Kriget mot kristna och statliga bidrag

Häromdagen hade huvudledaren i Dagens Nyheter rubriken Kriget mot kristna. På ett mycket klarsynt sätt beskriver man situationen för kristna minoriteter i många av världens länder och kritiserar västvärldens tystnad. Även Elisabeth Sandlund på Dagen uppmärksammar DN:s ledare i sin egen, och säger att den hade platsat i Dagen. Vi ska inte glömma förföljda och förtryckta trossyskon runtom i världen. Tack DN för att ni tar upp frågan!

Sandlund uppmärksammar även att Expressen går till attack mot statsbidragen till trossamfunden. Hon menar att ifall staten vill börja styra samfundens tro och ideologi med sina bidragspengar är det bättre att tacka nej till dem. Det håller jag naturligtvis med om. Jag känner faktiskt en viss sympati med Expressens ståndpunkt att samfunden ska klara sin ekonomi på egen hand. Statens bidrag har, även när de inte är ideologiskt villkorade, troligen en tendens att göra oss mer anpassliga och mindre radikala för Guds rike. Pengar har väl alltid en makt att påverka våra beslut och våra handlingar.

Men som skattebetalare kan man kanske ändå ta emot bidrag (en sorts skattefinansiering eller skatteåterbäring) så länge man får behålla friheten att följa sitt samvete och sin övertygelse. Jag argumenterar inte för att totalt bryta allt samarbete med stat, kommun och landsting. Min församling har flera bra projekt som delvis finansieras med kommunala bidrag. Det är inte en helt lätt fråga. Vad tänker du om detta?

Därför ska man läsa gamla böcker

I en pågående diskussion på Kolportören presenterade en Tobias följande citat från C.S. Lewis. Det är så enastående bra att jag vill ge det vidare till mina läsare. Avsnittet kommer från Introduction to Atnanasius' On the Incarnation. Hela Lewis' text kan man läsa här. Så här skriver C.S.Lewis:

Every age has its own outlook. It is specially good at seeing certain truths and specially liable to make certain mistakes. We all, therefore, need the books that will correct the characteristic mistakes of our own period. And that means the old books. All contemporary writers share to some extent the contemporary outlook—even those, like myself, who seem most opposed to it. Nothing strikes me more when I read the controversies of past ages than the fact that both sides were usually assuming without question a good deal which we should now absolutely deny. They thought that they were as completely opposed as two sides could be, but in fact they were all the time secretly united—united with each other and against earlier and later ages—by a great mass of common assumptions. We may be sure that the characteristic blindness of the twentieth century—the blindness about which posterity will ask, "But how could they have thought that?"— lies where we have never suspected it, and concerns something about which there is untroubled agreement between Hitler and President Roosevelt or between Mr. H. G. Wells and Karl Barth. None of us can fully escape this blindness, but we shall certainly increase it, and weaken our guard against it, if we read only modern books. Where they are true they will give us truths which we half knew already. Where they are false they will aggravate the error with which we are already dangerously ill. The only palliative is to keep the clean sea breeze of the centuries blowing through our minds, and this can be done only by reading old books. Not, of course, that there is any magic about the past. People were no cleverer then than they are now; they made as many mistakes as we. But not the same mistakes. They will not flatter us in the errors we are already committing; and their own errors, being now open and palpable, will not endanger us. Two heads are better than one, not because either is infallible, but because they are unlikely to go wrong in the same direction. To be sure, the books of the future would be just as good a corrective as the books of the past, but unfortunately we cannot get at them.

Jag hoppas att dessa rader av C.S. Lewis inspirerar dig att ge dig i kast med gamla böcker. Varför inte testa att läsa några av dessa författare: Pilgram Marpeck, Menno Simons, Balthasar Hubmaier eller Peter Riedemann? Om du följer länkarna hittar du en del boktips.

Tron på Jesus är avgörande

I vår församling håller vi på att läsa Johannesevangeliet. Vi är med i kampanjen 100 dagar med Jesus som pågår i Jönköping och den bygger på Johannes evangelium, så vi läser både enskilt och tillsammans. Under några veckor är Johannes också en del av min dagliga bibelläsning. Det får mig att reflektera.

