Hur styr Gud sin församling? del 2: kollektivt ledarskap

Mitt förra inlägg om hur Gud styr sin församling har framkallat några intressanta kommentarer. Jag följer upp samtalet med att skriva lite mer om ledarskap i församlingen. Det kanske kan bli en serie.

Det finns många olika sätt att organisera ledarskapet i den lokala församlingen. Nya testamentet ger inte en helt tydlig bild av hur ledarskapet såg ut i församlingarna under det första århundradet och därför finns flera olika modeller. Texterna kan förstås på olika sätt och man kan dessutom ha olika uppfattning om i vilken utsträckning Nya testamentet ger oss en mönsterbild när det gäller ledarstrukturer.

Många förespråkar idag ett enmansledarskap med en stark ledare i församlingen. Denna syn är speciellt vanlig i en del karismatiska sammanhang som t.ex. Livets ord, trosrörelsen och den ny-apostoliska rörelsen.

Jag hör till dem som menar att Nya testamentet ger en mönsterbild för församlingen och att det finns vissa riktlinjer för församlingens ledarskap. En av dessa principer tror jag är att församlingen ska ledas av en ledargrupp. Det bör vara ett kollektivt ledarskap, ett teamledarskap.

Den bibliska grunden för teamledarskap

Alla församlingar vi lär känna i Nya testamentet leds av ett kollektivt ledarskap. I Jerusalem är det först de tolv apostlarna (Apg 6:1-6) och lite senare även de äldste (Apg 11:27-30, 15:4) som leder församlingen. I Antiokia var det en grupp profeter och lärare som ledde församlingen (Apg 13:1-3). Under den första missionsresan utsåg Paulus och Barnabas äldste (plural) i varje församling (Apg 14:23). Församlingen i Efesos leddes av en stor grupp som kallades både äldste (presbyteros, Apg 20:17), ledare (episkopos) och herdar (Apg 20:28). I Filipperbrevet 1:1 skriver Paulus till församlingen och nämner särskilt församlingsledarna (episkopos) i plural. Ingenstans i Nya testamentet ser vi något enmansledarskap. Församlingarna leds alltid av ett ledarteam. Ibland kan en person ha en mer framträdande roll på grund av sin erfarenhet eller sina gåvor (som t.ex. Petrus i apostlakretsen, Jakob i Jerusalem och Barnabas i Antiokia) men i grunden är ledarskapet gemensamt. Även i andra texter där ledarskapet bara nämns i förbifarten anar man ledargruppen (1 Kor 16:15-18, 1 Thess 5:12-13, Hebr 13:17, Jak 5:14). Enmansledarskap (en biskop eller föreståndare i varje församling) börjar växa fram runt år 100, men i Nya testamentet finns det inte.

Praktiska fördelar med ett kollektivt ledarskap

Den engelske pingstteologen David Petts nämner i sin utmärkta bok Body Builders - Gifts to make God's people grow följande sju praktiska fördelar med ett kollektivt ledarskap i den lokala församlingen.

• Olika gåvor kompletterar varandra - en person har inte alla gåvor i en ledargrupp kan ledarnas olika gåvor komplettera varandra.


• Trygghet och balans - ett kollektivt ledarskap ger en balanserad tjänst och hindrar en ensidig betoning.


• Variation i personlighetstyper - Det behövs olika personlighetstyper i ett ledarteam och människor relaterar bra till olika personer.


• Effektivitet - När flera jobbar tillsammans kan man få mer uträttat om det är bra organiserat.


• Delat ansvar - Ansvarsbördan att leda en församling är för stor för en person och det är bättre att bära den tillsammans


• Kontinuitet - Med enmansledarskap blir det ibland ett tomrum när ledaren flyttar. Med kollektivt ledarskap är det lättare att ha kontinuitet när någon lämnar.


• Gud får äran - Med enmansledarskap får lätt ledaren äran om kyrkan är framgångsrik. Med ett kollektivt ledarskap är det mer troligt att Gud får äran.

Så långt David Petts. Jag tycker att det ligger en del i det han säger, även om man förstås kan säga att bilden är förenklad. Petts menar också att det kan vara stor variation i hur man utformar ledarskapet och att det kan finnas olika ansvar och auktoritet inom ett ledarteam. Hans poäng, och min poäng i det här inlägget, är dock att ledarskapet i grunden är gemensamt och att det finns stora risker med ett starkt enmansledarskap. Tanken att församlingen ska ledas av en stark pastor/apostel som i princip fattar besluten själv tror jag är en feltolkning av den apostoliska tjänsten. Eddie Hyatt skriver om fem vanliga och populära missuppattningar av apostelns tjänst här .

