människor till sig
Ljus ska synas, inte gömmas undan. Det är lätt hänt att kristna drar sig undan och isolerar sig från världen. När Jesus säger ”ni är världens ljus” betonar han att lärjungarna ska leva i världen och vara synliga för världen. Han använder två bilder för att visa detta: a) en stad på berget b) ljus på ljushållaren. Jesus anspelar här på Jesaja 2:2-5: staden på berget (Jerusalem) som genom sitt ljus drar människor till sig.

Vad betyder detta för oss? Salt betyder att vi ska vara en annorlunda gemenskap som gör människor törstiga. Ljus betyder att vi ska vara en synlig gemenskap som är involverad i samhället.

En gemenskap som gör goda gärningar
I vers 16 förklarar Jesus vad det handlar om. Här ligger betoningen: goda gärningar. Det är våra handlingar som gör oss annorlunda och synliga. Vi är salt och ljus genom att göra goda gärningar. Församlingen är en gemenskap som gör lärjungar och lyder Kristi bud. Den kristna tron handlar om att göra Jesu ord. Det är det som presenteras i bergspredikans 14 förvandlande initiativ (5:21-7:12). Det är det som betonas i bergspredikans avslutning (7:13-27). Det är inte våra ord, utan våra handlingar som för människor till tro och förändrar världen.

Nåd och gärningar
En så stark betoning på goda gärningar kan kännas lite förvirrande för vår tids kristna. Vi betonar ju så oerhört starkt att vi blir rättfärdiga av nåd, genom tro utan gärningar. Men vi måste komma ihåg att tron utan gärningar är död (Jak 2:14-17). Även Paulus betonar goda gärningar som en frukt av den levande tron (Ef 2:8-10, Tit 2:11-14, 3:4-8,14). Vi blir inte räddade genom att göra goda gärningar. Vi blir räddade genom att Jesus dog och uppstod för vår skull. Men när vi har blivit räddade gör vi goda gärningar som en frukt av Guds kärlek i våra liv. Guds nåd förvandlar oss och gör oss till nya människor som gör gott.

I Råslätts församlingsgemenskap betonar vi att vi är en gemenskap av lärjungar som lever tillsammans och gör skillnad i världen genom att göra gott. Vi vill vara den sortens gemenskap som verkligen är jordens salt och världens ljus. Det räcker inte med gudstjänster, lovsånger, predikningar och bekännelser. Det behövs en annorlunda gemenskap som verkligen gör skillnad om människor ska komma med och stanna kvar. Det är en utmaning för oss och för varje församling i Sverige. Det Jesus sa gäller oss: "På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen."

Uppmuntra varandra varje dag!

Vår församling driver en secondhandbutik på Råslätt. Den kallas Fyndet. Där gjorde jag ett fynd för några veckor sedan. Jag hittade boken Barnabasfaktorn av Derek Wood och köpte den för fem kronor (på Fyndet kostar alla böcker fem kronor). Boken handlar om min favorit Barnabas och om kraften i uppmuntran.

Barnabas hette egentligen Josef, men apostlarna kallade honom Barnabas eftersom han var en så uppmuntrande person. Lukas presenterar honom så här i Apg 4:36: "Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son".

Jag tycker inte det är så lätt att uppmuntra andra. Orden fastnar i halsen när jag ska säga dem och jag blir tyst. Men jag har Barnabas som förebild, jobbar på det och det går allt bättre. Jag vill verkligen vara en uppmuntrande person, en Barnabas. Och jag vill att den här bloggen ska uppmuntra läsarna att kämpa vidare i den goda kampen för Guds rikes utbredande. Det är därför jag kallar den Barnabasbloggen.

Jag tror att alla behöver uppmuntran. Hebreerbrevets författare skriver: "Uppmuntra varandra varje dag" (Hebr 3:13). Det är verkligen en uppmaning att ta på allvar. Det grekiska ordet som översätts med uppmuntra här är parakaleo. Det intressanta är att parakaleo kan översättas både uppmuntra och förmana. Den gamla svenska översättningen (1917) översatte det med förmana och Hebr 3:13 blev alltså: "förmanen varandra alla dagar". Det är ganska stor skillnad, och jag har ofta funderat på konsekvenserna av den gamla översättningen. Vi i den svenska kristenheten är ju ganska dåliga på att uppmuntra varandra. Kan det bero på att vi i mer än 70 år läste en bibel som inte talade om att uppmuntra varandra?