I Johannesevangeliet är det påfallande hur starkt Jesus betonar vikten av att tro på honom. Att tro på Jesus är tydligen viktigare än något annat och det verkar avgöra vår gemenskap med Gud och om vi har evigt liv. Om man inte tror på Jesus går man under och missar det eviga livet. Här följer några exempel på vad jag har läst på sista tiden.

"...för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv." (Joh 3:15)

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." (Joh 3:16)

"Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom." (Joh 3:36)

"De frågade då: 'Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?' Jesus svarade: 'Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt'." (Joh 6:28-28)

"Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen." (Joh 6:40)

"Därför sa jag att ni skall dö i era synder. Ty om ni inte tror att jag är den jag är skall ni dö i era synder." (Joh 8:24)

"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö." (Joh 11:25-26)

"och när han (den helige Ande) kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig." (Joh 16:8-9)

I Evangeliets inledning skriver dessutom Johannes att det är genom tron på Jesus som man blir Guds barn: "Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn." (Joh 1:12)

Kan det verkligen vara så? Kan tron vara helt avgörande? Det är många som har svårt att acceptera det. Inte minst de sista veckornas bloggdiskussioner om kristen tro har visat att det är så. Det viktiga är inte vad man tror utan hur man lever, påstår någon. En annan tror att alla kommer till himlen till slut oavsett vem eller vad man tror på här i livet. En tredje hoppas att man får många chanser att säga ja till Jesus även efter att man har dött. Till sist ska väl kärleken segra och alla, eller åtminstone de flesta ta emot Guds kärlek och få evigt liv.

Jag kan förstå att många önskar att det skulle vara så och att många attraheras av dessa uppfattningar. Men jag tror att de är fromma förhoppningar, som saknar en biblisk grund. Som jag förstår Jesus i Johannesevangeliet är det glasklart. Hur man ställer sig till honom detta livet avgör om man har evigt liv eller inte. Att inte tro på Jesus tycks vara den största synden en människa kan göra (se Joh 16:8-9 ovan). Vi kan nämligen inte komma till Gud av oss själva, utan behöver en herde som leder oss och en frälsare som räddar oss. Jesus är den herden och den frälsaren och det är bara genom att koppla oss till honom som vi kan få det eviga livet. Den kopplingen sker genom tron. Om tron nu är så avgörande är det förstås viktigt att vi förstår vad tro är. Så vad är då tro för något?

Tro är förtröstan. Det är att lita på en person. Det är att lita på Jesus, och allt det han har sagt och gjort. Framför allt handlar det om att lita på att hans död och uppståndelse räddar oss.

Tro är också försanthållande, dvs att tro på vissa fakta om Jesus, vem han är. "Ty om ni inte tror att jag är den jag är skall ni dö i era synder", säger Jesus. Viktiga fakta om Jesus finns i den apostoliska trosbekännelsen.

En levande tro visar sig också i gärningar. Tro utan gärningar är död, skriver Jakob (Jak 2:26). Tro och lydnad hänger ihop. Att tro är inte bara att teorietiskt hålla med om vissa fakta, utan det är att ta emot Jesus och börja följa honom. Det är något som förvandlar ditt sätt att leva.

Detta är vad jag har reflekterat över när jag har läst Johannesevangeliet de senaste veckorna. Vad tänker du om det?

Konflikthantering - en nödvändig kompetens

Konflikter är en del av livet. Vi hamnar alla i konflikter nu och då. Därför är det viktigt att våga prata om konflikter. Om man tror att konflikter är något skadligt undviker man dem och sopar dem under mattan. Det är bara om man tror att konflikter kan vara en möjlighet att växa som man vågar gå in i den med öppna ögon. Konflikthantering är en del av efterföljelsen till Jesus. Lärjungaskapet kommer att lyckas eller misslyckas beroende på hur vi hanterar de konflikter som kommer i vår väg.

