En ovanlig nyårsafton

Det blev en ovanlig nyårsafton. Idag har jag och Kerstin åkt tåg från Sundsvall till Jönköping. Resan gick bra och jag fick mycket tid att läsa, be och tänka över året som gått. Jag kunde också reflektera en del över vad som ligger framför och jag skrev lite om vad jag vill satsa på under det kommande året. Att utvärdera livet och sätta upp nya mål är en bra nyårspraktik. Nu är jag och Kerstin hemma igen och vi väntar in det nya året tillsammans. Det känns bra. Vi har drömmar och förväntningar även inför nästa år.

Några av veckans artiklar i Dagen har inspirerat mig inför 2011. Här kommer några reflektioner.

Min vän och kollega Lars-Uno Edén ger goda råd till den ovane bibelläsaren. Dagen tar upp bibelläsningen i flera artiklar (här och här) och bjuder även på en bibelläsningsplan. Det är glädjande att Dagen uppmuntrar till bibelläsning och jag känner få som är mer lämpade att ge råd om detta än Lars-Uno. Vi har jobbat ihop på Mariannelunds folkhögskola i drygt tio år och han är en av mina förebilder när det gäller att vandra med Gud. Han är en man som inte bara läser Bibeln, utan också lever den. Låt oss göra 2011 till ett år då vi läser, studerar och memorerar Bibeln. Den är faktiskt Guds ord!

Anders Blåberg har skrivit en strålande artikel om att Sverige är ett missionsland. Anders är missionsdirektor i Evangeliska Frikyrkan och han pekar på tre viktiga utmaningar för Sveriges kristenhet. Jag vill särskilt lyfta fram det han skriver om strategisk flyttning. Han menar att kristna i vårt land behöver flytta till nya bostadsorter för Guds rikes och evangeliets skull. Jag håller med. Var behövs vi mest? Var kan jag göra mest nytta? är frågor vi borde ställa när vi ska bestämma var vi ska bo. Men alltför ofta styrs vi av ekonomi, bekvämlighet och trygghet. Det är tre värderingar som ofta är i konflikt med Guds rike. Anders Blåberg skriver: "Vi har räknat ut att för att bara nå våra mål inom Evangeliska Frikyrkan fram till 2020, behöver mellan 6-800 personer byta bostadsort för att grunda 75 nya församlingar." Låt oss göra 2011 till ett år av strategisk mission i Sverige. Det är nödvändigt! EFK har tagit fram en mycket genomtänkt strategi för mission i Sverige. Den kan laddas ner här.

Till sist vill jag också kommentera att Daniel Grahn har gjort en lista med 10 trender inför 2011. Det är trender som berör kristenheten och kyrkorna i Sverige. Några av punkterna känns självklara, andra mer tveksamma. Det är en intressant lista, men jag tror inte att det ligger någon djupare analys bakom den och Grahn inbjuder till kompletteringar. Det finns en sak jag tycker Daniel Grahn missar helt. Det är att det dyker allt fler nya uttryck för vad det är att vara kyrka i ett efterkristet Sverige. Autonoma husförsamlingar, enkla organiska församlingar, kommuniteter, gemenskaper och andra informella grupper som hittar nya sätt att leva som Kristi kyrka (ofta utanför, ibland innanför den organiserade kristenheten) kommer att vara en tydlig trend 2011. Dagen har ju skrivit en del om detta under förra året, så det är nog Daniel medveten om. Låt oss be att 2011 blir ett år då nya missionella församlingar växer fram i Sverige. Börja gärna det nya året med konferensen med Michael Frost i Stockholm den 14-15 januari: En missionell kyrka i ett efterkristet Sverige. Den kommer att hjälpa oss att tänka nytt.

Med dessa reflektioner vill jag avsluta denna ovanliga nyårsafton och önska alla mina läsare ett gott nytt år tillsammans med Herren.

Tack till Mattias Agnesund

Idag berättar dagen att Mattias Agnesund har avlidit. "En gigant har lämnat jordelivet" skriver Jaktlund och det kan jag bara stämma in i. Trots ett mycket svårt handikapp har Mattias kämpat vidare och fått betyda mycket för många. Dagens artikel sammanfattar hans livsgärning. Jaktlund skriver också om Mattias på sin blogg om en sorgens dag.

Ett av mina starkaste minnen av Mattias är från 2001. Dagen hade sammanfört Mattias och evangelisten Johannes Amritzer för ett samtal om helande. Det blev ett mycket bra samtal och en strålande artikel som på ett bra sätt belyste de viktiga teologiska frågorna omkring helande. Mattias egen erfarenhet av att leva med handikapp och brottas med frågorna om uteblivet helande fördjupade samtalet. Jag använder fortfarande den artikeln när jag undervisar om helandets teologi och praktik på Mariannelunds folkhögskola. Tyvärr går artikeln inte att hitta på dagen.se. Det kanske är läge för att göra den tillgänglig för läsarna igen.

Vi tackar Gud för Mattias och hans livsgärning och lyser frid över hans minne. Till slut har han nått friheten.

Några tankar i Betlehem

För knappt två månader sedan var jag i Betlehem. Det är en stad med stora bekymmer, framför allt orsakade av den pågående konflikten med Israel. Muren som Israel byggt ställer till stora problem för Betlehems invånare. Det var därför uppmuntrande att se att ekonomin i Betlehem är på uppgång genom både handel och turism. Man kunde se att det byggdes nytt på många platser. Under vår dag i Betlehem besökte vi både födelsekyrkan och herdarnas äng.

En del av födelsekyrkans interiör

Under julhelgen besöks födelsekyrkan av många turister och pilgrimer. Det är utmärkt för Betlehems ekonomi och det gör mig glad, men det är också lite sorgligt med den religiösa hysterin och vidskepligheten runt de platser där Jesus vandrade.

Det är en något udda bild av Maria och Jesus i födelsekyrkan

På de flesta platser där Jesus gjorde något viktigt har det byggts en kyrka. Och vet man inte precis var han gjorde det så byggde man i alla fall en kyrka någonstans där det kan ha varit. När jag var i Israel kändes det ofta vemodigt att se vilka religiösa ritualer det blivit av Jesus och hans radikala budskap. De två mest sorgliga platserna var utan tvekan gravkyrkan i Jerusalem och födelsekyrkan i Betlehem. Att vara där och se alla människor stå i kö och trängas för att beröra eller kyssa heliga platser och heliga stenar, i hopp om att få någon välsignelse, kändes beklämmande. Det kändes som ren och skär vidskeplighet.

Jesus kom inte till jorden för att skapa en religion, utan för att försona människorna med den levande Guden och lära dem att leva under hans herravälde. Men tänk vad vi människor har gjort med hans budskap. Det är så mycket religion både i Betlehem och i Jerusalem. När jag var där tänkte jag mycket på de ord som Jesus själv uttalade på just den platsen:

"Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh 14:6). Eller som Petrus sa om Jesus till de judiska ledarna i Jerusalem någon tid senare: "Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss" (Apg 4:12). Det tror jag gäller även julhelgen 2010. Den Jesus som en gång föddes i Betlehem är världens enda hopp!

När Gud blev människa

När Jesus föddes i Betlehem för drygt 2000 år sedan var det en unik händelse. Maria hade blivit gravid nio månader tidigare, trots att hon inte hade haft samlag med någon man. Det skedde genom ett gudomligt ingripande. Det var inget vanligt människobarn hon födde, utan det var universums skapare som kom ner från himlen för att bli människa. Gud blev människa; "Ordet blev kött" som Johannes skriver (Joh 1:14). Det är det som kallas inkarnationen.

Jag har läst igenom Johannesevangeliet under den sista veckan och blivit påmind om hur tanken på att Jesus kommer ner från himlen genomsyrar hela evangeliet. Här är några exempel. Det börjar i första kapitlets inledning, där Jesus kallas för Ordet. "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud...Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till" (Joh 1:1,3). Sen fortsätter det "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, som den ende sonen får av sin fader..." (Joh 1:14).

I 3:31-32 skriver Johannes om Jesus: "Den som kommer ovanifrån står över alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den som kommer från himlen vittnar om vad han har sett och hört..."

I kap 6 talar Jesus om att han är brödet som kommit ner från himlen. Han säger: "Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig" (Joh 6:38) och "Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet" (Joh 6:50-51).

