Här kommer nu hela min artikel om frikyrkans historiska förankring. Den publicerades i Dagen den 28 mars.
Nyheten om
att Ulf Ekmans blir katolik har orsakat en debatt om kyrkans sanna natur. Det
verkar som att många utgår från att det är de historiska kyrkorna som står för den
historiska kontinuiteten med urkyrkan. Frikyrkorna betraktas som en historisk
parentes. De katolska och ortodoxa kyrkorna med sina rika traditioner
attraherar många. Peter Halldorf är en av dem som vill leda frikyrkofolket i
den riktningen och det lyser igenom i hans artikel om en evangelisk katolicitet (Dagen 19/3). Jag vill här peka på en
frikyrklig teologi om församlingen och en alternativ syn på kyrkans historia.
Peter
Halldorf skriver i sin artikel att den svenska frikyrklighetens förgrundsgestalter
inte hade för avsikt att bilda nya kyrkor, utan bara ville förnya den Svenska
kyrkan. Det stämmer inte alls. Den svenska frikyrkans pionjärer var baptister
och de hade en helt annan vision. Deras vision var inte att förnya den
institutionella kyrkan, utan att återupprätta den nytestamentliga församlingen.
De menade att allt som är nödvändigt för att bygga församlingar finns i Bibeln
och att de historiska kyrkorna hade lämnat Nya testamentets enkla
församlingsordning och infört praktiker och traditioner som stod i strid med
Skriften. Speciellt kritiska var de till statskyrkosystemet och
folkkyrkotanken, det vill säga att kyrkan stod i förbund med staten och att
hela folket räknades som medlemmar. Det var övertygelsen om den fria
församlingen som bar baptistpionjärer som F.O. Nilsson och Anders Wiberg. De
ville grunda församlingar som var fria från staten och där medlemskapet var
frivilligt och grundat på en personlig tro. De hade en teologisk övertygelse om
församlingens väsen och den hade de fått från Bibeln och från den frikyrkliga
traditionen. När frikyrkorörelsen kom till Sverige i mitten på 1800-talet var
den nämligen ingen nyhet.