Konflikter är också en del av livet i en församling eller en församlingsplantering. Ibland går det illa i nya och gamla församlingar när man inte kan hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Många församlingar förlamas av olösta konflikter och splittringar. Men olikheter och konflikter behöver inte vara farligt. Tvärtom kan olikheter vara berikande och konflikter en möjlighet att växa och utvecklas. Allt hänger på hur vi hanterar dem.

När man har läst Dagen den gångna veckan finns flera exempel på konflikter. Vi har debatten om Rob Bell och hans nya bok Love Wins. Vi har artikelserien om äktenskap och otrohet (1,2,3,4,5,6,7,8,9). Ett annat område där det finns konflikter handlar om församlingsplantering och församlingsstrukturer. Pingst är på frammarsch och tar nya initiativ, men som Daniel Grahn skriver i sin ledare kan detta också skapa motsättningar. Förändringar kan lätt orsaka konflikter och det måste hanteras på ett bra sätt av pingströrelsens många ledare.

Konflikter kan alltså finnas både i små sammanhang och i stora. De finns i familjen, i teamet, i församlingen, i samfundet eller rörelsen, och i kristenheten i stort. Och naturligtvis finns de även i världen runtomkring. Därför är det mycket viktigt att vi som kristna kan ta tag i konflikter på alla plan och hantera dem på ett konstruktivt sätt. Det fungerar inte att ignorera problemen eller att sopa dem under mattan. Nya testamentet talar faktiskt mycket om hur man hanterar konflikter och det är en nödvändig kompetens, särskilt för kristna ledare.

Därför ordnar Mariannelunds folkhögskola en kortkurs i Teamledarskap och konflikthantering den 13-14 maj i Mariannelund. Den riktar sig främst till kristna ledare, men alla intresserade är välkomna. I kursen presenteras en biblisk modell för konflikthantering och man får också lära sig konkreta metoder och göra praktiska övningar. Mer information om kursen finns här. Kortkursen är också en av delkurserna i distansutbildningen i församlingsplantering. Det är jag som är ansvarig för kursen.

Vill du vara med?

Peter Ridemanns trosbekännelse

Peter Ridemann levde 1506-1556. Han föddes i Schlesien (idag sydvästra Polen, men då ett tyskt område) och utbildades till skomakare. Som ung man kom han till de österrikiska alperna och där mötte han den anabaptistiska rörelsen, kom till tro på Jesus och blev döpt.

Redan 23 år gammal blev han utsedd till en Ordets tjänare. Snart blev han arresterad och han satt i fängelse i tre år. Det var i fängelset han upptäckte sin gåva att skriva. Under den första fångenskapen skrev han en trosbekännelse för att försvara och förklara sin tro. Den är på 80 sidor och finns tillgänglig på nätet under titeln Love is like Fire.

1532 blev han fri och flydde till Mähren (i nuvarande Tjeckien). Där förenade han sig med den församlingsrörelse som kom att ledas av Jakob Hutter (den gren av anabaptismen som senare kallas hutteriter). Där gifte han sig med Katarina. Efter något år blev han utsänd på missionsresa. Ganska snart blev han arresterad igen och fick sitta fyra år i fängelse.

Några månader efter hemkomsten från den andra fångenskapen reste han ut på en ny missionsresa, för att predika evangeliet och styrka församlingarna. Denna gången reste han till Tyskland och han döpte många. För tredje gången blev han arresterad och fick sitta i fängelse. Den här gången blev det två år. Det var under denna perioden 1540-1542 som han skrev sitt mest betydelsefulla verk; en omfattande trosbekännelse på ca 215 sidor. Det är faktiskt den enda genomarbetade och heltäckande trosbekännelsen skriven av en anabaptist under 1500-talet. Än idag hämtar många inspiration ur denna bok, som finns utgiven på engelska med titeln Confession of Faith. Den har dessutom fungerat som trosbekännelse för hutteriterna under mer än 400 år.