Numera är de flesta överens om att uppmuntra är en bättre översättning. Jag är glad att våra nya översättningar ofta använder ordet uppmuntra (jämför gärna översättningen av parakaleo i Hebr 3:13, 10:25, Rom 12:8, 1 Kor 14:3, 31 och 1 Thess 5:11 i olika översättningar). Tyvärr använder Folkbibeln ordet förmana när det talas om nådegåvan i Rom 12:8. Bibel2000 översätter fyndigt "tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar" och får på så sätt med ordets båda sidor. New International Version har kort och gott: "if it is encouraging, let him encourage".

Jag tycker att man också kan använda ordet coacha. Det är väl inte riktig svenska, men fullt begripligt. Coacha motsvarar bredden hos parakaleo på ett bra sätt. Jag har varit tränare för barn och ungdomar i olika idrotter och jag vet vad det är att coacha. Framför allt måste man uppmuntra och peppa, men ibland måste man korrigera och instruera för att se till att det fungerar bättre. Jag tror det är likadant i det kristna livet. Vi behöver mycket uppmuntran, men också en del korrigering och instruktion. "Coacha varandra varje dag!" Det är inte så illa. Vi kan vara personliga coacher åt varandra. Det tror jag skulle vara bra för både gemenskapen och lärjungaskapet.

Även på de kristna bloggarna tycker jag att vi borde bli bättre på att uppmuntra varandra. Det är ganska mycket kritik, gnäll och hackande på nätet. Visst är det bra med konstruktiva samtal där olika åsikter kan brytas mot varandra. Men tänk om vi skulle göra det till vårt motto att uppmuntra varandra varje dag, även när vi skriver kommentarer på varandras bloggar. Vad tycker ni om det?

Låt oss följa Barnabas' exempel och vara personer som uppmuntrar varje dag!

Några tankar om kristen enhet

Samtalet om enhet går vidare i Dagen och på flera bloggar. Efter S-E Daniel Nilssons artikel i förra veckan är det nycket intressant som har skrivits och det är dags för mig att komma med några synpunkter. Daniel Nilsson skrev positivt om ekumenik och enhet på relationsplanet men varnade för konsekvenserna av att närma sig Katolska kyrkan på ett organisatoriskt plan. Ulf Ekman har nu tydligt förklarat att han inte har en hemlig agenda att verka för organisatorisk enhet med Katolska kyrkan. Jag tycker att vi ska lita på att han talar sanning. Att han gör det har också David Nyström argumenterat för på sin blogg på ett övertygande sätt. Ulf Ekman intervjuas även om detta på Jaktlunds blogg.

Enhet är viktigt och jag gläder mig åt gemenskap mellan kristna från olika traditioner. Jag hör till dem som tycker att det är positivt med dialogen mellan Pingst och Katolska kyrkan och jag gläder mig över det gemensamma Jesusmanifestet, skrivet av Sten-Gunnar Hedin och Anders Arborelius. Katoliken Per Beskow skriver också om enhet i Dagen och påpekar att vi inte ska blunda för de stora skillnaderna som finns mellan katoliker och protestanter. Han beskriver det som han ser som de största skillnaderna på ett intressant och initierat sätt. Vi kan ha gemenskap med varandra och samarbeta även om vi har olika syn i många frågor.

En intressant skiljelinje är vad som är enhetens grund. För Per Beskow uttycks kyrkans enhet genom hierarki och sakrament. Han skriver: "Att kyrkan är en enda finner vi uttryckt i Jesu avskedstal till lärjungarna och på många ställen i Paulus brev. Enligt katolskt synsätt är detta inte bara ett ideal eller en önskedröm utan en realitet som finns förkroppsligad i den katolska kyrkan med dess hierarkiska organisation och konkreta sakrament."

Även jag tror att kyrkan är en enda, men jag tror inte att enheten uttrycks genom hierarki och sakrament, utan genom tro och lärjungaskap. Det är inte för att vi erkänner samma pastor eller biskop som vi är ett, utan för att vi tror på samme Jesus Kristus, som är kyrkans huvud, och har fått samme Ande i våra hjärtan och i vår gemenskap. Jag tror alltså på en enhet som är organisk, relationell, enkel och icke-hierarkisk. Joachim Elsander tecknar en liknande vision på sin blogg. Det finns bara en enda kyrka och den är alla levande kristna medlemmar i! Det är en klassisk frikyrklig syn på kyrkans enhet. Denna syn uppmuntrar förstås dialog, försoning, gemenskap och relationsbyggande. Det finns ingen ursäkt för fördomar, förtal och splittring.

