Tre pionjärer på 1970-talet - Några reflektioner om församlingsplanteringens historia i Sverige

Församlingsplantering har legat mig varmt om hjärtat sen början av 1980-talet, då jag själv blev församlingsplanterare. Idag jobbar alla frikyrkosamfunden med att plantera nya församlingar, men så var det inte på den tiden. Då var församlingsplantering ofta ifrågasatt och kritiserat. Rötterna till dagens församlingsgrundande rörelse finns i 1970-talet. I den här texten vill jag skriva något om församlingsplanteringens historia och berätta om tre nyckelpersoner: Sjöberg, Nilzon och Pihlström. deras betydelse behöver uppmärksammas och det kan förhoppningsvis inspirera någon att gräva djupare i ämnet.

I väckelserörelsernas barndom på 1800-talet var det en självklarhet att starta nya gemenskaper. EFS startade föreningar, Frälsningsarmén kårer och frikyrkosamfunden grundade församlingar.

I mitten av 1900-talet förändrades bilden. Tillväxten avtog och att grunda nya församlingar blev alltmer ovanligt. Tanken på församlingsgrundande som missionsstrategi och som en naturlig del av en rörelses dynamik hamnade alltmer i bakgrunden.

På 1970-talet berördes Sverige av två andliga förnyelserörelser, Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Många unga människor kom till tro och många kristna i alla åldrar upplevde en andlig förnyelse. Jag kom till personlig tro 1974 och under mina första år som kristen levde jag mitt i båda dessa rörelser. Det märkliga var att varken Jesusrörelsen eller den karismatiska förnyelsen ledde till att nya församlingar planterades. Det uppstod gemenskaper och bönegrupper, men tanken på att nya församlingar kunde vara en positiv frukt av väckelsen verkar inte ha kommit upp på agendan. Tvärtom uppfattades tanken på att starta nya församlingar som något negativt och splittrande under denna tid. Det fanns en stark betoning på att man inte skulle starta nya församlingar, utan istället stanna kvar där man var och verka för förnyelse i det etablerade sammanhanget. I de gemenskaper som bildades fanns det ofta en stolthet över att inte vara församling, trots att man på många sätt i praktiken fungerade som församlingar. När jag och Kerstin flyttade till Råslätt 1979, tillsammans med några vänner, var det just för att starta en sådan kristen gemenskap. Att grunda en församling fanns inte ens på kartan, trots att jag ett år tidigare hade varit involverad i en församlingsplantering i Frankrike.

Första gången jag mötte församlingsplantering som missionsstrategi var när jag som 19-åring tillbringade en sommar med OM i Frankrike. Jag var med i ett team i de södra förorterna av storstaden Rennes och vi hjälpte en församlingsgrundare som precis var i starten av sitt arbete. Han arbetade inom den franska missionsorganisationen France-Mission, som grundar församlingar i Frankrike. Jag följde sedan France-Missions arbete under många år och denna kontakt med församlingsplanterare i Frankrike hade en helt avgörande betydelse för mitt tänkande om mission och församlingsgrundande.

I Frankrike grundade man församlingar för att nå nya människor och nya platser, men hemma i Sverige var inställningen helt annorlunda, vilket alltså gjorde att inte ens jag tänkte församlingsplantering när vi flyttade till Råslätt.

I slutet av 1970-talet började enstaka röster höjas för en annan hållning. Tänk om församlingsplantering inte var splittring, utan en missionsstrategi. I början av 80-talet nådde dessa röster även till oss på Råslätt, vilket ledde till en omprövning av vår vision.  

Jag har förstås inte hela bilden, men jag kan identifiera tre olika sammanhang som påverkade oss på Råslätt att grunda en församling. I vart och ett av dessa sammanhang fanns det en nyckelperson som jag tror hade en viktig roll i att introducera församlingsplantering som missionsstrategi i Sverige i slutet av 1970-talet. Dessa nyckelpersoner är Kjell Sjöberg, Kjell Nilzon och Peringe Pihlström.