Jag har Ridemanns Confession of Faith i min bokhylla. Det är många år sedan jag läste den första gången, men de sista veckorna har jag bläddrat lite i den igen. Den är mycket intressant. Hela trosbekännelsen är som sagt på ca 215 sidor. Ca 80 sidor handlar om trosläran, resten ca 135 sidor, handlar om det praktiska kristna livet. Det är typiskt för en anabaptist att inte bara betona läran utan också ge en stark betoning åt hur en församling ska fungera och hur en kristen ska leva. Trosbekännelsen behandlar både lära och liv.

Boken börjar med en systematisk genomgång av den apostoliska trosbekännelsen. Här visar Ridemann att han håller fast vid och bekänner sig till den kristna tron så som den formulerades i fornkyrkan. Han visar tydligt att han tror på att Jesus är Gud och att Gud är treenig. Det är i den praktiska delen om församlingen och lärjungaskapet som Ridemann och anabaptismen tydligt skiljer sig från andra kristna traditioner. Det är också värt att notera att Ridemann betonar vikten av både rätt lära och rätt liv. Även innehållet i tron är viktigt för anabaptismen, inte bara hur man lever. Jag vill citera ett par korta avsnitt om frälsningen (i egen översättning):

"Vi tror på Jesus Kristus: att hela vår frälsning och återlösning är i honom, att han har stillat Faderns vrede och att det är genom honom som Gud blir försonad med världen, som Paulus säger, 'Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, och tillräknar dem inte längre deras synder' (2 Kor 5:19). Det är alltså genom honom vi är försonade med Gud, och det finns inget annat namn genom vilket vi kan få välsignelse än Jesu Kristi nasareens namn." (sid 34)

"Men vi bekänner att Kristus är vår rättfärdighet och vår godhet, för han själv verkar i oss den rättfärdighet och godhet genom vilken vi kan få del av Guds kärlek och behaga honom. För vi har ingen godhet, förutom den godhet som han ensam verkar i oss, även om många påstår att vi söker att bli goda genom våra egna gärningar. Till det säger vi 'Nej', för vi vet att allt vårt eget verk inte är något annat än synd och orättfärdighet." (sid 35-36)

Efter att ha blivit frigiven igen 1542 återvände Peter Ridemann till sin församling i Mähren. Den tjänade han troget genom svårigheter och förföljelser till sin död fjorton år senare i Slovakien. Peter Ridemann betraktas tillsammans med Jakob Hutter som hutteriternas grundare.

Läs mer om Peter Ridemann i GAMEO och på Björn Olav Hansens blogg.

Andlig miljövård

Med anledning av alla de debatter som pågår i kristenheten har jag funderat lite grann på det andliga klimatet. På senare tid har vi haft debatt om fyrkantsevangelikaler (även här och här), Rob Bell, (även här och här) helvetet, postmodernism och mycket annat. Mycket tid och energi går åt till att klargöra sina åsikter och argumentera för olika ståndpunkter. Det är intressant och viktigt att samtala om olika frågor, men ibland kan det bli lite för mycket diskussion. I alla fall för mig. Idag tänker jag se på det hela från en annan synvinkel, den missionella.

För mig finns det en fråga som är helt avgörande. Det är den här: Vilken typ av andlig miljö behöver vi skapa för att människor i vårt land ska lära känna Jesus Kristus och börja följa honom? Här ska jag försöka svara på den frågan. Jag tror att den andliga miljön måste ha åtminstone fyra tydliga karaktärsdrag.

1. Värme. Först och främst behövs det mycket värme. Vi kan också kalla det kärlek. "Framför allt skall ni älska varandra hängivet", skriver Petrus (1 Petr 4:8). Det är nödvändigt med en miljö som präglas av kärlek och värme. Nya människor som kommer in i gemenskapen måste känna sig sedda och välkomnade. De som varit med länge måste också känna sig omslutna och accepterade även när livet krisar och är fullt av tvivel. Värmen finns i atmosfären och de flesta känner direkt av det när de kommer in i en varm gemenskap. Det doftar annorlunda i en sådan andlig miljö. Det doftar av Guds rike!

