Församlingsplantering har legat mig varmt om hjärtat sen början av 1980-talet, då jag själv blev församlingsplanterare. Idag jobbar alla frikyrkosamfunden med att plantera nya församlingar, men så var det inte på den tiden. Då var församlingsplantering ofta ifrågasatt och kritiserat. Rötterna till dagens församlingsgrundande rörelse finns i 1970-talet. I den här texten vill jag skriva något om församlingsplanteringens historia och berätta om tre nyckelpersoner: Sjöberg, Nilzon och Pihlström. deras betydelse behöver uppmärksammas och det kan förhoppningsvis inspirera någon att gräva djupare i ämnet.
I väckelserörelsernas
barndom på 1800-talet var det en självklarhet att starta nya gemenskaper. EFS startade
föreningar, Frälsningsarmén kårer och frikyrkosamfunden grundade församlingar.
I mitten av 1900-talet förändrades bilden. Tillväxten avtog och att grunda nya församlingar blev alltmer ovanligt. Tanken på församlingsgrundande som missionsstrategi och som en naturlig del av en rörelses dynamik hamnade alltmer i bakgrunden.
På
1970-talet berördes Sverige av två andliga förnyelserörelser, Jesusrörelsen och
den karismatiska väckelsen. Många unga människor kom till tro och många kristna
i alla åldrar upplevde en andlig förnyelse. Jag kom till personlig tro 1974 och
under mina första år som kristen levde jag mitt i båda dessa rörelser. Det
märkliga var att varken Jesusrörelsen eller den karismatiska förnyelsen ledde
till att nya församlingar planterades. Det uppstod gemenskaper och bönegrupper,
men tanken på att nya församlingar kunde vara en positiv frukt av väckelsen
verkar inte ha kommit upp på agendan. Tvärtom uppfattades tanken på att starta
nya församlingar som något negativt och splittrande under denna tid. Det fanns
en stark betoning på att man inte skulle starta nya församlingar,
utan istället stanna kvar där man var och verka för förnyelse i det etablerade
sammanhanget. I de gemenskaper som bildades fanns det ofta en stolthet över att
inte vara församling, trots att man på många sätt i praktiken fungerade som
församlingar. När jag och Kerstin flyttade till Råslätt 1979,
tillsammans med några vänner, var det just för att starta en sådan kristen
gemenskap. Att grunda en församling fanns inte ens på kartan, trots att jag ett
år tidigare hade varit involverad i en församlingsplantering i Frankrike.
Första gången jag mötte
församlingsplantering som missionsstrategi var när jag som 19-åring
tillbringade en sommar med OM i Frankrike. Jag var med i ett team i de södra
förorterna av storstaden Rennes och vi hjälpte en församlingsgrundare som
precis var i starten av sitt arbete. Han arbetade inom den franska
missionsorganisationen France-Mission, som grundar församlingar i Frankrike. Jag
följde sedan France-Missions arbete under många år och denna kontakt med
församlingsplanterare i Frankrike hade en helt avgörande betydelse för mitt
tänkande om mission och församlingsgrundande.
I Frankrike grundade man
församlingar för att nå nya människor och nya platser, men hemma i Sverige var
inställningen helt annorlunda, vilket alltså gjorde att inte ens jag tänkte församlingsplantering
när vi flyttade till Råslätt.
I slutet av 1970-talet
började enstaka röster höjas för en annan hållning. Tänk om
församlingsplantering inte var splittring, utan en missionsstrategi. I början
av 80-talet nådde dessa röster även till oss på Råslätt, vilket ledde till en
omprövning av vår vision.