Jesus sa också: "Ni hör hemma här nere, jag är ovanifrån. Ni tillhör denna världen, jag tillhör inte denna världen. Därför sa jag er att ni skall dö i era synder. Ty om ni inte tror att jag är den jag är skall ni dö i era synder" (Joh 8:23-24).

Till sist några ord från det trettonde kapitlet: "Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud" (Joh 13:3).

Den tanke som är tydlig redan i det första kapitlet kommer igen gång på gång. Jesus kommer från Gud och han är samtidigt själv Gud. Han är Gud som blev människa. Samma tanke finns hos Paulus i Filipperbrevets andra kapitel. Han skriver: "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors" (Fil 2:5-8).

Julens budskap är att Guds ende son, själv Gud och alltid nära Fadern, blir människa och föds som ett litet barn i ett stall i Betlehem. Det är det som är inkarnationen. Att tro på Jesus är (bland annat) att tro att han är den han är: Guds son som blev människa.

Några artiklar i Dagen om julen: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Uppdatering om läget i Betlehem julen 2010.

Med dessa ord vill jag önska alla mina läsare en riktigt god jul!

Funktionella strukturer

Alla församlingar har strukturer. Enligt NFU har växande församlingar funktionella strukturer. En kropp behöver ett skelett för att fungera. På samma sätt behöver en församling strukturer.

Men bara strukturer blir ganska dött. Därför har jag tidigare påpekat att det måste börja med insidan; livet, kärleken till Gud och människor. Det är detta jag kallar församlingens DNA. När man grundar en ny församling eller förändrar en gammal församling måste man först sätta fokus på insidan. Att bara jobba med strukturer fungerar inte. Men förr eller senare måste man också se till att församlingen har funktionella strukturer.

Strukturer handlar bland annat om hur man fattar beslut och hur ledarskapet är organiserat, om hur man definierar medlemskap och tar emot nya medlemmar, hur och var man samlas och hur man organiserar sig och hanterar pengar. Jag tror att det är viktigt att strukturerna är både bibliska och funktionella.

När jag säger att strukturerna ska vara bibliska menar jag inte att det finns ett fast givet mönster i Nya testamentet. Däremot finns det bibliska principer för ledarskap, medlemskap, beslutsfattande, samlingar m.m. Dessa principer bör vägleda oss och styra hur vi formar strukturerna. Vi kan inte ha strukturer som bryter mot de bibliska principerna. Dessutom ska strukturerna alltså vara funktionella. Det betyder att de ska fungera väl och vara anpassade till den rådande situationen och kulturen.

Den 4-5 februari 2011 har vi en kortkurs på Mariannelunds folkhögskola som heter Församlingsbygge för tillväxt. I den kursen tar vi upp dessa frågor om bibliska och funktionella strukturer i nya och gamla församlingar. Det tror jag blir mycket intressant. Mer information om kursen finns här. Du är välkommen!

Om att lyssna till varningen

Det är riktigt kallt. Europas flygtrafik är lamslagen på grund av snö och kyla och på TV ser jag en film om en ny istid. Är det klimatförändringar på gång?

Actionfilmen The Day After Tomorrow som gick på TV4 igår kväll gav många tankar. Filmen handlar om hur en ny istid plötsligt slår till på det norra halvklotet och leder till en ofantlig katastrof. Eftersom jag har jullov kunde jag sitta uppe och se hur filmen slutade. En scen etsade sig fast i mitt sinne.

Huvudpersonens sjuttonårige son Sam befinner sig på stadsbiblioteket i New York tillsammans med ett tusental personer som sökt skydd från vattenmassor och kyla. Sam vet att endast de som stannar kvar inomhus har chans att överleva. Polisen som har ansvar för räddningsaktionen uppmanar alla att ge sig ut och fly söderut genom snömassorna. Sam försöker få honom att ändra sig, men utan resultat. Då ställer sig Sam upp och försöker övertyga alla om att de ska stanna kvar och han varnar dem för att de kommer att dö i kylan om de går ut. Det är bara sju personer som tror på honom och stannar i biblioteket, medan hundratals går förbi honom och marscherar rakt ut i kylan mot en säker död. Sam kan inget göra och hans förtvivlade blick etsade sig fast i mitt minne.

Jag känner igen mig. Det är ungefär så jag känner det. Miljontals människor i den här världen går mot undergången. Jag försöker förklara att man kan bli räddad bara man tror på Jesus, men det är inte många som lyssnar. Visst kan man känna sig förtvivlad. Ja, Jesus själv grät när han ställdes inför det faktum att Jerusalems invånare inte vill omvända sig (Luk 19:41-44).

När jag såg hur folkmassorna lämnade biblioteket och gick mot döden tänkte jag på vad Jesus sa i bergspredikan: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den" (Matt 7:13-14). Scenen i New Yorks bibliotek blev ett Guds tilltal i mitt hjärta och en uppmaning till att be för dem som är på väg att gå förlorade. Jesus kom ju till jorden för två tusen år sedan "för att söka efter det som var förlorat och rädda det" (Luk 19:10). Det ska vi också göra!

Barnabas som förebild

Det är lördagskväll och jag sitter i mitt rum på folkhögskolan i Mariannelund. Jag är lite trött efter att precis ha genomfört en tvådagars kortkurs om församlingens DNA. Det kom 15 deltagare från hela Sverige; från Lappland i norr till Skåne i söder. Det var ett härligt gäng och kursen kändes lyckad. Jag tror att deltagarna var nöjda när de åkte härifrån.

Kursen handlade om att församlingar måste byggas inifrån och att de måste ha rätt DNA från början. DNA definierar vi som kärlek till Gud, kärlek till varandra och kärlek till dem som ännu inte känner Jesus. Jag har skrivit mer om detta här. Kursen fokuserade därför på hur man vårdar sitt andliga liv, hur man bygger en fungerande gemenskap och hur man når nya människor och leder dem till Kristus. Jag stod för det mesta av undervisningen, men Lars-Uno Edén och Martin Ström tog också var sitt pass. Deltagarna bidrog också med sina erfarenheter och tankar. På det hela taget blev det mycket fokus på praktiken och jag tror att de flesta bra saker att ta med sig hem till sina olika sammanhang.

I den sista lektionen tog jag en annan infallsvinkel och lyfte fram Barnabas som en förebild för församlingsplanterare och församlingsbyggare. Barnabas är en man som förkroppsligar församlingens DNA. Det är sådana vi behöver vara och det är sådana medarbetare vi behöver i våra team om vi ska lyckas med vårt uppdrag.

Barnabas är en viktig person i Apostlagärningarnas berättelse. Han presenteras första gången i Apg 4:36-37 som ett gott exempel. Nästa gång träffar vi på Barnabas i Apg 9:26-30 när han tar sig an den nyomvände Saul (Paulus) och presenterar honom för apostlarna. Tredje gången han dyker upp i berättelsen är i Apg 11:19-30 då han blir skickad till Antiochia för att ta hand om den nya församlingen där även hedningar kommit till tro. Han åker också till Tarsos för att hämta Saul (Paulus), gör honom till medarbetare i Antiochia och hjälper honom att komma in i sin tjänst. Efter en resa till Jerusalem kommer han och Saul (Paulus) tillbaka till Antiochia och blir utsända på en missionsresa (till Cypern och Turkiet) som varade i ett par år (Apg 12:25-14:28). På grund av en teologisk konflikt får Barnabas och Paulus sen åka till Jerusalem får att reda ut frågan med apostlarna och församlingen där (Apg 15:1-35). Sista gången vi hör talas om Barnabas är i Apg 15:36-41 där han har en skarp konflikt med sin medarbetare och vän Paulus. De kan inte komma överens om hur de ska göra med Markus. Barnabas vill ge Markus en andra chans och ta med honom i teamet, men det vill inte Paulus. De löser konflikten genom att skiljas åt, dela upp sig i två nya team och åka åt olika håll. Vad kan vi då lära oss av Barnabas. Här får du åtta exempel på hur Barnabas är en förebild.

1. Han vandrar med Gud. Han är fylld av helig Ande och tro och tar tid för bön och fasta (11:24, 13:1-2)

2. Han har en god karaktär. Han är en god man (11:24) och han är generös (4:36-37).

3. Han har en tjänande inställning. Han är en man som gärna tjänar sina medmänniskor och den lokala församlingen.

4. Han uppmuntrar andra. Han kallades Barnabas eftersom han var en uppmuntrare (4:36). Han tar sig an både Saul och Markus och tror på dem även när andra inte gör det.