Det som är lite oroande från min synvinkel är att jag får intrycket att både Ulf Ekman och Peter Halldorf förespråkar kyrklig hierarki och tycks grunda sin syn på enhet på att man erkänner och underordnar sig en pastor eller biskop. En sådan syn på enhetens grund är jag kritisk till. Men det kan hända att jag har feltolkat dem. Är det någon som vet bättre?

Den nya hemsidan

Idag har Mariannelunds folkhögskola lagt ut den nya hemsidan med information om nästa läsårs kurser. Distansutbildningen i församlingsplantering blir lite förändrad inför nästa läsår. Kanske är den något för dig! Vill du veta mer om våra kurser är du välkommen till vår nya hemsida.

Kärrtorp kallar; Vem vill gå?

Det är uppmuntrande att Dagen uppmärkammar församlingsplanteringen i Stockholmsförorten Kärrtorp med två artiklar i fredagens tidning. I Kyrkan i Kärrtorp är ett kafé intervjuas Jan-Erik Josefsson och Sven-Henrik Andreasson om hur arbetet startade för några år sedan och hur det har utvecklats. I artikeln Vi vill hitta mer tid för människor omkring oss får vi möta David Åhlen som är engagerad i kaféet och lever i en kommunitet i det närbelägna Bagarmossen.

Församlingsplanteringen i Kärrtorp och kommuniteten i Bagarmossen är två spännande exempel på nya sätt att vara kyrka i vår tid. Vår församling på Råslätt har en nära relation till Kärrtorp bland annat genom att Sven-Henrik och Evelina har bott flera år på Råslätt och varit med i församlingen. Vi är glada att vi har fått sända iväg dem och att de har dragit vidare till nya uppgifter i Guds rike. Jag vet att Kärrtorpsteamet inte är stort och att det finns plats för fler. Så om Gud lägger Kärrtorp på ditt hjärta och du är beredd att flytta dit och satsa, tycker jag att du ska kontakta teamet där. Det kanske är ditt livs stora utmaning!

Själv planerar jag att besöka Kärrtorp i februari, när jag åker till Stockholm för att vara med i samtalshelgen för kristna kommuniteter. Det ska bli roligt.

Tack till S-E Daniel Nilsson!

I Dagen publiceras idag en mycket välskriven debattartikel av S-E Daniel Nilson. Under rubriken Enhet med katoliker skapar splittring diskuterar författaren på ett balanserat och sunt sätt utvecklingen i den svenska kristenheten och särskilt Ulf Ekmans och Peter Halldorfs närmande till den katolska kyrkan. Jag delar Daniel Nilssons analys och farhågor, och jag rekommenderar artikeln varmt.

Dagen kortade artikeln något och hela artikeln finns på flera bloggar, bl.a. Michaels blogg och Andy's forum för tro & kristet liv.

En ny termin i Mariannelund

Idag har vi börjat en ny termin på Mariannelunds folkhögskola. Eftersom nästan alla våra kurser är terminskurser så har det varit mycket nytt. Nya klasser och nya människor. Fast många av de gamla deltagarna är kvar på en ny kurs. Själv jobbar jag mest med BibelVäxa och jag har träffat 24 nya förväntansfulla kursdeltagare för första gången. Jag jobbar också med BibelTjänst som är en forsättningskurs för dem som vill utrustas för att tjäna Gud. Av skolans 95 elever går 80 på bibelkurser och det gör oss till en av Sveriges största bibelskolor.

Jag älskar mitt jobb. Det är en förmån att på heltid få undervisa Guds ord till unga människor som vill lära känna Gud och växa som människor och som lärjungar.

Jag älskar den här platsen. Det är en plats där Gud är nära och gemenskapen varm. Det är en plats där Guds rike kommer.

Menno Simons, del 3; tron på treenigheten

Jag ska fortsätta min serie om anabaptismens historia även under 2009. Det finns mycket mer att berätta. Menno Simons var en av de mest inflytelserika anabaptisterna på 1500-talet och här kommer den tredje artikeln om honom. Tidigare inlägg finner du här: del 1 och del 2.

Menno skrev 25 böcker och småskrifter. En lista finns här. Han skrev för att vägleda församlingarna och förklara den kristna tron, både för lärjungar och för motståndare. Det uppstår alltid villoläror i samband med kristna rörelser, så även inom den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Flera av Mennos böcker tar upp villoläror som hotar församlingarna och argumenterar för en sund och biblisk tro. Menno ägnade en stor del av sitt liv åt att hålla församlingarna på rätt kurs. Många av de frågor han tar upp är aktuella också idag, tex frågan om treenigheten.

