Därför behövs Svenska Alliansmissionen

I samband med Svenska Alliansmissionens årskonferens i maj kom boken För en tid som denna: Svenska Alliansmissionen - självförståelse, teologi och ledarskap. Det är en antologi med sexton författare och jag är en av bokens tre redaktörer. De andra är Lina Skoghäll och Jakob Svensson, som båda är pastorer i SAM och dessutom jobbar på ALT (Akademi för ledarskap och teologi). Förra veckan hade vi tre en debattartikel i Dagen om varför SAM behövs som en egen rörelse och att SAM har ett viktigt bidrag till svensk kristenhet. 

I Dagen fick artikeln rubriken Enhet möjlig trots olika syn i sekundära frågor. Idag publicerar jag även hela texten här på Barnabasbloggen. 

Varför är Svenska Alliansmissionen (SAM) fortfarande ett eget samfund? Andra svenska frikyrkorörelser har gått samman och bildat nya samfund som EFK och Equmeniakyrkan, men SAM har valt att fortsätta som en egen rörelse. Detta beror bland annat på den geografiska koncentrationen till Jönköpings län och den tydliga teologiska identiteten som finns i samfundet. SAM vill finnas kvar som en egen rörelse, vilket vi anser bör vara SAM:s linje även i framtiden. Vi är nämligen övertygade om att SAM har ett viktigt bidrag till kristenheten i Sverige och det berör bland annat den nu omdebatterade frågan om samtalsklimatet i de kristna leden.

SAM:s historia börjar med den väckelse som utbröt i Jönköping på 1830-talet efter att staden drabbats av både koleraepidemi och storbrand. År 1853 bildades Jönköping Traktatsällskap med syftet att sprida evangeliet om Jesus Kristus i Jönköping och de kringliggande bygderna. Det är från detta år som SAM räknar sin ålder och firar sina jubileer.

SAM har sitt centrum i Jönköping och majoriteten av samfundets församlingar finns i Jönköpings län. Här är samfundet stort och välkänt men i övriga Sverige mindre känt. Vad är det då som gör att SAM har en unik roll att spela som egen rörelse i den svenska kristenheten? Vi tror att det handlar om att vara brobyggare och att visa på hur man kan gestalta kristen enhet på Bibelns och bekännelsens grund.

Frikyrkoundersökningen visar på vikten av att plantera nya församlingar

Med anledning av Frikyrkoundersökningen skrev jag en debattartikel i Dagen i början av sommaren. Den finns här: Ska frikyrkan överleva behöver vi plantera fler församlingar. 

Idag publicerar jag hela artikeln även här på Barnabasbloggen. 

I den nyligen publicerade Frikyrkoundersökningen framgår att frikyrkorna i Sverige fortsätter att gå bakåt, både i antal medlemmar och i antal församlingar. Frikyrkorna minskar dessutom i andel av befolkningen för varje ny generation. På Barnabasbloggen har jag skrivit om att det är många faktorer som samverkar till detta och att det inte bara finns en åtgärd som kan vända utvecklingen. I den här artikeln vill jag lyfta fram den faktor, som verkar vara svårast för etablerade församlingar att ta till sig, nämligen att det planteras alldeles för få nya församlingar för att vi ska kunna vända den nedåtgående trenden. Jag vill också peka på att församlingsplantering kan vara ett sätt att engagera och nå den unga generationen.

Undersökningens siffror är dramatiska. Den visar att antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige har minskat med 25 % på tjugo år. Frikyrkoundersökningen använder ett utvidgat frikyrkobegrepp och räknar tre olika företeelser som frikyrkor: de klassiska frikyrkosamfunden (inklusive Trosrörelsen och Vineyard), rörelser inom den lutherska kyrkofamiljen som har ett liknande medlemsbegrepp (till exempel EFS), samt församlingar som står utanför samfunden, till exempel många migrantförsamlingar.

Av de 2 925 församlingar som fanns år 2000 finns 38 % inte kvar idag. Mer än en tredjedel har lagts ned på tjugo år! Det är omskakande. Som väl är har det också planterats en del nya församlingar. Sen år 2000 har det grundats 471 nya församlingar i Sverige och av dem finns cirka 400 kvar idag. Det betyder att 18 % av dagens 2 200 församlingar är planterade efter år 2000. Det är en betydande andel och det visar hur viktigt det är att plantera nya församlingar. Notera att mer än hälften av de nya församlingarna finns utanför samfunden och att många av dem är migrantförsamlingar. Även om alla de etablerade frikyrkosamfunden numera satsar på att plantera nya församlingar har vi inte sett något genombrott. Framför allt saknas det moderförsamlingar som har tagit till sig visionen och på egen hand tar missionella initiativ i sin närhet. Detta måste få en ändring nu, innan det är för sent.

För tre år sedan bildade tio samfund och organisationer nätverket Vidare och satte upp ett gemensamt mål: ”Vi vill hjälpa varandra så att våra församlingar senast 2025 planterar fler församlingar än vad som läggs ner”. Frikyrkoundersökningen är en viktig avstämning för detta mål.  Under de senaste fem åren har det lagts ner 243 församlingar och planterats 134 nya. Det är en bit kvar tills vi har nått målet, men vi kan glädja oss åt att skillnaden mellan antalet nedlagda och antalet planterade är mindre än tidigare. Det går trots allt åt rätt håll!