5. Han hanterar konflikter på ett konstruktivt sätt. Konflikter uppstår alltid när människor arbetar tillsammans. En kristen ledare måste kunna hantera konflikter. Det gör Barnabas.

6. Han är trogen sin kallelse. Han uppmuntrar, undervisar och predikar troget och uthålligt (11:23,26, 13:1-3, 14:21-23, 15:35).

7. Han delar evangeliet med icke-troende. Det ser man tydligast under missionsresan (13-14).

8. Han reser upp nya ledare. Det gör han både i Antiochia och i de nyplanterade församlingarna (14:23) och framför allt märks det på att han var mentor åt både Paulus och Markus. Två personer som kom att få större betydelse än Barnabas själv.

Barnabas är en arbetare som bär DNA; Han har en hängiven kärlek till Gud, Han älskar sina bröder och systrar i den kristna gemenskapen och han har en passionerad kärlek till dem som ännu inte känner Jesus. Det ser man på dessa åtta olika faktorer i Barnabas liv. Därför är han en förebild för mig. Jag hoppas att han kan vara det även för dig. Vi behöver arbetare som Barnabas.

Punkterna har jag hämtat från boken The Barnabas Factors av J.D. Payne. Jag har tidigare skrivit om Barnabas här.

Kommande kortkurser på Mariannelunds folkhögskola är Församlingsbygge för tillväxt den 4-5 februari 2011 och Teamledarskap och konflikthantering den 13-14 maj. Det kan du läsa mer om här. Du är välkommen att vara med!

Brist på inspiration

Just nu går det lite segt med bloggandet. Energin och inspirationen saknas och därför ligger jag lite lågt. Men jag kommer snart igen med nya intressanta och utmanande texter. Någon av er kanske vill hjälpa mig med tips. Vad tycker ni att jag ska skriva om här på Barnabasbloggen?

Riksdagsgudstjänster och skolavslutningar

Stefan Gustavsson skriver idag en intressant artikel om kyrkans roll i det svenska samhället. Han ställer frågan "Är det bra eller dåligt att riksdagen, i världens kanske mest sekulariserade land, öppnas med en kristen gudstjänst?" I artikeln beskriver han de tre olika svar han hört från kristna företrädare. Två av svaren säger att det är bra, ett att det är dåligt.

Det är bra att Stefan Gustavsson diskuterar kyrkans roll i samhället. Jag har efterlyst en djupare analys av vad det betyder att vara kyrka i den efterkristna kulturen (PostChristendom) och Stefan är en av dem som bearbetar frågeställningen offentligt.

Så till mitt svar på frågan Stefan ställer. Jag tycker att det är dåligt att riksdagen öppnas med en kristen gudstjänst. Jag tror att det gör kyrkan till en menlös ceremonimästare och att det på sikt försvagar evangeliets roll i vårt samhälle. Jag anar att Stefan Gustavsson har kommit fram till samma sak. Jag tycker i alla fall att han antyder det i artikelns avslutning.

Jag funderar på om inte exakt samma resonemang bör tillämpas på frågan om skolavslutning i kyrkan. Många kristna kämpar för att ha skolavslutningen i kyrkan, som att det på något sätt skulle vara viktigt för den kristna trons ställning i samhället. Är det inte istället så att även skolavslutningar i kyrkan gör kyrkan till ceremoniförättare, en fin traditionell institution med ett ofarligt budskap? Jag är faktiskt glad för att jag bor i en stadsdel som inte har skolavslutningarna i kyrkan. Det gör det lättare att vara en trogen kyrka och predika evangeliet för människorna som bor här. Vi står inte upp för en trevlig tradition utan för en levande och vild messias, nämligen Herren Jesus Kristus.

Det är viktigt att vi bearbetar frågorna kring den efterkristna kulturen och vad det betyder att följa Jesus i "PostChristendom". Vad betyder PostChristendom för vårt sätt att vara kyrka och vårt sätt att engagera oss i samhället?

Den 3-4 dec kommer dessa frågor att bearbetas under seminariedagar på Betel folkhögskola i Bromma. Inbjudare är Svenska Baptistsamfundet och huvudtalare är Stuart Murray från England. Det är inte för sent att anmäla sig. Mer info finns här.

Håller du med mig om att evangeliet försvagas med gudstjänster vid riksdagens öppnande och skolavslutningar i kyrkan?

Ett bönens hus i Jerusalem

På vägen mellan hotellet och gamla stan gick jag förbi ett hus med en intressant skylt. Jerusalem Prayer Center stod det på skylten och min nyfikenhet var väckt. Tillbaka på hotellet sökte jag information på nätet och hittade en hemsida. Några dagar senare gick jag dit.

Bönecentret ligger i en byggnad från 1890. Den har en intressant historia.

1900-1930 tillhörde byggnaden det egendomliga religiösa kollektivet American Colony. Selma Lagerlöfs roman Jerusalem handlar om den svenska grupp på 38 vuxna och 17 barn från Nås i Dalarna som 1896 flyttade till Jerusalem och förenade sig med American Colony.

Efter 1930 fungerade byggnaden under många år som det svenska konsulatet i Jerusalem. 1969 såldes det till amerikanska baptister. Sen dess har det fungerat bl.a som studiecenter och UMU-bas. Det ägs fortfarande av baptister och sen 2008 har det varit ett bönecenter öppet för alla som vill komma och be.

Jag gick dit full av förväntan och välkomnades av Dale Thorne, som förestår Jerusalem Prayer Center tillsammans med sin fru. Han berättade att centrat är öppet varje dag och det ofta kommer grupper och enskilda som vill ta tid för bön. På väg upp till bönerummet på andra våningen (övre salen) stannade vi till på en avsats med fönster och utsikt åt tre olika håll. "Här vill jag att vi stannar och ber", sa Dale och pekade ut genom fönstret till vänster: "Där ligger de ultrakonservativa judarnas kvarter. Det finns flera Jesustroende grupper där". Han pekade genom fönstret i mitten och jag såg en skolgård: "Det där är en muslimsk skola." Sen pekade han ut genom fönstret till höger och sa: "Det där är en kristen skola. Den drivs av den anglikanska församlingen. Det här är en fin plats att be för judar, muslimer och kristna som bor i Jerusalem." Jag och Dale bad tillsammans för att människor från alla grupper ska lära känna Jesus.

Därefter gick jag ensam upp till bönerummet. Det var ungefär som ett 24:7-rum inrett med olika bönestationer, kartor, bibelord, böneämnen och mycket annat. Det var lätt att samla tankarna till bön. Fokus i rummet var bön för folken i Israel och Palestina och för de onådda folken i världen. Jag fick en fin stund tillsammans med Herren.

Efter bönen gick jag ut i den vackra trädgården där det också fanns kartor över världen och möjlighet att be för världsdelar och länder. Efter en stund var det dags att gå vidare och jag tackade och sa farväl. "Välkommen tillbaka", sa Dale.

Om du kommer till Jerusalem kan det vara en bra idé att besöka Jerusalem Prayer Center på Nablus Road strax norr om Damaskusporten. Du och dina vänner är alltid välkomna!

Parents Circle ger hopp om fred och försoning

muren som omger Betlehem skymtar i bakgrunden

överallt ser man israeliska soldater, de här på Herzlberget i Jerusalem

När man befinner sig i Israel och Palestina blir man ständigt påmind om att det pågår en våldsam konflikt. Överallt stöter man t.ex på israeliska soldater. Vapen finns överallt. De flesta bärs av unga killar och tjejer. Det känns lite konstigt när man möter ett gäng söta och glada 20-åriga tjejer med k-pistar hängande över axlarna. När vi sedan kom till Betlehem fick vi på nära håll se den så förhatliga muren som stänger in palestinierna på Västbanken. Situationen ser på många sätt hopplös ut. Men mitt i mörkret finns det hopp.

En kväll hade vi förmånen att träffa två representanter från Parents Circle - en förening bestående av 600 familjer som förlorat ett barn i den pågående konflikten mellan Israel och Palestina. Vi mötte palestiniern Ibrahim och israelen Ben. Båda hade förlorat ett barn och berättade om sina erfarenheter. De hade båda bestämt sig för att inte hämnas utan istället arbeta för dialog och försoning, och för att förhindra att fler familjer förlorar sina barn i konflikten. Deras berättelser gjorde ett starkt intryck.