Alan Hirsch har skrivit en artikel i Leadership Journal om de fem ledargåvorna i Ef 4:11. Den kan du läsa här. Här kan du följa diskussionen på hans blogg i samma ämne.

Jag fortsätter serien om hur Gud styr sin församling inom kort. Del 3 finns här och handlar om ett tjänande ledarskap.

Hur styr Gud sin församling? del 1: gemensamt beslutsfattande

Under några år har det pågått ett intressant samtal om ledarskap i församlingen. Hur ska församlingen styras och hur ska beslut fattas? Vilken roll ska ledarna ha? Under mina år i församlingsgrundande arbete och församlingstjänst har jag också själv brottats med frågorna om ledarskapsstrukturer. Oavsett var vi står är vi nog överens om att det är Gud som ska styra församlingen. Kristus är huvudet för kroppen och all ledning utgår från honom. Frågan är hur Gud styr församlingen. Gör han det genom ledaren (vare sig denne kallas pastor, apostel, föreståndare eller något annat) eller gör han det genom den samlade gemenskapen? Finns det någon biblisk modell för hur man fattar beslut i en lokal församling?
Jag menar att det gör det.

I Apostlagärningarna finner vi två exempel på beslutsfattande. Det första är Apg 6:1-6 där det handlar om att avskilja nya ledare. Här ser vi att hela församlingen samlas (alla lärjungarna, v2) att ledargruppen lägger fram ett förslag som accepteras av församlingen (v5). Att det inte är ledarna utan medlemmarna som väljer ut nya ledare efter vissa angivna kriterier (v5) och att apostlarna bekräftar församlingens beslut genom att lägga händerna på de föreslagna (v6). Vad vi ser är ett samspel mellan ledarna och församlingen i beslutsfattandet.

Det andra exemplet finner vi Apg 15. Det möte som det berättas om där brukar kallas för apostlamötet i Jerusalem. Det är enligt min mening en felaktig beteckning. Det handlar snarare om ett församlingsmöte. Vid det här tillfället handlar det om att avgöra en viktig missionsteologisk fråga. Även här samlas hela församlingen (v4). Ledarskapet (apostlar och äldste) samlas separat för att utreda frågan (v6). Sedan återsamlas hela församlingen för att ta ställning och fatta beslut (v22). När hela församlingen kommer överens kan man säga ”den helige Ande och vi har beslutat” (v28). Även här ser vi alltså att det är ett samspel mellan ledarskapet och församlingen när man ska förstå Guds vilja och fatta beslut.

En tredje text som spelar stor roll för att belysa frågan om beslutsfattande i församlingen är Matt 18:15-20, en av de två texter där Jesus nämner församlingen (den andra är Matt 16:18). Här talar Jesus om hur man ska gå tillväga när en broder faller i synd. Först skall man tala med honom i enrum. Vill han inte lyssna ska man tala med honom i vittnens närvaro. Vill han fortfarande inte lyssna ska man ta upp det inför församlingen. Lyssnar han inte till församlingen ska han betraktas som en hedning eller en tullindrivare (han ska alltså betraktas som en som står utanför församlingen). Av detta kan vi dra slutsatsen att det är den samlade församlingen (församlingsmötet) som fattar det avgörande beslutet när det gäller moraliska frågor och medlemsfrågor. Jesus fortsätter med att tala om lärjungarnas auktoritet att binda och lösa och lovar att vara mitt ibland dem när de samlas för att be och samtala. Jesu ord om församlingen i Matt 18 visar på den lokala församlingens ansvar och auktoritet i beslutsfattande och de har i frikyrkans historia tagits som grund för att fatta beslut gemensamt under bön och samtal.

