Bokpresentation: Bekänna färg

Diskussionen om hur kyrkan ska förhålla sig till samkönade relationer är het. Frågan har diskuterats intensivt under många år och när Libris gav ut antologin Välkomna varandra under hösten 2017 togs ett nytt steg. Tidigare rådde det en relativt stor enighet inom de mer evangelikala sammanhangen om att hålla fast vid en traditionell syn på äktenskapet, men på senare tid har flera röster höjts för att fullt ut bejaka samkönade relationer även i dessa sammanhang. Välkomna varandra hör till dessa röster vilket tydligt signalerades i bokens undertitel - Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan.

Under våren 2019 kom så antologin Bekänna färg – Kyrka och hbtq i en regnsbågsfärgad värld, utgiven av Apologia och Svenska Evangeliska Alliansen och med Olof Edsinger och Ray Baker som redaktörer. Bokens ärende är att ödmjukt och respektfullt förklara och försvara den traditionella synen på äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. Den är delvis ett svar på Välkomna varandra, även om Bekänna färg är bredare och tar upp flera ämnen som inte behandlas i den första boken. Jag har läst båda böckerna med stort intresse och jag tycker att den som verkligen vill förstå den här diskussionen bör läsa båda två, oavsett vilken grundsyn man har. Det blir ett bättre samtal om man verkligen förstår meningsmotståndarens argument. 

Berättelser ur mitt liv - psykisk ohälsa

Imorgon fyller jag 60 år och därför håller jag på att dela berättelser ur mitt liv. Jag har tidigare skrivit om apologetik på gymnasiet, en sommar i Frankrike, att vara pappa till sex barn, att läsa Francis Schaeffer och att leva i gemenskap. Idag vill jag berätta något om en annan faktor i livet, nämligen psykisk ohälsa. 

På olika sätt har mitt liv berörts av psykisk ohälsa sen jag var i trettioårsåldern. Det har ibland varit ganska tungt, men framför allt har det lärt mig väldigt mycket. Livet är inte enkelt och det är ofta prövningarna som får oss att växa och lära oss nya saker. Mötet med psykisk ohälsa gjorde att jag  brottades mycket med förhållandet mellan kristen tro och psykologi och jag omvärderade en hel del av mina tidigare uppfattningar. Detta ledde till att jag mer förstod värdet av psykologi och psykoterapi och att även kristna kunde få god hjälp av sådan behandling. Innan dess trodde jag att det mesta kunde lösas med förbön, inre helande och själavård.

När jag brottas med något går jag alltid till Bibeln och söker svar. Jag tror ju att Bibeln är Guds ord och att Gud har talat där. Bibeln är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv, och jag skulle inte kunna acceptera en psykologisk teori eller psykoterapeutisk behandling som går emot den bibliska människosynen. Därför var det viktigt för mig att gå till botten med frågorna och söka hållbara svar. Under ett par år läste, studerade, samtalade och grubblade jag över det här och jag landade till slut i ett nytt förhållningssätt. Det resulterade bland annat i en predikoserie som jag höll 1990, när jag var 31 år. Det är förstås längesedan, men jag tycker fortfarande att denna undervisning håller, även om jag förstås har lärt mig mycket mer i ämnet sen dess. Predikoserien tar upp tre ämnen som ligger nära frågan om psykisk ohälsa, nämligen känslor, vrede och förlåtelse. Jag har kommit tillbaka till dessa teman i många sammanhang genom åren och också publicerat dessa predikningar som inlägg här på Barnabasbloggen. Psykisk ohälsa har aldrig varit något huvudtema för mig, men det har länge funnits där i bakgrunden och jag har en del att säga om det när jag får chansen.

Läs mina texter om du är intresserad:

Bibeln och våra känslor

Att hantera sin vrede

Ett annat sätt att se på förlåtelse

Berättelser ur mitt liv - att leva i gemenskap

Nu är det bara två dagar kvar till min 60-årsdag. Bearbetningen fortsätter och här kommer ytterligare en berättelse ur mitt liv. Idag vill jag berätta om en vision som har präglat mitt liv, kanske mer än något annat. Visionen av att leva i en gemenskap som den första församlingen i Jerusalem (se Apg 2:41-47, 4:32-35).