Parents Circle består av föräldrar från båda sidorna i konflikten och de åker ut och föreläser två och två, alltid en från varje sida. De driver också en lång rad olika projekt för att bygga relationer och öka förståelsen mellan judar och palestinier. Sakta men säkert skapas förutsättningar för fred och försoning.

Vi blev alla berörda när vi lyssnade till Ibrahim och Ben och det tändes ett hopp i våra hjärtan om att fred är en möjlighet. Parents Circle förtjänar vårt helhjärtade stöd. Läs mer om Parents Circle på Wikipedia: Parents Circle Families Forum.

Demonstration i Jönköping på fredag

De senaste åren har många kristna från Irak tvingats fly och söka skydd. Många av dem befinner sig i Sverige och väntar på att få uppehållstillstånd.

I förra vecka drabbades den katolska kyrkan i Bagdad av en terrorattack och ca 50 människor dödades och många skadades. Det blir allt svårare för de kristna, speciellt i Bagdad, och de lever under hot och riskerar att dödas. Det finns människor som arbetar hårt för att skapa förutsättningar för att de kristna ska kunna bo kvar i Irak under trygga omständigheter, men en del menar att de kristna bör fly ur landet för att inte utplånas. Situationen är komplex och det är inte lätt att ha en uppfattning om hur den ska lösas.

Men just nu har tidningen Dagen tagit ett initiativ till att uppmana Migrationsverket att inte skicka tillbaka kristna till Irak. Vi vill vara med och visa solidaritet och ge de kristna från Irak vårt stöd, när de har tvingats fly från sitt land och söka trygghet i vårt land. Att skicka tillbaka dem till Irak i nuläget skulle innebära stora risker för deras liv. Du kan skriva under uppropet här.

Nu på fredag den 12 nov kl 17.45 arrangeras en demonstration till stöd för de kristna i Irak vid Hovrättstorget i Jönköping. Det blir först ett fackeltåg till Rådhusparken. Där kommer några personer att hålla tal för att ge sitt stöd för de kristna i Irak och för att understryka att utvisningarna av irakier måste stoppas omedelbart.

Bakom demonstrationen står olika kyrkor, bland annat Råslätts församlingsgemenskap. Jag hoppas att vi ses nu på fredag vid Hovrättstorget. Det är viktigt att vi visar vår solidaritet med de kristna i Irak.

Dagen har flera artiklar om ämnet: Södertälje sörjer, Skadade får vård i Paris, Nästa flyg får inte lyfta, Vi är snart utplånade, Uppmaning att lämna landet.

Nya artiklar 10/11: Nya attacker mot kristna i Bagdad, Demonstration i Stockholm, Europadomstolen: utvisa inte till Irak, Vill träffa ministern, 12500 har skrivit under, Kristna i Irak blir riksdagsfråga.

I Jesu fotspår i det heliga landet

Jag är hemma igen efter en underbar och omtumlande vecka i Israel och Palestina. Vi var ett gäng från Viebäcks och Mariannelunds folkhögskolor som gjorde en studieresa tillsammans. En del hade med sina respektive och totalt var vi 32 personer. De flesta av oss hade inte varit i Israel tidigare och därför låg fokus på att besöka platser med anknytning till den bibliska historien och då särskilt Jesu liv. Men vi hann med en del annat också, både med anknytning till historien och till den nutida politiska situationen. Jag är full av intryck och funderingar och den närmaste tiden kommer jag att reflektera runt lite av varje här på bloggen.

utsikt från båten på Gennesaret

Den viktigaste behållningen av resan är utan tvekan att ha sett landet där Jesus vandrade. Att det skulle kännas så omvälvande och ge mig så mycket hade jag faktiskt inte väntat mig. Att vara i Nasaret, vandra i Kapernaum, gå vid Gennesarets strand och ta båten över sjön och se bergen som omger den på alla sidor var helt makalöst. Känslan och vissheten av att "det var här det hände" grep mig många gånger och bibeltexterna fick nytt liv när vi läste dem tillsammans. Några personliga höjdpunkter var:

är detta Golgata? Ser du dödskallen i mitten av bilden?

på väg in i den tomma graven

var det här Jesus begravdes?

När vi firade nattvard vid Gordons golgata, en trädgård norr om Jerusalems gamla stad där det är möjligt att Jesus korsfästes, begravdes och uppstod.

När vi sjöng lovsång och bad om den helige Andes kraft i våra liv på den plats (den övre salen) där möjligen Jesus firade den sista måltiden med lärjungarna och Anden blev utgjuten på pingstdagen.

När vi gick ner från Kapernaum till Gennesarets strand och hade läst texten om hur Jesus kallade de första lärjungarna på just den platsen (Mark 1:16-20). Jesus kom gående på stranden och många av oss mötte honom där. För mig var det resans starkaste stund. Jag kände att Jesus var där och att han talade in i mitt liv och på nytt kallade mig att följa honom. Det var mäktigt!

stranden vid Kapernaum där Jesus kom

På väg till Jerusalem

På lördag åker jag till det heliga landet för att tillbringa en vecka där. Tillsammans med kollegor från Mariannelunds och Viebäcks folkhögskolor ska jag besöka Galileen, Döda havet, Jerusalem och Betlehem. Det är en studieresa för att få en lite djupare förståelse både av den bibliska historien och den aktuella situationen i området. Jag har aldrig varit på dessa platser förut, så det ska bli mycket spännande och intressant.

Datorn får stanna hemma och jag kommer inte vara online så ofta den kommande veckan. Men när jag väl kommer hem så hoppas jag att jag har något att berätta för Barnabasbloggens läsare. Snart är jag på väg: I Jesu fotspår i de heliga landet. Det känns härligt.

En mångkulturell församling

Den gångna helgen har vi haft besök av John van Dinther. Han har talat på församlingens bibelhelg och temat var en mångkulturell församling. John står i ledningen för den mångkulturella församlingen New Life i Stockholm och han har inspirerat och utmanat oss i Råslätts församlingsgemenskap att inte ge upp visionen, utan kämpa vidare i det som Gud har kallat oss till: att bygga en mångkulturell församling. Det har varit två fina dagar.

Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle, säger John, och därför bör de kristna församlingarna i Sverige vara mångkulturella. Mänskligt sett är det mycket svårt, nästan omöjligt, men ur ett himmelskt perspektiv är det både nödvändigt och möjligt. I Upp 7:9 läser vi nämligen: "Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer."

Församlingen i Antiokia, som var den församling som sände ut Paulus och Barnabas på deras missionsresa, var en mångkulturell församling. Lärjungarna där kom från många olika nationaliteter och det var där man först började kallas kristna. Eftersom man inte riktigt visste vad man skulle kalla dem fick man hitta på ett nytt ord som kunde beskriva denna konstiga blandning av människor. Man kan läsa om församlingen i Antiokia i Apg 11:19-30 och 13:1-3.

Visionen av en församling som är blandad av olika sorters etniska, religiösa och sociala kulturer syns också tydligt i Paulus brev. Jag tänker på Gal 3:26-28, "Alla är ni nämligen genom tron Guds söner i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Och även på Kol 3:11, "Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla." Denna vision behöver få nytt liv i Sverige idag!

Församlingarna i Sverige bör återspegla samhället och det är min bön och min förhoppning att fler och fler ska bli mångkulturella på alla nivåer. Idag är det inte så många som är det. Istället samlas vi ofta i etniska grupper. Som John van Dinther uttrycker det: "Söndag kl 11 är Sveriges mest segregerade timme." Så borde det inte vara. Det handlar faktiskt om evangeliets trovärdighet! Och om trohet mot evangeliet.

En intressant sak som John lyfte fram var ett det Galileen där Jesus växte upp och verkade var ett mångkulturellt område där det bodde en mycket blandad befolkning (se Matt 4:12-16). "Jesus växte upp i ett område som Råslätt", sa han och pekade på hur det formade hans perspektiv. Växer man upp på Råslätt har man klasskamrater från alla världens hörn och från alla världens religioner. Det påverkar hur man ser på världen och det rustar en för att tjäna Gud i en mångkulturell värld. Jesus kanske upplevde något liknande.