Roelof Martens (mer känd som Adam Pastor) hade blivit avskild som ledare av Menno Simons och Dirk Philips. År 1547 hade han börjat undervisa att Jesus Kristus inte är Gud och att Gud därmed inte är treenig. De andra ledarna, däribland Menno och Dirk, försökte återföra Martens till den rätta läran, men det var förgäves. Därför blev han avsatt och utesluten vid en ledarsamling i Goch 1547. Några år senare skrev Menno en liten bok för att motverka Martens inflytande. Boken kom 1550 och hade titeln: "En allvarlig bekännelse av den treenige, evige och sanne Guden, Fader, Son och helig Ande". (Förkortad engelsk titel: Confession of the Triune God)

Denna lilla skrift är en enkel och skarp utläggning av den bibliska sanningen att Gud är Fader, Son och Ande. Menno försöker inte vara filosofisk och djup, hänvisar inte heller till kyrkomöten och kyrkofäder, utan försöker argumentera enkelt och klart direkt från Bibeln. Och han gör det bra. Texten finns i The Complete Writings of Menno Simons (1956), sid 487-498. Utdrag ur boken finns här och här. Hela texten finns tillgänglig här i en version från 1871.

Tillsammans med den lilla boken skrev Menno ett brev till församlingen i Groningen. Här följer en något förkortad svensk översättning.

Nåd och frid.

Det är välkänt i alla församlingarna att det i landets södra delar har uppstått stora problem när det gäller att Kristus är Gud, och i fråga om den helige Ande. Som ett resultat av detta har det uppstått otro, konflikter och splittring, till stor sorg och bedrövelse för alla de heliga. Och nu har det hänt att en person som kommit från detta område, påverkad av dessa läror, har orsakat problem. Därför känner jag att kärleken tvingar mig att skriva ner följande bibelord till församlingarna...

...Av en innerlig kärlek och medkänsla har jag skrivit detta till mina kära bröder och medarbetare. Och om bara en enda bekymrad, skakad och tvivlande själ blir hjälpt av det skulle jag anse det som underbarare än allt annat under himlen. Mina barn, håll er borta från strider och splittring, så att ni kan växa vidare i Kristus. Undvik dem som oroar er och provocerar er till oenighet, när de framför egendomliga nymodigheter som sårar och skadar den kristna evangeliska kärleken, friden och enheten. O mina älskade bröder och systrar i Herren, ge noga akt på vad jag har skrivit, så att Guds ära blir bevarad. Den ära som tillhör den himmelske Fadern, och Hans välsignade Son tillsammans med den helige Ande. Frid vare med er.

Menno Simons

Mennos ansträngningar bar god frukt. Den anabaptistiska rörelsen i Holland höll fast vid tron på treenigheten och det gör mennoniterna än idag. Detta kan man se bl.a. i trosbekännelsen för Mennonite Church USA och i den här texten från London Mennonite Center. Det bör vi också göra!

Församlingstankar och bloggtips

När jag startade Barnabasbloggen i februari 2008 var det mycket för att jag ville skriva om församlingen. Det har jag också gjort. Även under 2009 kommer jag säkert att skriva mycket om församlingsliv, att vara kyrka på nya sätt, att leva i gemenskap och att plantera nya församlingar. Det är ju det jag brinner för och brottas med hela tiden.

Så här på årets första dagar har jag hittat ett par intressanta blogginlägg i ämnet.

Are Karlsen har noterat att pingströrelsens IBRA radio skriver att husförsamlingar är Nya testamentets församlingsmodell och reflekterar lite runt vad detta kan få för konsekvenser. Han länkar också till några föreläsningar med Wolfgang Simson.

Josefin skriver personligt och tänkvärt om sitt eget sökande efter fungerande sätt att bygga församling i ett inlägg med rubriken Vad är meningen med livet?

Are och Josefin tillhör olika generationer, men jag känner igen mig i deras tankar. Båda skriver hoppfullt i en tid då mycket ser mörkt ut för den kristna församlingen. Båda tror på den kristna gemenskapen och på Guds möjligheter i vår tid. Båda inser att vi behöver nya sätt att vara församling om vi ska nå nya människor med budskapet om Jesus.

Jag hoppas att 2009 blir ett år då vi får se ännu mer av detta växa fram både i Sverige och Norge. Och jag önskar Are och Josefin Guds välsignelse i deras strävanden.