När jag var tonåring fångades jag av drömmen om att leva i gemenskap. Jag läste om kristna kollektiv, storfamiljer och kommuniteter runtom i världen och i Sverige. På 1970-talet fanns det mycket mer sådant än vad det finns nu. Jag slukade böcker som t.ex. Gemenskap i en söndrad värld (1976) av Dave och Neta Jackson (Living Together in a World Falling Apart). Den boken om fem kristna kommuniteter i USA satte djupa spår i mitt liv. Jag ville på något sätt leva i gemenskap, i en kristen kommunitet där man delade livet i vardagen.

Mitt första gemenskapsexperiment var när jag gick sista året på gymnasiet. Vi hade en bönegrupp och fem av oss bestämde sig för att tillsammans flytta till lägenheter på Torpa i Jönköping och dela livet mer intensivt. Jag delade en etta med Olle och vi hade gemensam ekonomi hela året. Anki, Annica och Kerstin bodde alldeles i närheten. Vi åt middag tillsammans flera dagar i veckan och hade regelbundna samlingar med bön och bibelläsning. Det var en bra första erfarenhet av att dela livet både andligt och praktiskt och det varade i ett år. När jag och Olle tog studenten skingrades gemenskapen.

Min andra erfarenhet av att leva i gemenskap kom direkt efter gymnasiet när jag gjorde vapenfri tjänst. Det året bodde jag tillsammans med ett tiotal andra killar i en paviljong (eller snarare barack) i Västra Frölunda. De flesta var kristna och det blev något av ett kristet kollektiv där vi delade livet, samtalade, bad och studerade Bibeln tillsammans. Det var en tid som satte spår i oss som var med.

Efter dessa två ettåriga experiment fyllde jag 20 år och var redo för att satsa ordentligt. Då flyttade jag till bostadsområdet Råslätt utanför Jönköping och var med och startade den gemenskap som jag fortfarande lever i fyrtio år senare. Hur kunde det bli så?

 

Råslätt består av 30 färgglada höghus och 5 500 invånare från hela världen. 

Ett stort hus med många kärl – en balanserad syn på synd i församlingen

De flesta håller nog med om att den som kallar sig kristen och är med i en kristen gemenskap inte kan leva hur som helst eller tro på vad som helst. Det måste finnas vissa kriterier för att få vara medlem i en församling. Den stora frågan är dock hur dessa kriterier ska formuleras och den frågan väcker många följdfrågor: 

• Ska det vara en hög tröskel eller en låg tröskel för att bli medlem i församlingen?
• Hur gör man ifall medlemmar inte lever i överensstämmelse med församlingens tro och värderingar? Ska de få vara med ändå, eller ska de vara tvungna att lämna gemenskapen?
• Alla är syndare, men betyder det att vi ska acceptera hur mycket synd som helst i församlingen?
• Församlingen är kallad att vara helig och ren, men betyder det att vi inte ska tolerera någon synd hos medlemmarna i församlingen?

Det här är frågor som kristna har brottats med i tvåtusen år och det har inte varit lätt för kristna rörelser och församlingar att hålla balansen. Ibland har det blivit alldeles för hårt och man har uteslutit människor ur församlingen för minsta lilla felsteg. Ibland har det blivit alldeles för mjukt och människor har fått vara med i församlingen oavsett hur de lever eller vad de tror på. Det verkar som att vi pendlar från det ena diket till det andra och har svårt att hålla oss på vägen. I den här texten vill jag undersöka om Bibeln kan ge oss någon vägledning i den här frågan. Finns det en biblisk modell som hjälper oss att hålla balansen, så att vi varken blir för smala eller för breda? Finns det en biblisk grund för att tolerera ett visst mått av synd i församlingen, utan att acceptera allt? Jag menar att det gör det.

Augustinus felaktiga bibeltolkning

Innan jag presenterar den bibliska grunden vill jag dock peka på ett bibelargument som inte håller måttet. Det kommer från kyrkofadern Augustinus (354-430), som redan på 400-talet debatterade frågan om syndens och syndarens plats i kyrkan. Under hans tid blev kristendomen statsreligion i det romerska imperiet och Augustinus försvarade idén om att kyrkan skulle omfatta hela folket. På andra sidan i debatten stod donatisterna, som menade att kyrkan skulle bestå endast av dem som verkligen levde som kristna och därför förespråkade högre krav för medlemskap. För att försvara idén om att alla skulle få vara medlemmar i kyrkan tog Augustinus till en kreativ omtolkning av en av Jesus liknelser, nämligen den om åkern och ogräset i Matt 13:24-30.