Vi vill fortsätta att bygga en mångkulturell församling på Råslätt, i Jönköping och till jordens yttersta gräns. Må Herren ge oss nåd ock kraft till detta.

Tack John för din inspiration och din utmaning till oss.

Den tredje platsen

Ett begrepp som nämndes på Pionjär 10 är "den tredje platsen". Det var huvudtalaren Dietrich Schindler som talade om det och han gjorde det med en hänvisning till Michael Frost.

Jag har just läst om "den tredje platsen" i Michael Frosts bok Exiles och jag tycker att det är ett mycket intressant och användbart begrepp för kristna som vill tänka och handla missionellt. Här följer en kort sammanfattning av Exiles sid 56-63 och några egna funderingar.

Michael Frost hämtar begreppet från sociologen Ray Oldenburg, som myntade det i sin bok The Great Good Place (1989). Med "den tredje platsen" menar man en plats där man tillbringar fritiden, tar det lugnt, umgås med vänner och lär känna nya människor. Den första platsen är ditt hem och dem du bor tillsammans med. Den andra platsen är ditt arbete. Den tredje platsen är där du hänger på fritiden. Väl fungerande tredje platser är billiga, ger möjlighet att äta eller fika tillsammans, finns i närheten och är lätta att komma till, många samlas där ofta och regelbundet, det är lätt att samtala om olika ämnen med både nya och gamla vänner och det är lätt att känna sig avslappnad och välkommen. Michael Frost nämner caféer, barer, pubar, gym, köpcentra och föreningar som exempel på tredje platser i ett västerländskt samhälle. Han skriver så här: "Third Places are the most significant places for Christian mission to occur because in a third place people are more relaxed, less guarded, more open to meaningful conversation and interaction."

Frost menar att kristna bör tillbringa mycket tid på dessa platser för att lära känna människor, knyta kontakter, bygga relationer och dela med sig av livet i Jesus Kristus. Vår kallelse är ju att gå ut i världen. Därför bör vi gå till dessa tredje platser och vara vittnen där. Problemet är dock att för de flesta kristna är det kyrkan som är den tredje platsen. Det är i församlingen och dess verksamhet som man tillbringar sin fritid. Det är där man hänger och träffar nya människor. De flesta kristna har inte tid att gå till den tredje platsen ute i världen för att umgås med dem som ännu inte känner Jesus. Känner du igen dig? Det gör i alla fall jag.

Men jag har en allvarlig fråga. Var finns dessa tredje platser i det svenska samhället? Lever inte de flesta människor mest hemma och på jobbet? Den café- och pubkultur som finns i andra länder är inte så stark här. Pratar man med nya människor på ett café i Sverige? Det gör inte jag i alla fall. Man går dit med sina vänner. Det kanske är skillnad på storstäder och småstäder. Det kanske är skillnad på unga och gamla. Jag är väldigt nyfiken. Var finns den tredje platsen i Sverige? Vart ska jag gå om jag vill lära känna nya människor och få nya vänner? Hjälp mig att förstå detta.

Om du vill lyssna på Michael Frost är du välkommen till Stockholm den 14-15 januari 2011. Mer information här.

Rapport från Pionjär 10

Nu är jag hemma igen efter tre innehållsrika dagar på Pionjär 10 i Fiskebäck. Jag är verkligen nöjd med konferensen. Det var toppen från början till slut. Här kommer några korta glimtar.

Huvudtalaren Dietrich Schindler slog an tonen direkt i första föreläsningen som handlade om Jesusmodellen för församlingsplantering. Det börjar med att vara i Guds närvaro. En församlingsplantering börjar med att man umgås med Gud, sa han och hänvisade till Jesus exempel i Mark 1:35. "Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han." Hela konferensen har präglats av Guds närvaro. Härlig lovsång ledd av Hanna Ekstedt med team och mycket bön och förbön. Vi mötte Herren tillsammans och han talade till många av oss.

Det var 225 anmälda deltagare och därmed var det den största pionjärkonferensen i det församlingsgrundande nätverkets historia. Det märks att det är något nytt på gång i Sverige och att det börjar bli fart i det församlingsplanterande arbetet. Dagens artikel i fredags visade på ca 80 olika pionjärprojekt som är på gång i de tio olika samfunden som är med i nätverket och det finns säkert många andra fristående planteringar.

Det blir en speciell stämning när så många pionjärer samlas på samma ställe. Här vågar man tänka utanför ramarna och bryta ny mark. Pionjärer är människor som ser möjligheter och har visioner, som tror på förändring och vågar ta risker för att uppnå den. Det blev smittande atmosfär och man åker uppmuntrad och styrkt från konferensen. Tron växer!

Det var många bra föreläsningar och intressanta seminarier. Något av det kanske återspeglas på bloggen vad det lider. Dietrich Schindlers undervisning kommer inom kort att läggas ut på pionjär.nu. Dagen sammanfattar något av hans budskap här.

På lördagen var det en annorlunda programpunkt med två timmars case studies. Tre olika församlingsplanteringar presenterades och jämfördes. De är alla ca tio år gamla. De medverkande var: Anders Sjöstedt, EFS-kapellet i Lund, Fouad Rasho, Allianskyrkan i Hjällbo och Henrik Kackur, United Öresundskyrkan i Malmö. Jag fick själv vara med i panelen som ställde frågor till deltagarna. Det blev en spännande och lärorik session där vi fick veta mer om tre växande, men ganska olika nya församlingar som lyckas med att nå nya människor med evangeliet. Vi blev på olika sätt påminda om vikten av att bygga nära relationer till människor som inte känner Jesus.

Men det allra bästa är allt nätverkande och alla samtal som sker på en sån här konferens. Det är ovärderligt! Och det kommer säkert att få stor betydelse för framtiden. Jag har pratat med många gamla vänner och lärt känna en hel del nya människor. Det inspirerar!

Jag fick också flera tillfällen att presentera våra kortkurser i församlingsplantering i Mariannelund och vi bjöd också in till pionjärkonferensen med Michael Frost i Stockholm 14-15 jan. Det är det församlingsgrundande nätverkets nästa stora arrangemang och jag är med i arbetsgruppen som förbereder det hela. Jag hoppas att du kan vara med då. Det kommer att bli minst lika bra!

Dagen berättar mer om konferensen här.

Pionjär 10 i Göteborg

Imorgon börjar Pionjär 10 i Fiskebäckskyrkan i södra Göteborg. Jag ska vara med på hela konferensen. Det ska bli mycket intressant. Det är en strategiskt viktig konferens när det gäller missionsarbetet i Sverige. Konferensen arrangeras av det Församlingsgrundande Nätverket i Sverige där följande samfund ingår: Alliansmissionen, EFS, EFK, Missionskyrkan, Pingst, Baptistsamfundet, Frälsningsarmén, Metodistkyrkan, Adventistsamfundet och Vineyard.

Jag tror att det är viktigt att mötas och dela vad Gud gör i vårt land. Bland deltagarna finns både församlingsplanterare och samfundsledare, och de kommer från hela landet. Programmet ser ut att vara omväxlande och spännande. Det är många olika personer som medverkar och huvudtalare är Dietrich Schindler från Tyskland. Han är församlingsgrundare och Director of Church Planting för Bund Freier Evangelischer Gemeinden i Tyskland. Han har tillsammans med sin fru planterat fem nya församlingar i Tyskland och är en modern apostel väl förankrad i livet. Med en ärlig och jordnära framtoning lyfter han upp behovet av ett förändrat fokus - Jesus hade fokus på skörden. Han delar också med sig av sin kyrkas vision om att plantera 100 nya församlingar på 10 år.

Konferensens vision är en rörelse av nya missionella församlingar i ett nytt Sverige: "Varje människa i vårt land ska ha en levande församling i sin närhet". Det är en vision som jag delar och vill vara med att förverkliga. Jag ska medverka på ett av konferensens seminarier för att presentera vår distansutbildning i församlingsplantering. Jag hoppas att det blir lyckat.

Jag återkommer med rapporter från konferensen. Dagen ger en presentation av den här och bjuder dessutom på en lång lista med nya församlingar i Sverige. Uppmuntrande!