Dessa tre texter visar oss tydligt på församlingsmötets bibliska grund. Gud styr församlingen genom den samlade gemenskapen. Det handlar om att medlemmar och ledare ber, samtalar och fattar beslut tillsammans i så stor enhet som möjligt. Det behövs givetvis ledare i församlingen, men observera att i Nya Testamentet handlar det alltid om ett kollektivt ledarskap med kompletterande gåvor, och inte om en person som styr församlingen. Petrus skriver till ledarna i en lokal församling: ”Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden” (1 Petr 5:3). Det behövs alltså ledare med olika gåvor, men det behövs också medlemmar som får säga sin mening och ge sitt bidrag, som får vara delaktiga och ansvariga, som får fråga och ifrågasätta. Det behövs en atmosfär där var och en har något att bidra med (1 Kor 14:26) och där alla är välkomna med sitt bidrag. När så är fallet kan ledare och medlemmar tillsammans förstå Guds vilja och utforma församlingens vision.

Hur styr Gud sin församling, del 2, handlar om kollektivt ledarskap och del 3 om ett tjänande ledarskap.

Intervju Med Alan Hirsch

Jag har nyligen läst Alan Hirsch bok The Forgotten Ways. Den har mycket att lära alla som funderar på hur församlingen ska fungera och verka i det västerländska samhället. Den har även mycket intressanta tankar om lärjungaskap, ledarskap och församlingsplantering. Jag rekommenderar den varmt. Christianity Today intervjuar Alan Hirsch om boken här.

Att utbilda församlingsplanterare

Sverigeaktuelle Alan Hirsch skriver i boken The Forgotten Ways (2006) om bristerna i västerlandets teologiska ledarutbildning. Han säger bl.a:

“Perhaps the single most significant source of the malaise of leadership in our days come from the way, and the context, in which we form leaders.”

Och fortsätter:

”I simply do not believe that we can continue to try and think our way into a new way of acting, but rather, we need to act our way into a new way of thinking”

Han skriver följande om teologisk utbildning som bygger på en akademisk modell:

”The seminaries, or institutions built on a similar academic model, are largely unable to produce disciples and missional leaders” (samtliga citat finns på sidan 122).

Frank Viola hävdar i boken Pagan Christianity (2008) att de första kristna under Nya testamentets tid utbildade ledare på ett helt annat sätt än vad vi gör i vår tid. Han skriver:

”Unlike today´s ministerial training, first-century training was hands-on, rather than academic. It was a matter of apprenticeship, rather than of intellectual learning” (sid 200).

Istället efterlyser både Hirsch och Viola en utbildningsmodell som är praktisk och erfarenhetsbaserad. Hirsch har varit med och utvecklat en sådan modell för praktiskt lärande (action-learning), och han presenterar denna modell kortfattat i boken.

Till hösten startar Mariannelunds folkhögskola en distansutbildning i församlingsplantering som bygger på en sådan modell för integrering av teori och praktik.

Både Jesus och Paulus utbildade församlingsplanterare. Deras utbildningsmodell var att utbilda på fältet. Jesus' lärjungar och Paulus' medarbetare fick sin träning genom att vara i aktiv tjänst och lära genom en kombination av praktik och teori i nära gemenskap med varandra och med sin handledare. Efter detta mönster vill vi forma en fältbaserad utbildning som integrerar teori och praktik på ett meningsfullt sätt. Grundtanken är att börja i den praktiska erfarenheten, gå vidare till den teoretiska och teologiska bearbetningen och sen landa i praktiken; det praktiska arbetet på fältet och i församlingsplanteringen. Grundmönstret ser alltså ut så här: praktik – teori – praktik. Detta grundmönster blir väldigt tydligt i en inlärningscirkel där man kombinerar fyra sätt att lära. Utbildningen eftersträvar ett integrerat lärande baserat på att kursdeltagaren får:

1. Göra egna erfarenheter och upplevelser i en pionjärsituation

2. Göra fältstudier och observationer i pionjärarbetet och reflektera omkring dessa.

3. Utveckla sitt eget tänkande genom föreläsningar, litteraturstudier, samtal och skrivande

4. Utveckla praktiska färdigheter genom praktiskt arbete och eget ansvar i pionjärarbetet

Genom att på detta sätt integrera praktik och teori i hela utbildningen tror vi oss kunna forma teologiskt reflekterande praktiker som kan plantera församlingar i Sverige. Vi tror också att de genom denna utbildning kommer att utvecklas i personlig mognad, praktiska färdigheter och teologisk förståelse och därigenom bli bättre skickade att förverkliga sin kallelse.

Låter det spännande? Hör gärna av dig om du vill veta mer. Du eller någon du känner kanske kan ha nytta av en sån utbildning!