Jag har pratat med flera av dem som grundade församlingar i början av 80-talet och många nämner pingstpastorn Kjell Sjöberg som en viktig inspiratör. Kjell Sjöberg hade grundat pingstförsamlingen i Strömstad på 50-talet och var sedan missionär i Pakistan i flera år. När han kom hem till Sverige 1973 blev han pastor i Järfälla Pingstförsamling och såg behovet av att plantera församlingar i Stockholms förorter. Han presenterade visionen om församlingsplantering i den lilla boken Djärva planer för församlingstillväxt (1978). En av de kristna gemenskaper jag tidigare nämnde fanns i Upplands Bro inte långt från Järfälla och under Kjell Sjöbergs inflytande tog de steget att gå från gemenskap till församling.

Kjell Nilzon var baserad i Göteborg och hade bland annat blivit inspirerad av SAM-pastorn och pionjären Algot Karlsson. Han jobbade ett par år med honom i början av 1970-talet vid grundandet av Backadalskyrkan på Hisingen. Algot Karlsson hade dessförinnan grundat Opalkyrkan i Tynnered. Efter studier i USA kom Kjell Nilzon tillbaka till Sverige som en ivrig förespråkare för församlingsgrundande som missionsstrategi och tillsammans med ett team flyttade han till Sandeslätt i Hammarkullen, Göteborg. Sandeslätts kristna församling startade 1977 med en vision om multiplicering av enkla församlingar. Kjell Nilzon skrev ett kompendium med titeln Evangelisation 80 – på tal om en riksevangelisationsstrategi för Sverige, som är något av en handbok för församlingsplanterare. Han bildade också en liten organisation med namnet Pionjärarbetet Människofiskare som ordnade konferenser för att inspirera och träna församlingsplanterare. Flera av oss som grundade församlingar i början av 80-talet hänvisar till Kjell Nilzon som en inspiratör och kontakten med honom och församlingen i Sandeslätt hade avgörande betydelse för oss på Råslätt.

Peringe Pihlström var pastor i Svenska Missionsförbundet och engagerad i den karismatiska väckelsen. Han ifrågasatte den rådande idén om att vara gemenskap istället för att grunda församling och skrev tillsammans med Tor-Ola Pettersson boken Nycklar till Guds hus (1977) där han la fram sin vision om församlingen. Tillsammans flyttade de båda författarna till Tullinge 1978 och grundade Tullinge församlingsgemenskap, som blev den tredje inspirationskällan för oss på Råslätt att plantera en församling.

På den tiden var församlingsgrundande ovanligt och ofta missaktat och de tre nystartade församlingarna som jag nämnt stod alla utanför samfunden. Idag ser det annorlunda ut. Alla frikyrkosamfunden lägger stor vikt vid församlingsgrundande och en betydande del av dagens församlingsplantering sker inom samfunden. Det är en enorm styrka att vi nu samarbetar med strategi, utbildning, coachning och stöttning för våra olika planteringar. Samarbetet sker genom nätverket Vidare och det är främst på det nationella planet, men vi håller också på att bygga upp det regionala samarbetet i olika delar av Sverige. Allt för att evangeliet ska spridas i vårt land.

När vi idag står tillsammans i Vidare och har en gemensam vision om församlingsplantering i Sverige tänker jag med tacksamhet tillbaka på de pionjärer som gick före och banade väg. I den här artikeln nämner jag tre nyckelpersoner på 1970-talet. Vi var flera som tog upp stafettpinnen och grundade församlingar på 1980-talet, men det är en annan historia. 

Berättelsen om hur Råslätts församlingsgemenskap grundades finns i ett 20-sidigt häfte som du kan få som PDF av mig. 

Denna text bygger på en artikel jag skrev för tidskriften Ingång Nr 1-2, 2022.