Dramatiskt avslöjande i Rumänien

Idag berättar Dagen om ett historiskt avslöjande i Rumänien. Den unge pingstpastorn Vasilica Croitor har i flera år forskat i den rumänska säkerhetspolisen Securitates arkiv. Resultatet av forskningen publicerades i en bok i augusti i år. Översatt till svenska är boktiteln: "Försonas med våra minnen - den rumänska pingströrelsen under kommunistperioden". Boken har orsakat ett jordskred i den rumänska pingströrelsen. Den avslöjar nämligen hur den kommunistiska regimen infiltrerade och kontrollerade rörelsen och dess församlingar. Informatörer och angivare fanns på alla nivåer i samfundet.

Mariannelunds folkhögskola har många kontakter i Rumänien och jag fick höra om detta när min lärarkollega Otto Rimås kom hem från ett besök i landet tidigare i veckan. Otto och hans fru Lena har ett mångårigt engagemang i Rumänien. De kommenterar Dagens artikel så här:

Vasilica har skrivit modern kyrkohistoria med sin bok. Han har gett ett unikt bidrag till vår förståelse av kommunismens karaktär och en totalitär regims inflytande över ett helt folk. Alla de tusentals berörda evangeliska kristna i Rumänien har plötsligt fått ett redskap att förstå vad som har hänt. Det de har anat och förstått men inte vetat under alla år är nu blottlagt och bekräftat.

Hans forskning är också en guldgruva för alla oss som har befunnit oss utanför, långt borta på den fria sidan om järnridån under alla år av förtryck i öst. Nu får vi också hjälp att förstå.

Vasilica har tagit en röntgenbild av den rumänska underrättelsetjänstens dolda men osannolikt effektiva verksamhet att förstöra den kristna församlingen inifrån.
Han klargör på ett odiskutabelt sätt med arkivmaterialet, och sin klarsynta analys, vilka arbetsmetoder Securitate använde för att infiltrera kyrkan – och hur de kunde lyckas så väl.

Vasilicas forskning är den första i hela östblocket som har skett inifrån den egna rörelsen med en kritisk analys av vad som skedde och hur det var möjligt att det skedde. Han har fått unikt tillträde till tidigare hemligstämplat material i Securitates arkiv och han har valt att visa öppet vad han har hittat. Hans bok bygger på autentiska dokument som inte går att bortförklara.

Bokens innehåll är i högsta grad relevant också för vår egen tid, med tanke på de stater runt omkring oss där liknande kontroll och förtryck av oliktänkande just nu äger rum inför våra ögon. Vi har trossyskon som lever under liknande förhållanden idag.

Det arkivmaterialet visar, är ovärderligt för förståelsen av den kommunistiska tiden, men också av den svåra period vi nu går igenom i Europa, det post-kommunistiska traumat. Alla tidigare kommunistiska länder befinner sig nu i en mycket kritisk period, på många plan. Arvet efter kommunismen är tungt och svårt.

Det finns bara en väg att gå inför framtiden: öppenhet, genomlysning och försoning. Det går inte att dölja eller förneka detta arv från det förflutna. Om ingen uppgörelse med vad som hände äger rum kommer detta onda arv att hänga som ett hotfullt moln över de rumänska evangeliska församlingarna. Det kommer att bli mycket smärtsamt för alla inblandade. Men det måste göras.

Vasilica är värd allt vårt stöd. Det han gör är mycket modigt, och han möts av både massivt stöd och hårt förkastande, från de mest oväntade håll. Men han har öppnat en dammlucka som inte kan stängas. Han behöver verkligen backas upp både inhemskt och internationellt, på alla tänkbara sätt.

Länk till Vasilica Croitors blogg finns här.

Lena och Otto Rimås, Mariannelund

Missa inte heller diskussionen på Anders Gustafssons utrikesblogg.

Michael Frost till Stockholm

Det är med stor glädje jag kan berätta att australiensaren Michael Frost kommer till Stockholm i januari. Han gör en resa i Europa och besöker Norge, Tyskland och Sverige och det blir alltså några dagar i Stockholm.

Han kommer att tala på en pionjärkonferens med temat: En missionell kyrka i ett efterkristet Sverige. Konferensen äger rum den 14-15 januari på Kår 393, Södermannagatan 44, Stockholm. Arrangör för konferensen är det församlingsgrundande nätverket i Sverige. Jag är med i arbetsgruppen som förbereder det hela.

Michael Frost är författare till bland annat The Shaping of Things to Come, Exiles och ReJesus. Han har även grundat församlingen Small Boat Big Sea och är direktor för Tinsley Institutet vid Morling College.

Mer information om konferensen hittar du här. Jag hoppas verkligen att många av er kan vara med vid detta tillfälle. Vi behöver missionella församlingar i Sverige.

Neil Cole på video från Oslo

Neil Cole var i Oslo och undervisade i våras. Allt spelades in och här kan du se honom och lyssna till hans undervisning. Jag har tidigare skrivit om Neil Cole och hans böcker i flera inlägg (här, här och här).

1. How Jesus sees the lost world

2. Preparing disciples to make disciples

3. How Jesus sees the Church, part 1.

4. How Jesus sees the Church, part 2.

5. Jesus view of missions

6. Organic leadership, part 1

7. Organic leadership, part 2

8. The functions of leadership in organic church movements

9. Upgrades for the future of the church

10. Can an established church transition to be organic?

Att lyssna på honom här kan vara ett bra komplement till att läsa hans böcker. Föredrag nr 2 handlar om lärjungaträning genom lärjungagrupper (Life transformation groups, livsförvandlingsgrupper).

Uppgradering: Church 3.0

Den gångna veckan har jag läst Neil Coles senaste bok. Den heter Church 3.0 - upgrades for the future church och är bland det bästa och mest utmanande jag läst på länge när det gäller framtidens (och nutidens) kyrka. Sverigebekante Francis Chan skriver i förordet att varje pastor skulle ha nytta av att läsa Church 3.0. Jag kan inte annat än instämma.

Bokens grundtanke är att kyrkan behöver uppgraderas för att möta utmaningarna i vår tid. Fornkyrkan i dess olika varianter kallar Neil Cole för Church 1.0. Det som kom sen är olika typer av Church 2.0 och den präglas av anställda präster och pastorer, gudstjänster, kyrkobyggnader, program, institutioner och organsiation. Cole menar vidare att det nu i hela världen växer fram en ny rörelse med ett nytt sätt att vara kyrka. Det är detta han kallar för Church 3.0. Det liknar mer kyrkan i det första århundradet, men är anpassat för vår tid. Boken visar vad detta innebär.

Neil Cole representerar det som brukar kallas Organic Church eller Simple Church och han är en av de bästa och internationellt mest erkända företrädarna för detta. Han har tidigare erfarenhet från mer traditionellt församlingsarbete och har sedan 1998 arbetat med församlingsplantering av organiska församlingar i Long Beach i Los Angeles. Detta arbete har varit mycket framgångsrikt och gett upphov till en snabbt växande rörelse av nya organiska församlingar i USA och många andra länder. Man kan läsa mer om denna rörelse här: CMA. Neil Cole har berättat om detta i sin tidigare bok Organic Church och den nya boken bygger på hans erfarenheter från detta arbete.

I Church 3.0 svarar Neil Cole på alla de frågor och invändningar som brukar komma upp när man pratar om enkla organiska församlingar. Har ni aldrig några stora gudstjänster? Hur gör ni med barnen? Hur skyddar ni er mot villoläror? Hur gör ni med dop och nattvard? Samlar ni in pengar? Kan man klara sig helt utan anställda och utbildade ledare? Hur ser församlingsstrukturen ut och hur fungerar ledarskapet? Neil Cole svarar på frågorna på ett mycket intressant sätt. Han gör det utifrån Bibeln och utifrån sin egen erfarenhet. Man blir ofta förvånad och får all anledning att ompröva traditionella föreställningar. Neil Cole kan verkligen utmana. Det bästa i boken är den stora bibelförankringen och den stora tron på Guds förmåga att själv ta ansvar för och leda sin kyrka. Neil Cole får även mig att upptäcka nya samband och nya perspektiv i Nya testamentet och jag inser hur ofta min egen bibelläsning är färgad av den tradition jag står i.

Alla som älskar församlingen och dess uppdrag bör läsa Church 3.0.