Berättelser ur mitt liv - Att läsa Francis Schaeffer

60-årsdagen närmar sig med stormsteg och jag fortsätter att bearbeta detta genom att skriva berättelser ur mitt liv. Här kommer den fjärde delen.

En av de personer som har påverkat mig allra mest är förmodligen Francis Schaffer. Jag träffade honom aldrig, men jag läste många av hans böcker när jag var ung (16-22 ungefär) och jag kan inte bortse ifrån att de satte djupa spår. Här tänker jag dela med mig lite av vad jag lärde mig genom att läsa Francis Schaeffer.

Francis Schaffer var amerikan och  levde från 1912 till 1984. Han brukar räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika kristna tänkare och jämförs ibland med C.S Lewis och Billy Graham. Han var en reformert teolog och pastor, som kom till Europa som missionär efter andra världskriget. I Schweiz byggde han och hans fru Edith upp en kristen kommunitet vid namn L'Abri (skydd). Det blev en plats dit tusentals människor kom för att studera och diskutera den kristna trons sanningsanspråk. Idag finns det l'abri-gemenskaper på många platser i världen. Från början av 1980-talet till 2013 fanns det även ett nordiskt  L'Abri i Mölle i Skåne. Själv besökte jag aldrig L'Abri i Schweiz, men jag påverkades av det som hände där.

Häromdagen letade jag igenom mitt bibliotek för att hitta alla böcker av Schaeffer som jag läst. Det blev en rejäl hög (se bilden nedan), även om det var någon titel jag inte hittade:

Berättelser ur mitt liv - att vara pappa till sex barn

Den 4 juni 1980 blev jag pappa. Idag är det 39 år sedan. Tolv år senare hade jag och Kerstin fått sex barn tillsammans. Det var en stor förändring i livet att få barn och det var väldigt nyttigt för mig. Mina barn har hjälpt mig att ha båda fötterna på jorden. Jag tror att jag hade lite svårt för det innan de kom in i bilden. Den här texten tillägnar jag dem: Johanna, Jakob, Joakim, Jennie, Josef och Joel.

Den bästa definitionen av kristen andlighet har jag funnit i Larry Richards bok A Practical Theology of Spirituality. Han skriver att biblisk andlighet är att leva ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud. Jag brukar uttrycka det som att man ska ha hjärtat i himlen och båda fötterna på jorden.

Det gäller att ha balans mellan dessa båda pooler. En del tänker bara på det jordiska och tappar bort himlen och evighetsperspektivet. Andra tappar markkontakten och svävar iväg i olika typer av överandlighet. Innan jag blev pappa hade jag nog en viss tendens till det senare. Som 20-åring var jag väldigt ointresserad av den här världen och helt fokuserad på att tjäna Gud och sprida hans ord. Jag hade väldigt höga ideal. Inga pengar fick användas till något onödigt och varje minut skulle förvaltas på bästa sätt.

Jag hade verkligen hjärtat på rätt ställe, men jag hade inte riktigt fötterna på jorden. Jag tror inte att det hade fungerat så bra i längden. Livet behöver balans för att fungera och framför allt behöver det vara sant mänskligt. Mina barn kom in i mitt liv och det förändrade allt. Jag tackar Gud för var och en av dem. Helt plötsligt var jag tvungen att fokusera på mer jordnära saker och mer jordnära behov. Helt plötsligt kunde jag inte vara så effektiv längre och det var väldigt nyttigt. Jag tror att jag blev en bättre människa och en mer balanserad kristen ledare tack vare mina barn. Det gick inte på en gång, men vi fick ju många barn, så jag kunde verkligen inte smita undan och missa poängen.

Tack vare dem fick jag också tillbaka några av mina gamla intressen för sånt som händer här på jorden (t.ex. idrott och musik) och det har berikat mitt liv. Idag har jag båda fötterna på jorden, och jag hoppas att jag fortfarande har hjärtat i himlen. Jag lever ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud.

Var har du ditt hjärta? Var har du dina fötter?

Vår familj sommaren 1999

Jag har en viss erfarenhet av barnuppfostran, eller föräldrastil som det visst heter nuförtiden, och jag har skrivit två blogginlägg om det. Läs gärna dem om du är intresserad.  

Föräldraskap med kärlek och gränser

Bibeln talar till föräldrar