Det här med Adam och Eva

Det har pågått en intensiv debatt om Adam och Eva under några veckor. Det började med en ledare av Stefan Swärd i Världen idag, fortsatte med många inlägg och kommentarer på hans blogg, och flera artiklar i tidningen Dagen och på andra platser. Den här diskussionen har flera olika dimensioner och det är några olika frågor som kommit upp. Jag har inte kommenterat det här tidigare, men känner att det nu är dags att skriva något.

Den första frågan som diskuteras är ifall Adam och Eva verkligen har funnits som historiska personer, eller kanske snarare om Bibeln verkligen säger att Adam och Eva var historiska personer. De andra frågorna som diskuteras är ifall detta är en viktig fråga för den kristna tron och hur stor frihet för olika uppfattningar man kan tillåta på evangelikala teologiska utbildningar (och underförstått i evangelikala samfund). Här kommer några reflektioner från mig i dessa ämnen.

Olika synsätt
Debatten visar att det finns åtminstone fyra olika synsätt på detta bland bibeltroende kristna i Sverige.

(Med bibeltroende menar jag kristna som tror att Bibeln är Guds ord och instämmer i Lausannedeklarationens formulering: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.")

Något förenklat kan man beskriva det så här:

1. Ungjordskreationism. Man tror att Gud skapade jorden och allt som finns på den genom direkta skapelsehandlingar på kort tid för inte så länge sedan och att Adam och Eva är historiska personer. 
2. Gammaljordskreationism. Man tror att jorden skapades för mycket länge sedan och är mycket gammal, men att Gud grep in och skapade växter, djur och människor genom direkta skapelsehandlingar på kort tid för inte så länge sedan. Adam och Eva är historiska personer. 
3. Teistisk evolution med historisk Adam och Eva. Man tror att Gud har skapat jorden för mycket länge sedan och att Gud har styrt evolutionen och skapat allt som finns genom den. Vi ett givet tillfälle grep Gud in och skapade de första människorna Adam och Eva och hela människosläktet kommer från dem. 
4. Teistisk evolution utan historisk Adam och Eva. Man tror att Gud har skapat jorden för mycket länge sedan och att Gud har styrt evolutionen och skapat allt som finns och även människan genom den. Adam och Eva är inte historiska personer utan symboler eller arketyper för de första människorna och det som hände dem.  

Jag anser att det är viktigt att respektera att dessa olika uppfattningar finns och är möjliga alternativ. Även om jag har en egen övertygelse om vad som är sant vill jag visa respekt för den som tänker annorlunda. Jag tänker också att vi i teologisk utbildning behöver möta olika synsätt och att det bör finnas utrymme för olika synsätt i denna fråga både bland lärare, studenter och pastorer. Debatten har varit intressant, men den har också varit onödigt polemisk och skapat i mitt tycke onödiga motsättningar.

Min syn

Conrad Grebel och anabaptismens första dop i Zürich 1525

Den 21 januari 1525 föddes den anabaptistiska rörelsen i Zürich. Idag är det 492 år sedan. Det tycker jag att man ska minnas och därför  publicerar jag den här texten om bakgrunden till händelserna i januari 1525. Detta borde all känna till!

Under 1525 framträdde den anabaptistiska rörelsen som en självständig gren av protestantiska reformationen. Ett viktigt datum var den 21 januari 1525 då det första troendedopet ägde rum i Zürich och en församling av troende och döpta lärjungar formades.

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Han var då ungefär 27 år gammal och hade inte långt kvar av sitt liv på jorden. Han var en av pionjärerna.

Conrad Grebel föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad Grebel anslöt sig till kretsen runt Zwingli, som bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Grebels egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus. I februari samma år hade han gift sig.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av hans lärjungar tyckte att det gick för långsamt. I oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad Grebel tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om vad Conrad Grebel och hans vänner tänkte. Ett brev skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Grebel hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte han kontakt med honom. Brevet nådde aldrig fram, utan kom tillbaka och därför finns det bevarat. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.

Pietismen och anabaptismen

I mitt förra inlägg presenterade jag boken Reclaiming Pietism och skrev bland annat att det finns likheter mellan pietismen och anabaptismen. Idag vill jag tipsa om sex artiklar som försöker att reda ut det komplicerade förhållandet mellan dessa båda kristna rörelser.

Artiklarna är skrivna av Chris Gehrz (bilden), som är professor i historia vid Bethel University, St Paul, Minnesota. Han har också en webbsida som heter The Pietist Schoolman och det är där jag hittat artiklarna.

(Bethel University beskriver sig som evangelikal, baptistisk och pietistisk och har sina rötter hos svenska baptister som emigrerade till Amerika på 1800-talet. Det står nära baptistsamfundet Converge Worldwide, som samarbetar med EFK i Sverige.)