Häromdagen ställde tidningen Dagen frågan om man kan vara kristen utan att vara med i en församling. Artiklarna avslöjade att det ofta handlar om ifall man ska "gå i kyrkan" och "fira gudstjänst". Neil Cole talar om ett sätt att vara församling utan att "gå i kyrkan" och utan att "fira gudstjänst" varje vecka. Jag måste erkänna att det tilltalar mig. Det är dags för uppgradering till Church 3.0!

Lärjungagrupper i Markuskyrkan

Igår publicerade jag en text om Livsförvandlingsgrupper enligt Neil Cole. Idag kan jag berätta att den nystartade Markuskyrkan i Helsingborg arbetar med detta redskap. Där kallas grupperna för Lärjungagrupper. Rickard Cruz berättar om hur det fungerar i tre korta undervisningspass som kan laddas ner här:

Lärjungagrupp del 1 handlar om att bekänna synder för varandra.

Lärjungagrupp del 2 handlar om att läsa Bibeln tillsammans.

Lärjungagrupp del 3 handlar om att be tillsammans.

Livsförvandlande grupper (LFG) enligt Neil Cole

Neil Cole beskriver i flera av sina böcker hur man tränar lärjungar genom LivsFörvandlingsGrupper (Life Transformation Groups). Ett par av böckerna som tar upp detta är Search and Rescue och Organic Church. Mathias Jonsson har på sin blogg Längtan efter ett enkelt församlingsliv presenterat Neil Coles modell. Här publicerar jag Mathias text (orginalet finns här)

Livsförvandlande grupper (LFG) enligt Neil Cole

Nedan är i stora drag hämtat och översatt från en broschyr om Life Transformation Groups som Neil Cole har givit ut. Jag har översatt och försökt att sammafatta detta kraftfulla verktyg.

”Järn skärper järn, så skärper den ena människan den andre” Ords 27:17

Vad är en LivsFörvandlingsGrupp?

En LFG är ett enkelt men kraftfullt sätt att växa till i sitt andliga liv. Det handlar om att inte stanna vid att enbart vara en troende utan att dessutom bli en lärjunge. En lärjunge som lär sig att ta till sig Ordet och att dela livet med andra. Det är för människor som behöver Jesus till att förvandla sina liv från insidan och ut. Det är ett enkelt verktyg för tillväxt som uppmuntrar och stöder människor i att följa Jesus genom att ge bränsle åt inre motivation hellre än att utöva någon yttre press och anordna aktiviteter. Detta verktyg möjliggör för den vanlige kristne att utföra det alltför ovanliga arbetet av att nyskapa eller träna andliga lärjungar som i sin tur kan träna andra.

Här följer en enkel översikt av vad en LFG är:

En LFG träffas en gång i veckan under ungefär en timme.

LFG’er är grupper på två eller tre (när en fjärde kommer med innebär det början av en andra grupp och multipliceringen har börjat).

Grupperna är inte blandade, utan kvinnor och män möts separat.

Det finns ingen undervisningsplan eller liknande involverad.

Det finns ingen ledare i gruppen.

Endast tre saker ska bli utfört i en LFG:
1. Synd bekänns i ömsesidigt ansvar mot varandra
2. Man läser skriften – i sitt sammanhang och gemensamt
3. Man ber för människor specifikt och regelbundet

LFG är enkelt, men ändå kraftfullt. Det kombinerar det värdefulla med att ha gemenskap, en inre livsförvandling och lärjungaträning.

Vem borde var med i en LFG?
Det finns endast två kvalifikationer för att starta eller gå med i en LFG:
1. En desperat längtan efter Jesus Kristus (Luk 5:29-32)
2. Trofasthet mot själva processen (2Tim 2:2)
Dessa två kriterier balanserar varandra till att hålla varandra på spåret både genom helande för sårade människor och hälsa för hjälpande människor. Att kompromissa med någon av dessa principer sänker eller stoppar effektiviteten med gruppen.

Styrkan med två eller tre
1. Gemenskap (Pred 4:9-12): Förändring av livet sker inte i ett vacuum; det händer i relation med andra. Ifrån begynnelsen har Gud sagt att det är inte gott att vara ensam. Vi behöver varandra för att styrka och stödja varandra. (Ords 27:17)
2. Ansvarighet (1Tim 5:19): Få saker skulle bli gjorda i livet utan ett visst mått av ansvar eller genomskinlighet inför varandra. NT listar upp åtminstone tjugoåtta ”var och en” uppmaningar. Det råder ingen tvekan om att vi behöver varandra för att leva det livet som Kristus har tänkt fär oss.
3. Sekretess (Matt 18:15-17): Det är enklare att upprätthålla sekretessen i en grupp med bara två eller tre hellre än en större grupp på 10 eller tolv. Herren pekade specifikt på att två eller tre är bäst vid bekännelse av synd.
4. Flexibilitet (Matt 18:20): Det är mycket enklare att koordinera kalendrarna för endast två eller tre jämfört med en typisk grupp på femton. En LFG kan mötas var som helst.
5. Återproducerbarhet (2Tim 2:2): Det är lättare att återskapa en mindre, enklare grupp än en större och mer komplex enhet. Kanske är det därför som Herren befallde oss att göra fler lärjungar snarare än cellgrupper eller församlingar (Matt 28:18-20). Förvandlade lärjungar i gemenskap är basenheten för Guds rike.

Det är bara tre saker som måste göras på en LFG:
1. Synd bekänns i ömsesidigt ansvar mot varandra
Kristna behöver varandra (Heb 10:24-25). Det är en styrka med relationer som byggs upp genom att man stöttar varandra. Det första man gör i en LFG är att man ställer varandra karaktärsfrågorna, som följer nedan. Mötet bör starta med det för det är så lätt att tappa tid genom att prata om andra saker. Det underlättar även att börja med att bekänna eventuell synd för det tenderar att helga resten av mötet. Frågorna är raka. Varje person turas om att besvara samma fråga. Gruppen är en säker plats att vara ärlig i. Bekännelse av synd förbereder jorden i människors hjärta för det Guds ord som man sedan läser varje vecka.

2. Man läser skriften – i sitt sammanhang och gemensamt
Kraften i detta system handlar om att frigöra Guds ord i människors liv. Jesus gjorde det klart att Guds ord är säden till ett nytt liv (Luk 8:11, 15). Att förvänta sig att liv blir förvandlade och fruktbärande utan att först plantera säden är dåraktigt och resultatet blir besvikelse. Varje grupp bestämmer vilken bibelbok de ska läsa den kommande veckan. Målet är att skapa en inre aptit för det rika Guds Ord, så därför är det önskvärt att man läser en större mängd. Det är rekommenderat att man försöker läsa 25-30 kapitel per vecka som ett mål. Det kan t.ex. se ut som följer: Om gruppen väljer en mindre bok som Efesierbrevet eller Jona, så bör gruppen läsa det fem gånger på en vecka. En lite större bok som Romarbrevet eller 1Kor kan man läsa två gånger på en vecka. En längre bok som Apostlagärningarna eller Ordspråksboken läser man en gång på en vecka. När gruppen sedan samlas nästa vecka så frågar man varandra om alla hann läsa det som man kom överens om. Om någon inte hann med att läsa allt den veckan så läser hela gruppen samma bok i samma mängd till nästa vecka. Detta är inte något dåligt alls. Att läsa hela böcker flera gånger, i sitt sammanhang och tillsammans ger god belöning.
Det finns en bra orsak till att utmana deltagarna att läsa ganska mycket, så mycket att man kanske inte hinner läsa färdigt varje vecka. Trettio kapitel brukar ta en typisk grupp fyra veckor att hinna avsluta tillsammans och fortsätta till nästa.Så snart alla hinner läsa färdigt samma vecka så väljer de nästa bok som de ska läsa tillsammans. En grupp kan bestämma tillsammans vilken bok de ska läsa eller så turas man om att bestämma bok varje gång.

3. Man ber för människor specifikt och regelbundet
Varje deltagare i gruppen bör identifiera två eller tre personer som Gud lägger på deras hjärta som behöver Jesus. Dessa noterar alla i gruppen så att alla var och en kan be för dessa personer under veckan. Det rekommenderas att man väljer en på listan per dag och ber för den. Det finns en strategisk böneguide som man kan använda (jag säger inte mer om det, men det finns tillgängligt på de engelska LFG korten). De som börjar söka Kristus är perfekta kandidater för nästa LFG och multiplikation av gruppen kan ske naturligt och spontant och på ett sätt som hela gruppen kan glädjas över tillsammans.

