Frikyrkoundersökningen visar på vikten av att plantera nya församlingar

Med anledning av Frikyrkoundersökningen skrev jag en debattartikel i Dagen i början av sommaren. Den finns här: Ska frikyrkan överleva behöver vi plantera fler församlingar. 

Idag publicerar jag hela artikeln även här på Barnabasbloggen. 

I den nyligen publicerade Frikyrkoundersökningen framgår att frikyrkorna i Sverige fortsätter att gå bakåt, både i antal medlemmar och i antal församlingar. Frikyrkorna minskar dessutom i andel av befolkningen för varje ny generation. På Barnabasbloggen har jag skrivit om att det är många faktorer som samverkar till detta och att det inte bara finns en åtgärd som kan vända utvecklingen. I den här artikeln vill jag lyfta fram den faktor, som verkar vara svårast för etablerade församlingar att ta till sig, nämligen att det planteras alldeles för få nya församlingar för att vi ska kunna vända den nedåtgående trenden. Jag vill också peka på att församlingsplantering kan vara ett sätt att engagera och nå den unga generationen.

Undersökningens siffror är dramatiska. Den visar att antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige har minskat med 25 % på tjugo år. Frikyrkoundersökningen använder ett utvidgat frikyrkobegrepp och räknar tre olika företeelser som frikyrkor: de klassiska frikyrkosamfunden (inklusive Trosrörelsen och Vineyard), rörelser inom den lutherska kyrkofamiljen som har ett liknande medlemsbegrepp (till exempel EFS), samt församlingar som står utanför samfunden, till exempel många migrantförsamlingar.

Av de 2 925 församlingar som fanns år 2000 finns 38 % inte kvar idag. Mer än en tredjedel har lagts ned på tjugo år! Det är omskakande. Som väl är har det också planterats en del nya församlingar. Sen år 2000 har det grundats 471 nya församlingar i Sverige och av dem finns cirka 400 kvar idag. Det betyder att 18 % av dagens 2 200 församlingar är planterade efter år 2000. Det är en betydande andel och det visar hur viktigt det är att plantera nya församlingar. Notera att mer än hälften av de nya församlingarna finns utanför samfunden och att många av dem är migrantförsamlingar. Även om alla de etablerade frikyrkosamfunden numera satsar på att plantera nya församlingar har vi inte sett något genombrott. Framför allt saknas det moderförsamlingar som har tagit till sig visionen och på egen hand tar missionella initiativ i sin närhet. Detta måste få en ändring nu, innan det är för sent.

För tre år sedan bildade tio samfund och organisationer nätverket Vidare och satte upp ett gemensamt mål: ”Vi vill hjälpa varandra så att våra församlingar senast 2025 planterar fler församlingar än vad som läggs ner”. Frikyrkoundersökningen är en viktig avstämning för detta mål.  Under de senaste fem åren har det lagts ner 243 församlingar och planterats 134 nya. Det är en bit kvar tills vi har nått målet, men vi kan glädja oss åt att skillnaden mellan antalet nedlagda och antalet planterade är mindre än tidigare. Det går trots allt åt rätt håll!

Frikyrkoundersökningen - några reflektioner om den nedåtgående trenden och hur den kan vändas

I onsdags presenterades Frikyrkoundersökningen med statistik över frikyrkornas utveckling under de senaste tjugo åren. Det är EFK-pastorn Öyvind Tholvsen som har genomfört denna undersökning och publicerat statistik vart femte år. De fem mätpunkterna är den sista december 2000, 2005, 2010, 2015 och 2020. Jag var med när Öyvind presenterade resultatet för en skara samfundsledare och sverigeansvariga i Korskyrkan i Stockholm. Siffrorna var tyvärr ganska nedslående och frikyrkorna i Sverige fortsätter att tappa mark. I den här texten gör jag några personliga reflektioner om hur vi kan vända den nedåtgående trenden, men innan jag gör det vill jag ge en kommentar till undersökningen och dess resultat. 

Ett utvidgat frikyrkobegrepp 

Först behöver jag förklara vad som menas med frikyrkoförsamling i den här undersökningen. Den använder nämligen ett utvidgat frikyrkobegrepp och räknar in tre olika företeelser som frikyrkoförsamlingar. Först och främst räknas församlingarna i de klassiska frikyrkosamfunden och där inkluderas även nyare rörelser som Trosrörelsen och Vineyard (totalt 70 % av församlingarna och 85,6 % av medlemmarna). Dessutom räknas rörelser inom den lutherska kyrkofamiljen som har ett liknande medlemsbegrepp som frikyrkorna, till exempel EFS och Evangelisk Luthersk Mission (totalt 16 % av församlingarna och 7,8 % av medlemmarna). Den tredje kategorin är församlingar som står utanför samfunden, till exempel många migrantförsamlingar (totalt 14 % av församlingarna och 6,6 % av medlemmarna). När frikyrkoundersökningen talar om antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige är det alltså dessa tre kategorier sammantaget som räknas. 

Siffror är viktiga, men säger inte allt

Det andra jag vill betona är att siffror inte säger allt. Allt som växer är inte bra och allt som minskar är inte dåligt. Kvalitet är i grund och botten viktigare än kvantitet. Men siffror säger ändå något och därför är det viktigt att ta den här undersökningen på allvar. Även i Apostlagärningarna får vi siffror på hur många som kommer till tro och hur församlingen växer (se Apg 2:41, 4:4). Det är alltså inte fel att räkna antalet medlemmar och antalet församlingar, snarare är det betydelsefullt att göra det, eftersom det normala är att det som är levande och friskt växer. När frikyrkorörelsen under lång tid backar numerärt är det en indikation på att det är något som inte står rätt till. 

Vad visar Frikyrkoundersökningen?

Jag vill också ge några korta fakta från undersökningen. Den visar först och främst att antalet medlemmar i frikyrkorna har fortsatt att minska under de senaste fem åren. Totalt sett har antalet medlemmar minskat med 10 % på tjugo år. Det har gått från drygt 243 000 år 2000 till knappt 220 000 år 2020.