Som jag skrev i förra inlägget har många en mycket negativ bild av pietismen, så negativ att ordet pietist i den engelskspråkiga världen till och med används som ett nedvärderande skällsord. Gehrz börjar med att visa att denna bild även florerar bland anabaptister och att ett par anabaptistiska historiker  i mitten av 1900-talet bidrog till att skapa den negativa bilden. Här följer en kortfattad presentation av sex mycket läsvärda artiklar. Du hittar artiklarna via länkarna nedan.

1. The Anabaptist Vision. Den första artikeln handlar om Harold Benders berömda föreläsning om anabaptismen från 1943. I den tecknade han även pietismen som en motsats till anabaptismen. (Jag har själv skrivit om denna föreläsning här: The Anabaptist Vision.)

2. The Friedmann Thesis. Den andra artikeln handlar om Benders medarbetare Robert Friedmann, som utvecklade tesen om att anabaptismen och pietismen var varandras motsatser och beskrev pietismen mycket negativt. Så här skrev Friedmann bland annat: "Pietism in the larger sense is a quiet conventicle-Christianity which is primarily concerned with the inner experience of salvation and only secondarily with the expression of love toward the brotherhood, and not at all in a radical world transformation." 

Bokpresentation: Reclaiming Pietism

Det finns många intressanta väckelserörelser i kyrkans historia. En av dem är pietismen, som uppstod i Tyskland i slutet av 1600-talet och växte sig stark i bland annat Sverige under 1700-talet. Faktum är att i stort sett hela den svenska frikyrkorörelsen har sina rötter i pietismen och därför är den särskilt intressant för oss som lever och verkar i Sverige. Idag tänker jag presentera en bok som berättar om pietismen och försöker att återupprätta dess rykte. Den heter Reclaiming Pietism - Retrieving an Evangelical Tradition och är skriven av de två amerikanska teologerna Roger E. Olson och Christian T. Collins Winn.

I Sverige har pietismen inte något dåligt rykte och de flesta som använder begreppet vet vad det syftar på. I den engelsktalande världen är det annorlunda. Där har ordet pietist blivit ett nedvärderande skällsord, som används för att beskriva personer som till exempel världsfrånvända, självupptagna, individualistiska, känslosamma, lagiska, självrättfärdiga och allmänt ointresserade av mission och socialt engagemang. Ett typiskt exempel på detta är Michael Frost. I den annars utmärkta boken The Road to Missional skapar han en kontrast mellan missionella och pietistiska kristna. Så här skrev jag i min recension av boken:

Till sist vill jag också ge en kritisk kommentar. I det fjärde kapitlet skapar Frost en kontrast mellan missionella lärjungar och kristna som är självupptagna, självrättfärdiga och lagiska. Han gör en skarp karikatyr av de senare och den är säkert sann i vissa sammanhang. Det olyckliga är att han kallar dessa lagiska och självrättfärdiga lärjungar för pietister. Pietismen var en genuin väckelserörelse i Europa på 1600- och 1700-talen. Hela den svenska folkväckelsen har sina rötter i pietismen. Visst kunde pietismen vara både lagisk och självrättfärdig ibland, men det har hänt i de flesta väckelserörelser och att använda ordet pietist som ett negativt skällsord känns både onödigt och orättvist. Jag vill bevara ordet pietist som något positivt och vackert. Michael Frost slår ett slag för att ordet missional ska få behålla sin ursprungliga betydelse. Jag vill slå ett slag för att ordet pietist också ska få behålla sin ursprungliga positiva betydelse.

Bokpresentation: Christ in our midst

Nu har det alltså börjat; 2017. Det år då vi ska minnas att det är 500 år sedan reformationen började i Europa. Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg och det är den händelse som anses ha startat de händelser som ritade om kyrkokartan i Europa. Med tiden fick reformationen flera olika grenar, och jag är som de flesta vet mest intresserad av den frikyrkliga grenen, som brukar kallas anabaptismen. Jag kommer alltså att använda reformationsåret 2017 till att skriva och tala om anabaptismen och jag börjar direkt med att presentera en bok jag just har läst. Den handlar om en av den anabaptistiska rörelsens viktigaste profiler och teologer under 1500-talet, nämligen Pilgram Marpeck. Lägg det namnet på minnet!

Boken heter Christ In Our Midst - Incarnation, Church and Discipleship in the Theology of Pilgram Marpeck och är skriven av mennoniten Neal Blough, som är professor i kyrkohistoria vid Faculté Libre de Théologie Évangélique utanför Paris.

Pilgram Marpeck är utan tvekan en av den tidiga anabaptismens mest intressant och kreativa teologiska tänkare. I den här boken får man en noggrann genomgång av hur hans teologi utvecklades och formades i dialog med bland annat Martin Luther. Marpeck var inte främmande från att ta intryck av andra och han har lånat en del från Luther. För den som gillar kyrkohistoria och teologi är det mycket intressant läsning. Marpecks teologi kretsar kring inkarnationen, kristologin och treenigheten och vad dessa får för konsekvenser för församlingslivet och lärjungaskapet. Bokens sista kapitel handlar om Marpecks relevans för kyrkan och teologin i vår tid.