2. Öppenhet. Det andra jag tänker på är öppenhet. I den andliga miljön måste det gå att prata öppet om allt. Inga frågor är förbjudna och inga åsikter avfärdas som knäppa. Människor i vår tid måste få ställa frågor, tänka själva och resonera. Det är så det är i vår kultur och det måste vi förhålla oss till. Om människor ska komma fram till en egen personlig tro, måste miljön vara öppen för samtal. Därför är frågor viktiga. Min övertygelse är att vi måste ställa frågor och få människor att tänka efter. Att bara servera svaren hindrar människor på vägen fram till Jesus. Man kan förresten notera hur ofta Jesus ställer frågor när han talar till människor.

3. Tydlighet. Värme och öppenhet är nödvändiga ingredienser i den andliga miljön, men det behövs också tydlighet. Det finns ett budskap om Jesus Kristus att presentera och det måste vara tydligt. Risken är förstås att vi blir otydliga och flummiga i vår tro när vi betonar värme och öppenhet, men det behöver absolut inte vara så. Den kristna gemenskapen måste ha Jesus Kristus som centrum. Tron på Jesus (Bibeln, trosbekännelsen, efterföljelsen) är navet gemenskapen byggs runt och det finns tydliga gränser för vad som predikas i gemenskapen. Allt kan diskuteras, men allt kan inte predikas. Det är en avgörande skillnad. En gemenskap behöver både centrum och gränser.

4. Gudsnärvaro. Till sist vill jag också betona vikten av den helige Andes verk i den andliga miljön. Det hjälper inte mycket med värme, öppenhet och tydlighet om inte människor också möter Gud. Andlighet och andliga erfarenheter är viktiga om människor ska komma till tro. Den kristna tron måste fungera i praktiken. Därför är bön, förbön, bönesvar, gudsnärvaro, profetiska budskap, under och tecken, gudsmöten, lovsång, stillhet, tystnad och tungotal också viktiga ingredienser i den andliga miljön. När människor kommer till gemenskapen behöver de känna av att det finns en andlig kraft, en högre makt, en levande Gud som är mitt ibland oss och förvandlar våra liv.

Jag tror att alla fyra sakerna är nödvändiga för en sund andlig miljö. Om någon av dem saknas kommer det att vara ett allvarligt hinder för människor att komma till tro. Tyvärr tror jag att många församlingar och kristna gemenskaper i vårt land saknar en eller flera av dessa kännetecken. När man läser ovan nämnda debatter är det lätt att känna sig lite uppgiven över det andliga klimatet. En del miljöer verkar vara hårda och dömande, andra verkar vara otydliga och flummiga. Men som väl är finns det också många goda exempel.

Jag har förmånen att leva i två sådana.

Den ena är min arbetsplats Mariannelunds folkhögskola. Det är i själva verket en av Sveriges största bibelskolor (ca 80 av 95 kursdeltagare i Mariannelund går bibelkurser). Skolan har en mycket stark andlig miljö och alla fyra ingredienserna finns tydligt. Många av dem som kommer till oss känner Guds närvaro, växer i sin tro (eller kommer till tro) på Jesus och börjar följa honom. Den här veckan har vi 24:7-bön och det märks i atmosfären. Ett bra exempel på den kombination av tydlighet och öppenhet som präglar skolan är andaktsboken Bibelvis som skrivits av mina lärarkollegor Otto och Lena Rimås. I sina andaktsböcker presenterar de den kristna tron på ett positivt och tydligt sätt. Många lyssnar på deras texter på nätet.

Den andra andliga miljön jag lever i är Råslätts församlingsgemenskap. Det är en mångkulturell församling med bas i höghusområdet Råslätt några kilometer söder om Jönköping. Även denna miljö tycker jag präglas av de fyra kännetecken jag skrivit om. Även här kommer nya människor till gemenskapen och finner en levande tro på Jesus Kristus. Det går inte automatiskt att upprätthålla en god miljö. Vi brottas ofta med svårigheter och vi behöver ständigt bedriva en andlig miljövård för att bevara värmen, öppenheten, tydligheten och gudsnärvaron. Men med Guds hjälp så fungerar det.

Så låt oss bygga goda andliga miljöer där människor kan lära känna Jesus, bli hans lärjungar och växa. Låt oss bedriva andlig miljövård!