LFG frågor:
Dessa frågor ställer man till varandra i gruppen när man möts.

1. Hur har du fått möta Gud i ditt liv den senaste veckan?
2. Vad lär Gud dig?
3. Vilken respons ger du på Hans uppmaning?
4. Har du behov av att bekänna någon synd?
5. Hur gick det med din läsning den senaste veckan?

(Jag har här valt de frågor som jag har sett som mest relevanta. Men det finns ett antal förslag till frågor som man kan ställa sig i gruppen. Se mer i boken ”Cultivating a life for God”.

Det behövs ingen läroplan eller träning för LFG. Ett enkelt bokmärke som finns i bibeln är allt som behövs. (klicka för mer info: http://www.cmaresources.org/ltg).

Slutligen
Om ni känner att ovan är för komplicerat, så börja helt enkelt med att ni är träffas två eller tre för att läsa Ordet tillsammans enligt ovan. Men jag uppmuntrar er starkt att ta till er även de andra delarna med frågorna osv. Sen kan en sådan sammankomst se ganska olika ut. Att samlas med en kopp te, att gå ut på promenad tillsammans, ses innan jobbet, efter jobbet osv.
Precis som Neil Cole som har läst bibeln på detta sätt de senaste 20 åren, så vill jag fortsätta att läsa bibeln tillsammans med andra på detta sätt!

Mathias Jonsson

Dagen berättar om Ungdom med uppgift (UMU) som i år fyller 50 år. Det är en organisation som ägnat mycket energi att träna lärjungar. Artiklarna finns här, här och här.

Den nya utbildningen måste vara missionell

Jag är i grunden mycket positiv till den nya gemensamma pastorsutbildningen, som planeras av EFK, Pingst och SAM. Idag presenteras den lite närmare i en artikel i Dagen. Modellen med en stark integration av teori och praktik tycker jag är mycket bra. Så här beskriver artikeln samspelet mellan teori och praktik:

'Kopplingen till församlingarna avgör om det blir succé eller inte. Idén kallas "församlingsbaserat lärande" och innebär ett samspel mellan utbildningsförsamlingar och skolan i båda riktningarna.

- Församlingarna blir ett slags laboratoriemiljöer där studenterna får pröva på och praktisera det de lärt sig i skolan. Och omvänt kan eleverna i skolbänken bearbeta, utveckla och lära av sina erfarenheter i det praktiska församlingslivet.

- Inget av samfunden är intresserad av en renodlad teoretisk utbildning som lever i en utbildningsbubbla vid sidan av den praktiska verkligheten, betonar Ulrik Josefsson.'

Jag tror absolut att detta är rätt väg att gå. Jag har tidigare presenterat en sådan utbildningsmodell i inlägget Att utbilda församlingsplanterare från 2008. Jag vill dock framföra en mycket viktig synpunkt till dem som planerar den nya utbildningen.

Jag tror att det är helt avgörande att den nya utbildningen har ett missionellt perspektiv. Det blir lätt så att en pastorsutbildning prioriterar att utbilda pastorer, herdar och lärare, som ska ta hand om de församlingar som finns och har behov av pastorer. Om studenterna får sina utbildningsplatser i etablerade och traditionella församlingar kommer vi att få ut pastorer som söker sig till etablerade och traditionella församlingar. Detta behövs, men det får inte vara huvudmålet. Jag är övertygad om att den nya utbildningen måste prioritera att utbilda även pionjärer med apostoliska, profetiska och evangelistiska gåvor. Vi behöver utbilda nya ledare som har ett missionellt tänkande. Det betyder att de inte är inriktade på att ta hand om existerande församlingar, utan på att plantera nya församlingar som når nya människor och på att bygga om gamla församlingar så att de sträcker sig ut mot de människor som finns utanför. Om den nya utbildningen ska producera sådana missionella ledare måste många av utbildningsplatserna vara i sådana nya och missionella församlingar. Det blir en utmaning för de ansvariga att åstadkomma detta.

Kanske kan de få hjälp utifrån. En utbildningsledare som gör just detta är australiensaren Michael Frost som kommer till Stockholm den 14-15 januari 2011. Jag hoppas att många passar på att lyssna till honom då och att de ansvariga för den nya pastorsutbildningen inte missar tillfället att träffa honom.

Stuart Murray kommer till Sverige igen

Engelsmannen Stuart Murray kommer till Sverige igen. Han ska medverka som talare på seminariedagar på Betel Folkhögskola den 3-4 dec. Seminariedagarna handlar om att följa Jesus i efterkristendomens Sverige och arrangeras av Svenska baptistsamfundet. Flera från Nätverket Anabaptist kommer att vara med som medverkande och deltagare. Mer information finns här.

Stuart Murray leder The Anabaptist Network i Storbritannien. Han har skrivit flera böcker om bl.a. anabaptismen, att vara kyrka i en efterkristen tid och att plantera nya församlingar. Hans böcker presenteras närmare här. De rekommenderas varmt. Hans senaste bok The Naked Anabaptist - The Bare Essentials of a Radical Faith handlar om radikalt lärjungaskap och är mycket bra. Läs mer om den här och beställ den från adlibris.

Nu har jag röstat

Nu är valet avklarat och snart vet vi hur det gick. Det har varit några intressanta veckor. Inte minst därför att jag har funderat intensivt över detta med den kristnes roll i samhället och om man bör rösta eller inte. Jag har läst en hel del och lärt mig väldigt mycket av samtalen runt mina blogginlägg (Tänker du rösta? Kristen i världen, Jag har inte bestämt mig och Läsvärt om makten och kyrkan). Mina tankar har blivit klarare och samtalet påverkade hur jag röstade idag. Jag vill rikta ett stort tack till alla som deltagit.

Ja, jag bestämde mig för att rösta och jag har gjort det idag. Mina argument för detta ställningstagande har jag presenterat i både inlägg och kommentarer. Efter mycket funderande bestämde jag mig till sist (igår kväll) för vad/vem jag skulle rösta på. Jag tänker inte avslöja vad det blev här på bloggen, men jag kan säga så mycket som att jag röstade för ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle med en sekulär stat och religionsfrihet för alla. Så fick det bli! Jag tycker själv att jag gjorde ett ideologiskt val grundat i mina anabaptistiska värderingar. Jag röstade med gott samvete inför Gud och människor.

Dagen: Alliansen valspurtar, Lugnt, Sahlin peppar, Svar från kandidater, Ödmjuk Reinfeldt, Ledare.

Läsvärt om makten och kyrkan

Två dagar kvar till valet. Idag har jag läst två intressanta artiklar om den kristnes och kyrkans relation till samhället, staten och demokratin.

Elof skriver mycket bra om kyrkan och makten på Kristen underjord i artikeln Härskarringen och kyrkan. Han berättar bland annat om hur hans tänkande påverkats av anabaptisten John Howard Yoder.

Thomas Österberg har en mycket intressant ledare i Dagen. Rubriken är Använd din rösträtt! Ledaren handlar om att väckelsens pionjärer i vårt land också var demokratins pionjärer. Österberg argumenterar för att demokrati är ett bra samhällssystem och att frikyrkofolket var med och byggde det demokratiska Sverige. Framför allt lyfter han fram baptistpionjären Fredrik Olaus Nilsson. Han skriver:

"Faktum är att svensk frikyrklighet har en historiskt mycket betydelsefull roll för att det demokratiska tänkandet växte fram i Sverige.En återspegling av det finns i nya tidskriften Vi Biografi, som i sitt första nummer (nr 1 2010) porträtterar baptistpionjärenF.O. Nilsson (över åtta sidor) som en av centralgestalterna för demokratins framväxt. Detta vid sidan av socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting och adelsdamen Sophie Adlersparre, som drev på kvinnornas frigörelse.Fredrik Olaus Nilsson blev ledare för landets första baptistförsamling 1848 i samband med att fyra män och en kvinna döptes genom nedsänkning i Vallersvik i norra Halland, det första baptistdopet på svensk mark. I stadgarna för församlingen införde man formuleringar om allmän och lika rösträtt, alltså även för kvinnor. Detta långt innan båda könen fick rösträtt i riksdagsvalet 1921."

Baptisterna; en tavla målad 1886 av Gustaf Cederström.